Print Friendly

Regleringsivern hjälper inte tågen

Av Björn Hasselgren | 7 december 2012

Snön faller. Tågen stannar. Men är det avregleringens fel? Är mer politisk styrning det som krävs för att avhjälpa problemen? Björn Hasselgren reder ut tågkaoset.

Ett vanligt fenomen i debatten om offentligt ägda och finansierade system som järnvägen är att producentintressena är starka. För järnvägen representeras producentintressena inte sällan av politiker som vill använda järnvägen för att främja politiska syften. Ofta blir det då ett ”inifrånochut”-perspektiv på verksamheten. Snarare än ett kundperspektiv.

Genom återreglering lovar man bättre service. Trots att det är väl känt att mindre konkurrens, som är en del i regleringssynen på järnvägen, normalt leder till sämre tjänster till högre kostnader. Och med mindre fokus på kundernas behov.

Omorganiseringen av järnvägen, som har gjorts för att öka effektivitet och kundnytta, beskrivs som alla olyckors ursprung. Brister i säkerhet, brister i upphandling av underhåll och bristen på anslag för att finansiera underhåll tas upp som exempel på omorganiseringens följder. Om dessa brister bäst förklaras av för mycket eller för lite reglering och styrning blir dock sällan tydligt.

I veckan kom besked från trafikutskottet i riksdagen att en majoritet uppmanar regeringen att ta ett antal steg för att sänka effektivitetstrycket i järnvägssystemet. Samtidigt som snön började falla. Omregleringen ska utredas, konkurrensutsättningen prövas och en organisation som kan möta framtidens krav övervägas.

Kostnadsansvaret i järnvägen ska inte stärkas utan försvagas. Detta genom att banavgiftshöjningen, som regeringen föreslagit, ska skjutas på framtiden eftersom en oppositionsmajoritet menar att transportköparna inte klarar den kostnaden. Försöken att bredda finansieringen av infrastrukturen med så kallad medfinansiering ska ges tydligare principer. Betalningsförmågan hos enskilda kommuner ska inte kunna användas för att få projekt genomförda i förtid. Det är annars en grundprincip i en marknadsekonomi – att betalningsvilja bör styra resursallokeringen.

Man kan alltid utvärdera reformer som omregleringen av järnvägen. Det är rimligt. Övriga förslag visar dock mer på en iver att göra ytterligare ingrepp i järnvägen som riskerar att motverka sina syften. Det visar historien. När staten har gått in med åtgärder för att styra om och styra upp järnvägen har resultaten ofta blivit konserverande snarare än utvecklande. Dynamik och utveckling ser vi istället i branscher som avregleras och öppnas för konkurrens.

Det är inte svårt att hitta mindre lyckade exempel på statens påverkan på järnvägen. Under 1970-talet stoppades till exempel en nödvändig rationalisering av järnvägssystemet, som skulle anpassa strukturen till de behov som fanns och möjliggöra nysatsningar på företagsekonomisk grund. Orsaken var politiska initiativ som hindrade järnvägsnedläggningar.

Redan på 1960-talet fanns en medvetenhet om behovet av att satsa på snabbare persontåg och modernare banor på de få sträckor där detta kan löna sig. Men den kom aldrig till uttryck i skarpa åtgärder. Tänk bara om flyget skulle ha haft en lika reglerad och inlåst utveckling sedan 1960-talet. Då skulle vi fortfarande åkt med långsamma propellerplan eller smutsiga bullerjets.

När så ett samhällsekonomiskt synsätt slog igenom i järnvägen från 1970-talet satte man biljettpriserna långt under en nivå som kunde ge kostnadstäckning. Kunderna strömmade till och investeringarna ökades, men inte alls i relation till trafikökningen. Eftersom det inte fanns någon koppling mellan intäkter från kunderna och satsningar på underhåll och investeringar. Eftersom staten fattade besluten om investeringar och underhåll. Och ofta valde att satsa på annat. Trots goda syften blev resultatet inte rätt.

Vi har nu sedan en tid en modell för järnvägen där vi, baserat på ett betydande fortsatt statligt engagemang, försöker öppna upp för mer av konkurrens, kundfokus och brukarfinansiering. Det är rätt väg att gå för järnvägen, liksom för de flesta andra samhällssektorer. Att nu vända tillbaka mot mer av monopolstrukturer vore en olycklig signal på tvärs med de försök som gjorts för att få att bättre effektivitetsdriv i järnvägen.

Istället behöver vi klargöranden om att konkurrensutsättningen kommer att drivas vidare. Det kommer att leda till en mer effektiv järnväg. Men resultaten kommer inte över en natt. Uthållighet krävs. Aktörer som vant sig vid monopol och regleringar måste få tid att lära sig nya roller.

Marknadsmodellen med konkurrens som drivkraft för utveckling behövs även framöver. För järnvägskundernas bästa. Och för att marknadsstyrda system är de som klarar morgondagens utmaningar bäst. Också när snön faller.

Björn Hasselgren forskar kring frågor om effektivitet i offentlig sektor.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner