Print Friendly

Rhodos

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

112
RHODOS
östra medelhavsbäckenet har sedan urminnes tider utgjort en av
historiens smältdeglar. Här har
världsriken uppstått och åter gått
under, världskulturer växt fram
och brutits mot varandra, folkströmningar mötts i krigisk och
fredlig utveckling. Och mitt i detta
politiska, ekonomiska och kulturella kraftfält är Rhodos beläget, just
i skärningspunkten mellan öst och
väst, där handelsvägarna till sjöss
drog fram alltsedan förhistorisk tid.
öns strategiska läge är oomtvistbart och visas av den betydelse alla
tiders maktsträvare i detta område
tillmätt ön- först i våra dagar har
dess betydelse i det hänseendet nå-
got mattats, även om Rhodos fortfarande räknas som en viktig länk
i NATO-försvaret i östra Medelhavet.
Rhodos’ äldsta historia är dold i
mörker. Om man bortser från sagornas uppgifter om öns äldsta innevånare, kan man konstatera, att
de ursprungliga bebyggarna kommit från Mindre Asien och då troligen i första hand från det närbelägna Karien. Men också egyptiska sjö-
farare har på ett tidigt stadium nått
ön, som även varit besatt av kretensare, vilka omkring år 1500 f. Kr.
grundade en stad, där den nuvaranAu fil. mag. NILS BERGLUND
de byn Kritinea är belägen, och av
fenicier. Av de grekiska stammarna
är ackajerna den första, som nått
Rhodos. Det torde ha varit omkring
år 1400 f. Kr. då de grundat en stad
Ackaja, där sedan dorerna byggde
Yalysos, och likaså byggde de en
borg i Ramiros och förmodligen
befästningar även på andra platser
på ön. Efter ackajerna följde dorerna och därmed står man på litet
säkrare historisk mark.
Den doriska invasionen av Rhodos torde ha ägt rum på 1100-talet
f. Kr. Dorerna grundade tre betydande städer på ön: Lindos, Yalysos och Kamiros, och deltog enligt
Homeros i det trojanska kriget med
nio skepp. Det är första gången rhodierna nämnes som betydelsefulla
sjöfarare. Av de tre doriska städerna synes Lindos redan från början
tagit ledningen, även om städerna
hade full självstyrelse inbördes. Utvecklingen var densamma som i övriga grekiska stadsstater, man gick
från oligarki så småningom över till
diktatur på 600-talet f. Kr. Men redan långt dessförinnan hade rhodierna, d. v. s. i praktiken lindosborna, gort sig kända som sjöfarare. Lindos förfogade nämligen över
den enda naturliga hamnen på ön
och detta medförde, att innevånarna i Lindos framför allt kom att
ägna sig åt skeppsbyggeri, sjöfart
och handel.
Århundradena fram mot 600-talet
f. Kr. är i stor sett höljda i dunkel.
Herodotos omtalar emellertid, att
de tre doriska städerna på Rhodos
tillsammans med Kos, Knidos och
Halicarnassos bildade ett förbund,
den s. k. doriska Hexapolis, vilket
visar, att dorerna på Rhodos sökte
kontakt med sina stamfränder på
de övriga öarna och med dem, som
nått Mindre Asiens fastland. Förbundet ställdes under Apollons beskydd och man samlades för överläggningar och kulttjänst vid Triopia nära Knidos. Under denna tid
blev Rhodos en makt att räkna med
till sjöss och rhodiska skepp befor
hela Medelhavet från Egypten till
Spanien, vilket inte minst mynt
från denna tid funna på Rhodos ger
besked om. Från denna tid härstammar också satsen: l O rhodier
= 10 skepp, en sats som visar den
betydelse samtiden tillmätte rhodierna som sjöfarare.
700-talet och kanske framför allt
600-talet f. Kr. betydde höjdpunkten för de doriska städerna på Rhodos. Då grundade man kolonier på
medelhavskusten alltifrån det nuvarande Rosas i Spanien till Gela
på Sicilien och Neapel i Italien samt
deltog i grundläggandel av den greldska kolonin Naukratis i Egypten.
Ett livligt handelsutbyte ägde rum
under denna tid, när Rhodos alltmer kom att utgöra en transitohamn mellan väst och öst, nord och
113
syd. Som ett exempel kan nämnas
att lerkrus från Ramiros påträffats
så långt norrut som i det nuvarande
Österrike och söderut i de egyptiska
öknarna. Omkring år 600 f. Kr.
övergick man i de doriska städerna
på Rhodos liksom i de flesta andra
grekiska städer till ett slags upplyst despotism. Det är de grekiska
tyrannväldenas tid. Den mest bekante tyrannen på Rhodos var Kleoboulos på Lindos, som mer än ett
halvt sekel innehade makten där
fram till 540 f. kr. Det var en klok
och framsynt man och hans regering betecknar höjdpunkten för Lindos’ utveckling. Kleoboulos sj älv
räknades bland Greklands sju vise.
Det är framför allt under hans regim som Lindos blir en stormakt att
räkna med till sjöss.
~Ien på 600-talet f. Kr. hade en ny
maktfaktor uppstått i Mindre Asien.
Under Kyros erövrade perserna
snabbt större delen av detta område
och skapade en stormakt. Denna
kom snart i konflikt med de grelöska kolonierna på Mindre Asiens
ostkust och därmed också med det
doriska sexstadsförbundet och på så
sätt drogs även Rhodos in i perserkrigen. Det förefaller som om rhodierna med stor ängslan iakttagit
utvecklingen. År 491 f. Kr. synes
den persiske satrapen Datis i spetsen för en persisk flotta ha närmat
sig Rhodos, varvid befolkningen tagit sin tillflykt till sina befästa platser och då framför allt Lindos’
akropolis. Emellertid lyckades man
få en överenskommelse till stånd
114
med perserna, som avseglade, och
därefter var rhodierna strikt neutrala till efter drabbningarna vid
Salamis och Plateae, då man inträdde i det attiska sjöförbundet.
I det peloponnesiska kriget stod
man först på Athens sida – egendomligt med tanke på att rhodierna
var av doriskt ursprung – men
mot slutet av kriget svängde man
över till att bistå de segerrika spartanerna. I samband med detta bildades också en konfederation mellan de doriska städerna på Rhodos
och Chalki, Telos, Symi, Karpathos
och Nysiros, vilket ytterligare stärkte rhodiernas ställning. I detta läge
och med erfarenhet av de plundringar och strandhugg man utsatts
för under det peloponnesiska kriget
beslöt dc tre doriska städerna på
Rhodos att gemensamt bygga en ny
stad på nordspetsen av ön, ur första
hand ur försvarssynpunkt. År 408
f. Kr. började man därför anlägga
staden Rhodos och som arkitekt anlitade man Hippodamos från Miletos, som tidigare bl. a. anlagt Pirens.
staden planerades för en befolkning
av ungefär 100.000 människor och
placerades på nordspetsen av ön,
försvarspolitiskt det bästa tänkbara
läge. Mycket snart kom Rhodos att
bli den dominerande staden på ön
och överflyglade sina grundläggare.
Den beskrivs som en av antikens
vackraste med linjeräta gator och
prydd med ca 3.000 statyer, snart
centrum för transitohandeln i östra
Medelhavet och även en knutpunkt
för konst och bildning i området.
Under den ovan relaterade perioden hade städerna på Rhodos liksom de grekiska städerna i övrigt
övergått till demokratiskt styrelsesätt och på Rhodos tog man då närmast det atenska som förebild. Under de oroliga tider, som följde på
det peloponnesiska kriget, drabbades Rhodos i mitten av 300-talet
åter av ett hot från Mindre Asien
genom konung Mansollos i Halicarnassos, ett hot, som genom konungens död emellertid avvärjdes. Från
ungefär samma tid tog macedonierna under kung Filip och senare
hans son Alexander den store ledningen i Grekland och rhodierna
ställde sig lojala till den senare i
dennes förnyade kamp mot perserna. Efter slaget vid Gaugamela år
331 f. Kr. erbjöd lindosborna Alexander en gantel av guld från Athena
Lindias skattkammare.
Även Alexanders välde gick så
småningom sin undergång till mö-
tes. Efter hans död uppstod snart
strid mellan hans efterträdare, de
s. k. diadocherna. Rhodos ställde
sig närmast på Egyptens, d. v. s.
Ptolemaeos sida mot Syriens härskare Antigonos. Detta resulterade i
att den sistnämnde lät sända sin
son Demetrios Poliorketes (stadsbetvingaren) mot Rhodos år 305
f. Kr. och därmed utsattes staden
Rhodos för den första av de många
svåra belägringar den skulle komma att utsättas för.
Demetrios kom med en stor flotta
och de för tiden modernast tänkbara belägringsverktyg och utsatte
Rhodos för en fruktansvärt svår belägring. Rhodierna bjöd emellertid
ett envist motstånd och när inte ens
en gigantisk belägringsmaskin en
s. k. helepolis, gjorde önskat resultat, hävde Demetrios belägringen
och avseglade från Rhodos. Som en
gärd av aktning till sina tappra
motståndare kvarlämnade han bl. a.
just ovannämnda helepolis. I sin
glädje över segern lät rhodierna
iordningställa en jättestaty föreställande solguden, förfärdigad av
skulptören Kares från Lindos och
sedermera räknad som ett av världens sju underverk. Troligen har
denna jättestaty, som mätte ca 34m
i höjd varit placerad vid hamnen
och ha tjänstgjort som ett slags fyr
för sjöfarare, en motsvarighet till
våra dagars Frihetsgudinna i New
Yorks hamn. Men Kolossen på Rhodos fick kort livslängd. År 227 ev.
224 f. Kr. utsattes Rhodos för en
svår jordbävning, som helt raserade
staden och statyn kom sedan aldrig
mer att på nytt uppföras, då oraklet
i Delfi avrått från detta.
Staden Rhodos uppbyggdes emellertid på nytt tack vare hjälp från
-Övriga grekiska städer och de närmaste århundradena efter Demetrios’ belägring kom att beteckna
det antika Rhodos’ höjdpunkt. Då
utgjorde staden ej blott ett handelspolitiskt utan även ett kulturellt
centrum genom den filosof- och vältalighetsskola, som grundats förmodligen där den nuvarande parken Rhodini är belägen.
Under romartiden blev rhodierna
115
från början en av romarnas främsta
bundsförvanter inte minst under
det tredje puniska kriget. Men än
en gång hotades Rhodos från Mindre Asien. År 88 f. Kr. anfölls Rhodos av den pontiske kungen Mithradates, då romarnas kanske farligaste motståndare, men liksom tidigare Demetrios Poliorketes tvingades även denne till reträtt.
Rhodierna hade egentligen på
grund av sin ös utsatta läge och
sina handelspolitiska intressen alltid försökt stå neutrala – med mer
eller mindre framgång. Under romartiden blev de emellertid tvungna att taga ståndpunkt. Det var under medborgarkrigets dagar i Rom,
striden mellan Caesar och Pompeijus, som slutade med att den förre
gjorde sig till envåldshärskare i
Rom. I den situationen slöt Rhodos
upp på Caesars sida. Men då Caesar
sedan mördades, fortsatte rhodierna sitt stöd till dennes efterträdare
Antonius och Octavianus, vilket
kom att medföra en katastrof för
ön. Caesars mördare under ledning
av Cassius, själv liksom Caesar och
Cicero en lärjunge till filosof- och
vältalighetsskolan i Rhodini på Rhodos, uppträdde i farvattnen och
fordrade, att rhodierna skulle utlämna sin flotta och stödja hans
strävanden. I annat fall hotade han
att intaga ön och förinta dess stä-
der. Alla rhodiska försök till en
överenskommelse med Cassius var
fruktlösa och efter en långvarig och
hård sjödrabbning segrade Cassius,
som intog Rhodos år 42 f. Kr. Han
116
satte också sina hotelser i verket
och bortförde praktiskt taget alla
konstverk från ön, bl. a. den berömda Laokoongruppen från Lindos
och apollonvagnen från Kamiros,
numera förvarad på San Marcoplatsen i Venedig.
Detta blev mer eller mindre slutpunkten för det antika Rhodos, som
egentligen aldrig hämtade sig från
Cassius’ anfall. Dess betydelse till
sjöss, framför allt handelspolitiskt,
övertogs av ön Delos och så små-
ning uppslukades ön alltmer av det
romerska världsriket för att så på
300-talet e. Kr. utses som medelpunkt i den s. k. provincia insularum av kejsar Diocletianus.
Under hela denna period användes Rhodos som semestermål för
förmögna romare dels på grund av
sitt utomordentliga klimat, dels på
grund av de hälsokällor, som redan
då fanns vid Kalithea, endast några
få km -från staden Rhodos. Under
denna tid kom också kristendomen
till ön. Enligt apostlagärningarna
skall Paulus under sin tredje missionsresa år 51 e. Kr. också ha besökt Rhodos. Om det är han själv
eller någon av hans lärjungar, som
börjat predika kristendom på ön, är
oklart men att de första kristna här
som annorstädes utsattes för förföljelser är konstaterat. Många tog
sin tillflykt till bergen och framför
allt den gamla staden Yalysos’ akropolis, där de levde som eremiter. sedan dess fick berget sitt nuvarande
namn Philerimos, vilket betyder
”vän av ensamheten”.
När det romerska riket sönderföll
i två delar kom Rhodos att lyda under den östliga delen, d. v. s. det s. k.
byzantinska väldet. Denna tid har
lämnat åtskilliga spår inte minst
vad gäller konsten på Rhodos. Det
var oroliga och svårbemästrade tider och Rhodos låg alltför långt
ifrån det alltmer sönderfallande väldets centrum, Konstantinopel, för
att på allvar kunna försvaras. Därför utsattes ön också för den ena
invasionen efter den andra under
seklens lopp, av syrier, saracener,
seldsjuker och så småningom av venetianare och genuesare. Mest bekant är kanske den syriska erövringen 654 e. Kr. Då bortfördes nämligen resterna av Kolossen på Rhodos till det inre av Mindre Asien,
såldes där och försvann spårlöst.
Det byzantinska riket höll alltmer på att upplösas. striden om hegemonin i östra Medelhavet stod i
allt högre grad mellan kejsardömet,
Venedig och Genua samt diverse piratvälden, som också tidvis ockuperade Rhodos. Så stod förhållandena, när korstågen bröt in. Sedan
korsriddarna måst lämna Det heliga landet i slutet av 1200-talet e. Kr.
tog man först sin tillflykt till Cypern, där man byggde en stark befästning i Limassol, men 1306 avseglade man mot Rhodos. Det var
en av de kristna riddarordnarna,
johanniterriddarna detta gällde, ursprungligen en rent humanitär orden, som så småningom kom att
ombildas även i krigiskt syfte.
Efter att från Philerimosberget
ha inlett belägringen mot staden
Rhodos gjorde sig johanniterriddarna till herrar på ön och över staden i mitten av augusti 1309 och
därmed börjar en helt ny epok i
Rhodos’ historia. Under två sekel
regerade korsriddarna på ön, vilket
avsatte åtskilliga spår inte minst
kulturellt sett. Omedelbart efter det
man tagit ön i besittning påbörjades de väldiga befästningsverk runt
staden Rhodos, som fortfarande hör
till de märkligaste medeltida befästningar man känner till. Tack vare
schismen mellan den andra stora
korsriddaror-den, Tem pelherreorden, och den franske kungen Filip IV, som resulterade i att påven
måste upplösa Tempelherreorden,
tillföll åtskilligt av denna ordens rikedomar johanniterriddarna. Dessa
medel använde johanniterna till att
skapa befästningar inte blott på
Rhodos, där man anlade borgar
runt om på ön t. ex. på Lindas’
akropolis, vid Archangelos, Monolithos, Castellos och Philerimos utan
även på Mindre Asiens fastland,
där den mest bekanta är borgen i
Halikarnassos. Till denna användes
bl. a. sten av kung Mansollos berömda gravmonument, ett av antikens sju underverk.
Under den alltmer skärpta situationen mellan muselmaner, framför
allt turkar, och kristna i östra Medelhavet kom Rhodos att intaga en
nyckelposition. Detta gällde framför allt sedan turkarna 1453 erövrat
KonstantinopeL I och med detta utgjorde Rhodos ett bålverk för kris- 117
tendom och väst mot islam och öst,
handelspolitiskt som en transitohamn för varor från Frankrike mot
östern och vice versa, militärpolitiskt som en flottbas för de kristna,
ett ständigt hot mot den färska turkiska stormakten, som även kände
sina handelsförbindelser med Egypten hotade på grund av den rhodiska korsriddarflottan. Efter flerfaldiga skärmytslingar kom det första
allvarliga turkiska angreppet på
Rhodos 1480 under sultan Muhammed Il, Konstantinapels besegrare.
Den dåvarande stormästaren Pierre
d’Aubusson lyckades emellertid slå
tillbaka turkarna och under de närmast följande decennierna gjorde
d’Aubusson och hans efterträdare
Emery d’Amboise och Philippe ViiIiers de l’Isle Adam Rhodos till en
av Europas bäst befästa städer.
Det blev den sistnämnde, som
fick utstå det sista stormanloppet
från turkisk sida. Den stormakt,
som Muhammed II grundat, hade
ytterligare utbyggts av hans sonson
Selim och från 1520 av dennes son
Soliman Il, som bl. a. intagit Belgrad och större delen av Balkanhalvön, när han 1522 vände sig mot
Rhodos. Tillfället var väl valt. De
kristna stormakterna, det habsburgska kejsardömet under Karl V
och Frankrike under Frans I, var
invecklade i en svår inbördes kamp
och kunde knappast tänkas lämna
korsriddarna sitt stöd. Trots att de
lämnades åt sig själva, uthärdade
johanniterna dock ett halvt års belägring och var ytterst nära att även
118
denna gång tvinga turkarna tillbaka. Men bristen på proviant och
vatten samt de sjukdomar, som börjat drabba framför allt den civila
befolkningen tvingade dem till sist
att stryka flagg och nyårsdagen
1523 lämnade korsriddarna med
4.000 av den inhemska befolkningen
Rhodos för att som första anhalt
angöra Kreta. År 1530 fick man
emellertid av kejsar Karl V- kanske på grund av dennes dåliga samvete för sin insats i striden om Rhodos – Malta, där orden sedan
dväljts genom seklena för att så
småningom återgå till sitt ursprungliga syfte, en rent humanitär insats.
För Rhodos innebar den turkiska
ockupationen, liksom för Grekland
i övrigt, ett steg ur historien för åtskilliga sekler framåt. I stort sett
fick grekerna emellertid fortsätta
sitt liv utan större inblandning från
turkarnas sida. På Rhodos förbjöds
man emellertid att bo innanför
stadsmurarna, som snabbt restaurerades av turkarna. Däremot fick
man arbeta där och gärna bosätta
sig i omedelbar anslutning till desamma. En allmän herrefolksmentalitet från turkarnas sida gentemot
de besegrade och undertryckta kristna var givetvis ofrånkomlig men
ledde ej till sådana fanatiska motsättningar som på andra ställen i
det turkdominerade området, och
senast tagit sådana groteska former
på Cypern.
I nära 400 år förblev Rhodos under turkisk överhöghet. Den grekiska revolutionen och frigörelsen
1830 kom ej Rhodos vid, även om
den grekiska centralregeringen konsekvent arbetade för ett återupplivande av det gamla Hellas. 1912
fick rhodierna emellertid nya herrar. Då hade turkar och italienare
råkat i krig med varandra i Nordafrika och närmast som en avledningsmanöver passade italienarna
på att erövra Rhodos och de övriga
öarna inom de s. k. Dodecaneserna.
Från början utlovade italienarna,
att öarna skulle få återvända till
moderlandet Grekland, men efter
Greklands misslyckade expedition
i Mindre Asien efter första världskriget, det s. k. Smyrnaäventyret,
var det inte tal om något dylikt. I
stället försökte italienarna på allt
sätt att italienisera öarna och inlemma dem i det kommande italienska medelhavsimperiet. Detta
blev speciellt märkbart efter Mussolinis och fascismens maktövertagande.
Italienarna lade ner fantastiska
summor på att förbättra vägväsendet – detta framför allt för att locka turister till Rhodos, som man
ämnade göra till ett verkligt semesterparadis – på att bygga nya ändamålsenliga administrationsbyggnader och luftiga, tilldragande affärs- och bostadskvarter samt slutligen på att på allt sätt utforska och
rekonstruera det antika Rhodos, det
sistnämnda på gott och ont. Allt
detta gäller likaledes italienarnas
administration på de övriga Tolvöarna. Perioden blev kritisk för grekerna på Rhodos, då italienarna undertryckte allt grekiskt. Men Mussolinis stolta planer på att skapa ett
nytt Imperium Romanum grusades
skändligt av andra världskriget och
sedan Italien 1943 dragit sig ur spelet, intogs Rhodos av tyskarna –
praktiskt taget de enda strider, som
ägde rum på ön under detta krig –
och dessa innehade Rhodos och
Tolvöarna till maj 1945, då administrationen övertogs av engelsmännen. I mars 1947 var emellertid tiden mogen för att öarna skulle återlämnas till Grekland. Bekräftelsen
på detta ägde rum vid en högtidlig
ceremoni på Philerimosberget den 7
mars 1948, då kung Paul av Grekland officiellt bekräftade, att öarna
återvänt till det grekiska moderlandet.
Sedan den tidpunkten är Rhodos
åter grekiskt. Men ön intar ändå på
sitt sätt en särställning i den grekiska staten. Dels åtnjuter man ett
visst mått av självstyrelse under en
ståthållare eller profet, som tillser
att den dodecanesiska ögruppens
intressen tillvaratas även i förhållande till moderlandet, dels har
man fortfarande en viss tullfrihet,
något som går tillbaka på de privilegier Rhodos åtnjöt redan under
antiken och som medför att vissa
varor är oerhört mycket billigare på
Hhodos än på fastlandet. Dessa särbestämmelser fastslogs att gälla för
femton år men i den mycket labila
situation, som råder i dagens Grekland, förefaller det som om Rhodos
och Tolvöarna i varje fall tills vidare skulle få behålla de fördelar man
119
erhöll efter andra världskriget.
Trots sin särställning i det grekiska kungariket deltar emellertid
Rhodos och de övriga Tolvöarna i
den grekiska folkrepresentationen.
Grekernas ombytliga och lättrörliga
sinne kommer inte minst till uttryck
vid parlamentsvalen. Vid höstvalen
1963 glömde man i stor utsträckning sin tidigare idol och Rhodos
välgörare Konstantin Karamanlis
och gick över till hans främste motståndare Jorgo Papandreou, som i
februarivalen 1964 erhöll absolut
majoritet i det grekiska parlamentet mycket tack vare sitt löfte om
stora sociala reformer. Valet avspeglar också i stort sett rhodiernas
politiska inställning f. n. Papandreons liberala centerparti är det
populäraste i skrivande stund. Egendomligt nog existerar inget socialdemokratiskt parti i Grekland, däremot ett vänsterradikalt parti, EDA,
som egentligen endast är ett kamouflerat kommunistparti. Kommunistpartiet är sedan inbördeskriget, som slutade 1949, helt förbjudet i Grekland. EDA gick kraftigt
tillbaka i de senaste valen, även på
Rhodos, trots att befolkningen på
många platser lever i den största
fattigdom. På Rhodos fick partiet
endast majoritet i ett par av de
mindre byarna.
En viss motsättning råder på
Rhodos mellan provinsregeringen,
företrädd av prefekten, och stadsstyrelsen i vars spets borgmästaren
står och som ungefär motsvarar en
svensk stads magistrat. Den tredje
120
av de inflytelserikaste männen på
Rhodos är ärkebiskopen, enär kyrkan här liksom i Grekland f. ö. intar en mycket stark position. I byarna på landsbygden kan man lugnt
säga, att det är borgmästaren och
prästen, som är de bestämmande.
Det sociala livet på Rhodos är ur
västeuropeisk synvinkel lika efterblivet som i Grekland i övrigt. Familjen står i centrum och det anses
självklart, att familjen tar hand om
sina gamla och sjuka. Männen arbetar för att få ihop till sina döttrars respektive systrars hemgift och
familjesammanhållningen är oerhört stark. skolväsendet håller på
att utbyggas. I åtskilliga byar finns
nu en skola. Under den turkiska tiden fanns den viktigaste och äldsta
skolan i Lindos och numera finns i
staden Rhodos en fullt utbildad
skola med gymnasium. När italienarna var herrar på ön, förbjöds
grekiskan som undervisningsspråk
i skolorna, men prästerna meddelade barnen undervisning i hemlighet och så blev språket en av de viktigaste sammanhållande länkarna
för grekerna på Rhodos under denna tid.
Befolkningen uppgår f. n. till ca
60.000 människor, varav ca 4.000
turkar och lika många italienare.
Redan dessa siffror gör det förståeligt, att en situation liknande den
på Cypern knappast kan uppstå.
Snarast kan man karakterisera förhållandet mellan de olika befolkningsgrupperna som skäligen neutralt. Man tolererar varandra men
önskar ej umgås och hyser inga
sympatier för varandra. För den
skull inlåter man sig dock ej på
handgripligheter. I åtskilliga byar
på Rhodos lever greker och turkar
sida vid sida men ännu finns några
rent turkiska byar bevarade på ön.
Den mest typiska bland dessa är
Asgourou några km sydost om staden Rhodos.
större delen av befolkningen på
ön livnär sig av jordbruk och fruktodling. Några industrier att tala om
existerar knappast. I staden Rhodos
kompletteras bilden av en mängd
hantverkare, affärsidkare av skilda
slag samt under turistsäsongen av
hotell- och restaurantfolk. Liksom
redan i antiken har j u Rhodos i
våra dagar blivit känt som en turistoch semesterort.
Det som framför allt romarna en
gång i tiden började skapa, som italienarna sökte bygga vidare på, det
har grekerna lyckats med tack vare
Marshallhjälpen och regeringen
Karamanlis’ framsynthet i detta avseende – att av Rhodos skapa en
turistattraktion, som kan konkurrera med de flesta andra i Medelhavsområdet. Så spelar den lilla ön
mellan öst och väst fortfarande sin
betydelsefulla roll för förståendet
av skeendet och utvecklingen i ett
av de kanske mest spänningsladdade områdena i dagens värld, ett område där gammalt bryts mot nytt,
där gamla stormakter söker skapa
sig en ny position och där nya stater söker vinna stabilisering och sä-
kerhet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner