Print Friendly

Resan till Kina

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Resan till Kina
President Nixon meddelade i juli att han
från Kinas regering mottagit en inbjudan
att resa till Peking och att han accepterat. Resan angavs skola bli av möjligen
redan i höst. Meningen med den är naturligtvis att de många frågor som ända
det kommunistiska maktövertaganskiljer USA från Kina skall kunna
tagas upp på högsta nivå för diskussion
för att de sedan så småningom skall kunna lösas. Frågekomplexen sträcker sig från
till kulturella. De gäller kontrolav kärnvapen likaväl som Kinas ini FN, de gäller den känsliga punkom regeringen på Taiwan likaväl som
lV””'”uoAapligt utbyte och fria resemöjligheter mellan de båda länderna. De gäller
inte minst kriget i Vietnam.
Samtal eller rent av förhandlingar, förda på presidentnivå, måste tydligen förväl. Redan tiden är begränsad:
president i USA kan icke vara borta
hur länge som helst. En resa
av detta slag får inte heller misslyckas.
Detta vet båda parter, och eftersom båda
har något att ge och något som de vill
ha, kommer resan, när den väl blir av,
att ge resultat.
Vilka resultat man anser sig kunna vänta har varit avgörande för reaktionen på
sensationella nyheten i skilda delar av
världen. I Europa har man hälsat den
med tillfredsställelse och glädje. Samtalen
kan inleda och befästa en fredlig utveckling mellan två stormakter. Även Sveriges
regering har anslutit sig till denna allmänna europeiska bedömning, vilket bör
noteras med tacksamhet.
Sovjetunionen gick däremot icke på
den europeiska linjen. Först hördes därifrån inga kommentarer alls. Sedan kom
ett antal kritiska invändningar, publicerade i ungersk press, ett bevis så gott som
något på att man i Moskva ej ville taga
officiell ställning utan att man önskade
skjuta en av sina satellitstater framför sig;
ty att Ungerns regering eller ungersk press
skulle få lov att ge uttryck åt en egen
mening skall man ej föreställa sig. Kritiken fortsatte betecknande nog i det sovjetiska författareförbundets tidskrift, Literaturnaja Gazeta, alltså fortfarande ickeofficiell men samtidigt styrd. Orsaken till
det fortsatta missnöjet är lätt att förstå.
Spänning råder mellan Sovjetunionen och
Kina, om ej så tydlig nu som för några
år sedan. Samtalen i Peking innebär ett
närmande mellan Kina och USA. Alltså,
resonerar man, kommer Kina att få en
starkare ställning och Sovjetunionen automatiskt en svagare i en konflikt. Misstro är en känsla som är förhärskande i
Moskva, och varje ändring i maktbalansen i världen bedöms i första hand som
om den vore riktad mot ryska intressen.
Om reaktionen i Moskva var sur, men
i alla fall lugn, var den högst upprörd i
Hanoi och på Taiwan. Det är begripligt
om kineserna på Taiwan känner sig övergivna, ja offrade. De riskerar att bli just
detta. USA kommer förmodligen att skaffa Chiang Kai-Shek vissa garantier. Däremot blir det slut med talet om dennes
regering som den enda rätta kinesiska, och
hur länge den kan representera Kina i
FN:s säkerhetsråd är en tidsfråga. Reak- 294
tionen i Hanoi är intressantare, bl a därför att den blev så ursinnigt desperat.
Nixon beskylldes för att »skapa splittring
bland socialistländerna»; som om han nå-
gonsin åtagit sig att hålla dem samman.
Han påstods hetsa dessa länder mot varandra »för att kunna bekämpa de nationella befrielserörelserna och få till stånd
en kontrarevolutionär fredlig utveckling
inom de socialistiska länderna». Omskrivet på vanligt språk innebär detta, att
Hanoi konstaterar att Nixon vill få FNL
oskadliggjort och samtidigt få fred i Vietnam. Detta önskar däremot icke den nordvietnamesiska kommunistregimen, vilket
den aldrig förr erkänt så öppet. Den vet,
att den ej har ett folkflertal för sig, och
vill alltså fortsätta kriget för att få möjlighet att till sist hålla folket nere i en
kommunistisk diktatur.
Slutligen rasade Hanoi också över »imperialisternas traditionella vana att med
våld påtvinga andra sin vilja». Men numera bestämmer de små länderna sitt öde
själva, och »en stormakt kunde ej längre
topprida ett mindre land». Av dessa utbrott kan man draga den slutsatsen, att
Hanoi ser sig försatt i en liknande ställning som Taiwan, hotat att bli offrat icke
av USA men av Kina, för fredens sak.
I USA har president Nixon registrerat en nästan uteslutande positiv reaktion
på förslaget om ett möte i Peking. Endast
den mest förbittrade antikinesiska lobbyn
är emot honom. I det hela har han fått
en god press, och om han genomför sitt
initiativ till en lycklig utgång får han en
ännu bättre. Han behöver den.
Här skall ej de s k Pentaganpapperna
bedömas, eftersom det är tydligt att denna blandning av utkast, arbetspapper, anteckningar och handlingar ej kan analyseras objektivt på grund av det sätt på
vilket de hittills presenterats. Men sedan
de stulits av en person, som placerats i en
förtroendeställning och missbrukat denna,
och sedan stöldgodset omhändertagits och
redigerats ut av New York Times och andra, har man försökt att vända vreden från
dem som måste ha varit ansvariga, nämligen presidenterna Kennedy och Johnson, mot den nuvarande presidenten. Han
borde snarare hedras därför att han är den
som är sysselsatt med avvecklingen av
Vietnamkriget! Men de rödaste av hans
och USA:s motståndare, hemma och i
Europa, har ej velat ge sig med mindre
än att presidenten och hans land både
skulle lida ett nederlag och tvingas att erkänna det. Huvuddelen av det amerikanska folket torde ej dela denna botgörarmentalitet. Om närmandet till Kina
som rimligt är leder till en snabbare fred
i Vietnam, kan president Nixon se fram
emot ett säkrat återval nästa år.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner