Print Friendly

Rick Perry – en ny Bush eller en ny Reagan?

Av Danjell Elgebrandt | 14 oktober 2011

Kan en mindre välartikulerad cowboy från södern ha en chans mot en president som superlativen inte räckte till för då han valdes för tre år sedan? Rick Perry kan bli republikanernas presidentkandidat i nästa års val och än är det inte dags att avfärda honom som chanslös. Det skriver Danjell Elgebrandt.

I skrivande stund ser den republikanska nomineringen till presidentkandidat ut att bli en kamp mellan Mitt Romney och Rick Perry. Sedan han offentliggjorde sin kandidatur i augusti 2011 och fram till slutet av september har Perry åtnjutit en ledning, men för tillfället ser det ut som att det återigen är fördel Romney. Förutom de båda huvudkandidaterna återfinns den ständige dissidenten Ron Paul och hans hängivna supporters, Sarah Palins intellektuella (nåja) arvtagerska Michele Bachmann samt ett antal kandidater utan någon större chans att vinna nomineringen, jokern Herman Cain oräknad. Det mesta tyder dock på att vi kan ställa in oss på en kamp mellan den mer moderate Romney och den socialkonservative kandidaten Perry.

Mitt Romney var som bekant huvudutmanare till John McCain 2008 och valde att på ett snyggt sätt stiga åt sidan för att hjälpa McCain att vinna över Obama snarare än att slåss till sista blodsdroppen. Den ganska okarismatiske Romneys strategi inför 2012 kommer med all sannolikhet att fokusera på kompetens, erfarenhet och pragmatism. Den inte alls orimliga analysen att det amerikanska folket har fått nog av fluffig retorik och därför är villiga att ha överseende med att deras president inte framkallar närmast religiösa känslor på sina möten kan mycket väl räcka hela vägen till Vita huset.

Men så är det ju det där med den amerikanska drömmen, förkroppsligad i mannen som med två tomma händer och en kompromisslös tro på sig själv och sitt land tar sig till toppen och på vägen hinner med att överge ett demokratiskt parti som tappat sin själ. Efter att ha räddat en stor amerikansk delstat från att sjunka ned i ekonomisk stagnation och malaise rider hjälten sedan in i Washington D.C. och gör rent hus med skurkarna som till dess huserat där. Rick Perry, bondsonen från Paint Creek, Texas, är uppvuxen under mycket enkla förhållanden, veteran från flygvapnet, Eagle Scout och gift med sin high school sweetheart. Som guvernör för Texas har han presidierat över en anmärkningsvärd ekonomisk utveckling och Tea Party-rörelsen tog på ett tidigt stadium honom till sitt hjärta. Utan tvekan har han många kvalitéer som Reagans ande tycks sväva över och det förefaller högst osannolikt att han inte kommer att ta varje chans som bjuds att påpeka detta.

Lika självskrivet är att vänstern inte kommer att missa chansen att påpeka att en Texasguvernör som lika gärna viftar med Bibeln som med en Ruger .380 och som stoltserar med att under sin period som guvernör ha skrivit under rekordmånga dödsdomar frammanar bilden av en helt annan republikansk president. För en tämligen ansatt amerikansk vänster som måste tampas dels med besvikna marginalväljare och dels med partiets vänsterflygel som hade hoppats på färre snarare än fler krig i den muslimska världen, måste Perry utgöra ett mycket tacksamt mål. Artilleriet är redan inskjutet på George W. Bush och försöken att få Perry som att framstå som en Bushkopia är redan inledda.

I likhet med Bush ger Perry ibland intrycket av att tala först och tänka sedan. Han har påståtts förorda att Texas lämnar unionen. I själva verket rörde det sig om några förflugna ord om historien bakom Texas inträde i USA som yttrades vid ett Tea Party-möte 2009: ”You know, my hope is that America and Washington in particular pays attention. We’ve got a great union. There is absolutely no reason to dissolve it. But if Washington continues to thumb their nose at the American people, you know, who knows what may come out of that?”. Citatet fick dock ett eget liv på Internet och har bidragit till att förstärka bilden av en skjutglad cowboy (i Perrys bok Fed Up! frågar han retoriskt vad det är för fel på cowboys, då).

En mer allvarlig skandal uppstod i augusti 2011 då Perry anklagade chefen för Federal Reserve, Ben Bernanke, för att i det närmaste ägna sig åt förräderi (almost treasonus). ”Treason” är ett brott som i USA kan rendera dödsstraff och inget blev bättre av att Perry vägrade att ta tillbaka sin kommentar.

2008 gav Perry ut boken On my Honor som skildrar hans uppväxt och resa mot posten som guvernör för Texas. Boken har undertiteln ”Why the American Values of the Boy Scouts are Worth Fighting for” och utgör ett inlägg i det så kallade kulturkriget. Enligt Perry befinner sig de amerikanska pojkscouterna i konflikt med sekulära humanister, anförda av aktivisterna i American Civil Liberties Union (ACLU). För den som händelsevis tycker att detta är ett fascinerande ämne kan boken varmt rekommenderas som partsinlaga och det råder ingen som helst tvekan om att Perry motiveras av ett äkta patos.

Tesen som drivs är att USA är på väg åt skogen eftersom gamla hederliga amerikanska värden inte längre genomsyrar den unga generationen. Genom scouterna kan pojkar och unga män få lära sig disciplin, självuppoffring och laganda och riskerar på så sätt inte att sjunka ned i det moraliska träsk som breder ut sig i Amerika.

Tonen i boken är på många ställen skrattretande föråldrad. Perry listar ”the fumes”, det vill säga avgaser och damparfym som en särskilt stor riskfaktor vad gäller att locka ungdomar bort från scouting. Även MTV (!) och iPods är omnämnda som särskilt distraherande fenomen. Mer allvarligt är att de amerikanska värden (oftast presenteras antitesen till amerikanska värden snarare än värdena själva) som Perry beskriver är liktydiga med socialkonservativa värden.

Friheten att förverkliga sina drömmar efter eget huvud, tanke- och åsiktsfrihet och den självklara rätten att granska och kritisera överheten får stryka på foten till förmån för att campa och att lära sig veta hut. Efter att ha läst boken lämnas man inte med känslan av att det är ett presidentämne som skriver, även om Perry ser till att namedroppa så många politiska höjdare med scoutbakgrund som möjligt (däribland Romney som han tursamt nog hinner attackera för att ha utestängt scouterna från att arbeta under Salt Lake City-OS).

Religiositet hos amerikanska politiker i allmänhet och republikaner i synnerhet är ett ämne som ständigt fascinerar européer. När Perry beskriver sin uppväxt i Paint Creek glömmer han inte att nämna att det fanns både en metodistkyrka och en baptistkyrka i staden och att han brukade gå i båda. Huruvida detta är ett tecken på ett öppet sinne eller en dubbel dos av religiositet må de lärde tvista om. Vad som däremot är bortom tvivel är att Perry blandar religion och politik på ett sätt som ligger en bra bit bortom mittfåran i amerikansk politik.

Som guvernör lät han våren 2011 använda ämbetet för att uppmana texanerna att be böner i syfte av att avhjälpa torkan, förvisso utan att diskriminera på basis av religion. Den teologiska helgarderingen till trots (eller på grund av densamma, Perry sa 2006 att han delade uppfattningen att alla som inte accepterar Jesus Kristus som sin personliga frälsare kommer att brinna i helvetet, kanske tog bönerna ut varandra) valde den allsmäktige att låta saken bero. En plump i protokollet för någon som gillar att utmåla sig som en vinnare – Perry har vunnit alla val han har ställt upp i.

Förutom detta har Perry även tagit ställning för intelligent design, frågan som mer än någon annan fungerar som ett lackmustest på graden av religiositet hos amerikanska politiker och valde dessutom att tillkännage sin presidentkandidatur i samband med en ”dag för bön och fasta för vår nations utmaningar” som han själv proklamerat. Christopher Hitchens frågade retoriskt i en kolumn vad som är värst: någon som verkligen tror att Jorden är 6 000 år gammal eller någon som säger att den är det i syfte att vinna politiska poäng, för att sedan tillägga att det inte kan uteslutas att Perry tillhör båda kategorierna.

2010 publicerade Perry sin andra bok, Fed Up! Boken utgör ett frontalangrepp på Washington och är en stridsskrift för en mindre (federal) stat. Att en populär guvernör som gjort sig känd som en av Barack Obamas fränaste kritiker och som dessutom burits fram av Tea Party-rörelsen valde att publicera en bok som denna, lagom långt före primärvalen, ledde förstås till spekulationer kring att boken var att betrakta som en ren programförklaring inför en kandidatur. Det faktum att Perry redan i förordet (det egna, inte det som Newt Gingrich nog i dag ångrar att han bidrog med) slår fast att så inte alls var fallet får snarast ses som en bekräftelse på påståendets riktighet.

Stora delar av Fed up! består i att Perry bekräftar att han står upp för klassiska högervärden. Washington måste få mindre makt, Obamacare måste stoppas och högsta domstolens makt måste kraftigt inskränkas. Perspektivet Perry anlägger är att states rights garanterar institutionell konkurrens. Lika lite som Washington har rätt att ta ifrån texanerna deras vapen, lika liten rätt har man att ta ifrån kalifornierna deras rätt att själva avgöra vilka lagar som ska omgärda medicinsk marijuana och samkönade äktenskap. Resonemangen är koncisa och ideologiska vilket bryter av från Perrys annars mycket jordnära konservatism.

Än bättre blir det när presidentkandidat (svenska tidningar använde nyligen den kvällstidningsanstrukna anglicismen ”presidenthoppfull”) Perry söker sig tillbaka till USAs och konstitutionens rötter för att motivera varför states rights är en sund amerikansk princip. The Founding Fathers – som i boken konsekvent kallas ”The Founders” i ett atypiskt utslag av politisk korrekthet – resonemang kring maktdelning behandlas och boken analyserar sedan anledningarna till att vi i dag befinner oss långt från dessa principer.

En aning förvånande är det inte Obama, “68-generationen” eller den moderna vänstern i allmänhet som utgör startpunkten för tidslinjen över förfallet. Den progressiva rörelsen kring sekelskiftet och framåt var de som inledde förflyttningen av makt från individer till den federala staten. Särskilt FDR och Lyndon Johnson med sina respektive program New Deal och Great Society omnämns som särskilt skadliga presidenter. Läsaren får även ett antal exempel på politiska frågor som avgörs på fel nivå.

Perry ger sig sedan på att analysera the Civil Rights Act från 1964, som ju innebar att delstaterna fråntogs makt, men slår fast att konstitutionen med sina krav på likhet inför lagen självklart ger den federala staten rätt att ge svarta medborgerliga rättigheter. Detta ställs i kontrast till the Fugitive Slaves Act från 1850, som ålade fria stater att återlämna slavar som flytt till sina ägare i slavstaterna – ett uppenbart exempel på den skada som kan orsakas av att konstitutionen får stå tillbaka för särintressen. Argumentationen skulle kunna vara hämtad ur Lysander Spooners produktion och Perry bygger ett solitt intellektuellt försvar mot de misstänkliggöranden som en konservativ sydstatsguvernör som talar om states rights kan väntas utsättas för.

Med svenska mått mätt är det förstås oerhört imponerande att en politiker väljer att ägna en stor del av en bok som vänder sig till en bred allmänhet åt en komplex fråga om maktdelning och statsskick. Att en svensk politiker i sin personvalskampanj skulle välja att fokusera på ett återinförande av tvåkammarriksdagen eller uppehålla sig någon längre tid vid behovet av en författningsdomstol är otänkbart.

I den mer sofistikerade amerikanska debatten finns det visserligen en lång vana vid att debattera större frågor än nivåer i ersättningssystem men det hindrar inte att Perry på ett trovärdigt sätt lyckas visa ett äkta frihetspatos. Texas har under guvernör Perry även vägrat ta emot federala pengar som villkorats i syfte att bevara delstatens oberoende. Detta beslut har kritiserats från både höger och vänster men ser ut att kunna bli ett trumfkort för en presidentkandidat som är mån att visa att han har integritet och står för sin ideologi – till skillnad från hans velige och opportunistiske motståndare.

Vi har redan fått ett smakprov på hur Perry klarar sig mot den svalare och mer erfarne Romney. Under den tredje primärvalsdebatten, i slutet av september, försökte Perry attackera Romney och utmåla honom som en flip-flopper i frågor som vapenägande och abort. Den osammanhängande harangen: ”Is it the Mitt Romney that was on the side of against the Second Amendment before he was for the Second Amendment? Was it was before he was before the social programs, from the standpoint of he was for standing up for Roe v. Wade before he was against first Roe v. Wade? He was for Race to the Top, he’s for Obamacare, and now he’s against it.” besvarades dräpande med det högst begränsat dubbeltydiga “Nice try” av Romney. Det är förstås tänkbart att det rörde sig om ett helt vanligt hjärnsläpp men för en kandidat som gärna vill ikläda sig Den Store Kommunikatörens mantel och som än mer gärna slipper att jämföras med Bush (my good friend George W. Bush som Perry generöst kallar honom i Fed Up!) är det svårt att tänka sig sämre timing.

En fråga som alltid ställs om presidentkandidater och där Perry sannerligen inte utgör något undantag är om kandidaten är valbar. En kandidat som inte utmärkt sig som en briljant retoriker och som dessutom trycker på alla vänsterns knappar samtidigt borde inte ha någon chans mot en president som superlativen inte räckte till för då han valdes för tre år sedan. Trots det visar opinionsundersökningar där Perry ställts mot Obama att det är jämnt mellan de båda. Samtidigt har Perrys intåg i politikens finrum medfört att Romney tvingats markera mycket tydligt mot Obama. En intressant effekt av detta kan komma att bli att Romney, genom att framställa Obama som tydligt vänster, krattar manegen för en uttalad högerkandidat i form av Perry. Helt klart finns det många frågetecken kvar kring Perry. Var står han i frågan om illegal invandring? Hur tänker han omvandla sina förslag att minska den federala makten till policies? Kommer han att kunna hämta sig från sina inledande kampanjmisstag? Allt detta återstår att se men det är för tidigt att avfärda mannen som döpt sina cowboyboots till Liberty och Freedom som en chanslös lättviktare – även om han kanske själv skulle uppskatta ytterligare en likhet med Ronald Reagan.

Danjell Elgebrandt är civilekonom och arbetar som kommunikationskonsult. Han har tidigare varit viceordförande för Fria Moderata Studentförbundet och redaktör för Svensk Linje.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner