Print Friendly

Regeringskrisen i Finland

Av Redaktionen | 31 december 1963


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

REGERINGSKRISEN I FINLAND
DEN TvÅ månader långa krisen i
Finland hade en ur strikt parlamentarisk synpunkt oegentlig orsak och dess utgång stred mot normala parlamentariska regler. Regeringen Karjalainen hade från
början haltat därför att den vid
sidan av representanter för riksdagens fyra borgerliga partier – med
en klar parlamentarisk majoritetinrymde tre s. k. »fackministrar»,
som alla var ledande män i den
ena av Finlands två kämpande
fackföreningsorganisationer, den
mera vänsterdominerade FFC (Finlands Fackföreningars Centralförbund). Det blev med tiden allt svå-
rare att hålla samman de borgerliga partierna och tre vänstersocialister, i synnerhet då de starkt försvagade statsfinanserna gjorde en
radikal sparsamhetspolitik nödvändig. Redan i juni gav FFC regeringen en officiell protest mot det
uppgjorda saneringsprogrammet,
som FFC förklarade sig inte kunna
godta. En definitiv konflikt kunde
blott uppskjutas genom att en del
omstridda beslut lades på is.
I slutet av augusti gick fristen
ut. Enligt lagen om lantbruksinkomsten måste regeringen i augusti
fastställa nya och förhöjda priser
på en del lantbruksprodukter, detta
beroende på stegrad kostnads- och
lönenivå. Fackföreningsmännen
krävde att konsumentpriserna inte
fick stiga. Men statskassan saknade
medel för, de subventioner, som
krävdes om producentpriserna inte
fick slås ut på konsumenterna.
Ingenting hindrade att regeringen satt kvar. Dess majoritet i
riksdagen berördes inte, då representanter för en utomparlamentarisk grupp avgick. Schismen inom
regeringen hade ingenting med
riksdagen att göra. I detta fall var
tvärtom regeringsgrupperna ense.
När statsminister Karjalainen det
oaktat inlämnade hela regeringens
demissionsansökan, berodde detta
tydligen på ett beslut, som agrarförbundets partidelegation hade
fattat vid den föregående krisen,
att partiet inte ville inträda i en
rent borgerlig regering utan något
vänsterinslag. Utåt har denna hållning motiverats med agrarernas
önskan att föra en centerpolitik.
Om hela högern är med, bör åtminstone någon vänstergrupp också
engageras för att skapa önskad balans. Argumentet kan ha en viss
betydelse med tanke på den hårda
kamp om väljarna, som agrarerna
för på sin vänstra flank.
En annan omständighet har sä-
.•
246
kert också spelat en roll. De övriga
borgerliga grupperna är tillsammans starkare än den agrara. Taburetterna fördelades därför så, att
agrarerna fick fem platser och de
övriga sju. Med tre socialister därtill hade agrarerna alltid avgörandet i sin hand. Borgerliga krav
kunde alltid genomdrivas med de
övriga partiernas hjälp. Från agrar
synpunkt alltför borgerliga yrkanden kunde avvisas med socialisternas hjälp. Agrarerna blev under de
ett och ett halvt år, som regeringen
satt, aldrig nedvoterade.
I ett tidigt skede av regeringsförhandlingarna väckte president Kekkonen sensation genom att i ett tal
hävda att regeringsfrågan blott
kunde lösas genom en allpartiregering, ett projekt som i Finland får
sin speciella färg av att i ett sådant
fall minst tre kommunister får tillträde till statsrådsborgen. Parollen
kunde inte avse ett försök att lösa
krisen. Riksdagens talman, som
fick i uppdrag att sondera möjligheterna, fick blankt nej av de tre
mindre borgerliga partierna och
mötte betänkligheter inom vänstern. Blott agrarerna var i princip
inte ovilliga. Utom Finlands gränser har man tolkat denna överraskande framstöt som ett påtryckningsförsök. Som sådant hade det
dock knappast effekt, eftersom alla
politiska kretsar visste, att alternativet var avlivat innan det ens lanserades. En rimligare tolkning är
att president Kekkonen fann det
påkallat att offentligt och officiellt
unders,tryk~~ att principiella hinder för ett kommunistiskt engagemang inte förelåg. Det oöverstigliga
hindret var blott den rent parlamentariska omständigheten, att
majoritet inte kunde nås, om kommunisterna tillhörde regeringen.
Även på en annan front demonstrerades en principiell möjlighet.
En annan av presidenten anbefalld
sondering gällde frågan, om agrarer och socialdemokrater kunde
tänka sig att återuppta det sedan
1959 avbrutna regeringssamarbetet.
Svaret blev på ömse sidor att principiella hinder inte förelåg, om man
blott kunde enas om ett program.
Programkraven var dock på vartdera hållet så kraftigt tillspetsade
att det inte förelåg risk för en överenskommelse. Agrarerna hade likväl visat, att den tidigare, utrikespolitiskt motiverade diskrimineringen av socialdemokraterna nu
— efter det socialdemokratiska ordförandeskiftet – hade avskrivits.
Därmed hade krisens enda – blygsamma – politiska vinning inregistrerats. Det var dokumenterat
att varken kommunister eller socialdemokrater i princip var utestängda från regeringsansvaret.
Efter en månad, ägnad åt denna
åskådningsundervisning, kunde
förhandlingarna äntligen ta sikte
på uppnåbara resultat, då statsminister Karjalainen den l oktober
fick uppdraget att förhandla om
en rekonstruktion på i huvudsak
den gamla basen. Länge förhandlade han med den lilla vänstersocialistiska gruppen om dess inträde
i stället för fackföreningsmännen,
som hade haft samma politiska
färg. Den krävde dock fem taburetter, en tredjedel av regeringen,
medan den i riksdagen har två
mandat, en procent! Det oaktat
fortsatte manglingen om taburettfördelning och regeringsprogram
till dess vänstersocialisterna den 17
oktober definitivt backade ut och
president Rekkonen som en konsekvens av detta nej förklarade att
regeringen inte kunde ersättas av
någon annan och att han därför
vägrade att acceptera dess avskedsansökan.
Redan därförinnan hade han för
de mindre borgerliga partierna förklarat att, om man inte kunde enas
om en majoritetsregering, det enda
återstående alternativet var en
tjänstemannaregering utan parlamentarisk bas. En sådan utnämning skulle dock inte leda till riksdagsupplösning och nyval utan presidenten avsåg att låta ett interregnum utan någon riksdagsförankring bestå. Det hade redan tydligt
visat sig, att den under krisen framlagda sparsamhetsbudgeten inte
hade utsikter att passera riksdagsbehandlingen, om inte bakom den
247
stod en klar riksdagsmajoritet. I
en situation, där intet parti kände
ansvar för statsledningen, måste
man räkna med ett statsfinansiellt
sammanbrott inom kort. Påtryckningen måste därför anses vara
mycket kraftig.
Krisens slutskede uppvisade dock
segslitna förhandlingar, därför att
åsikterna även inom den borgerliga
kretsen delvis gick isär i fråga om
saneringspolitiken. Speciellt förde
den i högsta grad nödvändiga reformen av omsättningsskattelagen
med sig nästan oöverstigliga svå-
righeter. Regeringsrekonstruktionen den l november nåddes därför
blott genom att en del omstridda
frågor, bl. a. omslagens utformning,
ställdes på framtiden.
Av de tre nya statsråden tillhör
två agrarförbundet. Den tredje är
en utrikeshandelsexpert från utrikesdepartementet men torde privatim stå agrarerna nära. statsminister Karjalainen löper fortfarande
ingen risk att bli omkullvoterad.
Men Finland har efter de svåra
födslovåndorna fått en rent borgerlig samlingsministär, den första sedan 1936, som enbart består av parlamentariska representanter för
alla de borgerliga partierna.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner