Print Friendly

Republiken Kina – demokrati och rättsstat

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Fil. lic. BIRGER HAGÅRD:
Republiken Kina
-demokrati och rättsstat
Fil.lic. Birger Hagård, som nyligen
besökt Formosa, skildrar i denna artikel
främst hur de olika politiska
institutionerna arbetar. Man har på
Taiwan kunnat bygga upp en demokrati
och en rättsstat, som bjärt kontrasterar
mot laglösheten och terrorn på det
kommunistdominerade fastlandet. Förf.
har även i två artiklar i SvD. (31/1
och 8/2) redovisat sina intryck från
Nationalistkina.
Republiken Kina, dvs. Formosa – eller
Taiwan som ön heter på kinesiska- är
tvivelsutan ett av de mest intressanta och
för framtiden hoppingivande länderna i
Sydöstasien i dag. Där har sedan början
av 1950-talet utvecklats ett alternativ till
det kommunistiska Kina, som verkar
utomordentligt tilltalande på u-länder
runtom i världen, inte bara i Asien utan
även i Afrika och Sydamerika. Republiken Kina har föresatt sig att bygga upp
Formosa som en modell för den framtida
reformverksamheten, när – som man
hoppas – kommunismen på fastlandet
besegrats och landet åter blivit fritt. Det
är också märkliga prestationer som utförts. Sedan 1952 har jordbruksproduktionen mer än fördubblats och industriproduktionen nära sexdubblats. Landet
håller på att förvandlas från u-land till
i-land, vilket också är nödvändigt för att
försörja befolkningen, som med sina 13
miljoner i dag fördubblats sedan andra
världskrigets slut. Omfattande reformer
har genomförts på det sociala området, i
år införs nioårig obligatorisk skola och
genomgripande jordreformer har förvandlat de tidigare arrendatorerna till en
självägande bondeklass.
Av största intresse i sammanhanget är
också det demokratiska styrelseskick,
som har vuxit fram. Huvudtemat för
denna artikel är att skildra de politiska
institutionernas funktionssätt och befogenheter men för att rätt förstå det fria
106
Kina av i dag är det nödvändigt att kortfattat orientera om bakgrunden.
För drygt tusen år sedan bosatte sig de
första kineserna på Taiwan. De kom dit
antingen direkt från de kinesiska kustprovinserna Fukien och Kwangtung eller
via Pescadorerna, en ögrupp sydväst om
Taiwan. Under slutet av 1500-talet och
fram till 1661 gjorde portugiser, spanjorer och holländare åtskilliga försök att
kolonisera ön. Bäst lyckades holländarna
– Taiwan var mellan 1624 och 1661 en
holländsk koloni. Därefter togs ön i besittning av Kuo Hsing Yeh (vilket av
europeerna uttalades Koxinga) av Mingdynastien. Koxinga, som numera betraktas som en nationalsymbol, och hans anhängare flydde till Taiwan för att därifrån fortsätta kampen mot manchuerna,
som etablerat kontroll över det kinesiska
fastlandet. 1683 föll också Taiwan i manchuernas händer och förblev en integrerad del av Kina till dess att kineserna efter att ha besegrats av japanerna i kriget
1894-1895 tvingades att överlåta ön till
Japan. Från japansk sida gjordes stora
ansträngningar att göra landet till en god
affär – för japanerna. Många reformprojekt genomfördes men ön förblev en
koloni och taiwaneserna ställdes utanför
varje reelt inflytande på utvecklingen.
Efter andra världskriget återfördes Taiwan till Kina men fick redan från början
en relativt självständig ställning, främst
beroende på att den kinesiska centralregeringen saknade möjligheter att bistå
ön, som krigshärjats svårt och vars nä-
ringsliv befann sig i ett bottenläge.
Sun Yat-sens arvtagare
Chiang Kai-shek framstod på det kinesiska fastlandet som den direkta arvtagaren till dr. Sun Yat-sen, ledaren för den
kinesiska revolutionen 1912 och skaparen av republiken Kina. Efter en rad inbördes strider lyckades Chiang Kai-shek
besegra de lokala ”krigsherrar”, som
styrde olika delar av Kina. Från 1928
var Kina i stort sett enat och landets rekonstruktion påbörjades med Sun Yatsens ideer som ledstjärna. Denne hade
lanserat ”folkets tre principer” som bas
för den kinesiska revolutionen, nämligen
nationalism, demokrati och folkförsörjning. Nationalismen innebar i huvudsak,
att kineserna som alltid främst levt för
släkten och familjen nu måste underordna sig nationen-staten. Storheten i den
nationella kulturen underströks; den individuella frihet som kineserna åtnjutit
hade lett till bristfällig nationell sammanhållning och därför gjort Kina till ett
lätt byte f~r västerlänningarna, som
tvingat landet till en rad förödmjukande fördrag och avpressat kineserna olika
koncessioner. Demokrati åter betydde
för Sun Yat-sen folkets suveränitet, men
i enlighet med österländsk sedvänja intresserade han sig mindre för västerländska påfund som röstning, val eller parlamentariska principer. Medan folket var
suveränt, borde dock enligt Sun Yat-sen
en elit regera. Han hyste också stark beundran för Lenin, dock utan att vara
marxist. Marxismen passade inte för Kina, vars väsentligaste problem var att bli
kvitt det utländska beroendet. Den hjälp
av utländskt kapital och utländsk expertis, som var oundgängligen nödvändig,
måste för den skull ställas under hård
kontroll av den kinesiska staten. Folkförsörjning innebar social välfärd och ekonomiska reformer, vari en jordreform ingick som en betydande del. All orättmä-
tig exploatering skulle avskaffas.
Sun Yat-sens ideologi framstår som en
blandning av västerländska och kinesiska
ideal och erfarenhetf’r. I hans ekonomiska
program var det socialistiska inslaget betydande. Det i och för sig anmärkningsvärda har inträffat, att Sun Yat-sen inte
bara är grundläggaren av de principer,
enligt vilka Chiang Kai-shek i huvudsak
styr republiken Kina, utan även i Kommunist-Kina hedras som den kinesiska revolutionens fader. Paradoxen blir inte
mindre av det faktum, att Sun Yat-sens
hustru (från 1915; själv dog han 1925),
Sun Ching-ling, utvecklade radikalismen
i hans förkunnelse och i dag är en av de
ledande damerna i det röda Kina, medan
hennes syster, madame Chiang Kai-shek,
är det fria Kinas first lady.
Kuomintang (Nationalistpartiet), organiserat av Sun Yat-sen, sönderföll redan 1927 i en höger- och en vänsterflygel.
Ur vänsterflygeln uppkom det kinesiska
kommunistpartiet under Mao Tse-tung i
bitter opposition mot Chiang Kai-shek.
Under åren 1928-31 lyckades Chiang
konsolidera sin ställning och- åtminstone på papperet – genomföra olika reformer. Kommunisterna fördrevs 1935 från
sydöstra Kina till mellersta Nordkina,
men sedan 1931 måste nationalistrege- 107
ringen också bekämpa den japanska aggressionen i Manchuriet och norra Kina.
Från 1937 var det öppet krig med japanerna och en temporär men svag allians
upprättades mellan Chiang Kai-shek och
kommunisterna. De senare gick efter Japans kapitulation så gott som omedelbart
till attack mot nationalistregeringen, som
1949 tvingades att ta sin tillflykt till Taiwan.
Kuomintang behärskar helt statsmakten i republiken Kina. Dess ideologiska
grundval utgörs av Sun Yat-sens nämnda
tre principer. Partiet är demokratiskt organiserat men bygger uppenbarligen
mycket på sin ledares, Chiang Kai-shek,
auktoritet. Det senaste programmet, som
antogs vid partikongressen 1963, innefattar förutom de självklara satserna om
kamp mot kommunismen också en rad
punkter, som kommit att utgöra grunden
för ett omfattande reformarbete på alla
samhällslivets områden. Det socialistiska
inslaget i Sun Yat-sens ideologi finns
kvar men har vad gäller praktisk politik
kommit att revideras. Skall man söka efter en västerländsk parallell, ligger det
nära till hands att betrakta Kuomintang
som ett socialdemokratiskt parti. Detta
gäller inte minst på det ekonomiska området, medan kulturpolitiken har en konservativ karaktär. Det är ingen tillfällighet, att motdraget till den s.k. kulturrevolutionen i det röda Kina blivit starka
proklamationer om behovet av en kulturrenässans, vilket uppges ha en stark dragningskraft inte bara på kineser utanför
Taiwan och fastlandet utan även på
108
många i det röda Kina. De kinesiska traditionerna, Kon Fu-tses humanism etc. är
levande inslag i Nationalist-Kina i dag.
Man frapperas av att så ofta och i så
många olika sammanhang möta exempel
på hur den mångtusenåriga kulturen omhuldas och vördas, medan landet samtidigt visar upp ett annat ansikte, ett som
tagit starka intryck av västerländsk effektivitet och teknologi. Man vill också
uttrycka tacksamhet för att Kinas kulturskatter i stor omfattning räddats till
Taiwan, där de kan vårdas.
Flera partier
Förutom Kuomintang finns två mindre
partier, ”Det Unga Kina” och Kinas demokratiska socialistparti. Partiet Det
Unga Kina, som närmast kan karakteriseras som liberalt, grundades i Paris 1923
av en grupp kinesiska studenter. Till målsättningarna hörde likvidering av krigsherrerna, de provinsfurstar som på 1920-
talet med militära maktmedel motsatte
sig centralregeringens auktoritet. Partiet
önskade en stark centralmakt och ville
upphäva de utländska privilegierna i Kina. Sedan Japans nya angrepp 1937 har
partiet givit Kuomintang sitt stöd. Vid
valet till Nationalförsamlingen 1947
vann partiet drygt hundra platser och
har sedan dess varit representerat i nationalregeringen. I Nationalförsamlingen
har partiet nu 85 ledamöter, vilka stödde
Chiang Kai-sheks återval på presidentposten 1966. I Taiwans provinsparlament har partiet tre representanter.
Kinas demokratiska socialistparti bildades 1946 genom en sammanslagning av
de nationella socialisterna och de demokratiska konstitutionalisterna. Partiet
flyttade sitt högkvarter till Taiwan samtidigt som nationalregeringen. På 1950-
talet uppstod en splittring, som inte kunde biläggas förrän 1962. I Nationalförsamlingen har partiet 56 och i provinsparlamentet 1 mandat.
Kven om Kuomintang helt behärskar
statsmakten i republiken Kina, är det
dock inte fråga om någon diktatur vare
sig från partiets eller Chiang Kai-sheks
sida. De båda småpartierna spelar visserligen ingen reell roll – annat än lokalt
– men har sin fullständiga frihet. De demokratiska socialisterna står i viss utsträckning i opposition.
De politiska institutionerna har byggts
upp på grundval av Sun Yat-sens ideologi, vilken bl.a. innefattar en fördelning
av funktioner på olika organ, som sinsemellan är beroende av eller kontrollerar
varandra. Den kinesiska konstitutionen
antogs av en konstituerande församling
1946, vilken dock bojkottades av kommunisterna. Förutom nationalförsamling och presidenten finns ytterligare fem
huvudorgan, de s.k. yuna, nämligen verkställande, lagstiftande, dömande, examinerande och kontrollerande yuan.
Nationalförsamlingen skall enligt författningen väljas på sex år. Den har ytterst begränsade uppgifter, nämligen att
välja (och eventuellt återkalla) president
och vicepresident samt att godkänna författningsändringar efter förslag av lagstiftande yuan. Den första nationalförsamlingen valdes 1947 och sammanträdde 1948. Sedan dess har av naturliga skäl
inget nyval över hela Kina kunnat hållas.
Den första församlingen hade 2 961 medlemmar men efterhand har antalet reducerats. Somliga flydde inte till Taiwan,
andra har avlidit och endast i vissa fall
har det varit praktiskt möjligt att anordna fyllnadsval. Nationalförsamlingen har nu omkring 1 500 medlemmar.
Till dess att val kan utlysas i hela Kina
skall den nuvarande församlingen fortsätta att fungera.
Presidenten har omfattande maktbefogenheter enligt konstitutionen. Alla statshandlingar utförts i hans namn, ehuru
under föreskriven medverkan av olika
organ. Valperioden är sex år. Chiang
Kai-shek återvaldes av nationalförsamlingen för sin fjärde period 1966 med
1 405 röster av 1 446 delegater. Samtidigt
valdes C. K. Yen – även premiärminister – till vicepresident med 782 röster.
Vid 1954 års presidentval nominerade de
demokratiska socialisterna egna kandidater.
Det verkställande yuan (kabinettet –
regeringen) består av premiärministern,
dennes ställföreträdare samt de olika ministrarna. Premiärministern nomineras
och utses av presidenten med det lagstiftande yuans samtycke. Övriga ministrar
utses av presidenten på förslag av premiärministern.
Det lagstiftande yuan inrättades liksom det verkställande redan 1928 men
hade då endast begränsade befogenheter.
Församlingen, som väljs för tre år på yr- 109
kes- och regionalbasis är det högsta lagstiftande organet. Den har f.n. 455 medlemmar och är samlad året runt. Ingen
ledamot får samtidigt inneha någon annan post i styrelsen av landet. Väljarna
har revokationsrätt, dvs. de kan återkalla
de valda representanterna. Församlingen
väljer själv talman och vice talman. De
viktigaste uppgifterna är: 1) beslut rö-
rande all budgetlagstiftning (i själva verket kommer också åtskillig annan lagstiftning in i bilden) 2) godkännande av
lagar rörande krig och fred samt fördrag
med främmande makter efter förslag
från presidenten 3) granskning av lagar
beträffande ståndrätt och allmän amnesti, utfärdade av presidenten och kontrasignerade av premiärmistern 4) att av
verkställande yuan kräva ändring av
dess politik, då den lagstiftande församlingen är av annan mening 5) att ge samtycke till vissa i konstitutionen uppräknade högre utnämningar (lånet från
USA:s författning är uppenbart) samt 6)
att ta initiativ beträffande grundlagsändring. Utskottsväsendet är relativt väl utvecklat. Förutom 12 fasta utskott finns
en rad specialutskott. Förhandlingarna
är i regel offentliga.
Kinesisk JO
De kontrollfunktioner gentemot statsöverhuvud och regering, som i de västerländska demokratierna i regel utövas av
det lagstiftande organet tillkommer i republiken Kina det kontrollerande yuan,
som också har andra vidsträckta befogenheter, vilka i Sverige närmast tillkom- 110
mer justitiekanslern och riksdagens ombudsmän. Att överlämna sådana uppgifter till ett särskilt organ följer gammal kinesisk sedvänja ända tillbaka till århundraden närmast före Kristi födelse. Efter
den kinesiska revolutionen 1912 gavs till
en början efter västerländsk förebild de
kontrollerande befogenheterna åt parlamentet. Men redan 1928 började man
systematiskt genomföra femmaktsfördelningen i enlighet med Sun Yat-sens mönster. 1931 inträttades det kontrollerande
yuan, som också fick plats i 1946 års
konstitutionella system. Kontrollyuan
består av 82 medlemmar, valda för sex år
på regional grundval. Församlingen utser själv ordförande och vice ordförande.
I författningen anges uttryckligen, att
detta är det högsta kontrollorganet i staten. Det kan ställa alla ämbets- och tjänstemän på såväl nationell som lokal nivå
under åtal. Beträffande åtal mot republikens president och vicepresident krävs,
att en fjärdedel av kontrollyuans medlemmar står bakom initiativet samt att
beslut fattas med enkel majoritet. Domare är i sådant fall nationalförsamlingen. Medlemmarna i de andra yuan kan
likaledes åtalas med undantag av det lagstiftande yuan, vilket liksom kontrollyuan är direktvalt av folket.
Det har sitt stora intresse att se hur
kontrollyuans verksamhet fungerar i
praktiken. Församlingen sammanträder
dels en gång i månaden in pleno, dels fördelar sig medlemmarna på tio kommitteer, som var och en övervakar sitt speciella område. Under organet lyder också
revisionsministeriet, en motsvarighet till
vårt riksrevisionsverk. Ministern eller
”riksrevisorn” utnämns av kontrollyuan
med det lagstiftande yuans samtycke.
Kontrollyuans samtycke krävs å andra
sidan för presidentens utnämning av ordförande och vice ordförande i det dömande och det examinerande yuan. Ett så-
dant samtycke gavs också vid de senaste
tillfällena, då det var aktuellt men det
förtjänar observeras, att enhällighet inte
rådde. Presidentens kandidater till ordförande- och viceordförandeposterna i
examinationsyuan fick 1966 respektive
70 och 60 röster av de i båda fallen avgivna 75, medan ordföranden i det dömande yuan 1965 godkändes med 56 av avgivna 73 röster.
Ett åtal mot en försumlig ämbetsman
kräver undersökning och beslut av minst
tio ledamöter av kontrollyuan, varefter
ärendet överlämnas till det dömande
yuans kommitte för disciplinbrott. Under verksamhetsåret 1965-66 (liktydigt
med vårt budgetår) skedde detta beträffande tre fall med sammanlagt 59 regeringstjänstemän inblandade. En mildare
åtgärd består i att fatta beslut om klander
(censure) mot en tjänsteman, varefter
ärendet överlämnas till vederbörandes
överordnade för åtgärd – i de fall, då
brott föreligger mot civil- eller militärlag, måste fallet överlämnas till civil eller
militär domstol. Sådant klander riktades
1965-66 av kontrollyuan i fem fall med
tio tjänstemän inblandade- i ett av fallen överlämnades ärendet till domstol.
Kontrollyuan kan också fatta direkta
beslut om korrektiva åtgärder. sådana
rekommendationer överlämnas till verkställande yuan eller dess minister och
kommissioner, som måste genomföra de
föreslagna åtgärderna och därefter inom
två månader lämna rapport till kontrollyuan. Detta skedde 1965-66 i tolv fall.
Kontrollyuan utför genom särskilda
undersökningskommissioner kontroll av
både den civila och den militära förvalthingen, såväl på nationell som på provins- och lokalnivå. Därtill mottar man
klagomål från allmänheten, under perioden 1965-66 inte mindre än 4 528, dvs.
nära dubbelt så många som riksdagens
ombudsmän i Sverige får ta sig an under
ett år.
Till detta kommer såväl sakrevision
som kameral revision och siffergranskning inom förvaltningen av olika organ,
underställda kontrollyuan.
Habeas corpus
Det dömande yuan inrättades 1928 och
består av 15 domare, utnämnda av presidenten med kontrollyuans samtycke.
Detta är statens högsta rättsorgan med
översyn över hela rättsväsendet, rätt till
lagtolkning samt insyn över rekryteringen till domare-, åklagare- och advokatämbetena. Under dess domvärjo står tre
huvudorgan, nämligen Högsta Domstolen, Högsta Förvaltningsdomstolen och
den tidigare nämnda Kommitten för disciplinbrott av ämbetsmän. Sedan 1952
har det förekommit 113 fall av lagtolkning. Kommitten för disciplinbrott behandlade 1965-66 222 fall, av vilka 169
111
föranledde åtgärd. Trots att landet befinner sig i krig fattades tre successiva beslut
1951-1953, som föreskriver dels att icke
militära fall med undantag för förräderi
uteslutande skall behandlas av civila
domstolar, dels att personer som arresteras av polisen inom 24 timmar skall åtalas inför domstol eller släppas fria. Under rubriken ”förräderi” faller enligt
krigslagarna från 1949 politiska brott
sådana som subversion och kommunistsamröre. En effektiv säkerhetspolis vakar
över landets säkerhet. Med tanke på
krigstillståndet och närheten till det kommunistiska fastlandet har dock krigslagarna endast behövt tillämpas i begränsad omfattning.
Det examinerande yuan slutligen går
liksom kontrollyuan tillb~ka på förebilder ända från andra århundradet f. K. De
19 medlemmarna utnämns av presidenten på sex år med kontrollyuans samtycke. Uppgiften består i att över hela fältet
examinera och godkänna aspiranter till
befattningar i det allmännas tjänst. Organet fungerar alltså som en sorts motsvarighet till Civil Service Commission i
USA eller Storbritannien. Eller med andra ord: det är regeringens personaladministrativa avdelning.
Av det sagda framgår, att NationalistKinas politiska institutioner i hög grad
utgör en blandning av österländskt och
västerländskt. Det är ingalunda fråga om
parlamentarism i västerländsk mening,
även om det finns klart parlamentariska
drag. Detta återspeglas i författningens
bestämmelser för den händelse att oenig- ————————–
112
het skulle uppstå mellan några av de
olika yuan. Det lagstiftande yuan kan
inte genom misstroendevotum förmå det
verkställande, regeringen, att avgå, lika
litet som det verkställande yuan kan upplösa den lagstiftande församlingen.
Oenighet mellan de två kan alltså resultera i att systemet går i baklås. Men i en
sådan situation är det föreskrivet, att
presidenten skall rådfråga ordförandena
i de fem yuan och därefter använda sin
konstitutionella och personliga auktoritet för att lösa tvisten.
Likaledes torde det vara tydligt, att
man särskilt i ett avseende varit framgångsrik. Man förnekar inte på Taiwan
i dag, att Nationalist-Kinas kanske största svaghet, som verksamt bidrog till nederlaget mot kommunismen på fastlandet, var den omfattande korruptionen i
förvaltningen. Därför förvånar det inte
heller, att man just på denna punkt varit
särskilt angelägen att genomföra förändringar med garantier mot korruption i
framtiden. Och man har i stor utsträckning lyckats. Som visats lägger kontrollyuan i dagen en stor effektivitet. Vad inte
dess inspektioner kan uppdaga, kan lätt
komma till dess kännedom genom klagomål av enskilda medborgare, en rätt som
utnyttjas i en omfattning, som inger respekt för systemet och som även torde
visa, att det omfattas med förtroende av
medborgarna. Genom det sinnrika systemet av kontrollåtgärder med ett samspel
mellan kontrollyuan och det dömande
yuan har man upprättat en rättsstat, som
bjärt kontrasterar mot laglösheten och
terrorn på det kommunistiska fastlandet.
En svaghet består dock. De valda församlingarna, nationalförsamlingen samt
det lagstiftande och det kontrollerande
yuan, har ursprungligen utsetts vid en
tidpunkt, då fria val kunde hållas över
hela Kina. Då nationalistregeringen gör
anspråk på att företräda hela Kina men
samtidigt inte kan låta förrätta nyval,
har man tvingats att gång efter annan
förlänga mandatperioden för de valda
församlingarna. Samtidigt har dessa, eftersom fyllnadsval kunnat ske endast i
ytterst begränsad omfattning, kommit
att bli åldrande församlingar. Man kan
därför tvingas att genomföra en totalrevision av författningen. Det är då inte
uteslutet, att provinsregeringen och provinsparlamentet på Taiwan, som i vanlig
ordning nyväljes vart fjärde år, kan
komma att få en även formellt starkare
ställning än i dag, sannolikt med inordnande av det sinnrika maktfördelningssystemet också i en ny konstitution.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner