Print Friendly

Reformera partiväsendet!

Av Redaktionen | 31 december 1963


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

REFORMERA PARTIVÄSENDET!
Av universitetslektorn docent OLLE NYMAN
I DE DIREKTIV, som meddelades då
författningsutredningen tillsattes
1954, framhölls att statens maktexpansion och organisationsväsendets snabba tillväxt medfört en förändring av demokratiens innehåll,
främst därigenom att »det ekonomiska livets autonomi genombrutits». statens resurser har tagits i
anspråk för att åstadkomma en
jämnare fördelning av inkomster
och ekonomisk makt. Direktiven
räknar med att denna utveckling
skall fortsätta, att samhällsomdaningen skall innebära en ytterligare ökning av det allmännas ekonomiska inflytande. Det är mot
denna bakgrund som direktiven
talar om nya problem för demokratien. Direktiven utmynnade som
bekant i ett uppdrag till utredningen att företa »en samlad översyn av demokratiens funktionsproblem och att på grundval därav
genomföra en modernisering av vår
författning».
Det som hänt under de år som
gått sedan direktiven avfattades har
inte försvagat dessa synpunkters
aktualitet. Tvärtom. Den statliga
maktexpansionen har fortsatt, och
regeringsmaktens dominans har •
förstärkts som en följd av den socialdemokratiska renässansen sedan 1958. ATP, de tre bokstäverna
står som ett för oppositionen innehållsmättat signum för det nuvarande parlamentariska skedet. ATP
har givit socialdemokratien en hållfastare makt än tidigare, och organisationerna har anpassat sig därefter. En fortgående påtaglig förändring av den politiska maktstrukturen har kunnat iakttas. Denna
process har inte förenklat demokratiens funktionsproblem. I direktiven av 1954 uppställdes som ett
kriterium på en fullödig demokrati
att kontakten mellan folkopinion
och beslutsapparat skall vara intim: »Det fordras också, att de beslutande organen står i en så intensiv och allsidig kontakt med
folkopinionen, att medborgarna
känner sig delaktiga i de beslut
som fattas. Försummas denna sida
av samhällsomdaningen, blir följden att människorna känner sig
maktlösa inför den samhällsorganisation, som de själva skall styra.»
Harpsundsdemokratien i funktion,
som inte bara sätter riksdagen i
-..
450
efterhand utan även undandrar vä-
sentliga frågor från den offentliga
debattens genomlysning före det
reella beslutsfattandet, är förvisso
ingen garanti för en intensiv och
allsidig kontakt mellan folkopinion
och beslutande.
Det kan diskuteras om författningsutredningen verkligen presterat »en samlad översyn av demokratiens funktionsproblem». Den
saken skall emellertid inte behandlas här. Men alldeles oavsett vad
som kan anföras i detta ämne gäller som ostridigt att botemedlen för
de svagheter i vårt nuvarande demokratiska system, som här har
antytts, till icke oväsentlig del
måste sökas utanför författningsreformernas område. En allmän
författningsreform är motiverad
och välkommen, förutsatt självfallet att den inte utnyttjas för maktövergrepp av den temporära majoriteten. Det får inte uppkonstrueras
några hinder för folkopinionens
möjligheter att öva inflytande på
beslutsprocessen. En författningsrevision är motiverad redan därav
att diskrepansen mellan legal form
och politisk realitet hotar att bli så
stor att det blir svårt att vidmakthålla respekten för de politiska
spelreglerna. Men om sålunda en
författningsrevision i och för sig
är önskvärd, löser man inte det
grundläggande balans- och jämviktsproblemet enbart med formella
författningsjusteringar, åtminstone
inte med sådana författningsändringar som nu är aktuella i den
meningen att de är reellt möjliga
att uppnå. Det hjälper inte att formellt ge riksdagen ensam lagstiftningsmakten. Regeringen kommer
ändå att leda lagstiftningsarbetet
och ha den reella lagstiftningsmakten. Det hjälper inte att modernisera riksdagens kontrollinstitut,
även om detta i och för sig är en
mycket nödvändig och välkommen
reform. Författningsutredningens
förslag om införande av en form
för misstroendeförklaring från riksdagen mot enskilt statsråd eller
hela statsrådet och därmed förbunden avgångsskyldighet har värde
som en yttersta garanti för parlamentarismen, och en uppröjning av
dechargeinstitutet är otvivelaktigt
befogad. Varken det ena eller det
andra rör emellertid vid den grundläggande frågan. Av väsentligare
betydelse är då en reform av kammarsystemet. övergång till enkammarriksdag skulle undanröja en
komplikation, som vidlådit vårt
svenska parlamentariska system,
och förstärka den aktuella folkopinionens genomslagskraft när
det gäller regeringsbildningen. Om
första kammaren med sin eftersläpningseffekt inte funnits 1957, hade
det inte heller funnits parlamentarisk motivering för en socialdemokratisk ministär då. Men inte
heller en reform av kammarsystemet rör vid den verkligt grundvä-
sentliga frågan. Och vad beträffar
organisationsväsendet är problemet
säkerligen inte löst med att man
inrättar ett korporativt råd, som
föreslagits i debatten. Organisationerna kommer ändå att vända sig
direkt till regeringen.
En författningsreform som däremot skulle kunna leda till en
strukturomvandling av det politiska systemet vore övergång till
majoritetsval i enmansvalkretsar,
men det tycks vara uppenbart dels
att hela problemet ännu inte är tillräckligt penetrerat, dels att en så-
dan reform för närvarande ligger
utanför det »politiskt möjligas»
gräns. På den punkten tycks ledarna för de två största partierna
vara ense, åtminstone enligt den
enes, hr Ohlins, utsago.
Det återstår då att rikta uppmärksamheten på komponenter,
som ligger utanför de formella författningsbestämmelsernas ram,
första hand partiväsendet. Ty trots
den betydelsefulla roll som intresseorganisationerna spelar och trots
all teknokratisering av politiken,
gäller fortfarande att partierna är
de kanaler, varigenom det röstberättigade folket kan öva inflytande
på regeringens sammansättning och
regeringspolitikens innehåll.
1809 års grundlagsstiftare byggde
maktbalansen på den för dem naturliga dualismen mellan kungamakt och ständermakt Sedan
denna dualism utplånats, uppstod
en ny eller i varje fall ett slags
jämviktssystem efter demokratiseringen och efter parlamentarismens erkännande. Det skedde genom partiernas kamp om regeringsmakten, genom att partierna
451
växlade om som regeringspartier,
genom växelspelet mellan regering
och opposition. Om emellertid ett
parti innehar regeringsmakten under tre decennier, med endast ett
obetydligt avbrott, och förändringen i övrigt endast består i att
tidvis under exceptionella eller speciella omständigheter även representanter för andra eller annat
parti medverkat i regeringen, då är
jämvikten rubbad. Kan ungefär 50
procent av folket för så lång tid
vinna övervikten genom sin större
homogenitet, då är det skäl för de
återstående 50 procenten att ta sin
politiska organisationsform under
omprövning. En reformering av
partisystemet, en samling av den
nuvarande icke-socialistiska oppositionen till en slagkraftig motvikt
till den regerande socialdemokratien, skulle kunna skapa förutsättningar för en normalt fungerande
parlamentarism med möjlighet till
verkliga regeringsskiften. Det ter
sig rimligare att tro på en chans
till återvunnen maktbalans på
denna väg hellre än att söka den
i dualismen mellan regering och intresseorganisationer. Det kan nämligen med skäl ifrågasättas, om
denna dualism är mycket att bygga
en demokratisk återförsäkring på.
Samspelet mellan dessa båda storheter kan i stället utveckla sig till
en maktmonolit, en maktkoncentration hos ledare och experter i regerings- och organisationskanslierna. Resultatet blir då det som
direktivförfattarna kanslihuset
.• J
452
1954 utmålade: människorna kommer att känna sig maktlösa, ställda
utanför, oengagerade och små-
ningom likgiltiga även för demokratiens grundläggande värderingar.
Men, då kommer den oundvikliga invändningen: om något är politiskt omöjligt, är det väl just en
reform av partiväsendet. Det är
inte realistiskt, menar man, att
räkna med någon förändring av betydelse i detta hänseende. Den nuvarande partiuppdelningen är nu
en gång den traditionella, historiskt
givna skiktningen av Sveriges röstberättigade medborgare i politiskt
hänseende, och man skall inte inbilla sig att det kan bli någon ändring däri. Därmed vill man då avklippa all vidare diskussion. Mot
dessa orkeslöshetens eller hyckleriets eller skadeglädjens argument
är det berättigat att fråga varför
det traditionellt givna skulle vara
sakrosankt just på detta område.
Varför skulle den apolitiska »naturkonservatismen» vara oövervinnelig just här? Nej, är det så
att den nuvarande partiuppdelningen inte på ett någorlunda adekvat sätt svarar mot det verkliga
opinionsläget och de strukturella
förutsättningarna för det politiska
arbetet, kan i längden en reform
inte förhindras, hur många tröghetsmoment som än står i vägen.
Visar det sig att en existerande partikonstellation gång på gång leder
till misslyckanden för de strävanden, som dess ledare säger sig företräda, då måste en ändring till sist
tvinga sig fram.
Det har både genom opinionsundersökningar och på annat sätt
framgått att det finns en betydande
opinion för ett hävande av splittringen inom den nuvarande s. k.
borgerliga oppositionen. Många
skulle hellre se att den icke-socialistiska oppositionens krafter samlades till ett enda parti, till ett samlingsparti. Att denna opinion är
mycket starkare bland väljarna i
allmänhet än bland de aktiva krafterna inom de tre partierna kan
man utgå ifrån, och sydsvenska
Dagbladet har rätt i att det är nå-
got av en paradox »att de som är
mest intresserade för politiska insatser, de som lägger ner mest personlig energi för ett bestämt partis
framgång – det må vara högern,
folkpartiet eller centern – de är
ofta samma personer som utgör det
största hindret för en borgerlighetens seger i val över socialdemokraterna». (SDS 1.9.63.) De är genom
sitt »profiltänkande» ett hinder för
samling.
Vilka förutsättningar finns det
då trots detta och andra hinder för
en reform av partiväsendet? Eller
för en etapplösning i form av etablerandet av ett systematiskt förbättrat, steg för steg utvidgat samarbete mellan folkpartiet, centerpartiet och högerpartiet, som en
etapp på vägen mot slutmålet: bildandet av ett samlingsparti?
För att få ett svar på denna fråga
har man i första hand anledning
..
att undersöka vad partiernas handlingsprogram innehåller. Vad står
partierna för? Mycket kommer an
på den praktiska tillämpningen av
programsatserna, men programmen
är ändå det grundläggande; de skall
ange riktlinjerna för handlandet.
Tidigare har i denna tidskrift
(1963, s. 225 ff.) gjorts en jämförelse mellan folkpartiets, centerpartiets och högerpartiets program
punkt för punkt. Denna gav till
resultat att det kunde sägas råda
en ganska god överensstämmelse
mellan de tre partiernas program.
Sedan denna jämförelse skrevs
ned, har nya moment tillkommit,
som innebär att samstämmigheten
förbättrats. I folkpartiets och centerpartiets program förekommer
uttalanden om vådan av privat
maktkoncentration på ·det ekonomiska området, vilka inte hade nå-
gon motsvarighet i det högerprogram, som låg till grund för jämförelsen. Folkpartiet: »Liberalismen vänder sig mot en koncentration av makten, statlig eller enskild, över kapitaltillgångarna och
deras användning.» Centerpartiet:
»All finansiell koncentration, privat
eller statlig, innebär en risk genom
att den lätt kan leda till maktmissbruk.» I högerns programskrift
»Besked» tas även detta tema upp:
»Koncentrationen av ägandet och
ekonomiskt inflytande hos några få
enskilda ter sig för den moderna
konservatismen inte mer tilltalande
än koncentrationen till staten.»
Genom detta förtydligande har
453
programöverensstämmelsen blivit
ännu mera påfallande ifråga om
det centrala ekonomiavsnittet.
Vidare har genom den nya familjepolitiska målsättning, som hö-
gerpartiet deklarerat, ett visst närmande skett även på detta avsnitt
mellan högern och mellanpartierna. Och genom sitt ställningstagande till förmån för enkammarriksdag intar högern samma ståndpunkt som folkpartiet beträffande
en viktig del av författningspolitiken. Allt tyder på att högerstämman kommer att följa ledning och
partiråd i detta avseende. Det återstår att se hur centern kommer att
ställa sig.
Diskussionen i samverkansfrå-
gan tycks ge vid handen att det
knappast är beträffande inställningen till olika sakfrågor som de
största svårigheterna ligger. Hindren är främst av känslomässig och
taktisk art. Ett av argumenten mot
samling består i att man hänvisar
till partiernas skilda ideologiska
utgångspunkter. Men det är notoriskt att de ideologiska motsättningarna i stor utsträckning har
utjämnats. Konservatism och liberalism är inte i dagens samhälle så
starkt verkande krafter att det är
motiverat att dragningen till den
ena eller andra av dessa av 1800-
talets stora grundåskådningar skall
vara avgörande för partiuppdelningen. Det gemensamma bör i
detta fall väga tyngre än det särskiljande. Ser man närmare efter,
skall man nog kunna konstatera
454
att det i stor utsträckning skett en
sammansmältning av det ideologiska innehållet. Även centern, vars
ideologiska ferment är av mera
ovisst ursprung, borde kunna acceptera denna hypotes.
Det viktigaste argumentet mot
samling är säkerligen det taktiska.
Man menar att man lättare kan
attrahera väljare, om de tre partierna behåller sin särart. Vart och
ett av partierna kan lättare fånga
in sina speciella väljarkategorier.
Tillsammantaget skulle detta ge ett
bättre resultat än vad ett enhetligt
parti skulle kunna uppvisa. Speciellt brukar man peka på risken
för förluster av marginalväljare i
de s. k. vänsterskikten i gränsområdet mellan folkpartiet och socialdemokratien samt mellan centerpartiet och socialdemokratien.
Mot detta står för det första att
splittringen har påtagliga taktiska
nackdelar, som ständigt till det yttersta utnyttjas i den socialdemokratiska propagandan. Partierna
spelas ut mot varandra, och man
gör sitt bästa för att suggerera fram
en bild av förlamande splittring,
villrådighet, opålitlighet och handlingsoförmåga. Väljarna skall intalas att dessa partier inte utgör ett
reellt alternativ att räkna med.
För det andra: när man fruktar
att marginalväljare stöts bort av
det s. k. högerspöket, bör det observeras att ett samlingspartis program måste komma att ligga till
vänster om högerpartiets nuvarande program. Socialdemokraternas möjligheter att skrämma med
högerspöket borde alltså bli mindre
i det nya läget, då det inte längre
finns högerparti och högerprogram. Hela grunden för denna taktikmagi skulle raseras. Vidare är
det uppenbart att meningsgrupper
sådana som de »mörkblå» inom
högern skulle ha ännu mindre möjligheter att göra sig gällande inom
ett samlingsparti än i högerpartiet
för närvarande. I övrigt är det
märkligt hur statiskt motståndarna
till samlingstanken resonerar. Man
kan rimligtvis utgå från att om ett
samlingsparti kommer till stånd,
skulle detta skeende ge anledning
till en dynamisk utvecklingsprocess
i form av sammansmältning av
ideer och känsloattityder på ett
sätt, som skulle komma många av
dagens svårigheter att framstå som
småtterier. Det nya större partiet
komme att utbilda sin egen stil.
När man talar om att det finns
risk för alt en del stöts bort, om
det bleve ett enda parti i stället för
tre, får man inte heller glömma
bort att det redan nu finns de som
stöts bort och ger upp på grund av
den nuvarande splittringen, som
många uppfattar som enbart negativ och steril.
Och därtill: nu förbrukas mycken kraft på den inbördes bevakningen mellan de tre partierna, vilken hord~ kunna användas på ett
bättre sätt. En sammanslagning av
resurserna, personellt, organisatoriskt och finansiellt, skulle däremot ge en mäktig potential.
Hur går vägen till detta mål?
Det första etappmålet bör vara att
de tre partierna uppträder mera
samlat i riksdagspolitiken, att den
i långa stycken mycket påtagliga
överensstämmelsen i program tar
sig uttryck i en högre grad av samstämmighet också när det gäller
agerandet i riksdagen. Lyckas det,
då kan ytterligare steg mot målet
455
sedan komma som en naturlig
följd. Den första åtgärd som därvid
kan komma ifråga är uppenbarligen att pröva samverkan vid 1964
års andrakammarval i någon eller
några valkretsar, där möjligheterna
att genom samgående beröva socialdemokraterna mandat är särskilt påtagliga.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner