Robert Gidehag; Finn fem systemfel, politiker


2004


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Finn fem systemfel,
politiker
l av Robert Gidehag
Systemkritik i samhällsdebatten är omodern. Nu handlar all politik om
finjusteringar i det samhälle som alla tycks betrakta som perfekt. Men det finns
fog för systemkritik, se bara på skatternas skadeverkningar.
F
ÖR oss SOM ÖNSKAR förändring av det svenska samhället är det lätt att se att något skrämmande håller på att inträffa. Det handlar inte
så mycket om ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav eller om oppositionens förmåga till samordning och att utmana socialdemokratin.
Det som är mest skrämmande är att den stora systemkritiken håller på att tyna bort. Ett krasst och tråkigt
konstaterande är att allt för många röster som tidigare
talat om de stora dragen, om de stora förändringarna,
har tystnat. Nästan samtidigt.
Detta har skapat ett klimat där skattepolitik reducerats till frågor om arbetsutbud och konjunkturfrågor
och där den offentliga sektorns storlek faktiskt allt mindre ifrågasätts. Större systemförändringar, som att reformera socialförsäkringen, ses som helt utopiska. Samtidigt
finns en etablerad syn att varje skattekrona effektivt går
till välfärdens kärnområden. I det allmänna medvetandet har det därmed etablerats som en sanning att det
skulle vara omöjligt att röra utgiftssidan i den offentliga
sektorn. Följden av detta är att skatterna endast kan sänkas i lågkonjunkturer (och då dessutom tillfälligt) med
efterfrågestimulans som yttersta syfte. OK, för att vara
rättvis, några skattesänkningar för arbetsutbudet kan
diskuteras om man är ”skattepolitisk hök”.
Ett bra exempel på tidsandan såg jag i en ledarkommentar i somras från Lotta Gröning. Hon avfärdade ett
seminarium arrangerat av skattebetalarna i Visby, seminariet handlade om lägre skatter, som ”från en annan
tidsepok”. Det förstår väl alla, utom möjligen skattebetalarna, att de stora frågorna, som exempelvis om det är
rimligt med en generell välfärdspolitik där även låginkomsttagaren betalar 60 procent i skatt, en gång för alla
har dödats och är avgjorda? Villman vara ”inne” får man
vackert avstå sådana utsvävningar och hålla sig med båda
fötterna på jorden. Marginaleffekter, arbetsutbud och
andra teknikaliteter skall det vara.
Systembevararna flyttar fram sina positioner och år
av framgångsrik opinionsbildning riskerar att gå förlorad. Jag vill varna för denna utveckling. Jag vill också ge
alla oss som trots allt tror på systemskifte råg i ryggen.
Låt oss vända på steken. Det är faktiskt inte vi som är
extrema. Det är Sveriges val av ekonomisk politik som är
extremt. Förhållandet mellan stat och individ är faktiskt
60/40. En tro på en sänkning av skattetrycket med, säg 15
procentenheter, innebär inget annat än att Sverige skulle
anpassa sig till det normala i vår omvärld.
I detta sammanhang skulle jag också vilja passa på
att vara omodern och leverera lite systemkritik av traditionellt snitt. Jag har valt att sammanfatta min kritik av
det svenska samhället, problem skapade av skatte- och
välfärdspolitiken, i fem punkter. Dessa punkter kan i sin
tur rubriceras med fem observationer som man med en
enkel optisk granskning kan göra av det svenska samhället.
APOTEKET
Den första observationen är: köer på apoteket efter
löning. Gå in på apoteket någonstans mitt i Stockholm
den 25:e i månaden, ni kommer att slås av detta fenomen. Köerna är långa och ringlande och det tar betydligt
längre tid att få hjälp än två dagar innan. Frågar man i
kassan kommer den korrekta upplysningen att detta har
sin förklaring i att ”folk inte har råd att hämta ut sina
mediciner innan lönen kommit”. Stanna upp och fundera över detta. I Stockholm (landets i särklass ekonomiskt starkaste region) har vanlig arbetande medelklass
så lite pengar veckan innan lönen att man ofta tvingas
vänta med att hämta ut sin medicin (som ju måste
betraktas som en rätt prioriterad vara).
lSvensk Tidskrift 12oo4, nr si ll
Var det höga skatter eller rå kapitalism som lyfte Europa ur fattigdomen? Vy mot 1800-talets Londonbörs.
Förklaringen är förstås skatterna. Räknar vi in löneskatter, inkomstskatter och indirekta skatter tar stat,
kommun och landsting mer än 60 procent av lönen.
Sedan delas detta visserligen ut igen som diverse förmå-
ner. Men offentligt anställda byråkrater och politiker har
givetvis sämre kännedom än individerna själva om hur
varje familj vill använda sina pengar. Det är en klen tröst
att kunna bada billigt i kommunens simhall när det är
svårt att få pengarna att räcka till huslånet och förmodligen hämtar man hellre snabbt sin medicin än att betala
pengar till kommunala turistprojekt
skattepolitiken i Sverige har proletariserat medeloch arbetarklassen och gjort det onödigt svårt för stora
grupper att klara sin egen vardagsekonomi. Lösningen
kan aldrig vara mer bidrag – utan den rimliga metoden
för att lösa detta är att sänka skatterna kraftigt så att mer
stannar i den egna plånboken och blir föremål för egna
beslut.
PANTBANKEN
Den andra observationen är på samma tema: ”reklam
från pantbanken riktad till medelklassen”. Jag slogs av
detta när jag åkte tunnelbana i juletid. På stora affischer
uppmanas de som fått en oväntad utgift om några tusenlappar att vända sig till pantbanken. Alltid finns något
IIISvensk Tidskrifll 2004, nr si
som kan säljas om tandläkarräkningen gick på 3 000 kronor- kanske mormors gamla vigselring. Detta är en tydlig indikation på att normala svenskar är fattiga inte bara
i termer av löpande inkomst- utan också i termer av
sparade pengar (så kallad nettoförmögenhet, tillgångar
minus skulder).
Trettio procent av hushållen i Sverige har högre skulder än tillgångar och hushållet i mitten av förmögenhetshierarkin har ca 50 000 kronor på banken. Detta är
mycket anmärkningsvärda siffror i ett internationellt
perspektiv. Även i detta fall står förklaringen att finna i
den svenska skattepolitiken, i den balans (eller snarare
obalans) mellan privat och offentlig ekonomi som har
skapats i detta land. Har man svårt att betala räntan på
villalånet eller måste vänta tilllönen för att hämta ut
mediciner är det förstås orealistiskt att spara.
Det sparande som sker är socialiserat och går via den
offentliga sektorn. Det tydligaste exemplet är pensionssystemet, men även andra saker som man i andra länder sparar till får man i Sverige via den offentliga sektorn. I andra länder får människor ofta ta ett större eget
ansvar över detta sparande varför de själva kan disponera sina sparade medel i större utsträckning. Mycket
stora grupper är i Sverige totalt beroende av stat och
kommun, av politikers och tjänstemäns beslut om något
oförutsett inträffar. Bättre exempel på att den svenska
modellen skapar otrygghet är svårt att finna.
TILLVÄXTHÄMMANDE
Men låt oss inte glömma den mer traditionella makroekonomiska systemkritiken. Det är inget fel på den, tvärt
om. Den tredje observationen är helt enkelt att en sjuksköterska i Minnesota tjänar ungefär lika mycket som
en svensk läkare. Förklaringen är enkel, men svår för
många att ta till sig. Det handlar om tillväxt. Den amerikanska ekonomin har varje år varit bättre på att utvecklas och bli effektivare än den svenska. Det som beskrivs
som en lågkonjunktur i USA, och som får centralbanken
att sänka räntan, är i Sverige rena rama överhettningen.
Inte bara den amerikanska ekonomin har vuxit snabbare- det samma gäller stora delar av den industrialiserade världen. Detta slår igenom på allt det som vi normalt förknippar med välfärd, bland annat löner. Därför
tjänar sjuksköterskan i USA ungefär som en svensk
läkare.
Idag är Sverige således ett medelmåttigt industriland
och avståndet till de rikaste länderna ökar. Detta är allvarligt och kommer att bli allt mer allvarligt. Vi lever i en
tid när våra referenser och krav allt mer formas av hur
det ser ut internationellt och allt mindre av hur det var
förr. Säkert var det så att på 1960-talet var det tillräckligt
att uppleva att välfärden var bättre än på 1930-talet. Men
helhet och välfärdsstatens alla möjligheter att få bidrag
och subventioner av olika slag gör det mindre kostsamt
att välja beteenden som är dåliga för samhällsekonomin
som helhet. Den svenska modellen har haft, och har, sitt
pns 1 utebliven tillväxt.
NYTT KLASSAMHÄLLE
Som bekant har vänsterns styrka i stor utsträckning varit
de mer moraliska argumenten. De något mer ekonomiska angreppssätten, som de tre huvudargumenten jag
hittills presenterat får sägas representera, har oftast slagits undan med tanken om att den svenska modellen
står för mer subtila värden, som moral, sammanhållning och rättvisa. I ganska stor utsträckning kan man
förstås acceptera ekonomiska brister om vinsten är just
det ”rättvisa samhället”. Min fjärde observation är att vi
ser ett nytt klassamhälles framväxt vid sidan av de konventionella systemen. Förklaringen är de långtgående
utjämningsambitionerna av inkomster, den offentliga
sektorns yttersta mål. En generell skatte- och välfärdsmodell som drivits så långt som i Sverige riskerar faktiskt att återskapa de orättvisor som den en gång infördes för att bekämpa.
För det första lönar det sig så lite att anstränga sig
och göra karriär i Sverige att färre försöker. Många karriärsteg, framförallt för kvinnor, är till och med förlustaffärer. Även stora karriärsteg belönas i Sverige med ett
idag jämför vi oss inte så mycket
med hur det var 1970. Vi vill ha
samma sjukvård och utbildning
som i de delar av världen vi jämför
oss med. Vi vill kunna ta del av
deras teknik, köra med de mest milfåtal tusenlappar. Om man skalar
skattepolitiken i Sverige har bort ett fåtal extremer bland husproletariserat medel- och
håll, direktörer och liknande i toppen och deltidsarbetande och socialbidragsberoende och andra i botten av inkomsthierarkin, och funderar på hur det ser ut för ”vanligt
arbetarklassen.
jövänliga och barnsäkra bilarna, ta
del av den bästa sjukvården och så vidare. Allt detta gör
att det är extra viktigt att hänga med de rikaste länderna.
Annars kommer vi att få nöja oss med det näst, eller näst
näst, bästa. Ekonomiska resurser är i grunden en förutsättning för allt som vi tar för givet, sjukvård, utbildning, fritid, miljöhänsyn och så vidare.
Jag vet att det som ekonom nästan är förbjudet att
skriva, men jag skriver det ändå: det är ganska naturligt
att skatter skadar tillväxten. Tillväxt, eller ekonomisk
aktivitet, är i grunden summan av vad alla enskilda individer och hushåll beslutar sig för att göra idag, i morgon och många år framåt. Att jobba över eller gå hem, att
utbilda sig eller inte, att starta företag eller gå på A-kassa,
att måla om huset själv eller leja en målare, att skapa
egna resurser eller leva av andras och så vidare. Hur man
gör dessa val har helt säkert med ekonomiska incitament
att göra. Och skatte- och välfärdssystemen påverkar dessa
incitament. Höga skatter gör det mindre lönsamt att
välja beteenden som är bra för samhällsekonomin som
folk” (70 procent av hushållen i Sverige) gäller faktiskt att
det aldrig kan bli större skillnad mellan hushåll än i storleksordningen 20 000 kronor i månaden efter skatt och
bidrag. Tänk på att detta gäller hela hushåll, och att hushållen med högre inkomst oftast är större och har fler
barn. Att göra karriär i Sverige betyder alltså inte så värst
mycket ekonomiskt. Signalen till arbetarsonen/dottern
blir tydlig: ”Visserligen ger vi dig möjlighet att gå i skolan och satsa på utbildning – men det är ingen ide för
ditt liv kommer ändå inte att ändras speciellt mycket”.
Den svenska skattepolitiken låser in människor och minskar viljan och möjligheten att göra en klassresa.
För det andra leder detta till en väldigt svag koppling mellan inkomst och förmögenhet i Sverige, för dem
som ändå försöker och satsar på karriären. Med förmö-
genhet i detta sammanhang menas helt enkelt alla tillgångar minus alla skulder. Mina egna arbeten tillsammans med en kollega (se Gidehag/Olsson 2003) visar att
för 70 procent av hushållen spelar det ingen som helst
lSvensk Tidskrift 12oo4, nr si ll
roll för förmögenheten vilken inkomst de har. De som tjä-
nar bra blir inte rikare än dem som inte gör det i Sverige.
Vilka är det då som blir rika och som lyckas med sin
karriär? Visst, självklart är de människorna i den absoluta samhällseliten där lönerna blir så höga att de även
efter skatt räcker för att på allvar påverka tillvaron. Kanske rör detta någon eller några procent av befolkningen.
Men utöver denna grupp är det frågan om en ytterst
heterogen grupp, låt oss kalla det samhällsklass, som
kännetecknas av att den har inkomster från andra håll än
från arbetsmarknaden. Det kan röra sig om ren tur som
lotterier eller lyckade bostadsaffärer (ett bra exempel är
alla som haft en hyresrätt som blivit bostadsrätt), de som
har rika föräldrar och som kan få pengar av dem, de som
har turen att köpa sitt hem i rätt läge och en växande
grupp som har svarta inkomster. Samtliga dessa inkomstkällor är sådana som inte har med egen ansträng- ’
ning att göra och som man inte kan påverka
själv, om man inte tillhör den grupp som
bryter mot lagen och arbetar svart.
För människor som har sin egen
ansträngning och sin vanliga
arbetsinkomst som enda källa
till försörjning är det nästan
omöjligt att påverka sin förmögenhetssituation eller vardagsekonomi. På detta sätt
skapar det svenska högskattesamhället nya samhällsklasser
och ett klassamhälle som är lika
fast som det gamla som man en
gång ville bekämpa.
DANDERYD$ KRAVMASKINER
Den femte och sista observationen kommer
från en rik (landets rikaste) stockholmskommunfenomenet kan benämnas ”kravmaskiner i Danderyd”.
Det är självklart inte min avsikt att hänga ut en enskild
kommun där jag dessutom inte själv bor, fenomenet
finns överallt i olika tappning.
I Danderyd är det vanligt att man inte är särskilt förtjust i fastighetsskatten, förmögenhetsskatten eller bensinskatten (stadsjeepen och den feta BMW:n drar nämligen ganska mycket bensin), och som VD i den förening jag är VD i anser jag självfallet att detta ogillande av
skatter är befogat. Problemet blir när Danderydsborna i
nästa andetag gärna kräver en ny sporthall att spela
ishockey i, mer resurser till (den egna) skolan och fler
fröknar på dagis. Att det sistnämnda rimligen har något
med skatterna att göra tycks bortglömt. Som sagt, många
andra resonerar på samma sätt om sina bidrag och förmåner och ser en ökande skattebelastning på andra som
ett ickeproblem. Poängen här är att bakom det vackra
IIISvenskTidskrift l2oo4, nr si
talet om solidaritet döljer sig för växande grupper inget
annat än egenintresse. Har man detta i bakhuvudet när
man hör människor resonera om ”rättvisa” eller ”vettig
politik” blir man faktiskt skrämd av hur vanlig denna
uppfattning är och hur ogenerat den framförs. För väldigt många är det självklart att kräva politiska åtgärder
som gynnar en själv men som betalas av andra. För vissa
handlar det om sänkta skatter utan krav på neddragning
av de offentliga tjänster man nyttjar, för andra handlar
det om mer bidrag som skall betalas med andras skatter.
Växande grupper röstar för högre skatter, utnyttjar så
många offentliga förmåner som möjligt och arbetar svart.
Grunden är den samma, principen för politik bör vara:
”andra skall betala åt mig”.
Så skruvas skattetrycket kontinuerligt upp när olika
grupper hela tiden lyckas få det stora kollektivet att betala
de egna förmånerna. Skatter å ena sidan och offentliga utgifter å andra sidan används idag bara
i liten utsträckning till att hjälpa människor som faktiskt råkat i knipa.
Resten handlar om att betala
sådant som vi egentligen skulle
kunna betala själva. Men det är
så mycket enklare, och billigare, att skicka notan för de
egna livsvalen till andra. När
så den offentliga sektorn blir
så stor och anonym som i Sverige riktas allt mer kraft åt att
försöka sno åt sig andras resurser istället för att skapa egna.
Kvar finns varken solidaritet eller
rättvisa- bara en simpel kamp om
andras resurser med egenintresset som
enda ledstjärna.
Således finns, detta är förstås ingen nyhet, både ekonomiska och moraliska argument mot den svenska
modellen i dagens tappning. Det betyder inte att all tidigare opinionsbildning för lägre skatter varit bra, eller att
allt med dagens svenska modell är dåligt. Att analysera
samhällsproblem med ett annat fokus än enbart den
manlige storstadsboende höginkomsttagarens är förstås
både klokt och nödvändigt. Men problemen med den
svenska modellen liksom vinsterna av ett radikalt alternativ är så stora att den övergripande systemdiskussionen måste hållas vid liv. Även om vi som försöker göra
det en tid riskerar att betraktas som omoderna.
Robert Gidehag (robert.gidehag@skattebetalrna.se) är VD
i skattebetalarnas förening.
Källa: Gidehag R, Olsson H, {2003}, ”Förmögenhetsbildning i
Sverige: Egen karriär eller Bingo/otto’; HUJ.