Print Friendly

Richard Swartz; Realsocialism vid vägs ände

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

RICHARD SWARTZ:
Realsocialism vid
vägs ände?
Avsikten med Gorbatjovs reformer är inte att avskaffa det existerande realsocialistiska systemet utan att förstärka det.
Han hoppas kunna åstadkomma en korsning mellan två
världar, mellan kapitalistisk effektivitet och realsocialistisk
kontroll, mellan pluralism och ett
enpartisystem, mellan individuellt ansvar och paternalism. Det
är en omöjlig hybrid.
Richard Swartz är korrespondent för Svenska Dagbladet i
Östeuropa.
B
efinner sig realsocialismen vid
vägs ände?
Frågeställningen kan kanske
verka absurd i dessa dagar då vi nästan
dagligen överraskas av nya reformförslag
i Moskva och de östeuropeiska huvudstäderna, förslag som snarare ger intryck
av dynamik och förändring. Ändå tror jag
att frågeställningen är berättigad. Det
finns en underton av desperation i den reformvåg som sveper fram över hela den
realsocialistiska världen och jag tror att vi
förstår den bättre om vi försöker precisera vad som givit upphov till denna strävan
efter omfattande förändring.
Upphovet till förändring är, tror jag,
ganska lätt att identifiera. Utan att realsocialismens ekonomiska kris gått in i ett
slutskede och Moskva upptäckte att man
var på väg att förlora sin ställning som en
av världens två supermakter, hade vi förmodligen aldrig hört talas om glasnost
och perestrojka. Denna paritet med USA
(även om den är högst relativ) är oerhört
viktig för Sovjetunionen. Den ger kommunistpartiet en sorts legitimitet också i
befolkningens ögon, stolt över sitt lands
ställning i världen och benägen att se en
hel del av sina egna umbäranden som priset för denna ställning. Upptäckten att
den var på väg att sakta undermineras,
måste ha kommit som en chock för makthavarna. Kampen för att konsolidera den
togs upp redan av Jurij Andropov och har
nu alltså fått karaktär av program efter det
korta återfallet i vegeterande stagnation
under Konstantin Tjernenko.
Vad kännetecknar denna reformprocess? I allt väsentligt rör det sig om en
process från ovan: det är makthavarna,
inga gräsrötter eller medborgargrupper,
som satt igång den. Tanken bakom reformerna är att de skall genomföras som
program – vi skulle kunna säga: enligt
plan – och att de skall kunna doseras på
ett sådant sätt att makthavarna inte förlorar kontrollen över själva förändringsprocessen. Redan här stöter vi på ett första problem. Hur reformerar ett samhällssystem sig självt, till stor del mot sig självt
och vad som är dess natur? Otaliga människor (otaliga just därför att det rör sig
om ett i grunden totalitärt system) inom
Hur reformerar ett samhällssystem
sig självt, till stor del mot sig självt
och vad som är dess natur?
den väldiga administrativa samhällsapparaten har ett direkt intresse av att förändringarna blir minimala eller inte alls blir
genomförda, eftersom de anar att den
ekonomiska dynamik som eftersträvas
bara kan betyda mer marknad än plan,
mer motivation än diktat, mer prestation
än dekoration. Konkret betyder detta att
reformerna bara kan komma till stånd genom att samtidigt beskära makten hos de
grupper som hittills betraktat sig som systemets väktare och representanter, dessutom kunnat dra nytta av det personligen.
Behov av nya allierade
Detta förklarar Michail Gorbatjovs stora
behov av nya allierade för sin politik. En
del av apparaten har han kunnat vinna för
sin reformprocess-delar av KGB, armen
och den ekonomiska administrationen –
men det räcker inte. Paradoxalt nog måste
denna reformpolitik från ovan vinna
också de breda massorna som allierade
för att på sikt kunna lyckas och här har
15
Gorbatjov sökt intelligentsians stöd, det
skikt av utbildade som egentligen motsvarar det europeiska samhällets medelklass,
av traditon det skikt som i modem tid burit förändringarna i det ryska samhället.
Men intelligentian har ännu inte till fullo
ställt sig bakom Gorbatjovs politik. Den
har ännu inte givit honom sitt oreserverade stöd, märkt som den är av sina tidigare
erfarenheter. Varför skulle man exponera
sig? Man har gjort det förut, bara för att
senare få betala ett högt pris för sin entusiasm när NEP-politik eller töväder gått
över i stalinism eller realsocialism. Intelligentian vill fortfarande se tiden an och
bromsar så indirekt reformprocessen.
Men inte nog med det – delar av intelligentsian har istället utnyttjat de nya friheter som Gorbatjov måste ge den för att
göra sin politik trovärdig, för egna syften.
Som vi redan kunnat se, rör det sig om nationella målsättningar eller demokratiska
krav som svårligen låter sig förenas med
systemet.
En omöjlig hybrid
Ty avsikten med Gorbatjovs reformpolitik är inte att avskaffa systemet, inte att
med tiden på reformistisk väg förvandla
Sovjetunionen till en parlamentarisk demokrati av europeisk modell. Gorbatjov
personligen har slagit fast att glasnost och
perestrojka inte i sig är några värden; deras enda värde ligger i deras eventuella
förmåga att stärka det existerande systemet. Skulle det visa sig att reformerna
äventyrar det – så mycket värre för reformerna. Här är vi mycket konkret tillbaka
till den inre självmotsägelse som Gorbatjovs reformpolitik inte kan komma undan. Vad han hoppas åstadkomma före- 16
faller mig därför som en korsning mellan
det bästa ur två världar, mellan kapitalistisk effektivitet och realsocialistisk kontroll, mellan pluralism och ett enpartisystem, mellan individuellt ansvar och paternalism. Personligen har jag mycket svårt
att tro på sådana hybrider. Jag tror inte att
de är möjliga, åtminstone inte i samhällen
som är präglade av den europeiska civilisationen, och jag undrar om inte de politiska och ekonomiska reformernas historia
inom realsocialismen redan visar att så är
fallet. Gång efter annan har vi fått göra
samma erfarenhet – reformerna har aldrig blivit mer än tillfälliga adaptioner
som till sist kvävts eller uppslukats av det i
övrigt oförändrade systemet. Så skedde
med Kosygins ekonomiska reform i början av sjuttiotalet, med arbetarråden i GomuJkas Polen eller de reformer som de
nya ledarna i Prag lovade skulle överleva
invasionen i augusti 1968; listan skulle
kunna göras mycket längre. Varje gång
har systemets själva struktur visat sig starkast. Till sist har reformerna bara blivit till
ornament eller dekoration till en oföränderlig verklighet.
Tiden är knapp
Ändå går det naturligtvis att förändra
också det realsocialistiska systemet. Det
går att göra det en smula mer produktivt,
mindre slösande, något rationellare än
idag och inte minst en smula mänskligare.
Men vad vi då talar om är absoluta förändringar som ryms inom systemets egna
ramar, och som jag redan påpekat är det
en jämförelse, en relation till omvärlden,
som utlöst reformprocessen i den realsocialistiska världen. Och här fruktar jag
att potentialen till förändring är otillräckIig: den kommer inte att räcka för att Sovjetunionen skall kunna hålla jämna steg
med USA eftersom det realsocialistiska
systemet inte kan – eller är redo – att
spränga sina egna ramar. Reformpolitikens arkitekter talar visserligen om att de
behöver tid för att åstadkomma sina förändringar, men också här tror jag att de
kommer att upptäcka att deras möjligheter är begränsade. Utvecklingen i dagens
värld är mycket snabb; nya länder anmä-
ler sig med nya anspråk, länder som medborgarna i Sovjetunionen och Östeuropa
Intelligentsian vill fortfarande se tiden an och bromsar så indirekt reformprocessen.
fortfarande knappast kan placera på kartan. Vad får makthavarna i öst att tro att
de skulle ha tid till sitt förfogande? Varifrån tror de sig om att kunna ta den?
Kanske kommer de istället med sitt nya,
marknadsorienterade tänkande att upptäcka att också tid har ett värde och är en i
högsta grad knapp tillgång. För ingen
finns den i överflöd: för makthavarna i öst
fruktar jag att den blivit lika knapp som
redan tidigare toalettpappret för de realsocialistiska staternas medborgare.
Begränsat manöverutrymme
i Östeuropa
Hur litet tid som står till förfogande, tror
jag allra bäst demonstreras av det konkreta läget i Östeuropa. Efter snart tjugo års
erfarenheter av denna del av Europa tror
jag att man här nått en vändpunkt av kanske lika stor betydelse som 1945. Det
förefaller mig som om potentialen för reformer är uttömd, som om glasnost och
perestrojka därför inte blir en förevändning att reformera systemet utan snarare
att göra sig av med det för gott. Medborgarna i Östeuropa tror inte längre på
en socialism med ”mänskligt ansikte”,
istället på vad de kallar ett ”normalt liv”
och som de förknippar med traditionella
europeiska värden som tolerans, pluralism och demokrati. Det är sådana värden
som står på programmet hos nästan alla
De regerande kommunistpartierna i
Östeuropa har ett mycket begränsat
manöverutrymme.
de grupper som nu själva organiserar sig,
grupper som kan uppträda tack vare den
officiella reformpolitiken, men vars ambitioner har en annan riktning. I Polen har
vi redan sett vad som händer när dessa
grupper får möjlighet att organisera sig
också på nationell basis; i Jugoslavien och
Ungern kan vi nu iaktta de första, trevande försöken att underifrån bygga upp ett
civilt samhälle som inte längre är utelämnat åt den existerande makten.
För de regerande kommunistpartierna
innebär denna situation att de har ett
mycket begränsat manöverutrymme. Detta manöverutrymme bestäms av, å ena sidan, det tvingande uppbrottet från den
brezjnevitiska stagnationen och, å andra
sidan, den lika tvingande gräns bortom
vilken det realsocialistiska systemet inte
längre är vad det enligt Gorbatjov måste
förbli. De som menar att det är för tidigt
17
att säga om Gorbatjov kommer att lyckas
eller ej, dröjer med svaret därför att de
menar att denna gräns inte är entydigt och
slutgiltigt fixerad, att den låter sig tänjas.
Kanske har de rätt. Men själv har jag
mycket svårt att bortse ifrån att denna
gräns åtminstone tidigare mycket klart
och tydligt har stakats ut, och att gränspålarna då hette Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och Polen 1981. Det kan uttryckas annorlunda. Gränsen går – eller
gick – där en av de små östeuropeiska
staterna proklamerar sitt utträde ur Warszawapakten, där det ”lokala” kommunistpartiet tycks förlora greppet över utvecklingen och andra politiska partier
börjar etablera sig eller där en parallell
makt redan etablerats och pockar på direkt medbestämmande. Det går naturligtvis att hävda att allt det här är snö från
ifjol, att det redan är historia och utan betydelse för vad som sker imorgon. Men så
lätt blir vi inte kvitt gårdagen;det kan kanske räcka med att påminna om att Gorbatjovs regim inte med ett ord omprövat de
tre händelser som jag här har nämnt.
Moskva har inte gjort det trots att man
uppmanats till det och så länge som det
inte skett, tror jag att vi har anledning att
vara skeptiska inför reformpolitikens
möjligheter i Östeuropa. Alltsammans
kan se ut som en historiens ironi:efter alla
misslyckade reformförsök i Östeuropa
sade man sig att först när Sovjetunionen
självt är moget för reformer, kan de ge resultat också i Östeuropa.
Men när Sovjetunionen nu äntligen
börjat röra sig, är det kanske redan för
sent för östeuropeerna.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism