Print Friendly

Riksdagen och demokratien

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

RIKSDAGEN
OCH DEMOKRATIEN
GENOM vårt land och säkerligen genom många andra länder
går i dessa dagar i vida kretsar en våg av Hitlerkult.. Fiihrerns
statskonst, med dess från början oanade målmedvetenhet, handlingssnabbhet och teatraliska mästerskap, framträder desto mera
imponerande, som de demokratiska västmakterna gang på gång
nödgas erkänna den tyska politikens fullbordade fakta och för all
världen exponera sin utrikespolitiska vanmakt; Frankrike lider
dessutom mer än någonsin av folkfrontspolitikens alla neuroser
och Paris har på ett par år blivit blott ett orons och nöjenas
centrum i Europa. Respekten för den rena muskelkraften och det
ogenerade våldet har hos många förträngt respekten för åsämjandets metod i den internationella rätten- som dessvärre ibland är
högsta orätt. Den demokratiska statstankens tungrodda och betänksamma former tillmätas på många håll intet värde; ännu
mindre ser man i gemene mans applåderande av nävrättens politik
den avsky för kriget, som många blott för några år sedan naivt
tilltrodde makten att göra krig för framtiden omöjliga. Varken
staterna eller människorna ha ändrat sig; staterna äro så brutala
som deras skapare, människorna, oföränderligt äro.
Utan tvivel vädra de nationalsocialistiska kretsarna i vårt land
nu morgonluft. Även om de i nuvarande läge icke kunna tänkas
spela någon större roll, måste politikerna särskilt på den borgerliga sidan räkna med att människors sinnelag i hög grad kommer
att bestämmas av sympatier för en politik, som gjort handlingens
propaganda till högsta lag. De flesta sympatisörer äro säkerligen
icke parata att ta steget fullt ut eller att svära på alla de hittransporterade dogmer, som den eklektiska svenska nationalsocialismen förfäktar. Men de äro mentalt påverkade. Ej ens vår egen
regering har trots all motvilja kunnat bli helt immun mot de
strömningar, som banat sig väg hitöver söderifrån: många av statsministerns uttalanden skulle säkerligen haft en starkare partipolitisk nyansering, därest ej den tyska »folkgemenskapstanken» utmejslats.
159
—— ——————
Riksdagen och demokratien
Inför detta nationalsocialismens tryck på svensk mentalitet
efterlyser man kanske först i Sverige en utvecklad, hos hela folket
levande demokratiskt nationell ideologi. De socialistiska partierna
ha varit för upptagna av att fila på socialismen som världsåskådning för att tidigare än på sistone ha sökt utveckla sin marxistiska
stat till ett folkhem. De konservativa partierna bekämpade för
länge demokratien och ha kanske också stått alltför tveksamma
till några av dess följdfenomen för att känna ett särskilt ansvar
för detta ideologiska byggnadsarbete. Sedan Karl Staaff gick bort
– och själv var Karl Staaff i allt sitt patos för ortodox och formbiten- har den borgerliga vänstern mest ägnat sig åt realpolitikens
vågmästeri, och bondeförbundet har sina tre professorer till trots
förlagt sina prestationer precis som lantmannapartiet utanför idepolitikens territorium. Eftersom vi i Sverige sakna en nationaldag
ha regeringsledamöter och andra ledande män icke såsom i andra
länder tvingats att åtminstone en dag på året söka samla sina tankar till att i ord kläda en nationell demokratisk åskådning; ur de
oundvikliga frasernas töcken kan dock i dylika tal växa fram något
kärnfullt, som genom att upprepas och inhamras till slut blir
gemensam egendom. I grund och botten har oändligt mycket mer
tankemöda i vårt land nedlagts på partipolitiska ideologier eller
på bearbetningen av importerade än på att skapa något samfällt
och enande. Och att hänföra programmet »arbetare och bönder»
till de fullvärdiga nationella ideologiernas klass faller på sin egen
orimlighet; genom att utesluta andra likaberättigade samhällsgrupper är detta program ingenting annat än en klassideologi och
partiideologi utan utsikt att kunna bli eningsbandet inom en hel
nation, som dock måste vara odelbar.
Man frågar sig även, om den svenska demokratien i handel och
vandel bemödar sig om att skapa den nödiga respekten för sina
egna institutioner. Det är främst riksdagsproblemet, som härvid
än en gång måste beröras.
I över två månader har riksdagen varit samlad men endast ett par
gånger ha dess debatter fångat något större publikt intresse: vid
remissdebatten, när statsministern gjorde sin deklaration i försvarsfrågan och möjligen vid behandlingen av högerns Non·landsmotioner. Plena äro fåtaligt besökta – åtminstone att döma av
antalet i plenisalarna under debatterna närvarande -, debatterna
fånga icke större intresse vare sig inom eller utom riksdagen, och
besluten kunna i regel exakt beräknas genom partiuppdelningens
160
Riksdagen och demokratien
sannolikhetstabeller. Ingenting av vördnadsvärda riter, av festivitet eller dramatik håller intresset uppe. De skolbarn, som klassvis bänka sig på läktarna, medta säkerligen endast undantagsvis
några starkare intryck hem. Inte heller på mognare åhörare gör
andra statsmakten i sin nuvarande stil någon mäktigare propaganda.
Kanske ligger det någon tillspetsad överdrift i talet om regeringspartierna såsom »transportkompanieb -i två uppmärksammade frågor i år, rörande gruvlagstiftningen och l-maj-helgdagen, ha bondeförbundare fronderat. Det är dock ostridigt, att
riksdagen aldrig tidigare sedan Karl XI:s tid arbetat mera
expeditivt och underdånigt. Känslan av att de bägge koalitionspartiernas lojalitet mot regeringen gör realbehandlingen av de
flesta propositioner överflödig har verkat deprimerande. Alla veta,
att knappast någonting oväntat och någonting nytt kommer att
hända, vad som än må yttras. Den extra stimulans, som ligger i
medvetandet om att debatterna betyda något även för dagen och
ej på sin höjd blott för framtiden, saknas och därmed också incitamentet att prestera det yppersta och yttersta av kraft och intresse i riksdagsarbetet. Man torde få leta efter någon annan
debatterande församling i detta land, som i fråga om flau stämning och desintresserade delegater kan mäta sig med ett normalt
arbetsplenum i Sveriges riksdag för tillfället.
Naturligtvis inse alla, att parlamentarismen i allmänhet, och
majoritetsparlamentarism i synnerhet, ålägger regeringspartiernas meniga vissa band. Ingen bestrider, att regeringen har rätt
att kräva ett visst hänsynstagande av sina anhängare. Skådespelet
med en regering, vars handlingskraft är förlamad och vars trista
lott det är att notoriskt desavueras av maktlystna riksdagspartier,
önskar nog ingen tillbaka till riksdagens scen. Utan tvivel har
diktaturernas hinderslösa framfart vid regerandet även i demokratiska kretsar omvärderat uppfattningarna om regeringens nö-
diga makt. Men det kan knappast påvisas ett behov av att regeringarna annat än i de stora, principiella frågorna genom säkert
understöd från riksdagsmajoriteten kan föra en konsekvent och
stabil kurs. Svenska föreställningar om folkstyrelse kunna aldrig
förlika sig med att regeringens uppfattning i hart när alla frågor,
även de små och de partipolitiskt friställda, skall vara sakrosankt.
Skulle motsatsen vara fallet, innebm·e det att utskottsarbetet vore
fiktioner, de offentliga debatterna spegelfäkteri och besluten rena
161
__ .,·
Riksdagen och demokratien
registrerandet. De demokratiska formernas realinnehåll skulle då
inskränka sig till det indirekta utseendet genom val av regering,
medan hela den parlamentariska instansordningen i övrigt bleve
tomgång; eftersom motionerandet dock ännu oavvisligen har viss
betydelse, skulle riksdagen mest bli ett petitionsinstitut.
Man frågar sig ovillkorligen, om det i så fall kan ligga något
förnuft i att draga samman till Stockholm 380 personer, var och
en på sitt sätt kunnig inom sitt fack och många representerande
en elit av folket i alla dess skikt. De flesta av dessa äro i sin verksamhetskrets eller inom sin hemort ledande, vana vid arbete och
ansvar, i ägo av stor erfarenhet och stor arbetslust, uppfostrade i
kommuner, landsting eller andra korporationer ej blott att ge skäl
utan även att ta skäl. Alla dessa kunna icke i längden känna sig
trakterade av att i riksdagen avklädas sin personlighet och sitt
självständiga omdöme. De vilja vara med åtminstone på något
hörn för att finna utlopp för sin verksamhetslust och få användning för sina insikter. Att kalla upp några hundra stora, starka,
friska karlar för att blott trycka på elektriska knappar är ej
resonligt. De vilja inte nöja sig med att på bestämda tider göra
ingenting, varmed en folkvald industriman nyligen lär ha karakterism·at det moderna riksdagsarbetet.
Sanningen är, att parlamentsledan ej är störst inom oppositionen. De meniga inom regeringspartierna få visserligen njuta maktens sötma men endast till priset av det – enligt fraseologien –
oförytterligaste av alla demokratiska värden: tanke-, tros- och
yttrandefriheten. Visserligen äro lyckligtvis icke alla frågor partipolitiserade, men självverksamheten inom regeringspartierna blir
kringskuren och minimal. Oppositionen däremot får visserligen
umbära makten men lider i gengäld icke av några opinionsrestriktioner. Den kan både motionera, interpellera, diskutera och votera
i den frihet, som riksdagsordningen i sin första paragraf påbjuder.
Oppositionen klagar visserligen mest högljutt, men det innebär nog
blott, att ej ens klagorätten anses böra brukas inom regeringsblocket.
Skulden till tingens nya ordning kan ej ensidigt påbördas någon
viss institution. Den måste fördelas.
Man kan rikta förebråelser mot riksdagen själv, inom vilken
parlamentsledan nog är lika stark som utanför. De låga voteringssiffrorna vid vardagliga plena äro säkerligen mest att fatta som en
allmän känsla av den ringa betydelsen av att personligen vara när- 162
Riksdagen och demokratien
varande vid de avgöranden, som inga avgöranden äro. Men plikttroheten är säkerligen eljest alls icke mindre nu än förr: veta riksdagsmännen blott med sig, att något kan hända- såsom exempelvis när försvarets huvudtitel föredrogs- infinna de sig även mangrant. Det är följaktligen trivseln i folkhemmets riksdag som saknas. Visa riksdagsmännen sin egen institution missaktning både
genom att vara antingen helt frånvarande från Stockholm eller
frånvarande från plenisalarna under debatterna, kunna de icke
begära obegränsad aktning för institutionen av folket. Att hänvisa till kvittningen kan icke vara tillfyllest. Kvittningssystemet
skall vara en regulator att tillgripa vid nödvändiga hemresor eller
andra laga förfall men ej stå till buds i tid och otid. Generella
kvittningar för en hel plenidag, då kanske ett tjugutal frågor skall
behandlas, måste inge allmänheten tron att partibundenheten inbegriper alla slags frågor och helt mekaniserat de enskilda ledamöternas ställningstagande.
Man kan förebrå regeringen att den i sitt övermått av självhävdelse ej dragit en rimlig gräns mellan partifrågor och partilösa frågor samt därigenom enödigt och opsykologiskt kringskurit
sina meningsfränders frihet och självverksamhet. Man kan lika
starkt anmärka, att den nuvarande regeringen visar riksdagen en
nonchalans som sällan en regering förr. Naturligtvis äro vederbörande departementschefer närvarande för att försvara sina framställningar – något annat vore ju otänkbart – och när statsministern uppläste sin deklaration i försvarsfrågan var statsrådsbänken fullsatt. Men hur ofta gapar icke regeringsbänken tom1
Under remissdebatten lyste statsråden i timtal med sin frånvaro
i första kammaren; när tjänstemannamotionerna nyligen behandlades, gitte intet statsråd vara tillstädes, och ej sällan klagas det
i pressen över, att statsråd underlåta att besvara framställda
frågor.
Man kan förebrå pressen att den ostentativt lägger i dagen sin
brist på intresse och respekt för riksdagens förhandlingar. Icke så,
att icke viktiga riksdagsfrågor alltjämt ivrigt dryftas på ledareplats eller att partiernas propagandaavdelningar skulle svika, när
det gäller att från partisynpunkt belysa viktigare riksdagstilldragelser. Detta är dock blott den ena av sakens sidor. De politiskt intresserade ha rätt att jämsides därmed få debatten i
objektiv belysning genom ett enkelt och korrekt referat av argument och motargument. Numera ha de möjlighet härtill blott i de
163
Riksdagen och demokratien
allra mest uppreklamerade frågorna samt när kulturfrågorna äro
före. I vanliga fall kunna de på sin höjd få läsa några lösryckta
fraser, valda med noggrann hänsyn till tidningens publik; icke ens
om man gör ett puzzle av referat från tidningarna tillhörande
samtliga större partier kan man åstadkomma en nöjaktig bild av
vad som förekommit. Måhända försvara sig tidningsredaktionerna
med att riksdagsreferat ej hör till det »pigga», som demokratiens
tidningsläsare tros kräva och således skulle vara krönet på alla ansträngningar för folkbildningens utbredning och fördjupning. Må-
hända hänvisa de, med större rätt, till att riksdagsreferaten endast
avspegla riksdagens egen vanvördnad mot sina överläggningar
och dessas nuvarande betydelselöshet. Faktum kvarstår likväl, att
pressen i intet annat kulturland torde nedlägga mindre möda pit
att referera riksdagsdebatterna än i Sverige; valmannen har med
andra ord i intet annat demokratiskt land så små möjligheter att
snabbt bilda sig en självständig uppfattning som hos oss; läsekretsens opinionsbildning kan ofta vara nästan diktaturstatmässigt
ensidigt tillrättalagd i partitidningarna i vår demokratiska stat.
Pressen kan icke heller hänvisa till ärendenas ringa vikt. Nyligen
såg man notisartade referat av debatterna om vägväsendets omorganisation och sjukvårdspersonalens arbetstid, vilka frågor
måste intressera tusentals läsare, och samtidigt kunde man läsa
spaltlånga referat av bowlingtävlingar eller skolungdomens simtävlingar eller helsidor om de Hollywoodska filmstjärnornas uppdiktade liv. Det ena utesluter givetvis inte det andra och allt har
sin publik, men det måste finnas rimligare proportioner mellan det
väsentliga och oväsentliga (ehuru kanske mera roande) i tidens
skeenden. En ansvarsmedveten press har dock en uppfostrande
uppgift i folkstyrelsen. Det finnes skäl att påstå, att riksdagsmännen själva, regeringen och pressen tävla med varandra i att
-om än oavsiktligt- skapa ringaktning för folkrepresentationen
och dess arbete.
Man kan även förebrå den nuvarande klasspolitiken att ha bidragit till att avtrubba intresset för riksdagens debatter och voteringar. Klasspolitiken leder lätt till imperativa mandat, och imperativa mandat ha alltid en tendens att gå ut över personligheten. Det skulle förvisso icke skada, att en diskussion kring den
moderna principalatsläran anordnades för att klargöra, att riksdagsmännens alltför frihetsinkräktande bundenhet till händer och
fötter av intressegruppers imperativ varken är konstitutionellt
164
Riksdagen och demokratien
eller kan stärka tilltron till riksdagens förmåga att sätta landets
intresse över klassens. Säkerligen har statsministern själv, av de
senaste årens politik att döma, bibragts en allt starkare förnimmelse av att en renodlad och ohöljd klasspolitik icke står i överensstämmelse med de livsstarkaste strömningarna i våra dagars
Europa både i diktaturstyrda och andra stater.
Skall den demokratiska ordningen uppbäras av en allmän och
äkta folkmening, måste dess organ reellt fylla den uppgift, som
folkstyrelsen förbundit med desamma. De skola icke föra en
skuggtillvaro eller förvandlas till skeninstitutioner. De skola icke,
liksom vår folkrepresentation, blott aktas och äras på halvtusenårsfester. Riksdagen måste antingen återfå något av sin forna
myndighet och värdighet eller också genom en djupgående reform
anpassas efter en tid, som fordrar mindre plockarbete och mera
koncentrerad ledning än tidigare. Bägge vägarna äro farbara.
Endast det nuvarande tillståndet – som här ovan avsiktligt tecknats i starka färger- kan ej fortgå. Det diskrediterar demokratin,
ty det tillstädjer icke den fria opinionsbildning och öppna
diskussion som skulle vara demokratiens essentiale, och· det ger
alla dem vapen i händerna, som för tillfället ingenting högre
önska än att föra sak mot folkstyret och utgjuta sitt förakt över
dess formvärld.
165

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner