Print Friendly

Regeringen på fel spår

Av Nima Sanandaji och Robert Gidehag | 17 april 2009

I vårbudgeten har regeringen lämnat arbetslinjen för en närmast socialdemokratisk politik. Det anser Nima Sanandaji, utredare, och Robert Gidehag, VD för Skattebetalarnas förening.

Robert Gidehag

Den ekonomiska krisen har slagit hårt mot Sverige. Arbetslösheten hade i februari stigit med omkring 94 000 jämfört med föregående år. Många företag upplever att efterfrågan fortsatt är låg för deras varor och tjänster, vilket leder till att fler varsel är att vänta.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att Sverige, tack vare kombinationen högkonjunktur och en ansvarsfull ekonomisk politik, gick in i krisen med starka statsfinanser. Regeringen har dessutom innan krisen fört ett konstruktivt förändringsarbete fokuserat på skattelättnader och en reformerad arbetslöshetsersättning. Det har möjliggjort att många gått från bidrag till arbete.

Nima Sanandaji

Innan krisen slog till intervjuades Konjunkturinstitutets generaldirektör Mats Dillén i tidskriften Sunt Förnuft, som ges ut av Skattebetalarnas Förening. Dillén bedömde då att regeringens sänkningar av skatter och ersättningsnivåer på sikt skulle leda till 70 000 nya arbetstillfällen.

Arbetslinjen fungerar alltså. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att Sverige fortfarande är en ekonomi med mycket höga skatter, där den enskilde tjänar relativt lite på att faktiskt befinna sig i arbete. Vi kan återigen vända oss till Konjunkturinstitutet, som i slutet av 2006 släppte en rapport som bedömde den nya borgerliga regeringens första insatser att uppmuntra till arbete.

Konjunkturinstitutet förklarade att situationen var sådan innan alliansens reformer, att en person vars jobb innebar en arbetskostnad på 300 000 kronor per år endast fick 37 200 kronor extra årligen om denna arbetade istället för att leva på a-kassa. Belöningen för att arbeta motsvarade alltså endast 12,4 procent av arbetskostnaden.

Den borgerliga regeringens första budget innebär att det ekonomiska utbytet av att gå ifrån arbetslöshet till arbete ökar till 42 300 kronor per år, vilket motsvarar 14,1 procent av arbetskostnaden. Denna sifferexercis kan låta komplicerad, men den ger en mycket bra insyn i hur lång väg vi har kvar till ett system som på allvar uppmuntrar till arbete istället för bidrag. Den visar att arbetslinjen är rätt väg, men att det är långt kvar att gå.

I det sammanhanget är det tråkigt att notera att regeringen i vårpropositionen närmast tycks ha växlat om från arbetslinjen till socialdemokratisk politik.

Vårpropositionen förlitar sig nämligen på miljardsatsningar på arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att minska arbetslösheten. Åtgärder som uppmuntrar till entreprenörskap och skattesänkningar som skapar arbete och investeringar lyser med sin frånvaro.

Vi bör alla komma ihåg att den tidigare socialdemokratiska politiken gick ut på att år efter år spendera massiva summor på arbetsmarknadspolitiska program. Resultatet var att en stor del av arbetslösheten doldes. Resultatet var också att många hamnade i en passiviserande situation där de pendlade mellan perioder av arbetslöshet och deltagande i olika program.

Erfarenheterna från åren med socialdemokratiskt styre visar att hur mycket pengar politikerna än spenderar på verksamheter som datortek, utvecklingsgarantin, ungdomsgarantin och kommunalt ungdomsprogram så är detta inget substitut för ett system som uppmuntrar till arbete och entreprenörskap. Statskontoret har exempelvis visat att nästan 3,5 miljoner så kallade arbetslöshetsperioder inleddes mellan 1992 och 2004, varav en tredjedel innebar deltagande i arbetsmarknadspolitiska program.

I genomsnitt deltog ungdomarna i programmen under hela 228 dagar. Andelen som kom i arbete 90 dagar efter avslutad åtgärd var så lågt som 25-35 procent! Är det rimligt att tillbringa merparten av ett år i ett program för att gå tillbaka in i arbetslöshet?

Offentliga utredningar visar att programmen faktiskt gjorde en hel del skada. Utvecklingsgarantin byggde exempelvis i stor utsträckning på praktik, vilket ledde till att personer i garantin trängde ut vanliga anställda. Det fanns även en tydlig passiviserande effekt och en inlåsningseffekt kopplad till arbetsmarknadsåtgärderna. En stor del av deltagarna som gick in i de två största programmen för ungdomar hade aldrig sökt ett enda arbete innan de kom in i åtgärd. Än färre sökte jobb under tiden i åtgärd! Många av dem som deltog i åtgärder vägrade flytta till kommuner där jobben fanns.

Det finns ingen brist på forskning och offentliga utredningar som visar på att arbetsmarknadspolitiska åtgärder var en stor miss för socialdemokratin, som snarare förstärkte bidragsberoendet. Så varför satsar alliansregeringen på en liknande politik? Och hur kommer det sig att så få samhällsdebattörer riktar kritik mot detta?

I en rapport som Skattebetalarnas Förening nyligen släppte finns en genomgång av möjligheterna att stimulera ekonomin genom ökade utgifter jämfört med sänkta skatter. Där lyfts bland annat forskning från ekonomiprofessorn Christina Romer fram. Romer, som är utnämnd till chef över Vita Husets ekonomiska råd av Barack Obama, visar att skattesänkningar har en mycket starkare stimulerande effekt på ekonomin än vad vi tidigare har trott.

Skattesänkningar leder dessutom till stimulans av ekonomin, inte bara på kort, utan även på lång sikt genom att de uppmuntrar till arbete, utbildning och företagande. Utgiftsökningar tränger på sikt ut privata investeringar (näringslivet växer inte lika snabbt när den offentliga sektorn expanderar, med budgetunderskott och/eller höjda skatter som följd) samtidigt som sänkta skatter uppmuntrar till privata investeringar.

Forskningen visar att Sverige är ett land där befolkningen är ovanligt responsiva mot skattesänkningar, vilket innebär att sänkta skatter kan ha ännu starkare stimulerande effekt i Sverige jämfört med i andra länder. Ett förväntat resultat, med tanke på att de svenska skatterna är så pass höga som de är.

Studier av det svenska skattesystemet visar dessutom att värnskatten är så pass skadlig att om den avskaffades så skulle det rentav kunna vara en självfinansierande reform. Med det menas, något förenklat, att för varje krona som värnskatten sänks med så växer ekonomin med ungefär två kronor, varav en betalas in i skatt. Den privata sektorn växer med två kronor, den offentliga förändras inte. Liknande slutsatser har dragits i forskning av det danska skattesystemet. I Danmark har denna forskning uppmuntrat en blocköverskridande skattereform inriktad på att sänka de högsta marginalskatterna.

Men medan socialister och borgerliga i Danmark nyligen har enats om kraftigt och långsiktigt sänkta skatter, även för dem med lite högre inkomster, har den borgerliga regeringen nyligen gått till angrepp mot Svenskt Näringsliv för att organisationen vill sänka värnskatten. En rimlig hållning i skattefrågan? Den högsta totala marginalskatten i Sverige är ju trots allt 74 procent. Nog borde väl en borgerlig regering ha förståelse för att vissa vill få ned det med några procent genom att avskaffa eller sänka värnskatten?

Det är helt enkelt märkligt hur regeringen gått ifrån att framgångsrikt uppmuntra till arbete genom att sänka skatterna (framförallt för låginkomsttagare) och ersättningsnivåerna, till att idag närma sig en beprövat misslyckad socialdemokratisk politik för att möta krisen.

Borde inte en borgerlig regering i den svenska högskattestaten göra miljardsatsningar på sänkta arbetsgivaravgifter snarare än arbetsmarknadspolitiska åtgärder? Ifall arbetsgivaravgifterna sänktes skulle ju företagens efterfrågan på arbete stiga, samtidigt som en dold skatt på arbete skulle minska.

Borde inte fokus ligga på att undanröja regelkrångel som gör att företag som vill investera och växa fastän det är kris inte kan göra så? Detta måste trots allt vara bättre än att som regeringen idag gör förlita sig på riktade insatser till fordonsindustrin.

Och borde inte vi kritisera regeringen när de – i strid med all erfarenhet – tror att arbetsmarknadspolitiska åtgärder är rätta sättet att bemöta krisen? För det finns en tydlig risk i att de borgerliga, lockade av tanken på att få med sig socialdemokratiska mittenväljare, väljer ett politiskt spår som ligger rätt nära det socialdemokratiska. Arbetslinjen fungerar, varför inte hålla fast vid och utveckla den?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner