Repliker & brev


1997


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Röd-grönt samarbete inget nytt
Under våren har det runt om
på debatt- och nyhetssidor
lighet och borgerliga ideer. Ri n g ho lm m i s sCenterpartiet sa nej. och leder om stocksocialdemokratin kunde re- ho lm s sj u kv å r d
gera vidare fram till 1976 då
Torbjörn Fälldin trädde till 1 en artikel i Svensk Tidskrift
förts en diskussion om det är med en borgerlig treklöver. 1/97 försöker finanslandstroligt att centern ”åter- Men det var mer maktpolitik tingsrådet Bosse Ringholm
vänder ” till det borgerliga än ideer som gjorde att cen- och sjukvårdslandstingsrådet
samarbetet när valet 1998 tern deltog i detta. Och Elaine Kristensson skyla över
närmar sig. Underförstått ser mycket riktigt prioriterade alla fel och brister som idag
man i dessa diskussioner man kärnkraftsmotstånd och finns i Stockholms sjukvård. olika operationer och de
borgerligheten som centerns skatteuppgörelse med so- Ringholm hänvisar till den flesta får vänta i över ett år.
naturliga hemvist. Om så väl cialdemokratin framför att senaste patientundersök- De bäst fungerande sjukvore! Men centerpartiets bygga vidare på det borger- ningen och påstår att endast husen har lagts ned. Det
historia talar ett tydligt liga samarbetet. l Carl Bildts fyra procent av patienterna enda positiva Ringholm kan
språk: borgerligt samarbete fyrklöverregering fullföljde är missnöjda med sjukvår- peka på är ett avtal med
har centerpartiet och dess Olof Johansson traditionen den. privatläkare i södra stockföregångare givit sig in i att inte låta en borgerlig holm och att S.t Göran är ett
under begränsade perioder, regering leva mandatperio- Nu handlar inte denna lysande exempel på effekoch då mer på maktpolitiska den ut. undersökning om männi- tivitet, eftersom det fortän idemässiga grunder. Inte skors syn på sjukvården i farande bedrivs i bolagsform.
minst det faktum att den Ett borgerlighet som bygger allmänhet. Det var en fråga
socialdemokratiska dörren på centerpartiet har sitt hus till patienter som skrivits ut Ringholm påstår att stockefter ATP-striden och fram till på lösan sand. Historien och från sjukhusens medicin- holms läns landstings ekoGöran Persson varit tämligen nutiden talar här sitt gemen- kliniker om de var nöjda eller nomiska problem beror på
stängd gentemot centern har samma, tydliga språk. En missnöjda med ”sjukhus- den politik som den tidigare
tvingat partiet att söka annat motbild är det unga center- vistelsen stort” (Vård- borgerliga majoriteten församarbete. parti som idag framträder värdering nr 15, 1996, de. Sanningen är att Ringframför allt i Stockholm un- lnregia). Mest nöjda var f ö holm är en synnerligen slösPå 1930-talet säkrades der ledning av Michael patienterna på Ersta sjuk- aktig politiker utan ekosocialdemokratins maktinne- Arthursson. Här tycks finnas hus, som inte styrs av lands- nomiska talanger. När vi
hav genom ett röd-grönt såväl en tydlig borgerlig tinget och på Nacka sjukhus, moderater lämnade makten i
samarbete, ett samarbete kompass som en stark ambi- som Ringholm och hans november 1994 fanns det
som myntade uttrycket ”ko- tion att bygga sin politik på majoritet lagt ned. över 5.000 miljoner i eget
handel”, det vill säga intres- ideer och därmed en vilja till kapital. Nu, drygt två år
sebaserad samverkan, mer borgerlig samverkan. Viktiga Den rödgröna majoriteten senare, finns det endast 800
eller mindre kemiskt fri från tillväxtfrågor som energi och kom till makten med pukor miljoner kronor kvar.
en gemensam idemässig infrastruktur står dock även i och trumpeter hösten 1994.
grund. Efter andra världs- Stockholm mellan centern Nu skulle det minsann vara Ralph Lede/
krigets samlingsregering och den övriga borgerlig- slut på nedskärningarna i Ordförande i den moderata
trodde sig socialdemokratin heten, och sett till den vården. Inga anställda skulle
gå mot ”socialistisk skörde- nationella politiken ligger avskedas. Den förskräckliga
tid” och behovet av då- idag bevisbördan på Michael privatvården skulle skäras
varande bondeförbundet var Arthursson och de övriga ny- ned kraftigt och S.t Görans
inte så stort, men redan tänkande centerpartisterna sjukhus skulle omvandlas
1951 var dags för en ny röd- att visa om de förmår för- från aktiebolag till ett vanligt
ändra centerpartiet. landstingsdrivet sjukhus.
landstingsgruppen i
stockho/m
Med en nypa salt
Uppgifterna om att den då-
varande riksdagsmannen
grön koalition som säkrade
Tage Erlanders maktinnehav.
År 1958 kunde en borgerlig
regering ha bildats, vilket
sannolikt radikalt förbättrat
positionen för svensk borgerSten Nordin Efter halva mandatperioden Staffan Burenstam Linder
Oppositionsborgamld, ser vi kaos i sjukvården . skulle ha avrått den ameristockho/m 11.000 invånare i stock- kanska regeringen i april
holms län står idag i kö för 1973 att skicka en ny am- 4 SVENSK TIDSKRIFT
bassactör till Sverige väckte
stort uppseende när de
presenterades häromsistens
av Leif Leifland.
Det sätt som uppgifterna har
hanterats på borde
emellertid också ha orsakat
en höjning av ett eller annat
ögonbryn. Att Staffan
Burenstam Linder verkligen
hade agerat på det vis som
beskrivits i den amerikanska
diplomatens omtalade rapport togs mer eller mindre
för givet av samtliga som
engagerade sig i frågan.
Det gäller media, som ju för
det mesta färdas i enögd
flock. Men det gäller även
Leif Leifland, den vanligtvis
så försiktige, tidigare kabinettsekreteraren som efter
pensionen har embarkerat
en ny karriär som författare
med svensk samtidshistoria
som specialitet (en genre
där hans tidigare yrkesverksamhet vid Utrikesdepartementet torde ha gett
honom mången viktig insikt).
Det var Leiflands uppgifter i
förhandsreklamen till den
kommande boken om de
Frostens år på 1970-talet,
när Olof Palmes högljudda
kritik av Vietnamkriget ledde
till en dramatisk försämring
av de svensk-amerikanska
relationerna, som satte full
fart på spekulationerna
kring den moderate riksdagsmannens eventuella
pratsamhet vid middagsbordet. Leifland förser visserligen sitt resonemang
med parantetiska tillägg
som ”om Burenstam Linder
har sagt vad Olsen påstår
att han sagt•.
Men i allt det som skrivits
och sagts i denna fråga – av
Leifland själv såväl som av
andra som sett sig kallade
att uttala sig – löper en
slags röd tråd av generellt
antagande att rapporten
ganska så korrekt beskriver
en faktiskt konversation.
Att Burenstam Linders
politiska motståndare i den
socialdemokratiska regeringen har svårt att låta bli
att suga på den goda
karamell som så oväntat
överräckts är inget att förundras över. Något märkligare är det att deras egen
historik av pratsamhet, i
kontakter med Sovjetunionen, som Leifland träffande beskriver i Svenska
Dagbladet (8 mars 1997), så
lätt glöms bort i sammanhanget. Dessvärre verkar även den första, gyllene
regeln vid analys av historiskt-diplomatiskt material
ha tappats bort i hastigheten; att det måste tas med
en stor nypa salt.
Att en sak skrives ned på
papper är som bekant ingen
som helst garanti för att den
är sann. Som alla trofasta
tjänstemän kan diplomaten
vid sin pulpet ha en
ansenlig uppsättning både
rutiga och randiga skäl för
att framställa ett skeende
eller innehållet i ett samtal
på ett visst sätt. För den
karriärsugne diplomaten torde det finnas gott om anledningar att vinkla innehållet för att bättre framhäva sig själv, sina kontakter och sitt inflytande,
eller för att man antar att
chefen därhemma skulle
uppskatta en viss beskrivning.
Dessutom händer det faktiskt att ett budskap missuppfattas, av språkliga skäl
eller andra, metvetet eller
omedvetet.
Leifland noterar visserligen
att ”naturligtvis kan man
sätta frågetecken för den
diplomatiska rapporteringen
i diktaturstater. Den är ofta
anpassad efter mottagarens
önskemål och förväntningar· . Att begränsa frågetecknen till att enbart gälla
diktaturstater går emellertid
inte. Problematiken existerar i alla länder – även i
USA och rentav i Sverige.
Varje rapportör har sin egen
uppsättning av intressen
och revir att bevaka; personliga, professionella och
nationella.
Måhända formulerade sig
Staffan Burenstam Linder
faktiskt som Olsen beskriver
det; den saken kan ingen
utanförstående riktigt bedöma. Poängen är att man
inte i efterhand kan utgå
från att det är dagens
självklaraste sanning – eller
nästintill – bara för att så
rapporteras i State Department’s dammiga filer.
l just detta fall tillkommer
ytterligare en källkritisk
regel som Leifland borde ha
utnyttjat men tydligen valde
att bortse från vid författandet. Nämligen att kälSVENSK TIDSKRIFT
lor kan och bör kontrolleras
mot varandra i görligaste
mån.
Leifland hade här ett osedvanligt gynnsamt utgångsläge, eftersom Staffan
Burenstam Linder är en i
högsta grad levande person,
som tillika med viss regelbundenhet kan antas befinna sig på några kilometers avstånd från författarens egen lya. Så väl
förspänt är det få som har
det vid analysen av historiskt material.
Men av allt att döma har
inte Leifland gripit det tillfälle som givits honom att
inhämta även Burenstam
Linders version av det
skedda. l intervjuer i pressen har den nuvarande EUparlamentarikern liksom
andra medverkande förklarat att de inte har något
minne av samtalen, eller ens
av middagen. Då kan man
tycka att den information som lämnas av en då-
varande svensk riksdagsman
skulle behandlas som lika
väsentlig och inte minst,
trovärdig, som det referat
som en utländsk diplomat
skrivit ihop i en tid av stor
diplomatisk turbulens mellan länderna.
Att så inte görs av vare sig
Leifland eller i mediarapporteringen är förvånande
och beklagligt, för att ta till
i underkant.
Ann-Sofie Dahl
Fil dr i statsvetenskap
5