Print Friendly

Replik: Juholt, Elvis och Marx

Av Ingemar E. L. Göransson | 8 april 2011

Janerik Larsson ägnar sig åt ”tillrättalagd mytbildning skapad av nyliberalt färgade pennfäktare”, hävdar Ingemar E. L. Göransson, författare till Arbetarrörelsens kris i en replik på Janerik Larsson inlägg Juholt, Elvis och Marx.

Janerik Larsson är anställd på PR-byrån ”Prime PR”. Det vill säga samma PR-byrå där några socialdemokrater ertappades med att ha ett uppdrag från Svenskt Näringsliv att påverka den socialdemokratiska politiken i en riktning som ligger i bolagshögerns intressehärad.

Samme Larsson som också har ett förflutet som direktör på Svenskt Näringsliv men även som företagsledare och chefredaktör på SAF-tidningen under dess mest propagandistiska period med början 1980. Så när Janerik Larsson, tidigare SAF/Svenskt Näringsliv, Kinnevik m.m., recenserar undertecknads bok så är det mer polemik än recension. Det är mer av värdering och ideologisk mörkläggning än anmälan av ifrågavarande ”verk”.

Det märks också i det slarv, de misstag och felaktigheter som Larsson presterar. Jag finner exempelvis att Larsson påstår att jag har ett förflutet på Transport. Inte korrekt utan snarast taget ur luften, jag var förtroendevald på detta eminenta förbund en period men min tid som facklig funktionär har varit på Statsanställdas Förbund/Seko och LO. Min privata och sorgligt misskötta privata hemsida uppmärksammar Larsson trots att den handlar mest om musik och foto, till en mindre del om politik. Det vore bättre om Janerik Larsson hade studerat mitt företags hemsida istället då det ger en bättre bild av undertecknad som yrkesman än en tyvärr misskött privat hemsida.

Han försöker avfärda bokens beskrivning och slutsatser som en ”konspirationsteoretisk soppa” och beskyller författaren att ha påstått att i stort sett alla inom arbetarrörelsen har svikit ända sedan 1940-talets efterkrigsprogram. Likaså att författaren står Lars Ohly närmare än socialdemokratin. Jag kan informera den gode Larsson och läsarna om att undertecknad har ett långt medlemskap i det socialdemokratiska partiet och även har verkat kommunalpolitiskt. Så mycket för Larssons förmåga att dra slutsatser av noll och intet förutom sina egna fördomar.

Larsson påstår att undertecknad har som ”idol” den belgiska professorn Chantal Mouffe. Detta då jag i boken citerar Mouffes kritik av nyliberalismen och konsekvenserna i ett samhälle där de politiska skillnaderna utsuddas och medelklassen ges en oberättigad stor roll. Nu är det mig främmande att ha idoler, lika lite som jag tror Larsson har Milton Friedman som ”idol”. Larssons försök att omyndigförklara bokens kritik mot nyliberalismens konsekvenser blir därmed närmast tramsiga.
Arbetarrörelsens efterkrigsprogram var det som la grunden till uppbygget av välfärdsstaten i Sverige liksom Beveridge rapport från 1942 lade grunden för den brittiska välfärdsstaten. Nu påstår Larsson att undertecknad är okunnig i frågan. Jag medger att jag inte har tecknat den sedvanliga thatcheristiska historieskrivningen, det vill säga vinnarens historia, utan den brittiska arbetarklassens version av händelseförloppet och dess konsekvenser för den brittiska arbetarrörelse.

Den historia som Larsson betecknar som okunnig bygger på ett stort antal intervjuer med dem som var med vid tillfället då historia skapades. Jag föredrar och sätter större tilltro till ögonvittnen från tiden än till tillrättalagd mytbildning skapad av nyliberalt färgade pennfäktare.

Janerik Larsson gör en stor affär av andrakammarvalet 1948. Jag gör det inte utan konstaterar att det stöd som Erlander hade var tillräckligt för att behålla regeringsmakten även om det skedde efter en viss tillbakagång för partiet. Ändock hade partiet 46,1 procent vilket var en minskning med 0,42 procent. Det innebar att den så kallade PHM-kampanjen (planhushållningsmotståndet) var ett misslyckande och Erlander satt kvar och 1952 så stabiliseras den socialdemokratiska regeringen genom koalitionen med Bondeförbundet.

Den enda anledningen att eventuellt nämna PHM-kampanjen vore att den var på så låg nivå. Ernst Wigforss exempelvis utmålades som svagsint i arbetsgivarnas och högerns kampanj. Ytterligare en anledning skulle eventuellt vara dess likheter med hetskampanjen i samband med löntagarfondsdebatten.

I allt väsentligt kom arbetarrörelsens efterkrigsprogram att genomföras och därmed förändrades också Sverige till den välfärdsstat som vi känner den.

Larsson är duktig på en sak – det är att insinuera diverse tillkortakommande eller oegentligheter hos sin motståndare. Så har han alltid verkat. I sin så kallade recension insinuerar han att Håkan Juholt inte säger det han säger utan antingen har författaren tillrättalagt eller till och med förvanskat svaren. Bara tanken att så skulle skett är en ren oförskämdhet och ett försök att underminera författarens trovärdighet. Jag kan garantera att varje ord, varje stavelse finns dokumenterade på ljudfiler. Alla intervjuer som använts eller citerats i boken stöds av motsvarande inspelningar.

De intervjuade har alltid varit upplysta om detta och har godkänt arbetsmetoden. En kuriositet dock; hur kommer det sig att Larsson inte angriper den förhållandevis omfångsrika intervjun med den tidigare chefsekonomen på LO P-O Edin som boken även innehåller. Den är ur ett politiskt-historiskt intresse mer uppseendeväckande och intressantare än t.o.m. den med Håkan Juholt då den stödjer bokens tes om välfärdsstatens uppgång och eventuella fall.

Det finns mer att kommentera i Larssons epistel men jag låter detta bero. Jag konstaterar dock att Janerik Larsson med sin bakgrund och sin position har tid att nagelfara (om än slarvigt) en bok av en för honom okänd ”aktivist”. Uppenbarligen var det något i ”aktivistens” bok som stör den svenska högern och uppenbarligen följer den utvecklingen mycket noga. Måhända, jag säger måhända, stör Håkan Juholt och en socialdemokrati som åter söker finna vägen till reformismen som politisk strategi så till den milda grad att ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” var tvungen att bemötas. Om så har boken fyllt ett syfte; röra om i grytet om än bara lite grand.

Ingemar E. L. Göransson, frilansskribent, samhällsdebattör och författare till boken Arbetarrörelsens kris.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner