Print Friendly

Rolf Englund; Inflationen spräcker avtalen

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ROLF ENGLUND:
Inflationen spräcker
avtalen?
Monetaristerna säger, att om
man ökar mängden pengar med
1O% och mängden varor med
2 %, ~~ stiger priserna med
8%. Aven pengar i form av
allemanssparande och
statsskuldväxlar, konton i
riksbanken och sparobligationer
torde ha effekter på efterfrågan
och inflation.
Man skall därför inte bli
förvånad om inflationen under
1986 kommer att överskrida
3,2 %och att löneavtalen därför
måste förhandlas om.
Rolf Englund är civilekonom
och ingår i redaktionen för
Svensk Tidskrift.
R
unt om i världen, ehuru i mindre
grad i Sverige, försiggår en livlig
debatt om vad inflationen beror
på. Å ena sidan är det monetaristerna,
som säger att om man ökar mängden
pengar med tio procent och mängden
varor med två procent så stiger priserna,
med tiden, med åtta procent.
De som inte är monetarister har en
mängd växlande förklaringar till inflationen. En del säger att inflationen beror på
att araberna, tidigare, har höjt oljepriserna. Andra, däribland moderaterna,
säger att det är de höga skatterna som
driver upp priserna. Arbetsgivarna, och
på senare tid även fackföreningarna i
Sverige, har brukat hävda att prisstegringarna beror på löneökningarna, medan fackföreningarna traditionellt har
brukat hänvisa till de höga vinsterna, till
bristande konkurrens mm.
Den monetaristiska förklaringen till inflationen anses gruvligt reaktionär, fastän den inte innehåller något värdeomdöme, utan endast är ett påstående som
man i likhet med andra påståenden, t ex
attjorden är rund, skulle kunna visa vara
falskt eller sant, oberoende av om man
tycker att det är bra eller dåligt.
Nationalekonomin lider som vetenskap av den nackdelen att det är svårt att
göra laboratorieexperiment. Nu förefaller det emellertid som om vi i Sverige
genom slumpen skulle ha fått ett nära
nog idealiskt läge för att testa vilken förklaring som faktiskt är den rätta. Fallande oljepriser, fallande dollarkurs och
ett lågt löneavtal borde, om man får tro
den konventionella vishetens apostlar,
leda till att inflationen i Sverige under
1986 blir mycket låg, kanske till och med
så låg som Konjunkturinstitutet och fil
l
216
%-ökning 4 kvartal
PENNINGMÄNGD OCH INFLATION 1975-87
Kvartalsvis, M3 och M8 förskjutet 7 kvartal
och justerat för produktionsökning (BNP).
18
16
14
6
4
2
o
-2
1975 1977 1979
nansministern säger, två procent vid slutet av året.
Blir inflationen väsentligt högre än så
torde intresset öka även i Sverige för
monetaristernas förklaringsmodell. Det
skall dock erkännas att inflationen kan
bli låg 1986 även med ett monetaristiskt
synsätt, om inflationen även fortsättningsvis följer penningmängden M 3.
Feldts misslyckanden
Kjell-Olof Feldts inflationspolitik har
länge misslyckats. Under 1984 blev inflationen inte 4 procent utan mer än det
dubbla. Under 1985 blev inflationen inte
3 procent, som målet var, utan nästan
det dubbla. För 1986 förutspår Kjell-Olof
Feldt nu att inflationstakten vid årets
slut skall vara nere i två procent.
Avtalen mellan SAF och LO och PTK
innehåller en klausul som ger löntagarorKPI exkl
bostäder
1981
M8
‘!;.,../>..
–~-~
~.
” ”” …. ” ” ·~1983 1985 1987
ganisationerna rätt till omförhandling om
inflationen överstiger 3,2 procent. Om
inflationen, som hittills, blir ungefär dubbelt så hög som finansministerns målsättning, kommer det stolt proklamerade
två-årsavtalet med prisutvecklingsgaranti, att i realiteten visa sig vara ett
vanligt ettårsavtal.
Föreställningen att hrr Rosengren, Malm och Ljunggren kan
stoppa inflationen.
Kjell-Olof Feldts anti-inflationspolitik
har byggt på föreställningen (som delas
av de flesta här i landet) att inflationen
beror på att arbetsmarknadens parter ingår inflationsdrivande löneavtal och att
hrr Rosengren, Malm och Ljunggren
med viljekraft kan stoppa inflationen.
Monetaristerna
Under 1960- och 70-talen har nationalekonomerna utvecklat en modern form
av kvantitets- eller penningmängdsteorin. En rad studier har visat på signifikanta samband mellan penningmängd,
prisnivå, nominell nationalinkomst och
nominell räntenivå. (För en genomgång
av inflationsteorier, monetariska och
andra, se två fylliga men ändå lättlästa
och pedagogiska översiktsartiklar av
professor Claes-Henric Siven i Ekonomisk Debatt nr l och 2 1986).
Kvantitets- eller penningmängdsteorin
är emellertid inte alls ny. Bo Axell, en av
vårt lands ledande monetaristiskt inriktade nationalekonomer, verksam vid Industrins Utredningsinstitut, IUI, har i en
aktuell bok – Kan inflation förbjudas?
(IUI, 1985) – dragit en lans för penningmängden som förklaring till inflationen.
Sambandet i Sverige
Det är i princip mycket enkelt att visa
sambandet mellan penningmängd och inflation. Det är bara att rita en kurva över
mängden pengar (med hänsyn till mängden varor) och en kurva över priserna
och se om kurvorna sammanfaller, med
viss eftersläpning.
Diagrammet, somjag räknat fram med
hjälp av Björn Oxhammar på Näringslivets Ekonomifakta, visar sambandet
mellan inflationen (KPI exkl bostadsposten) och penningmängden sju
kvartal tidigare Gusterad med BNP-utvecklingen). Det som händer är således
att först stiger och sjunker penningmängden, sedan nästan två år senare (sju
kvartal för att vara exakt) stiger eller
sjunker inflationen.
217
Först stiger eller sjunker penningmängden, sedan, sju kvartal senare stiger eller sjunker inflationen.
Som synes är det ett utomordentligt
gott samband mellan inflationen och
penningmängden M 3 alltsedan diagrammet böljar 1975.
En klassisk fråga för nationalekonomer är vilket mått på penningmängden
som man bör använda. Riksbankens officiella penningmängdsmått M 3 medräknar utöver sedlar och mynt även banktillgodohavanden och bankcertifikat. Tidigare Utredningsbyrån för Samhällsfrå-
gor och nu Näringslivets Presstjänst,
NPT, publicerar sedan en tid ett alternativt penningmått, ” M 8″, i vilket medräknas allemanssparande, statsskuldväxlar, riksobligationer, sparobligationer och företagens och kommunernas
konton i Riksbanken. Veckans Affärer
har nyligen böljat publicera ett liknande
mått, M(VA).
Medan M 3 de senaste två åren ökat
mycket långsamt har M 8 legat kvar på
en ökningstakt omkring tio procent. De
senaste siffrorna framgår av tabellen här
intill.
218
Tabell.
Penningmängden
Ökning 12 mån, procent
84 85 86
dec dec mars
M 3, Riksbankens
penningmängdsmått,
sedlar och
bankinlåning 6.9 0.9 3.0
+ statsskuldväxlar
= ” M 4″ 8.1 5.9 0.0
+ Riksobligationer
= ”M 5″ 7.0 6.7 3.6
+ Allemanssparande
=”M 6″ 8.2 8.6 6.6
+ Företagens konton
i Riksbanken
= ” M T ‘ 10.0 11.3 9.9
+ Sparobligationer
= ”M 8″ 10.1 11.7 10.2
Riksbanken och monetarismen
Riksbanken har på senare tid börjat medge att penningmängdsmåttet M 3 har sina
begränsningar. Riksbanken skrev sålunda i sin ” Kredit- och Valutaöversikt 11
86″ att ” tillväxten i M3 sjönk till under
l % i årstakt mot slutet av året. M3-utvecklingen tenderar dock att ge en överdriven bild av den åtstramning i likviditetsläget som ägde rum. Statens upplå-
ning hos företag, kommuner och hushåll
sker ju också genom instrument som i
många fall har hög likviditet. En fortsatt
uppbyggnad av finansiella stockar i ekonomin kom sålunda ändå att äga rum.”
– Dessa (finansiella stockar) har under senare år fått sådant omfång att de
utgör en betydande potential för valutaflöden till och från utlandet, hette det i
artikeln. Däremot sades inget om att
denna likviditetsuppbyggnad skulle kunna ha effekter för inflationen. Så långt
sträcker sig inte Riksbankens monetaristiska omvändelse, i vart fall inte offentligt.
– Det är vanskligt att avgöra vilken
grad av likviditet de olika nämnda
finansiella instrumenten har. Det måste
också framhållas att Riksbanken inte betraktar något likviditetsmått som målvariabel för kreditpolitiken, även om sådana
mått givetvis kan fungera som indikatorer i vissa lägen, skriver Riksbanken
försiktigt.
Bostadsposten
När SPK och Statistiska Centralbyrån
räknar fram den officiella inflationssiffran används ett index. Priserna på olika
varor och tjänster tas fram och man ser
hur mycket priserna på olika varugrupper har ökat. Sedan vägs de olika varugrupperna samman i förhållande till respektive varugrupps andel av den totala
privata konsumtionen.
I den metoden finns flera fallgropar.
Det är t ex mycket omtvistat hur man
skall beräkna bostadsposten.
Där ingår priset för egnahem och det
är svårt att beräkna på ett riktigt sätt hur
en ränteförändring påverkar bostadskostnaden. Man tar t ex inte hänsyn till
den förändrade avdragsrätten för villaräntor; man tar inte hänsyn till avdragsrätten överhuvudtaget. Det gör att den
ökade kostnad efter skatt som avdragsbegränsningen efter ”den underbara natten” har medfört för villaägarna inte alls
har återspeglats i konsumentprisindex.
Det är också svårt att på ett riktigt sätt
ta hänsyn till att räntorna på bottenlånen
faktiskt är bundna i fem år och att en
ränteförändring alltså får genomslag
först med kraftig eftersläpning.
En sänkning av diskontot med en procentenhet sänker konsumentprisindex
med 0,2-0,3 procent, enligt statistiska
Centralbyrån, SCB.
Tanken med ett prisindex rensat för
bostadsposten är också att en familj skall
kunna räkna ut vad som har hänt med
den egna familjens konsumtionsförmåga
av det som återstår av lönen när skatt
och boende är betalt.
Inflationen beräknad utan hänsyn till
bostadskostnaderna var l ,5 procent högre under 1983. Prisstegringarna exkl bostadsposten var under 1984 något högre
och under 1985 något lägre än den vanliga siffran. I diagrammet har inflationen
beräknats som konsumentprisindex (årsmedeltal) exkl bostadsposten.
1986 och 1987
Bo Axell har i en uppsats, ”Inflationen
1985-89”, ingående i lUis långtidsbedömning 1985, ”Att rätt värdera 90-talet”, förutspått att inflationen blir l ,8
procent under 1986 och att den ligger
219
kvar på 2-3 procent fram t o m 1989.
Detta under förutsättningen att ökningen
i penningmängden ligger kvar på en nivå
omkring sex procent.
Med ett annat antagande om ökningen
i penningmängden, drygt 12 procent,
skulle inflationen enligt Axell bli 3,6 procent under 1986 för att sedan stiga till
knappt sju procent under 1987 och till
drygt lOprocent 1988 och 1989.
Det förefaller sannolikt att även pengar i form av allemanssparande och
statsskuldväxlar, konton i Riksbanken
och sparobligationer m m har effekter på
efterfrågan och inflation. Det förefaller
också sannolikt att den effekten sker
med större eftersläpning än för pengar i
form av sedlar. Det skulle betyda att inflationen framöver kommer att stiga
snabbare än M 3.
Det är en empirisk fråga om inflationen med tiden kommer att ansluta till
penningmängden M 8. I vart fall finns det
anledning att inte bli alltför förvånad om
de nyligen ingångna löneavtalen kommer
att behöva omförhandlas nästa år till
följd av att inflationen i år blir högre än
3,2 procent.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner