Print Friendly

Republikaner mot rasism

Av Erik Herbertson | 14 juni 2013

Jonathan Bean
Race & Liberty in America
The University Press of Kentucky 2009

race&libertyI USA, liksom i många andra länder, har motstånd mot rasism alltför ofta handlat om att ge diskriminerade grupper positiv särbehandling och särskilda statliga favörer. Vänsterperspektivet har särskilt under efterkrigstiden varit framträdande med en misstro mot marknadsekonomin.
Men genom hela USA:s historia har det funnits klassiska liberaler som profilerat sig mot rasism, som man sett som ett brott mot individualismens principer. 2009 utgav Jonathan Bean, professor vid Southern Illinois Universiy, antologin ”Race & Liberty in America”. Den innehåller texter från USA:s grundande till idag.

Republikanska partiet, som grundades 1854, hade en stark falang som förespråkade protektionism och statliga subventioner till industrier, vilket klassiska liberaler redan då kritiserade. Ändå kom många av dessa liberaler att engagera sig i partiet (några för gott, andra bröt sig ut i omgångar efter inbördeskriget), pga partiets målsättning att först hindra slaveriets utbredning till territorier som skulle bli nya delstater, senare avskaffandet av slaveriet och insatserna efter kriget att säkra de svartas lika rättigheter med vita.
På lokal och delstatlig nivå hade framförallt Södern ett omfattande rasförtryck både före och efter kriget. Bean beskriver de svartas situation i Södern även långt efter slaveriets avskaffande som kommunistliknande. Den statliga inblandningen i de svartas liv var total, så även godtycket i rättsskipningen.

Vit överhöghet var en röd tråd för huvuddelen av det Demokratiska partiet från dess början omkring 1830 och cirka hundra år framåt. Det fanns motståndare, men de var alltid färre än i det annars också delade Whigpartiet och senare Republikanerna, även om det efter inbördeskriget successivt blev allt fler nordstatsdemokrater som lämnade idén om vit överhöghet. Motståndare till idén var, särskilt före kriget, marginaliserade eller lämnade partiet i protest. En av dessa som motarbetades var journalisten William Leggett i New York. Leggett var laissez-faire-liberal och skrev texten ”Slavery: No Evil?”, som finns med i Beans bok. Han erbjöds 1836 att bli borgmästarkandidat för det nybildade Equal Rights Party men avböjde av hälsoskäl.

John Quincy Adams är den enda president som efter sin tid i Vita huset blev ledamot av representanthuset, och kom som sådan att ha betydelse i kampen mot slaveriet. Han finns representerad i Beans antologi, liksom Abraham Lincoln. Andra viktiga abolitionister är med, som Frederick Douglass, som hade fötts slav men lyckades fly till Nord. Trots att slaveriet hade tolererats av amerikanska politiker vände sig inte Douglass mot USA som idé utan såg i likhet med Lincoln slaveriet som ett brott mot självständighetsförklaringens och författningens principer. Douglass deklarerade: ”[i]nterpreted as it ought to be interpreted, the Constitution is a glorious liberty document”.

Boken har även texter om behandlingen av indianer och kineser. Även här var Republikanska politiker ledande i kampen mot diskriminering, även om den Demokratiske presidenten Grover Cleveland, som överlag var tämligen liberal, förde en jämfört med flera andra Republikanska presidenter mer human indianpolitik. Däremot var det endast femton senatorer, alla Republikaner, som röstade mot The Chinese Exclusion Act 1882, som syftade till att stoppa kinesisk invandring. Motståndarna använde sig av naturrättsliga argument för fri invandring, i likhet med senare motståndare mot begränsad invandring generellt, som även de kan läsas i boken.

Efter slaveriets avskaffande fortsatte kampen mot diskrimineringen av svarta. Moorfield Storey, laissez-faire-liberal och förste ordföranden för NAACP (National Association for the Advancement of Colored People), var en viktig röst. Han var f.ö. tilltänkt som presidentkandidat för ett nytt liberalt parti som frihetliga trötta på de två etablerade partierna hade planer på att bilda 1900, men som aldrig blev av.
Runt förra sekelskiftet var Booker T Washington den mest kände svarte medborgarrättsaktivisten. Född slav uppmanade han de svarta att genom självhjälp och företagsamhet förbättra sin situation. Som ordförande för National Negro Business League främjade han idén om att marknaden är färgblind och att kapitalismen är de svartas bästa hopp.

John Marshall Harlan hade vuxit upp som slavägare, men blev en ivrig förkämpe för de svartas rättigheter och som ledamot av Högsta Domstolen förklarade han 1896 att ”författningen är färgblind” och ”inte tolererar klasser av människor”. Alla skulle vara lika inför lagen. Hatet från rasisterna lät inte vänta på sig. En lynchmobb i Tennesse som hade mördat en svart skrev meddelandet ”Justice Harlan, come get your nigger now!”.
Dessa frihetliga aktivister verkade även för antilynchningslagar, och förutom dessa personer finns även flera andra representerade i antologin. Republikanerna var pådrivande, och presidenterna Warren Harding, Calvin Coolidge och Herbert Hoover, som alla finns med i boken, var några av dessa, och höll även en profilerat antirasistisk linje. Invandringen började visserligen stramas åt under 20-talet, men dessa presidenter ville inte peka ut någon speciell grupp och var särskilt måna om att låta de svarta vara fullvärdiga medborgare.

1932 röstade fortfarande en majoritet av de svarta på Republikanerna. Det började dock vända, då många av de svarta satte sina förhoppningar till att Demokraten Franklin Roosevelt skulle skapa jobb, även om Roosevelt hade en allians med de rasistiska sydstatsdemokraterna och själv hade en ljummen inställning till de svartas rättigheter. Det var först under Harry Truman som det blev en konflikt mellan de som, med Truman, ville profilera sig i medborgarrättsfrågor och sydstatsdemokraterna, som 1948 nominerade sin egen presidentkandidat, Strom Thurmond.

Inom Demokraterna var motståndet mot antilynchningslagarna stort, och det var inte bara politiker som gav sitt tysta medgivande till lynchningar, det fanns de på hög nivå, som några senatorer och guvernörer i Södern, som öppet förordade dem även under 1900-talets första decennier.

Under andra världskriget beordrade president Roosevelt att de med japansk härkomst, även barn, som bodde på västkusten (cirka 110 000) skulle interneras i läger. Majoriteten av dessa var amerikanska medborgare. Interneringen var helt grundad på rasistisk paranoia och innebar även att många förlorade mycket av sina egendomar. Bean har även här texter av personer som reagerade mot detta, exempelvis tidningsmännen Raymond Hoiles på Santa Ana Register och Robert McCormick på Chicago Tribune.

Vidare finns i boken den kände jounalisten H L Mencken, som förutom rasåtskillnadslagar även kritiserade begränsningen av judiska flyktingar under andra världskriget. Rose Wilder Lane, som var betydande för den libertarianska renässansen, finns också med. Zora Neale Hurston var en svart författare med närmast libertariansk inriktning som stödde senatorn Robert Tafts presidentkandidatur för Republikanska partiet 1952. Taft brukade beskrivas som Mr Republican & Mr Conservative, men såg sig själv som en ”old-fashioned liberal”. I boken kan man även läsa om hans insatser mot rasdiskriminering och hur Hurston beskriver honom som liberal i ordets ursprungliga bemärkelse, och att diskriminering ska bekämpas genom principen att alla är lika inför lagen och har samma individuella rättigheter, inte genom särlagstiftning.

Bean har också med Martin Luther Kings tal ”I Have a Dream”, även om, som han skriver, King var närmast socialdemokrat. Men talet ligger helt i linje med en klassiskt liberal syn på ras. Dock visar Bean på att King måste ha inspirerats av den bortglömde svarte Republikanske politikern Archibald Carey som vid det Republikanska partikonventet 1952 höll ett tal, ”Let Freedom Ring!”, som har påfallande likheter med Kings. Carey inriktade sig på rasfrågan i talet, även om kritik mot höga skatter, korruption och författningsstridiga krigsförklaringar fanns med. Carey gick dock över till Demokraterna 1966.

The Civil Rights Act 1964 innebar problem för klassiska liberaler. Den innehöll förbud mot statligt påbjuden rasdiskriminering, vilket var helt i linje med den klassiska liberalismen. Men därutöver fanns krav på vad privata företag skulle göra, något som dessa liberaler reagerade mot. Barry Goldwater, som var Republikanernas presidentkandidat 1964 och som röstade mot lagen, förklarar i en text i boken att han alltid bekämpat tvångsmässig diskriminering (han uppskattade även Careys tal), och röstade även för tidigare medborgarrättslagar på 50-talet, men att staten inte ska ingripa i associationsfriheten och den privata äganderätten.

Antologin avslutar med texter om dagens situation med kritik mot Republikanernas utveckling och den växande invandringsfientliga politiken. Överlag är boken en guldgruva för den som vill sätta sig in i den klassiskt liberala inställningen till rasismen och hitta intressanta personer som vågade säga ifrån. Det finns några jag saknar, som Charles Sumner, som under inbördeskriget var ledare för de radikala Republikanerna i senaten, Lydia Maria Child, aktivist för svartas, indianers och kvinnors lika rättigheter, m fl.. Bean hade velat ha med Ayn Rands essä ”Racism”, men Rands dödsbo godkände det inte. Men boken är en ögonöppnare även för den som är insatt i amerikansk historia.

Erik Herbertson arbetar inom bokbranschen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism