Print Friendly

Richard Swartz; Europas oroshärd

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

RICHARD SWARTZ:
·Europas oroshärd
l Osteuropa var det arbetarna –
i Gdansk 1980 – och borgarna
– i Prag 1968 – som försvarade
samhället mot kommunismen.
Ett samhälle, dominerat av medelklass, har tendensen att försvara sig på den inre fronten i
stället för den yttre. Ett samhälle
utan en stark, traditionell medelklass väljer att ta upp kampen
på den yttre fronten.
Balkan är inte Centraleuropa.
Både arbetarklass och medelklass har här alltid varit svagare.
Titoismens förening av ”marknadsekonomi” och ”självförvaltning” gjorde samhället så svagt
att en desperat politisk klass utsåg det till offer i syfte att försö-
ka rädda sin egen makt.
Richard Swartz är korrespondent för Svenska Dagbladet i
Osteuropa.
F
örbluffande, gång efter annan, hur
mycket sanning som ryms i en truism eller banalitet: alla – utom
möjligen några av de direkt berörda – vet
redan att det jugoslaviska kriget inte har
någon segrare, bara förlorare. När det en
gång blir dags för bokslut kommer ingen
att ha annat än sår och mardrömmar att
visa upp, och ingen människa kan veta när
sådana sår läks eller den första drömlösa
natten infinner sig.
Vad är nu detta för ett samhälle där den
enes förlust inte ens innebär den andres
vinst? Vad är det för ett samhälle som
visat sig ur stånd att försvara sig mot ett
övergrepp som hotar dess existens? Jag
talar här inte om vad som en gång var den
jugoslaviska staten, utan om just själva
samhället under den statliga fernissan: ett
samhälle som här mer än någon annanstans i Europa påminner om en spröd bikaka, en lika osannolik som fantastisk
skapelse, men som över lång tid faktiskt
härbärgerade en hel del liberalism och
mångnationell gemenskap.
Utan krigsförklaring har armen och
den politiska klassen i Serbien, understödd av politiker på annat håll, gått till
angrepp på detta samhälle. Man har gjort
det för att försöka rädda den egna makten; att bikakan samtidigt förstörs, är inte
ett pris som måste betalas under beklagande, utan just en del av planen för att
säkra det egna maktmonopolet Bikakan
förstörs, eller för att vara mera exakt, i
första hand de städer som hållit den samman. Det är därför ingen slump att just
Vukovar och Sarajevo är de mest förstörda: i båda städerna fanns en unik stadskultur, präglad av tolerans och måttfullhet, som tillät mer än ett halvdussin nationer och nästan lika många religioner att

existera tillsammans. Det är denna urbana kultur som hållit den sydslaviska delen
av Balkan kvar iEuropa, och ironin vill att
det mesta av denna stadskultur går tillbaka på två imperier, det habsburgska och
det ottomanska, båda negerade just genom den jugoslaviska statsbildningen.
Men utan städer som Zagreb, Ljubljana,
Sarajevo, Belgrad, Novi Sad, Skoplje eller
Dubrovnik hade förmodligen denna del
av Europa för länge sedan utplånat all
pluralism och förvandlat sig till ett lyckorike i det kalla ljuset från den ”etniska
rensningens” ledstjärna.
Städernas oförmåga att var;a sig
mot förstörelse tror jag har att göra
medfrånvaron av en bred och medveten arbetar- och/eller borgarklass.
Vad vi nu bevittnar, är hur dessa städer
berövas sin betydelse som vår civilisations utposter och reduceras till motståndsfickor, där de sista som nåtts av
budkavlen från Europa ännu ett tag håller
ut; den europeiska miljön i Sarajevo är redan förstörd, i Ljubljana och Skoplje vid
liv men marginaliserad, i Novi Sad hukande i källaren, i Dubrovnik chockad och
rådlös, i Zagreb på väg att trängas tillbaka
och skrämmas till foglighet. Och i Belgrad
måste man värja sig i öppen kamp, i det
Belgrad som av alla dessa städer har den
starkaste och mest livaktiga europeiska
miljön, även om det för en och annan kanske låter förvånande.
Vad vi genom detta krig tvingas inse, är
att dessa utposter inte var starka nog, att
de aldrig lyckades prägla sin omgivning i
en sådan utsträckning att det hade kunnat
garantera deras egen överlevnad. Ett ex- 491
periment som sträckt sig över flera sekler
håller inför våra ögon på att avslutas.
stadskulturen går under; från Montenegros berg, från Lika och Kroatiens
karstlandskap, från serbiska eller muslimska landsbygdshålor i Bosnien kommer
de nya herrarna, och de av dem som kanske sedan en generation tillbaka trots allt
är stadsbor erinrar sig nu sitt ursprung,
alla sina komplex och sitt undertryckta
hat mot staden.I kriget mot samhället har
många av dem förvandlat sig till en femte
kolonn och gjort gemensam sak med förstörarna ante portas.
Städerna har visat sig oförmögna att
värja sig mot denna förstörelse. stadskulturens svaghet demonstreras ännu tydligare genom dess oförmåga att i tid tygla
förstörelsens krafter, och till stor del tror
jag att det har att göra med frånvaron av
en bred och medveten arbetar- och/eller
borgarklass i de jugoslaviska städerna.
Utan dessa grupper var det jugoslaviska
samhället ännu mer utelämnat till de krafter som ville förstöra det; och angreppet
ägde rum just i det ögonblick då samhället
var lika skyddslöst som ormen i färd med
att ömsa sitt skinn när samhället var på
väg mot en ny existens efter att ha lämnat
den gamla kommunistiska bakom sig.
Två försvarsstrategier
Det var arbetare och borgare som i Östeuropa försvarade samhället mot kommunismen. Bönderna må ha värjt sig mot
kollektiviseringen, hårdnackat och ofta
heroiskt, men de stora bondeupprorens
tid är (med undantag för Frankrike) förbi
i Europa, och även i öst är det numera staden som fungerar som samhällets vikti- 492
gaste försvarsbastion. Det var arbetare
som 1953 revolterade mot kommunismen i Poznan eller Östberlin, intellektuella ur medelklassen som tillsammans
med arbetare 1956 tog upp kampen mot
Röda Armens stridsvagnar i Budapest, en
lika diffus som stark borgarklass som i
Prag 1968 protesterade mot Moskvas invasion.
Initiativet låg ibland hos arbetarna,
ibland hos borgarna, och även om en så-
dan distinktion måste förbli mycket oprecis, tror jag ändå att den kan bidra till att
bättre förstå vissa av det östeuropeiska
samhällets försvarsmekanismer. Ty olika
samhällen försvarar sig på olika sätt och i
överensstämmelse med sina givna förutsättningar; i Centraleuropa kan vi kanske
låta de polska och tjeckiska ”modellerna”
gälla som exempel på de två viktigaste
möjligheterna.
I staden Gdansk utbröt på sommaren
1980 den strejk som skulle bli upptakten
till samhällets seger över kommunismen.
För första gången i det polska samhällets
kamp mot kommunismen hade arbetare
och intellektuella borgare lyckats åstadkomma en gemensam front, men i allt
väsentligt präglades försvaret av just de
arbetare som förlitade sig på sin klass
klassiska vapen, generalstrejken. Den
polska försvarskampen väckte en oerhörd sympati och beundran, men kunde
samtidigt framstå som på något sätt främmande, som om den inte hörde hemma i
vår tid. Vad vi såg var arbetare i blåställ
och skyddshjälmar, sotiga ansikten, men
på knä framför svartklädda präster.
Detta stod i skarp kontrast till vad vi
hade sett i Prag tolv år tidigare. I Prag
fanns inga sotiga ansikten: de människor
som klättrade upp på de sovjetiska stridsvagnarna såg mer ut som flanörer än som
arbetare. Med argument, som om de hade
befunnit sig i kafet och inte på gatan, försökte de bringa tigande rödarmister till
förnuft; den hereoiska gesten var ersatt av
förtvivlan.
Denna bild var annorlunda därför att
det 1968 hade varit lika meningslöst att
tala om en tjeckisk arbetarklass som om
en svensk eller tysk; i Böhmen-Mähren
existerade inte längre någon rågång mellan verkstadsgolv och kontor, arbetarna
var redan assimilerade i en bred medelklass, och på ölstugan i Prag satt advokaTjeckerna gav inte upp kampen
1968, men valde attförsvara sig som
borgare gör: de gick helt enkelt hem
till sig och stängde dörren.
ten och svetsaren sedan någon generation
tillbaka vid samma bord och underhöll sig
med varandra. I Gdansk eller Warszawa
hade det varit en sällsynthet. När de unga
rödarrnisterna i Prag inte visade sig tillgängliga för rationella argument, klättrade pragborna snart ned från stridsvagnarna. De gav inte upp kampen, men de valde
att försvara sig som borgare gör inför en
övermäktig fiende: de gick helt enkelt hem
till sig och stängde dörren.
Med mycket få undantag var det just så
som hela det av medelklass präglade
Västeuropa försvarade sig mot Hitler under kriget; tjeckerna följde samma mönster 1968, så som de hade gjort det redan
1938 och 1948. Man övervintrade.
Ett samhälle dominerat av medelklass,
har tendensen att försvara sig på den inre
fronten i stället för den yttre, åtminstone
om det ställs inför ett val. Detta försvar är

på sikt ofta framgångsrikt eftersom samhällets värden är inristade med fina, nära
nog outplånliga linjer, i medborgarens
medvetande. När faran är över, öppnar
man dörren igen, och allt är som förut.
Samhällets försvar har här mer att göra
med tidens gång än med offentliga manifestationer, medan ett samhälle utan en
stark, traditionell medelklass väljer att ta
upp kampen på den yttre fronten: det försvarar sig så att säga till häst och med sabel i hand, delvis därför att minnet av ett
sådant samhälles värden på ett helt annat
sätt än i det borgerliga, måste hållas levande genom själva kampen i sig.
Kommunismen förmådde aldrig
deformera vare sig det polska eller
det tjeckiska till oigenkännlighet.
Båda dessa försvarsstrategier rymmer
sina särskilda fördelar men naturligtvis
också faror, kanske som mest uppenbara
. hos den borgerliga varianten: att förlägga
försvaret till den inre fronten utsätter
medborgaren för risken att bli en medbrottsling, en anpassling som bara förlänger sitt eget martyrium. Men det händer också emellanåt att den som kämpar
till häst faller ur sadeln, ibland mer till
följd av sin egen militanta iver än på grund
av motståndarens övermakt.
Båda dessa försvarsstrategier är dock
– ibland mer intuitivt än medvetet –
klara över sina begränsningar. Nära nog
kontrapunktiskt utvecklas därför kompenserande om också svagare traditioner,
som den hussitiska i Böhmen-Mähren
eller den positivistiska i Polen. Jan Palach
eller V<iclav Havel representerar en kompromisslös moralisk hållning som givit
493
detta samhälles ”privata” försvar kompletterande en offentlig dimension, medan polska positivister från Boleslaw Prus
till Tadeusz Mazowiecki uppträtt som
förebilder genom ett reformistiskt Kleinarbeit som knappast haft sin tyngdpunkt i
romantisk aktivism.
Ändå är dessa två försvarsstrategier så
olika, att det inte är förvånande om de har
svårt att fördra varandra. Misstron har
ofta varit ömsesidig, inte sällan stegrad till
förakt, i något enstaka fall uppblandat
med dold avund. Min egen erfarenhet
från Östeuropa säger mig att detta är en
både onödig och dum träta, särskilt som
båda strategierna visat sig effektiva när
det gällt själva målsättningen: kommunismen förmådde aldrig deformera vare sig
det polska eller det tjeckiska samhället till
oigenkännlighet.
Balkan är inte Centraleuropa
Balkan är dock inte Centraleuropa. Både
arbetarklass och medelklass har här alltid
varit svagare; stadskulturen har därför
varit bräckligare och stärktes mycket litet
i det titoistiska Jugoslavien. För den som
lärt sig att titoismen var mycket liberalare
än stalinismen och det posttotalitära system som sedan följde i Östeuropa, kan
det låta som en paradox. Paradoxen blir
ännu djupsinnigare när man inser att det
faktiskt var titoismens speciella form av
liberalism som är en av huvudorsakerna
till den blygsamma utvecklingen av stadskulturen i Jugoslavien under det senaste
halvseklet. Tito tillät visserligen både
marknadsekonomi och självförvaltning,
men i en stat som de facto ägdes av ett
enda parti, i sin tur sammanflätat med en
arme och ett hemligt polisväsen. Precis
494
som i Östeuropa kunde därför ingen stat i
vår mening existera; i Jugoslavien fanns
inte den förvaltning och de institutioner
som hos oss opartiskt fortsätter att verka,
oavsett vem som råkar befinna sig vid
makten.
Detta fick mycket allvarliga konsekvenser. Den spirande medelklassen i stä-
derna, redan från början så mycket svagare än i Centraleuropa, fick aldrig nZ.gon
riktig skolning i det civila samhällets rutiner; den liberalism man konfronterades
med var inskränkt till rätten att tjäna
pengar, men i ett samhälle där pengarna
snarare garanterades genom utvandring
eller protektion från den politiska klassens sida än genom ansträngningar vilande på den europeiska medelklassens klassiska dygder. Ändå var detta naturligtvis
en stor frihet järnfört med det övriga Östeuropa: många människor blev välbeställda, men till priset av politiskt beroende
och passivitet. städerna i sig blev möjligen
rikare, men sällan själva stadskulturen.
Den nye borgaren liknade en noveau riche, och på ett liknande sätt pacificerades
städernas arbetare genom den mycket
egenartade titoistiska mystifikation som
kallades ”självförvaltning”.
Jag träffade aldrig någon i Jugoslavien
som riktigt kunde reda ut vad arbetarnas
självförvaltning egentligen innebar. Varje
försök att gå till källorna för att studera
slovenen Edvard Kardeljs texter, slutade
med att jag lade ifrån mig boken och somnade. Något liknande måste ha drabbat
de jugoslaviska arbetarna, åtminstone i
överförd mening; den titoistiska självförvaltniogen sövde ned dem. I praktiken
kom arbetarna att uteslutande använda
sig av den på samma sätt som den nya medelklassen använde sig av marknaden: till
att personligen berika sig.
I varje företag tog arbetarna ut så
mycket pengar de kunde och eftersom
företagen också i samma grannskap arbetade under radikalt olika förutsättningar,
blev resultatet en atomisering eller åtminstone splittring av arbetarklassen, innan den ens själv hade upptäckt att den
existerade. En sådan ordning passade
makthavarna; på så sätt stärktes deras
maktmonopoL
Städernas arbetare pacificerades genom den mycket egenartade titoistiska mystifikation som kallades
”självförvaltning”.
Men i samma utsträckning försvagades
det civila samhället. I själva verket gjorde
denna för titoismen typiska förening av
”marknadsekonomi” och ”självförvaltning” samhället så svagt att en desperat
politisk klass, som förlorat Gudfaderns
auktoritet och legitimitet, utsåg det till
offer i syfte att försöka rädda sin egen
makt. Det jugoslaviska samhället fördes
till slaktbänken. Tito vänder sig visserligen i sin grav, men vi andra erinrar oss
kanske ännu en av dessa sanningar, upprepad så ofta att den blivit banal: vad som
här en gång skulle skapas, bar på fröet till
sin egen undergång.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner