Robert Gidehag; Det bistra budskapet är felaktigt
1995
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEBATT
Robert Gidehag svarar Magnus Nilsson:
DET BISTRA BUDSKAPET ÄR
FELAKTIGT
E
tt av de verkligt stora problemen i svensk politik är
politikernas bristande vilja att
tala sanning till väljarna.
Frågorna om ekonomi och välfärd forgrovas och forenklas till rena myter- väljarna blir alltmer lättrörliga, eftersom det
är svårt att känna igen sanningen i den
politiska retoriken.
Det kanske mest flagranta exemplet är
socialdemokraternas syn på välfärdsfrågor. Dagens storlek på offentliga
utgifter och skatter, framställs som helt
nödvändiga for att garantera medborgarna välfärd. En sänkning av t ex skattetrycket till under 50-procentsnivån skulle
enligt denna logik medfora att sjukvården
måste skrotas och att människor skulle
svälta ihjäl på gator och torg. Här finns
ett enorn1t motstånd mot större systemforändringar än att motvilligt ”osthyvla”
ned ett och annat bidrag.
Tyvärr forfaller även den moderata
retoriken till att alltfor enkelt beskriva
dagens välfärdssystem och alternativ.
ROBERT .IDEHAG är nationalekono111 på
Skattebetalamasj öreni11g.
Magnus Nilssons senaste inlägg i Svensk
Tidskrift 3/ 95 ”Bistert budskap bra” är
ett tydligt exempel på detta.
Låt mig forst bara konstatera att jag
håller med Nilsson om att det behövs ett
parti i Sverige som på allvar vågar ifrågasätta dagens offentliga sektor i allmänhet
och välfärdsstaten i synnerhet. Det råder
bland de allra flesta partier och debattörer
en beklaglig konsensus i de stora välfärdsfrågorna. Ytterlighetsfallen i dagsdebatten
handlar om huruvida vi skall ha ingen
eller upp till 2-3 karensdagar i någon
inkomstbortfallsforsäkring. Visst behöver
vi, som Nilsson nämner, ett parti som på
allvar vågar ifrågasätta både jordbrukssubventioner, foreningsstöd och konm1llnal
barnomsorg.
Frågan är dock på vilka grunder. Det
är här som Nilsson (och flera med
honom) gör sig skyldiga till en alltfor forenklad beskrivning av verkligheten.
Detta synsätt går ut på att det finns två
grupper i samhället, en som nyttjar den
offentliga sektorns forrnåner och en som ·
betalar dem. Förenklat tar staten en
knapp biljon svenska kronor (de offentliga utgifterna 1995 exklusive räntor) från
258 SVENSK T!DSKR!Ff
duktiga, skötsamma människor och ger
till en samling latmaskar. Biljonen regnar
ner över de som ”stannar i goa sängväm1en” och betalas av de som inom
”masar sig till jobbet” – med Nilssons
egna ord. Det finns flera varianter på liknande synsätt. För en tid sedan hörde jag
en välavlönad trebarnsfar, med alla tre
barnen på dagis, beklaga sig över människor som rar bostadsbidrag. ”Människor
skall leva på ett sådant sätt att de inte
behöver bidrag” – var hans tes. Att hans
månatliga subvention av dagisavgiften är
cirka femton gånger så stor som det
bostadsbidrag han beklagade sig över
tänkte han inte på.
Enorm rundgång
Poängen är att alla på olika sätt gjorts
beroende av den offentliga sektorn – och
att alla betalar ett högt pris för den.
Välfärdssystemen har skapat en enorm
rundgång på pengar, som sänker välfården för alla. l huvudsak fördelar den
offentliga sektorn pengar inom en och
sanm1a individs livscykel. (Man rar bidrag
netto när man är ung och ganm1al och
betalar skatt netto åren däremellan.)
Beräkningar som gjorts visar att mer än
70 procent av all skatt som betalas till
socialförsäkringssystemen konm1er tillbaka till inbetalaren själv under olika
skeden av livet. Endast en mycket liten
del av de offentliga utgifterna fördelar
inkomster mellan individer. Givetvis är
jag medveten om att både bidragsfusk
och latmaskar existerar, men det är inte
detta som utgör huvudproblemet. (Lika
litet som ny demokratis budskap om stor
”byråkrati” och invandring gör det.)
När moderaterna och andra fristående
debattörer ifrågasätter dagens välfärdssystem, bör man inte göra det med det
”kärva budskap” som Nilssons efterlyser.
Varför skrämma bort väljare i onödan,
dessutom med ett budskap som saknar
förankring i verkligheten? Istället bör
sanningen lyftas fram. Nämligen att en
offentlig sektor som omsätter 65-70 procent av BNP och som innebär att en
individ med en högst nom1al inkomst
betalar minst 60 procent i total skatt, inte
skapar utan raserar välfärd. Att ett system
med lägre skatter och större egenansvar,
men också med större möjligheter, skulle
innebära en markant stigande välfärd för
de allra flesta. Till exempel ett system
med medborgarkonton. (Och att vi ändå
har råd att hjälpa de som av någon anledning skulle ra svårt att klara sig i ett samhälle med mindre offentlig sektor.)
Tilltagande motsättningar
Jag tror också att Nilsson har mycket fel
då han spår tilltagande motsättningar
mellan de som arbetar och de som inte
arbetar. Arbetslösheten kommer inte att
sjunka nämnvärt i den konjunkturuppgång vi nu möter. Det innebär att nästa
gång arbetslösheten ökar gör den det utifrån en redan mycket hög nivå. Då
kommer de allra flesta att ha anknytning
till någon arbetslös, vilket kanuner att slå
hål på myten om de arbetslösa som en
grupp arbetsovilliga och nöjda bidragstagare. Detta faktum i kombination med de
SVENSK T!DSKRIFT 259
–. -· ,. ”~–
alltmer urvattnade vä1f<irdssystemen, tänkt helhetsförslag på detta (samt inte
kommer att medföra att människor själva
kommer att ställa sig frågan hur ett framtida välfardssystem skall se ut. Jag tror att
det parti som kan leverera ett genomminst på hur sysselsättningen skall kunna
öka) kommer att gå en mycket ljus
framtid till mötes. Moderaterna bör ha
förutsättningar att rycka åt sig initiativet.
Magnus Nilsson svarar Robert Gidehag direkt:
STÅ FÖR MORALEN
J
ag har formulerat mig slarvigt. Och
eftersom all kommunikation som
bekant sker på mottagarens villkor
skall jag försöka vara lite tydligare.
Jag vill först understryka att det finns en
grupp människor i samhället som är i
genuint behov av stöd, nämligen de som
har fötts handikappade eller råkat ut för
svåra olyckor, men denna grupp är ur
statsfinansiell synpunkt totalt oproblematisk.
Självklart är det inte frågan om två väl
avgränsade grupper varav den ena betalar
för den andra. I stället är det ett system
med betydande rundgång och det faktum
att folk inte vet hur monstruöst mycket
skatt de betalar är bara ett av problemen.
Det andra problemet illustreras väl av
MAGNUS NILSSON ärför/agsredaktör på Timbro.
exemplet med pappan till dagisbarnen:
Många vet inte heller hur mycket deras
tillvaro belastar de offentliga kassorna.
Gidehag menar därför, om jag har förstått honom rätt, att eftersom alla har sina
tassar i sylten är det oförnuftigt att påpeka
att detta är fel. I stället skall man förklara
produktionens förutsättningar och
understryka det destruktiva i ett högt
skattetryck. Så snart alla förstår vad ett
gott företagarklimat kan göra för dem på
bara tio år kommer de att bete sig förnuftigt vid valurnan. Ack, vad jag önskar
att vi vore skapta så.
Jag tror inte att detta ensamt är en
framgångsväg. Det är nämligen rationellt
för individen att försvara de bidrag och
förmåner som kommer att trilla in till
månadsskiftet. Det är nämligen då, och
inte om tio år, som räkningarna skall
betalas.
260 SVENSK TIDSKRIFf
Robert Gidehag svarar Magnus Nilsson:
DET BISTRA BUDSKAPET ÄR
FELAKTIGT
E
tt av de verkligt stora problemen i svensk politik är
politikernas bristande vilja att
tala sanning till väljarna.
Frågorna om ekonomi och välfärd forgrovas och forenklas till rena myter- väljarna blir alltmer lättrörliga, eftersom det
är svårt att känna igen sanningen i den
politiska retoriken.
Det kanske mest flagranta exemplet är
socialdemokraternas syn på välfärdsfrågor. Dagens storlek på offentliga
utgifter och skatter, framställs som helt
nödvändiga for att garantera medborgarna välfärd. En sänkning av t ex skattetrycket till under 50-procentsnivån skulle
enligt denna logik medfora att sjukvården
måste skrotas och att människor skulle
svälta ihjäl på gator och torg. Här finns
ett enorn1t motstånd mot större systemforändringar än att motvilligt ”osthyvla”
ned ett och annat bidrag.
Tyvärr forfaller även den moderata
retoriken till att alltfor enkelt beskriva
dagens välfärdssystem och alternativ.
ROBERT .IDEHAG är nationalekono111 på
Skattebetalamasj öreni11g.
Magnus Nilssons senaste inlägg i Svensk
Tidskrift 3/ 95 ”Bistert budskap bra” är
ett tydligt exempel på detta.
Låt mig forst bara konstatera att jag
håller med Nilsson om att det behövs ett
parti i Sverige som på allvar vågar ifrågasätta dagens offentliga sektor i allmänhet
och välfärdsstaten i synnerhet. Det råder
bland de allra flesta partier och debattörer
en beklaglig konsensus i de stora välfärdsfrågorna. Ytterlighetsfallen i dagsdebatten
handlar om huruvida vi skall ha ingen
eller upp till 2-3 karensdagar i någon
inkomstbortfallsforsäkring. Visst behöver
vi, som Nilsson nämner, ett parti som på
allvar vågar ifrågasätta både jordbrukssubventioner, foreningsstöd och konm1llnal
barnomsorg.
Frågan är dock på vilka grunder. Det
är här som Nilsson (och flera med
honom) gör sig skyldiga till en alltfor forenklad beskrivning av verkligheten.
Detta synsätt går ut på att det finns två
grupper i samhället, en som nyttjar den
offentliga sektorns forrnåner och en som ·
betalar dem. Förenklat tar staten en
knapp biljon svenska kronor (de offentliga utgifterna 1995 exklusive räntor) från
258 SVENSK T!DSKR!Ff
duktiga, skötsamma människor och ger
till en samling latmaskar. Biljonen regnar
ner över de som ”stannar i goa sängväm1en” och betalas av de som inom
”masar sig till jobbet” – med Nilssons
egna ord. Det finns flera varianter på liknande synsätt. För en tid sedan hörde jag
en välavlönad trebarnsfar, med alla tre
barnen på dagis, beklaga sig över människor som rar bostadsbidrag. ”Människor
skall leva på ett sådant sätt att de inte
behöver bidrag” – var hans tes. Att hans
månatliga subvention av dagisavgiften är
cirka femton gånger så stor som det
bostadsbidrag han beklagade sig över
tänkte han inte på.
Enorm rundgång
Poängen är att alla på olika sätt gjorts
beroende av den offentliga sektorn – och
att alla betalar ett högt pris för den.
Välfärdssystemen har skapat en enorm
rundgång på pengar, som sänker välfården för alla. l huvudsak fördelar den
offentliga sektorn pengar inom en och
sanm1a individs livscykel. (Man rar bidrag
netto när man är ung och ganm1al och
betalar skatt netto åren däremellan.)
Beräkningar som gjorts visar att mer än
70 procent av all skatt som betalas till
socialförsäkringssystemen konm1er tillbaka till inbetalaren själv under olika
skeden av livet. Endast en mycket liten
del av de offentliga utgifterna fördelar
inkomster mellan individer. Givetvis är
jag medveten om att både bidragsfusk
och latmaskar existerar, men det är inte
detta som utgör huvudproblemet. (Lika
litet som ny demokratis budskap om stor
”byråkrati” och invandring gör det.)
När moderaterna och andra fristående
debattörer ifrågasätter dagens välfärdssystem, bör man inte göra det med det
”kärva budskap” som Nilssons efterlyser.
Varför skrämma bort väljare i onödan,
dessutom med ett budskap som saknar
förankring i verkligheten? Istället bör
sanningen lyftas fram. Nämligen att en
offentlig sektor som omsätter 65-70 procent av BNP och som innebär att en
individ med en högst nom1al inkomst
betalar minst 60 procent i total skatt, inte
skapar utan raserar välfärd. Att ett system
med lägre skatter och större egenansvar,
men också med större möjligheter, skulle
innebära en markant stigande välfärd för
de allra flesta. Till exempel ett system
med medborgarkonton. (Och att vi ändå
har råd att hjälpa de som av någon anledning skulle ra svårt att klara sig i ett samhälle med mindre offentlig sektor.)
Tilltagande motsättningar
Jag tror också att Nilsson har mycket fel
då han spår tilltagande motsättningar
mellan de som arbetar och de som inte
arbetar. Arbetslösheten kommer inte att
sjunka nämnvärt i den konjunkturuppgång vi nu möter. Det innebär att nästa
gång arbetslösheten ökar gör den det utifrån en redan mycket hög nivå. Då
kommer de allra flesta att ha anknytning
till någon arbetslös, vilket kanuner att slå
hål på myten om de arbetslösa som en
grupp arbetsovilliga och nöjda bidragstagare. Detta faktum i kombination med de
SVENSK T!DSKRIFT 259
–. -· ,. ”~–
alltmer urvattnade vä1f<irdssystemen, tänkt helhetsförslag på detta (samt inte
kommer att medföra att människor själva
kommer att ställa sig frågan hur ett framtida välfardssystem skall se ut. Jag tror att
det parti som kan leverera ett genomminst på hur sysselsättningen skall kunna
öka) kommer att gå en mycket ljus
framtid till mötes. Moderaterna bör ha
förutsättningar att rycka åt sig initiativet.
Magnus Nilsson svarar Robert Gidehag direkt:
STÅ FÖR MORALEN
J
ag har formulerat mig slarvigt. Och
eftersom all kommunikation som
bekant sker på mottagarens villkor
skall jag försöka vara lite tydligare.
Jag vill först understryka att det finns en
grupp människor i samhället som är i
genuint behov av stöd, nämligen de som
har fötts handikappade eller råkat ut för
svåra olyckor, men denna grupp är ur
statsfinansiell synpunkt totalt oproblematisk.
Självklart är det inte frågan om två väl
avgränsade grupper varav den ena betalar
för den andra. I stället är det ett system
med betydande rundgång och det faktum
att folk inte vet hur monstruöst mycket
skatt de betalar är bara ett av problemen.
Det andra problemet illustreras väl av
MAGNUS NILSSON ärför/agsredaktör på Timbro.
exemplet med pappan till dagisbarnen:
Många vet inte heller hur mycket deras
tillvaro belastar de offentliga kassorna.
Gidehag menar därför, om jag har förstått honom rätt, att eftersom alla har sina
tassar i sylten är det oförnuftigt att påpeka
att detta är fel. I stället skall man förklara
produktionens förutsättningar och
understryka det destruktiva i ett högt
skattetryck. Så snart alla förstår vad ett
gott företagarklimat kan göra för dem på
bara tio år kommer de att bete sig förnuftigt vid valurnan. Ack, vad jag önskar
att vi vore skapta så.
Jag tror inte att detta ensamt är en
framgångsväg. Det är nämligen rationellt
för individen att försvara de bidrag och
förmåner som kommer att trilla in till
månadsskiftet. Det är nämligen då, och
inte om tio år, som räkningarna skall
betalas.
260 SVENSK TIDSKRIFf