Print Friendly

Rättssamhället och dess ordningsmakt

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ltÄ.TTSSAMHÄLLET
OCH DESS ORDNINGSMAKT
INTET rättssamhälle kan i längden bestå utan en effektiv polismakt, som förmår att upprätthålla allmän ordning och säkerhet
samt även eljest ingripa mot brottsliga element. Åtskilliga händelser
under senare tider äro emellertid ägnade att väcka allvarlig oro för
det svenska rättssamhällets bestånd. I rikets båda största städer
råda nämligen förhållanden, som i verkligheten innebära, att ordningsmakten därstädes icke längre förmår att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina skyldigheter, i det att svåra brister framträtt i både kvalitativt och kvantitativt hänseende. ·
Intill tiden för det andra världskrigets utbrott kunde i allmänhet
rekrytering av polispersonal ske genom ett urval bland många
lämpliga aspiranter, varigenom ordningsmaktens kvalitet kunde
hållas jämförelsevis hög. I kvantitativt hänseende blevo emellertid
ingalunda alltid de berättigade kraven tillgodosedda, i det att icke
minst Stockholms kommunala organ visade en alltför ringa förståelse för ordningsmaktens fundamentala betydelse i rättssamhället. Man ansåg polisväsendet liksom även domstolsväsendet utgöra
en besvärande belastning för kommunen, och man betraktade dessa
båda rättsordningens förnämsta tjänare såsom nära nog någonting
ovidkommande, eftersom de icke i egentlig mening tillhörde den
kommunala förvaltningen. Kommunen äger icke rätt att kontrollera
och än mindre att dirigera polismakt och rådhusrätt i deras verksamhet till rättens och laglydnadens fromma, och dessa samhällets
betydelsefulla organ kommo därför att på maktägande håll betraktas med föga välvilliga blickar.
Utvecklingen inom den allmänna arbetsmarknaden och i övrigt
under och efter det andra världskriget minskade mer och mer
möjligheterna för en god rekrytering av ordningsmaktens personal,
och Stockholms stad såg sig slutligen nödsakad att söka förbättra
dessa möjligheter genom en icke oväsentlig höjning av begynnelselönen. Icke ens denna höjning visade sig emellertid fullt tillräcklig
363
Rättssamhället och dess ordningsmakt
för att förbättra rekryteringen, och det naturliga hade därför varit
att taga ytterligare ett steg till bättre löneförhållanden för polispersonalen, men i stället vidtogs en förändring i motsatt riktning.
staten övertog från och med den l juli 1954 bestämmanderätten
i fråga om jämväl de kommunavlönade polismännens löner, och
denna förändring innebar för Stockholms vidkommande bland annat
en sänkning av begynnelselönen, varigenom självfallet rekryteringssvårigheterna i stället ökades. Det nya polislönereglementet kunde
icke heller i andra avseenden leda till annat än allvarliga konsekvenser för icke minst huvudstadens vidkommande, men trots detta
tillstyrkte Stockholms stads vederbörliga organ – med avvikande
mening från högerhåll – det framlagda och sedermera av statsmakterna i allt väsentligt antagna förslaget. Varnande röster hade,
såsom antytts, höjts, men därvid fästes av det övervägande flertalet
intet avseende, och beklagligtvis godtogos de nya bestämmelserna
jämväl av polismännens stora riksorganisation, Svenska Polisförbundet, på grund av den förbättring, som beslutet innebar för stora
delar av landsortens polismän. Följderna för främst huvudstaden
visade sig emellertid omedelbart och en av dem bestod uti en utbrytning ur förbundet av det överväldigande flertalet poliskonstaplar. Dessa personalgrupper ville icke godtaga de beslutade förändringarna och deras ställningstagande ledde till bland annat en
absolut blockad mot nyanställning. En sådan blockad gällde för
övrigt redan dessförinnan i Göteborg, men den icke blott upprätthölls därstädes utan även utvidgades i huvudstaden med den på-
följden, att ingen enda polisman tagit anställning i Stockholm sedan
februari 1954. Genom nyanställningsblockaden har därför en allvarlig brist på personal uppstått.
Detta allvarliga läge framstår än tydligare, då man betänker,
att det föreligger en brist i förhållande till det av Stockholms stadsfullmäktige beslutade antalet polismän och att redan detta sistnämnda antal är alltför knappt för att skänka huvudstaden en
kvantitativt fullt tillräcklig polismakt. Den verkliga bristen blir därför än större, eftersom Stockholm länge underdimensionerat såväl
ordnings- som kriminalpolisen. Poliskåren har fått arbeta med en
otillräcklig polisstyrka och denna knapphet har nu övergått i det
betänkliga läge, vars följder visa sig i form av ständiga våldsdåd
och andra brottsliga gärningar i en omfattning, som icke anstår
ett verkligt rättssamhälle och som börjar göra Sveriges huvudstad
ökänd. Brottslingselementen i våra grannländer dragas också naturligen hit, där icke blott en mildare tillämpning av gällande lag
364
Rättssamhället och dess ordningsmakt
utan även och kanske främst en ur polisiär synpunkt mindre riskfylld verksamhet innebär en för vårt land föga smickrande lockelse
för dem, som i större eller mindre grad hava brottet till yrke. Vid
sidan av de milda straffen utgör därför bristen på polis ett starkt
incitament till ökad brottslighet.
Till den uteblivna nyanställningen kommer vidare en ökad avgång, varigenom ordningsmakten i dubbelt hänseende berövas erforderlig personal, och den på dylikt sätt uppkommande bristen
kan icke heller snabbt elimineras, ens om konflikten med polispersonalen på ett eller annat sätt nu omedelbart bringas ur världen.
I exempelvis Stockholm kan nämligen icke mer än högst 20 man
nyanställas i månaden, enär de nyanställda givetvis icke genom
själva anställningen kunna sägas vara i verklig mening polismän.
De måste självfallet först utbildas och detta sker till en början
genom befälets och äldre kamraters försorg. Utbildningsbefäl kan
emellertid endast i starkt begränsad omfattning ställas till förfogande, och därför måste bland annat av denna anledning nyrekryteringen inskränkas på nyss angivet sätt. Därtill kommer, att nyrekrytering praktiskt taget aldrig kan ske under sommarmånaderna,
varigenom antalet nyanställningar blir begränsat till cirka 160~180
man om året. Eftersom en avgång ständigt sker av olika anledningar, betyder detta, att nu förefintlig personalbrist icke kan fyllas
på kortare tid än omkring två år, och då vidare måste tagas i betraktande en erforderlig utbildningstid om bortåt ett år, innebär allt
detta, att säkerligen tre år komme att förflyta, innan bristerna ur
denna synpunkt kunde botas, även om konflikten nu bringades
ur världen.
Den redan genom hittills antydda förhållanden ytterligt betänkliga situationen blir än mer allvarlig genom den förut berörda försämringen av rekryteringen jämväl i kvalitativt avseende. De tidigare urvalsmöjligheterna hava förbytts i nödvändigheten att antaga
aspiranter, som förut aldrig skulle hava kommit i åtanke, och
trots de i betydande mån minskade kraven har under senare tider
mången sökande blivit antagen endast under det uttryckliga villkoret, att han under sin tjänstetid såsom extra poliskonstapel förkovrar sig i olika avseenden, så att han så småningom må kunna
motsvara åtminstone de reducerade krav, som borde hava varit
uppfyllda redan vid själva antagningen. Ingalunda alla av dessa
extra polismän uppnå det åsyftade resultatet och måste därför
efter längre eller kortare tid lämna tjänsten, under vilken de på
det allmännas bekostnad erhållit sina löneförmåner utan att seder- 365
Rättssamhället och dess ordningsmakt
mera kunna utnyttjas i effektiv polistjänst. Mot bakgrunden av
den på antytt sätt försämrade rekryteringen måste utvecklingen betraktas med oro, ty härigenom har icke blott ordningspolisens kvalitet avsevärt sjunkit utan också en tillfredsställande rekrytering
av kriminalpolisen äventyrats. Till denna sistnämnda kategori befordras nämligen personal ur ordningspolisen, och följderna av senare tiders nyanställningsförhållanden komma alltså att så små-
ningom sträcka sig allt högre upp i graderna.
En av de mest väsentliga förutsättningarna för en effektiv ordningsmakt är, att personalens löne- och tjänsteförhållanden äro så-
dana, att en fullgod rekrytering kan ske och att personalen kan
känna sig tillfredsställd i sitt arbete. En väl avlönad ordningsmakt
är ett villkor för rättssäkerhetens tryggande, och en samhällets
underlåtenhet att i tillbörlig mån beakta detta leder till just ett
sådant läge som det, vari vi nu befinna oss.
Den största skulden åvilar naturligen statsmakterna och i främsta
rummet den för ordningens upprätthållande i riket närmast ansvarige, chefen för Kungl. Inrikesdepartementet. statsrådet Hedlund
borde såsom jurist äga särskilda förutsättningar att inse och värna
ordningsmaktens betydelse och bestånd i ett rättssamhälle, men i
handling har härav förmärkts alltför litet.
Ä ven om det olyckliga förslaget till polispersonalens avlöningsreglemente framlades av chefen för Kungl. Civildepartementet,
skedde dock detta efter samråd med statsrådet Hedlund, och inför
den konfliktsituation, som genomförandet av nyssnämnda förslag
framkallat, borde inrikesministern hava visat tecken på verklig
vilja och allvarliga ansträngningar att snarast söka finna en tillfredsställande lösning. statsrådet Hedlunds alltför stora passivitet
är anmärkningsvärd, i synnerhet som det i första hand gäller ordningens upprätthållande i själva huvudstaden. De ökända kravallerna i Berzelii park för några år sedan visade, att redan då allvarliga brister förelågo beträffande Stockholms polismakt, och utvecklingen har sedan dess tagit en sådan inriktning, att chefen
för Inrikesdepartementet borde hava låtit sig angeläget vara att
ingripa med tillbörlig kraft och beslutsamhet. Förflyttningen till
huvudstaden av ett stort antal stats- och reservpolismän under midsommar och tiden närmast därefter borde på ett alldeles särskilt
sätt hava påkallat ett effektivt ingripande från statsrådets sida för
att verkligen råda bot på missförhållandena och rycka upp det
onda med roten. Allehanda undersökningar om eventuellt begångna
tjänstefel och andra liknande omständigheter må i och för sig vara
366
‘·’ :
Rättssamhället och dess ordningsmakt
påkallade, men därmed bringas dock icke med tillbörlig skyndsamhet konfliktläget ur världen.
Den allvarliga innebörden i detta läge framträdde i skarp belysning genom de sjukskrivningar i massa, som ägde rum inför midsommarhelgen. Uppgifterna om spontaniteten i polismännens sjukskrivningar kunna självklart icke vinna den ringaste tilltro, utan
tvärtom måste det för alla vara uppenbart, att de missnöjda polismännen genom en väl förberedd och samfälld aktion ville ställa
rättssamhället inför en ohållbar situation. Eftersom midsommartiden på grund av det då rådande turist- och nöjeslivet fordrar en
ökad bevakningsstyrka, var det självklart, att en sjukskrivning av
flera hundra man skulle bringa ordningens upprätthållande i fara.
Genom den berömvärda snabbhet, varmed polisledningarna i Stockholm och Göteborg ingrepo, kunde faran avvärjas, men det har
dock gått långt, när stora delar av poliskårerna i landets båda
största städer sammangadda sig i avsikt att lägga viktiga delar
av samhället försvarslöst inför brottslings- och oroselementen.
Därmed har i verkligheten visats, att nämnda båda städer hava
en polismakt, som i betydande utsträckning brister i omdöme, och
att alltså en av rättssamhällets grundpelare vacklar i betänklig
grad. Även om visst fog må finnas för polismännens tal om överansträngning och besvärliga tjänstgöringsförhållanden, kan detta
icke utan hjälp av samordnande krafter taga sig uttryck i sjukdomsfall hos många hundra man vid ett och samma tillfälle, men
just detta upprörande handlingssätt visar, hur allvarliga missförhållandena äro. – Orsakerna härtill sträcka sig längre tillbaka i
tiden än föregående års beslut rörande avlöningsförhållandena, ty
en i allo väl kvalificerad och tillräckligt högtstående poliskår skulle
aldrig, huru starkt och berättigat missnöjet med rådande avlöningsoch tjänstgöringsförhållanden än varit, hava tillgripit metoder av
antytt slag.
Här visa sig följaktligen konsekvenserna utav en otillfredsställande rekrytering, vartill skulden är att söka hos de kommunala
anslagsbeviljande organen. Man har, såsom förut sagts, icke insett
eller ens velat inse vikten av en god och pålitlig ordningsmakt,
och man har än mindre velat förstå, att följderna av en sådan
snålhetens kommunalpolitik komme att sträcka sig långt in i framtiden utan möjlighet att kunna elimineras på många år. Tungt
vilar därför ansvaret å de partier och män, som icke beaktat nödvändigheten av en effektiv ordningsmakt. Icke heller i fråga om
det nu gällande avlöningsreglementet kan exempelvis Stockholms
367
. ”‘…… ~………
Rättssamhället och dess ordningsmakt
stad undandraga sig sin del i ansvaret härför, eftersom stadens
vederbörliga organ med avvikande mening endast från högerhåll
på sin tid tillstyrkte det förslag, vars genomförande med visshet
kunde förutses skola leda till förvecklingar och för samhället farliga
situationer.
Den icke minst betänkliga konsekvensen av det inträffade är
den, att polismännen själva genom sitt handlingssätt satt aktningen
för polistjänsten i verklig fara men även åtskilliga läkares lättvindiga sätt att utfärda sjukbetyg och detta i en situation, då massanmälningarna borde hava föranlett dem att iakttaga största försiktighet, är anmärkningsvärd. Det kan icke hjälpas, att förtroendet
för både polis och läkare i icke ringa utsträckning äventyrats.
Det är icke vår sak att giva direktiv om de åtgärder, vilka skyndsamt måste vidtagas för att så snabbt som möjligt bringa konflikten
och de med den förenade konsekvenserna ur världen, men samhällets medborgare hava dock rätt att fordra, att samhällets ansvariga statliga och kommunala organ göra allt det, som i deras
förmåga står, för att återuppbygga den rättssamhällets nödvändiga
grundval, som en i både kvantitativt och kvalitativt avseende tillräckligt stark och effektiv ordningsmakt utgör.
368
” ~

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner