Robert L Wolkoff; Thamma tankar


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ROBERT L WOLKOFF:
Thamma tankar
Komunismens fall har avslöjat
barbariska förhållanden. Bortförklaringarna är många.
Carl Tham tillämpar den beprövade metoden att skriva om
historien och vända upp och ner
på värderingar, konstaterar
Robert L Wo/koff.
Författaren och samhällsdebattören Robert L Wo/koff har
tjänstgjort som rabbin i Göteborgs judiska församling.
V
i på ”högerkanten” måste lära oss
att behandla människor som Carl
Tham med stor återhållsamhet.
Det finns ju bland oss ett nästan oemotståndligt begär att, i ljuset av kommunismens kollaps, sparka på våra redan nedslagna vänstersinnade vänner. Nu när
kommunismen har gått drontens och
”Jorden är platt”- sällskapets väg, är det
svårt att inte gå till överdrift med vårt
”Vad var det vi sade …”.Om våra vänsteropponenter bara tillät sin ideologi att
stilla somna in, skulle vi, för artighetens
skull, vara tvungna att hålla tyst.
Lyckligtvis, och inte överraskande, erbjuder våra vänstervänner oss en utväg.
Lyckligtvis, därför att vi inte behöver känna skuldkänslor över att säga ifrån. Inte
överraskande, därför att de vänsterintellektuella nu kommer att använda precis
allt i sitt imponerande retoriska vapenförråd för att bevisa att de inte haft helt fel i
decennier. I synnerhet kommer de att använda sig av en historiskt sett beprövad
metod för att ta itu med historiens besvikelse. Samma metod har kornmit messianska sekter genom århundrandena till
gagn. Då man under medeltiden med hela
sitt hjärta hade trott att messias skulle
komma ett visst år, vad gjorde man vid
årsskiftet då världen blev annat än man
hade tänkt sig? Carl Tham, i sin artikel
om den nya världsordningen (Arbetet
90.11.24) visar oss några sätt att hantera
problemet.
En metod är att skriva om historien på
så sätt att det som egentligen har hänt inte
hänt, eller åtminstone hänt på så sätt att
världen inte alls är som man trodde den
var. Tham skriver exempelvis ”kraftmätningen mellan stormakterna har under
decennier främst utspelats i u-världen.
34
Det är där och inte i Europa som krigen
utkämpats”.
Konstigt. För ett år sedan trodde jag,
och de flesta av oss, att världens största
problem var konfrontationen mellan världens två största armeer i Centraleuropa,
med hotet om världens utplåning som det
enda som höll dessa krafter i schack, Detta, åtminstone, var budskapet från otaliga
”fredsaktivister”, och trodde vi, från Carl
Tham själv. Nu, tack vare Carl Tham, kan
vi vara på det klara med att den verkliga
konflikten hela tiden var den över gränsen
mellan Burkina Paso och Togo. Vårt firande av exempelvis Berlinmurens fall är
alltså något missriktat, en distraktion från
det väsentliga. Vad värre är, skriver Tham,
”För u-världen kan man sannerligen inte
tala om någon efterkrigstid”. Även detta
kommer som överraskning. Vi var naiva
nog att tro att Sovjets sammanbrott skulle
stänga av drivkraften för den kommunistiska ideologin som hade lika mycket
chans att lyckas i Lesotho som i Leningrad. Det var dock inte alls detta som var
problemet, förklarar Tham till oss ”av
svår förståelse” i medeltiqens språk. Han
påpekar att ”den marxistisk-leninistiska
ideologin var … väl lämpad både som
förklaring till förtrycket och som redskap
i kampen. Men sedan segern väl var vunnen, ”påpekar en besviken Tham, förvandlades frigörelse till repression och
dynamik till förstelning.” Det var, bevare
oss väl, inte själva den kommunistiska
ideologins inneboende korrumpering
som förklarar varför den inte någonstans i
världen har lett till förbättring, vare sig
moralisk eller ekonomisk, av människans
villkor. Vi var bara naiva om vi trodde att
det huvudsakligen var denna perversa
ideologi som ansvarade för den svulstiga
retoriken och de svultna barnen som kännetecknar Moskvas efterapare i den tredje världen.
Det var, enligt Tham, bara det att dessa
u-länder inte gjorde kommunismen rätt f
För Tham räcker det emellertid inte att
befria kommunismen från skulden. Som
man kanske skulle kunna gissa, måste han
gå ett steg längre och påpeka att den riktiga boven var- vi. Eller, i mer retorisk utformning, ”den koloniala mentaliteten
[som] lever fortfarande, t ex i Sydafrika”.
Det är alltså inte diktatorernas benägenhet att söka stöd hos varandra som har
hållit miljarder människor bakbundna i
Afrika, Asien och Sydamerika. ”Motståndet mot frigörelsen har varit segt och det
har framför allt kommit från västvärldens
demokratier”. Mannen på gatan i Managua, Buenos Aires, Manila eller Hong
Kong har kanske en annan åsikt, men de
saknar naturligtvis den världsomspännande insikt som präglar Thams analys.
Värderingar vändes upp och ner
En annan metod som används av medeltidens kiliaster är att vända upp och ner
på vitrderingar. Det som man trodde var
viktigt är, visar det sig, inte alls viktigt, och
om man bara hade de rätta värderingarna
skulle man kunna inse hur det faktiskt
förhåller sig. Under det senaste året har
den ena hemska uppenbarelsen efter den
andra kommit från Östeuropa. MiJjökatastrofer, Rumäniens barnhem, massavrättningar, prostitution, svält, Kafka-liknande
byråkratiskt förtryck och liknande företeelser – som av någon konstig anledning
inte upptäcktes av otaliga iakttagare från
vänsterkanten som besökte sina ideologiska trosfränder i Öst – kunde endast leda
oss oinsatta till slutsatsen att Ronald Reagan, då han beskrev Sovjet som ”det onda
riket”, inte visste hälften. Man skulle
också kunna tro att nästa steg borde var
att reda ut hur den kommunistiska ideologin använts som svepskäl för dessa barbariska förhållanden- och, om man var riktigt nyfiken, att fråga varför ovannämnda
iakttagare missade dem. Carl Tham är
emellertid förekommande nog att ta oss
ur denna högervillfarelse, och vi har honom att tacka för klargörandet av det rätta perspektivet om det kalla krigets moraliska aspekter. ”Det är viktigt,” påpekar
Tham, ”att också påminna om de otaliga
förbrytelser och övergrepp som begåtts i
anti-kommunismens namn och hur
skändligt västvärldens demokratier i förhållande till u-världen svikit sina egna
ideal. Låt oss hoppas att kommunismens
sönderfall inte bara befriar alla de som
levt under dess tyranni [inte kommunismens tyranni, naturligtvis, utan den ovannämnda · misslyckade kommunismens,
min anmärkning, RLW] utan också de
miljoner och åter miljoner som plågats
under anti-kommunismens heliga baner.”
Vi får, om vi accepterar Thams analys,
anta att det är detta ämne som man idag
ivrigt diskuterar i massmöten i Prag, Budapest, Moskva – och Tianammin Square.
Tham visar här en föredömligt balanserad opartiskhet. Skeptiker bland oss har
kanske svårt att få denna attityd att stämma med det faktum att en uppräkning av
demokratiska länder till vilka Carl Tham
tidigare varit beredd att rikta sin (rättare
sagt, vår) frikostighet, skulle kräva hela
fem sekunder. Vi är dock inte lika upplysta som Tham, som antagligen hela tiden
har riktat svenskt stöd åt länder som var
35
offer för ”anti-kommunismen”, med tanke på att de kommer att blomstra – om vi
kolonialister bara lämnar dem i fred.
Länder som, exempelvis, Vietnam.
Eller också, om vi går med på en ”omläggning av kursen i den rika världen vad
gäller . . . ett rejält flöde av kapital till
u-världen”. Det är klart att dessa två program – att hålla våra kapitalistiska/ kolonialistiska tassar borta från, men samtidigt rikta ett ”rejält” flöde av kapital till,
u-länderna- låter som om de motsäger
varandra. I Carl Thams nyfrälsta värld,
däremot, kommer denna motsägelse inte
att vara ett problem. Nu när antikommunismen försvunnit (who needs it?) kan vi
vara bergsäkra på att ett tillskott av miljarder tiii Djibouti och Burma inte kommer
att hamna i schweiziska banker eller hos
vapenhandlare, och skulle aldrig användas för att förtrycka den egna befolkningen. Emiren av Kuwait, lankeser,
kampucheaner, och de som bor på gränsen mellan Pakistan och Indien är kanske
inte övertygade om att all världens ondska bär en ”Made in USA” stämpel. Men
vad vet de om saken? De hyser dessutom
den helt oberättigade farhågan att Thams
”rejäla” tillskott av kapital kommer att
hamna i de ”rejäla” händerna hos ledare
som inte skulle känna igen en demokrati
om de träffade på den på gatan.
Carl Tham har dock en enkel, tvådelad
lösning till deras, samt sin och sina meningsfränders, problem. Man skall fortsätta betrakta västvärlden, med USA i
spetsen, som en av två lika goda kålsupare
– bara värre. Man skall dessutom göra
det som de religiösa, då verkligheten gjorde narr av deras teologi, genom årtusenden har gjort: ”Keep the faith”.