Print Friendly

Robin Hood i statens skog

Av Agnes Karnatz | 15 december 2017



Vem i svensk politik bär medeltida kläder och pilbåge, och springer runt i skogen med ett rövarband för att ta från de rika och ge till de fattiga? Förvånansvärt nog vill väldigt många göra anspråk på den rollen – möjligen utan kläderna, konstaterar Agnes Karnatz.

Robin Hood är ständigt aktuell i politiken, och både högern och vänstern talar om honom som en förebild. Eller i alla fall den Robin Hood vi lärt känna via teveprogram på julafton.

I Agendas partiledardebatt (8/10-17) anklagade utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) Liberalernas partiledare Jan Björklund för att vilja vara Robin Hoods ärkefiende prins John, och ta från de fattiga i stället för att ge. Från det uttalandet kan vi anta att Fridolin själv anser sig vilja ta från de rika för att ge till de fattiga.

Efter Fridolins påhopp var högerdebattörer inte sena med att påpeka felen i att Robin Hood skulle stämma in i Miljöpartiets vänsterorienterade politik. Det är ju staten i form av regenten prins John som överbeskattar den fattiga befolkningen, vilket är precis vad vänstern vill göra. Robin Hoods gärning är då snarare att ta tillbaka de pengar som egentligen tillhör de fattiga, men som staten har tagit ifrån dem. Även i den tolkningen finns det dock brister.

Båda dessa tolkningar av Robin Hood tycks utgå från den korta snutt tecknad film som visas på tv på julafton, i form av Kalle Ankas julafton, och även figuren som beskrivs i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton av Per Åhlin och Tage Danielsson. Den tecknade Disney-Robin Hood skapades 1973 i form av en räv. På julafton ser vi honom bryta sig in i prins Johns sovrum och ta tillbaka alla säckar med guldmynt som de fattiga tvingats ge till statsmakten. Några timmar senare på julaftons-tv tar Karl-Bertil Jonsson, vars förebild är just Robin Hood, julklappar som skickats till de rika (och i rättmätig mening alltså tillhör dem) och ger dem till de fattiga.

Karl-Bertils gärning bör därför vara mer brottslig, eftersom han faktiskt flyttar föremål av värde från en rik person till en fattig person. Detta medan Disney-Robin Hood tar tillbaka det som stulits från de fattiga i form av skatteindrivning. Dessa två varianter har alltså tydliga skillnader, där Karl-Bertil följer vänsterns tolkning och Disney-Robin Hood följer högerns. Men var hör den ursprungliga Robin Hood hemma? Är han ute efter att jämna ut fördelningen av rikedomar, eller vill han värna om äganderätten?

Det finns ingen egentlig ursprungskälla till berättelserna om Robin Hood. Därför har hans karaktär till viss del anpassats till den aktuella tidsepoken. Den moderna figuren uppstod under 1800-talet och det är först då han börjar ta från de rika för att ge till de fattiga. Ständigt återkommande är upproriskheten mot prins John, och lojaliteten mot den egentliga kungen Rikard Lejonhjärta. Robin Hood försvarar folket mot prinsens förödande skatteindrivning. I vissa versioner finns även ett element av hämnd hos Robin Hood, eftersom han då varit en earl som förvisats från landet. I andra versioner, som Disneys, finns ingen egentlig bakgrundshistoria till hans livsval.

Tydligt är att Robin Hood har principer som han vill hålla. Principer som innebär att ta pengar från de oförtjänt rika och ge tillbaka till de som blivit ännu fattigare. Det handlar alltså snarare om att motverka maktmissbruk i form av skatteindrivning än att ge sig på alla som råkar vara rika. Att följa en sådan princip bör inte vara helt fel för svenska politiker, varken till höger eller vänster. På så vis kan all skatteindrivning som politikerna röstar för vara så rättfärdig som möjligt. Dessvärre tenderar detta i stället att sluta i statlig inblandning i det mesta, där den skatteindrivande parten glömmer bort sig själv som den allra största maktfaktorn.

Ett exempel på detta är det kommunala utjämningssystemet, som lustigt nog kallas Robin Hood-skatten. Den går ut på att de rikaste landstingen och kommunerna betalar en avgift, medan de fattigare tar emot bidrag för att kunna utföra sina uppdrag. Robin Hood, i form av staten, tar alltså pengar från de rika landstingen och kommunerna och ger till de fattiga. Inkomstutjämningen, som är en del av utjämningssystemet, finansieras dock till 95 procent av staten. Avgiften som de rika betalar är därmed närmast symbolisk. Även om de inte betalade den skulle de fattiga kommunerna ändå kunna få sina bidrag.

Robin Hood-skatten är på så vis en illusion av att staten tar från de rika och ger till de fattiga. I själva verket handlar det om en Robin Hood som sitter på stora tillgångar i form av bland annat skatteintäkter från folket, men han vill ändå ta lite från de rika bara för sakens skull. För utjämningens, snarare än rättvisans, skull. De rika kommunerna och landstingens muttranden om att de tvingas finansiera andras ineffektivitet bör därför snarare riktas mot staten och dess välgörande fasad.

När politiker talar om Robin Hood som en förebild bör de därför vara försiktiga med vad de säger. Det handlar nämligen knappast om att helt sonika ta från de rika och ge till de fattiga. I stället är det de orättmätiga rikedomarna, som inhämtats genom tvång och med onda avsikter, som bör jagas.

Politiker som vill leva upp till sin förebild gör därför klokast i att även se vad staten kan göra bättre, snarare än vad andra personer och företag äger och inte äger. Annars slutar det med att politiker stirrar sig blinda på den fiktiva världen och missbrukar sin egen makt och rikedom i jakten på att tygla andras.

Agnes Karnatz går Svenska Nyhetsbyråns Skribentskola 2017 och har en kandidat i kulturvetenskap

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner