Print Friendly

Regeringen och yttrandefriheten

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

REGERINGEN OCH YTTRANDEFRIHETEN
DET SEMEsTRANDE svenska folket
fick i slutet av juni uppleva något
så ovanligt som ett både kraftfullt
och klargörande besked österut av
sin utrikesminister. Hr Unden avvisade med all den strävhet han är
mäktig de ryska propåerna om »Östersjön – ett fredens haV», vilken
formel realiter innefattar en för de
skandinaviska ländernas säkerhet
vådlig utsträckning av den ryska
maktsfären. Han påminde i detta
ögonblick nästan om dåvarande
riksdagsmannen Unden och dennes
oförskräckta uttalanden mot den
nazistiska politiken under krigets
mörkaste år. Han hade rentav
panna att tala om Sverige som om
det vore en med Sovjetunionen likaberättigad stat och tillät sig att
diskutera möjligheten av en kärnvapenfri zon i det ryska basområde,
som särskilt riktar sig mot Skandinavien.
Hr Chrusjtjev hade därmed fått
veta att hans Sverigebesök icke
skulle bjuda på annat än vad vi
svenskar brukar kalla representation. Man får verkligen inte förtänka den ryske statsledaren, som
vid det laget visste att han skulle få
angelägnare resor att företaga, att
han i den situationen lämnade återbud. Att hans motiveringar i fråga
om finkänslighet och respekt för
andra länders interna politiska förhållanden inte bidrog till att ändra
den allmänna uppfattningen om
metoderna i rysk utrikespolitik är
en sak av ringa betydelse. Ur
svensk synpunkt skulle hela affä-
ren ha kunnat avskrivas – varvid
förvisso många, även i regeringskretsen, kunnat draga en suck av
lättnad över att deras, skall vi säga
dramatiska färdighet besparats ett
hårt prov.
Nu hände emellertid något allvarligt – inte för vår utrikespolitiska
ställning men väl för våra inre politiska relationer.
Hr Unden började ångra sin hittills största statsmannagärning och
försökte – under åberopande av
de ryska motiveringarna – att
skjuta över ansvaret för återbudet
på oppositionsledarna och oppositionspressen. Dagens Nyheter försummade inte att upplysa utrikesministern om att tidningen med
glädje bar sin del av ansvaret – i
den mån man hade äran av ett så-
dant.
Hr Erlander framträdde samtidigt med kommentarer, som föreföll vara tillkomna med ett personligt minimum av eftertanke. Konsekvenserna av hans uttalanden –
330
om de verkligen representerade en
politisk linje – skulle nämligen bli
att kommande svenska regeringschefer finge söka investitur
Moskva.
Regeringsorganet StockholmsTidningen stämde in med en serie
redaktionella raseriutbrott. Dess
polemik riktade sig särskilt mot
högerledaren. Ytterst var också hrr
Erlanders och Undens statsmannaord riktade till den oansvarige hr
Hjalmarson.
Våra båda excellenser tycks
emellertid i grund ha missförstått
hr Hjalmarson och hans syn på sin
uppgift.
Hr Hjalmarson har inte och kan
inte ha något ansvar för våra officiella utrikesrelationer. Dem tillkommer det, tillsvidare, den socialdemokratiska regeringen att sköta
– inom ramen för den alliansfria
politik, varom allmän enighet rå-
der. Däremot har hr Hjalmarsoni sin friare ställning – ett annat
ansvar, nämligen att bidraga till att
hålla opinionen medveten om de
faror för vår fred och frihet, som
kan hota från Sovjetunionen och
‘1 från kommunismen.
Detta sitt ansvar tager han på
djupaste allvar, och regeringen
borde rätteligen se med tacksamhet
på hans och hr Ohlins insatser för
att hålla de moraliska reaktioner
levande, vilka i ett givet läge är en
förutsättning för en nationell motståndsvilja och motståndskraft.
Det kan väl tänkas att hr Undens
uttalanden under kriget syntes då-
varande »ansvariga» regeringsmedlemmar lika irriterande, som hr
Hjalmarsons idag förefaller de nuvarande. Torgny Segerstedt var förmodligen mera besvärande än hr
Tingsten. Men var skulle vi ha
stått om inte dessa och andra röster höjts? I varje regering kommer
det i kritiska situationer alltid att
finnas starka och svaga själar. De
starka kommer alltid att behöva
stödet av en upplyst opinion för att
motverka de svagas beredvillighet
till eftergifter. Vad hade hänt under kriget om vi varit insvepta i en
ansvarsmedveten tystnad? I sista
hand kan inte en demokrati leva i
något slags trygghet eller, när så
krävs, kämpa för sitt liv, om inte
personer i hr Hjalmarsons ställning frimodigt och öppenhjärtigt
ger uttryck åt de ideella värderingar, som utgör själva grundvalen för alla våra ställningstaganden. Hr Hjalmarson gör detta –
med starkt personligt patos. Hans
ordalag är inte – och skall rimligen inte vara – avpassade för
Kreml, utan för den svenska allmänheten.
De ur både nationell och demokratisk synpunkt illojala angreppen på honom och på andra inom
oppositionen, som efter bästa förstånd och samvete försöker förvalta
sitt speciella politiska ansvar utgjorde själva kulmen i en oroande
och förnedrande episod i svensk
politik. Det förnedrande låg inte
vare sig i det ryska återbudet eller
motiveringarna. Det låg i den brist
,_ – ——- –
på hållning, som präglat de båda
innehavarna av landets högsta ämbeten vid deras handläggning av en
ömtålig utrikespolitisk angelägenhet.
Likväl kunde man hoppas att de
i somras aktualiserade motsättningarna mellan regeringen och det
största oppositionspartiet skulle
utjämnas allteftersom den ledsamma affären kom på större avstånd i tiden. Regeringen vet mycket väl att högerpartiet och dess
ledare orubbligt håller fast vid den
alliansfria linjen. Vad högern hävdar är rätten för envar – även
partiledarna inom oppositionen –
att erinra om vem som håller Ungern och många andra folk i slaveri
och vem som varit angripare i Korea och annorstädes. Vad hr Erlander än må säga gäller därför motsättningen mellan regeringen och
högerpartiet inte den svenska alliansfria politiken utan själva yttrandefriheten. Någon gång borde då
•förnuftets röst kunna göra sig hörd
i även i regeringskretsar.
Denna motsättning har tyvärr i
stället fördjupats genom regeringens häpnadsväckande åtgärd att
avvisa hr Hjalmarson som F.N.-
delegat. Regeringen har därmed
brutit det traditionella samarbetet i
F.N. mellan de fyra demokratiska
partierna i vårt land. Den har också
skapat ett intryck av svensk undfallenhet och räddhåga inför ryska
missnöjesyttringar liksom av en
beredvillighet till eftergifter för
ryska krav.
331
Vi får väl se vad väljarna i sinom
tid säger om detta handlingssätt.
Det tillkommer dem att utkräva
det politiska ansvaret för regeringens aktion. Dess innebörd och utrikespolitiska konsekvenser kommer förvisso att livligt diskuteras
i riksdagen och inför valmännen.
Vad som icke kan diskuteras och
från oppositionens sida icke får tolereras är de offentliga uttryck som
regeringens missnöje med hr Hjalmarson givits. Denne diskvalificerades med den uttryckliga motiveringen i en regeringskommunike att
han skulle brista i ansvar och omdöme. Därmed har högerledaren
och det parti han företräder tillfogats en grov kränkning, som för
lång tid framåt kommer att förgifta relationerna mellan vårt lands
två största partier.
Inom oppositionen måste man
fråga sig med vilken rätt regeringen
vågar att ex officio och inför all
världen stämpla sin huvudmotståndare som personligen mindervärdig. Har måhända ett alltför
långt maktinnehav givit våra styresmän den föreställningen att de
företräder en högre insikt, en djupare ansvarskänsla och ett bättre
omdöme än andra människor? En
sådan mentalitet trodde man ändå
tillhörde diktaturstaters psykologiska fenomen!
Försöker man bedöma motivet
till själva åtgärden att utesluta hr
Hjalmarson ur F.N.-delegationen,
tycks det bara finnas en förklaring.
Hr Chrusjtjev veklagade över att re- – – – – – –
… :
332
geringen inte försvarat honom gentemot angreppen från vissa namngivna företrädare för oppositionen,
däribland hr Hjalmarson. Regeringen har velat visa sin goda vilja
på den punkten. Den har i princip
reagerat på samma sätt som den
finske presidenten inför ryska angrepp på ledande finska socialdemokrater. De känslor av nationell
förödmjukelse som så många
svenskar i dag känner inför regeringens handlingssätt förenas med
en stark oro för framtiden. Vad
blir nästa eftergift?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner