Print Friendly

Replik Inte bara mamma
Förminska inte kvinnors egna val

Av Lina Hagström | 28 februari 2014

Gina Gustavssons text med rubriken Inte bara mamma är förmodligen avsedd att vara någon form av systemkritik. Men den träffar snett och blir en kritik av det hon själv verkar vilja uppmuntra, nämligen kvinnans fria val, skriver Lina Hagström.

Det blir märkligt när Gina Gustavsson ondgör sig över att barnmorskor informerar kvinnor om fertilitetens begränsningar, samtidigt som hon själv uttrycker att det är en tragik för individ och samhälle att kvinnan väljer att inte briljera i ett chefsjobb. Med avstamp i en beskrivning av projektet Reproduktiv livsplan förfäras och förvånas Gustavsson över att kvinnor ”fortfarande” allt som oftast väljer det lilla livet där hemma, ”på bekostnad av det stora livet därute, i form av professionella framgångar, självständighet och relationer med andra vuxna”. Hon tycks läsa in en enorm press på kvinnan utifrån att preventivmedelsrådgivningen nu även inbegriper information om fertilitet när man besöker barnmorskemottagningar i Uppsala län. Den pekpinne som Gustavsson antyder att barnmorskorna håller i finns dock minst lika mycket i hennes egen hand. Det verkar enligt Gustavsson vara ”den stora världen, den utanför hemmets väggar” som kvinnan ska sträva efter.

Gustavsson läser om brist på kvinnor i diverse toppskikt i samhället och undrar vari problemet ligger. Sökandet efter förklaringar berör alltifrån tidningar som ”sprutar ut nya rön” som stressar och skuldbelägger, till statistik som, när man lägger ihop ett plus ett, avslöjar att tiden som föräldrar förväntas lägga på barnen har ”ökat explosionsartat under de senaste trettio åren” och att det hjälper kvinnorna föga ”att papporna nu samtidigt börjat ta lite mer ansvar för detta än de gjorde förr”. Detta ska då vara ”en stor del av problemet för den svenska kvinnan”.

Tillåt mig att gå i polemik. Inte med fakta, men med Gustavssons slutsatser av fakta. För jag anser inte att detta är ett problem. Jag anser inte att det är ett problem att det är få kvinnor i samhällets toppskikt och inte heller att det är ett problem att kvinnor bär ett större ansvar i hemmet. Inte om det är så att detta är faktum på grund av kvinnors egna val. I texten Inte bara mamma får man intrycket att det fria valet inte existerar och att det måste finnas något dolt och bakomliggande som tvingar och pressar kvinnorna.

Inte sällan kan man ana en förmyndarton och tycka synd om-attityd när det talas om kvinnor som väljer barn och familjeliv främst. En ton och attityd som uttrycker, ibland explicit och ibland enbart implicit, att det är synd om mammor som tvingas ta ut merparten av föräldraledigheten och bära huvudansvaret för omsorg om barn och hem. Dessa stackars kvinnor får inte förverkliga sig själva och vet nog inte heller riktigt sitt eget bästa. Sammantaget går det att skönja ett ifrågasättande om detta verkligen kan vara kvinnans djupaste önskan och egna val. För vem kliver frivilligt in i en kvinnofälla?

Det är nästan märkligt hur man utgår från att kvinnan gör det hon gör för att mannen vill slippa. Det är också märkligt vilken syn på män och kvinnor som ryms i detta. Förenklat ses kvinnor som svaga offer som, för att de ”ofta bryr sig mer”, sliter och slavar i hemmet. Männen å andra sidan är svin som väljer att satsa på det som är roligt, häftigt och har verklig betydelse. Männen diskriminerar också kvinnorna och genom sina nätverk agerar de för att utestänga kvinnorna från sin egna domäner.

Utifrån detta manas kvinnor att ta plats i sfärer som typiskt varit mansdominerade, i jämställdhetens namn. Likaså ska våra upplysta sinnen och vår framåtskridande samhällsutveckling leda till att män kliver in i den lilla världen för att få sin dos av blöjbyten, nattvak och VAB-dagar. Rättvisemärkt familjeliv.

Det märkliga med detta resonemang är, återigen, vilka värderingar det bottnar i. Indirekt menar vi att den stora världen, mansvärlden, är den som är den eftersträvansvärda. Därför ska mannen och kvinnan, mamman och pappan, få samma chans att ta plats där, och också dela på det mindre betydelsefulla arbetet i den lilla världen. Men jämställdhet skulle lika gärna kunna vara ett skifte i värderingar, på så vis att de bitar som traditionellt varit på kvinnans lott uppvärderas, i stället för att kvinnor ska manas in i traditionella mansvärldar. Jag har givetvis inget emot kvinnor i bolagsstyrelser och ledande positioner. Men att omsorg om hem och barn ställs fram som problem, något tungt och kravfyllt och som är ett hinder för självförverkligande, det menar jag är olyckligt.

Jag har svårt att se hållbarheten i budskapet om att barn och självförverkligande är oförenligt. Låt oss till att börja med lyfta frågan vad detta begrepp, självförverkligande, egentligen innebär. För någon kan det säkert vara att göra karriär, men för någon annan kan det vara att investera av sig själv i sina barn, genom tid, pengar och engagemang. Men det går ändå inte att kombinera dessa två, kanske någon invänder. Gustavsson beskriver att dessa alternativ ligger i varsin vågskål, men jag tror inte att det är så dramatiskt. Det blir snudd på löjlig att ställa fram det så. Som om man måste välja mellan att skaffa barn eller att skapa ett konstverk. Jag tror dock att det kan underlätta om det ena eller andra kommer först.

En slags uppoffring kan man alltså hävda att det rör sig om, men med risk för att låta klichéartad vill jag ändå mena att uppoffring inte behöver vara något negativt. Det kan till och med ses som en förmån. Uppenbarligen finns det de som stör sig på att föräldraidentiteten får ett utfall i prioriteringar. Att exempelvis ”prioriteringar av tid, semesteraktiviteter, mat och kulturintag” påverkas. Att andra identiteter minst lika mycket får genomslag i prioriteringar orsakar inte lika mycket ifrågasättande.

”Även bland ledande feminister tycks det idag råda en förvånansvärd konsensus om att föräldraskapet ska komma på första plats så mycket som möjligt”, skriver Gustavsson. Ja. Om något nu måste komma först, varför skulle det vara underligare att välja föräldraskapet lika väl som något annat? Mina barn är små. Kommer jag någonsin befinna mig i någon form av ”toppskikt” kommer det förmodligen inte ske inom de närmsta tio åren. Det kanske Gustavsson sörjer, men det gör inte jag.

Jag har valt mitt liv så som det ser ut nu och är mycket till freds med det. För övrigt kommer jag ändå ha bra många år på mig att göra karriär. Vad jag däremot inte skulle kunna när jag är 45+ är att få barn. Det är ett faktum som liksom inte går att komma förbi. Man kan för all del göra sig lustig över att barnmorskor påtalar detta, men att se det som bevis för att kvinnor pressas till uppoffringar är att dra lite väl stora växlar på det hela.

Gustavsson är inte ensam om att söka efter anledningar till ”tragiken” att kvinnor låter barn och familj gå före karriär. EU-minister Birgitta Ohlsson ser det som ”en väldig välfärdsförlust” och vill ”börja uppifrån och ändra de ekonomiska och politiska förutsättningarna” för att ändra på läget. ”Kvinnor ska naturligtvis främst delta på arbetsmarknaden för sin egen skull, men Europa har inte råd att ha världens mest välutbildade hemmafruar” (DN Debatt 2014-01-23). Det ger lite konstiga vibbar att en liberal motiverar nödvändigheten att kvinnan väljer arbetsmarknaden, med hänvisning till världsdelen Europas bästa. Som om det vore ett svek mot Europa, Sverige, eller samhället att välja något annat än heltidsarbete under några år.

Gustavsson skriver att mammor förväntas ta huvuddelen av allt ansvar som barn innebär. Beviset för detta är att det oftast är mammor som tar huvuddelen av allt ansvar som barn innebär. Tillåt mig att flika in en smärre detalj. Det kan ju vara så att vi gör det för att vi väljer det. Kvinnors fria val kan ge många olika utfall.

Lina Hagström är mamma, egenföretagare och fil. kand. i svenska språket.lina_hagstrom

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner