Print Friendly

Realistisk syntes

Av Redaktionen | 31 december 1963


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

REALISTISK SYNTES
Av andre redaktören. fil. lic. OLOF WAHLGREN
SEDAN valnederlaget i september
förra året har en intensiv debatt rasat i den svenska pressen. Det gäller det borgerliga samarbetet. nödvändigheten av en samling på
oppositionshäll för att någonsin
kunna störta socialdemokratin och
komma i regeringsställning. det
gäller faktiskt vår parlamentariska
demokratis vara eller icke vara i
den form den nu har, sedan socialdemokratin i över trettio är så
gott som ensam innehaft makten i
samhället, makten att medvetet
kunna påverka det politiska händelseförloppet, historiens gäng.
Utgångspunkten för denna livliga debatt var en ledande artikel i
Sydsvenska Dagbladet, »Socialliberal konservatism». som publicerades den 15 augusti 1962. Den bakomliggande tanken var att visa hur
de politiska beteckningarna på borgerligt häll utvecklats till slagord
och schabloner, som användes för
att med olikfärgade etiketter nödtorftigt täcka ett ganska likartat ideinnehäll och för att möjliggöra för funktionärerna i de tre
oppositionspartierna att orubbade
fä sitta i sina bon. En omvälvning
i det politiska livet träffar givetvis värst dem som ägnat sitt liv åt
en viss bestämd organisation och
som vid en eventuell samling måste
bortrationaliseras.
Sålunda försökte vi i SDS påvisa.
att högerpartiet – enligt internationell mättstock – var ett socialliberalt parti, att folkpartiet och
centerpartiet lika gärna kunde kallas konservativa som liberala, att
folkpartiets vänsterflygel, som ofta
betecknar sig socialliberaler, kan
göra detta enligt i vårt land för tillfället gällande terminologi, men att
den uppkomna skillnaden i ideinnehåll snarast söker täcka vissa
speciellt traditionella grupperingar
– människor som utifrån olika sociala faktorer kommit att bli folkpartister, därför att de bor i Stockholm eller Göteborg, högermän för
att de bor i Malmö eller centerpartister, därför att centerpartiet ofta
intagit med lantbrukets intresseorganisationer likartade ståndpunkter.
Utgångspunkten var alltså, att
ideologiskt slå sönder grundvalen
för gällande politiska fraseologi för
att därefter kunna påvisa det fullständigt oberättigade i tre skilda
politiska partier. Målet var genomförandet av i första hand borgerligt samarbete utan hänsyn till tidigare fördomar och misstag, i andra
hand tekniskt ordnad valsamverkan på de platser, där detta inte
skulle kunna ge motsatsen till avsett resultat, i sista hand ett enhetligt borgerligt samlingsparti,
som självfallet måste sikta till att
uppnå minst 51 procent av väljarkåren och därför måste skapa ett
progressivt icke-socialistiskt alternativ med sikte på ett fritt nä-
ringsliv, men också med en utveckling och förbättring av välfärdssamhället som centrala moment.
Enligt SDS :s uppfattning skulle
detta vara den enda tänkbara vä-
gen att aktivisera bl. a. de borgerliga väljare, som i senaste valet
stannade hemma. överhuvud taget
måste man hos gemene man skapa
en segeranda och kampvilja, som
sedan länge saknats utanför de politiskt verksammas led. Man skulle
helt enkelt kunna slå socialdemokratin i val – och för att nå detta
mål borde man inte dra sig för att
acceptera till och med socialdemokratiska ideer, där dessa uppenbart
hade folkets flertal bakom sig, som
t. ex. beträffande familjepolitiken.
Efter valet följdes »den nya given» upp med en i svensk debatt
sällan synlig intensitet. Vi menade,
att om man inom högerpartiet ändå
visste, att man i regeringsställning
aldrig skulle kunna föra en politik
av vad vi kallade »mörkblått» slag,
så fanns det heller ingen anledning
439
att mellan valen försämra sitt läge
genom en sådan. Man borde så vitt
möjligt söka praktiska samförståndslösningar med folkparti och
centerparti, man borde sträva efter
ett slags skuggregering efter engelskt mönster osv. Man måste entusiasmera och skapa en borgerlig
solidaritetskänsla starkare än lojaliteten mot det egna partiet –
det gällde att hos väljarna mana
fram en visionär anda av samma
slag som besjälade socialdemokratin på 10- och 20-talen.
Redan tidigt under de år, som
av Gunnar Heckscher betecknats
som »Övermodets och överdrifternas», framförde chefredaktören
för SDS, Christer Wahlgren, såväl
muntligt som brevledes sina betänkligheter visavis den förda politiken till dåvarande högerledaren.
Sydsvenska Dagbladet förhöll sig
emellertid lojal mot partiet med
undantag av att man sommaren
1960 slutade att tala om barnbidragen för att slippa att öppet gå emot
partiledningen. Som väntat blev valet ett klart misstroende mot den
»kärva linjen». Året därpå avgick
Jarl Hjalmarson. Att detta skedde
av personliga skäl är det ingen som
betvivlar. Men såväl Jarlen som
partisekreterare Svärd hade en annan kandidat till partiledarposten
än den, som blev utsedd.
Gunnar Heckscher valdes med
överväldigande majoritet till partiledare. Det var en seger för de krafter inom partiet, som ville föra en
440
realistisk politik, som ansåg, att
vinnandel av ett val för den samlade oppositionen är viktigare än
en doktrinär högerpolitik, överhuvud taget för de krafter, som ville
en gemensam linje kring ett politiskt alternativ, som skulle kunna
samla över hälften av väljarkåren
i stället för de 15 procent som hö-
gerpartiet normalt skulle kunna
räkna med.
Att det i stor utsträckning var
chefredaktör \Vahlgrens personliga
ingripande i olika sammanhang
samt en ledare i SDS, »Högerpartiets ledarfråga» den 25 augusti
1961, som kom vågskålen att tynga
över till Heckschers förmån, är
ingen hemlighet – genom chefredaktör Hernelius’ indirekta instämmande i Svenska, Dagbladet ;stod
det dessutom klart, att Ȍnglokens
tid» definitivt var förbi inom hö-
gerpartiet.
»De mörkblå» trodde sig emellertid fortfarande ha möjligheter att
göra sig gällande, och den nya hö-
gerledningen har under de två år
som gått sedan den tillträdde inte
annat än stegvis kunnat förflytta
sig i »ljusblå» riktning. Att i dagens läge hrr Heckscher och Holmberg inte kan framstå annat än
som siktande på samma mål, som
bl. a. Sydsvenska Dagbladet angivit, torde dock stå klart för alla.
Upprepade både tal och händelser
har bekräftat »den nya given» –
inte minst att partirådet på partistyrelsens enhetliga inrådan gått
in för enkammarsystemet. Högerpartiet har helt enkelt nu gjort
samarbetstanken till sin, såväl vad
beträffar valteknisk som organisatorisk samling på längre sikt – enbart ett fåtal högertidningar vädrar
fortfarande missaöje.
Vad är det då för samhälle vi siktar på? Å ena sidan delar vi det frihetspatos – ett fritt näringsliv, enskilt initiativ och privat äganderätt – som är kärnan i all icke-socialistisk ideologi. Å andra sidan
hyllar vi de solidaritets-, trygghetsoch sociala rättviseprinciper i humanitetens och även kärleksbudets
tecken, som många gånger står i
motsatsställning till det rena frihetstänkandeL Detta är kanske
»ljusblå idealism» i dubbel bemärkelse – men kombinerad med resultatpolitikerns pragmatiska syn
på vad som är politiskt möjligt
blir det en ganska realistisk syntes
trots allt …
Att samlingspartiet en dag kommer att grundas står utom varje
tvivel.
Vinner de borgerliga valet 1964,
måste partierna samverka, vad än
de »Småkonservativa» inom fp, de
»mörkgröna» inom cp eller de
»mörkblå» säger. Förlorar man,
ja, då står nödvändigheten av drastiska och radikala förändringar
med »ljusskrift» skriven för de ansvariga.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner