Print Friendly

Rätt och trygghet för akademiker

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

••…..__ _ _ _ _ _ _ _ _ _ __.._”‘-lo._ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _~
6
RÄTT OCH TRYGGHET FÖR AKADEMIKER
De åthävor med vilka studiesociala
utredningen – ordförande sedermera statsrådet Olof Palme – presenterat resultatet av sin mångåriga tankemöda står näppeligen i
rimlig proportion till förslagens
originalitet och sakliga halt. Två
begrepp har varit ledstjärnor för
utredningen, har det meddelats.
Rätt – till nödiga studiemedel.
Trygghet – för att inte drabbas
av orimliga ekonomiska påfrestningar vid återbetalningen av dessa.
Vad är realiteten bakom de statliga orden, vari består, konkret sett,
nyheterna? En rätt till studiemedel
införes onekligen – men eftersom
en rätt till statliga garantilån redan
föreligger är detta knappast så omvälvande att det motiverat att just
”Rätt till studiemedel” blivit betänkandets rubrik. En positiv sak
finns här att notera, att den orimliga behovsprövningen med hänsyn
till föråldrainkomsten avskaffas
– det stipendium på l 750 kr om
året hr Palme föreslår skall utgå
generellt. På en punkt kan man
fråga om inte rätten utsträckts väl
långt – den nu gällande betygskvalifikationen för garantilån (Ba
i medelbetyg) föreslås försvinna.
Risken för att alltför många ungdomar utan rimliga förutsättningar
för högre studier lockas till universiteten genom en sådan generositet
förefaller obestridlig.
Mer intressant än ”rätten” till
studiemedel är bemödandena att
skapa ”trygghet”. Den enkla sanningen om hr Palmes förslag är att
detta, enligt hittills gängse språkbruk, är en lånelinje. Studielön
eller fullständig stipendiering har
avvisats som orealistiska, till omkring 3/4 skall studiestödet ha
karaktären av lån. Tydligen har
de sakkunniga – av vilka veterligen åtskilliga tidigare ställt
sig ytterst kritiska till lånelinjen,
när den framförts från konservativt håll – funnit det alltför på-
frestande att utan omsvep tala om
vad förslaget i detta stycke innebär. Skall man äntligen äta upp
sin gamla hatt vill man av allt att
döma i alla fall ha salt och peppar
till. Lånesystemet har därför med
hjälp av delvis besynnerliga accessoarer framställts som ett ”försäkringssystem”. Amorteringarna har
döpts om till ”avgifter”, lånebeloppen har anknutits till ATP :s basbelopp, en orimlig myckenhet
skarpsinne och omsorg har ägnats
åt det marginella problemet hur
man skall förfara vid fall av bristande betalningsförmåga o. s. v.
..
Dessvärre rör det sig inte bara
om harmlösa krumelurer. I en
starkt underbyggd reservation har
SACO :s företrädare i utredningen
riktat en hård kritik mot lånesystemets konstruktion. Enligt förslaget
skall lånen utlämnas av en statlig
studiefond. SACO motsätter sig
detta- varför, frågar reservanten,
skall just denna del av kreditmarknaden socialiseras? Det enda skälet
skulle givetvis vara, om det visade
sig att bankerna inte kunde lösa
uppgiften, och något sådant har
ännu inte kunnat göras troligt.
Från borgerligt håll måste man
onekligen dela SACO :s uppfattning
på denna punkt. Givetvis kan det
tänkas att studiekrediterna, med
hänsyn till den oerhörda ökningen
av studentantalet, kommer att svälla till den grad att de privata kreditinstituten inte kan klara problemet. Ingenting tyder dock på att vi
skulle vara i det läget nu eller under överskådlig framtid komma dit.
Det bör då vara självklart att den
fria marknaden utnyttjas så långt
som möjligt innan systemet med
en statlig fond tillgripes.
Anledning till tvekan finns också inför utredningens förslag till
lättnader i återbetalningsskyldigheten vid låga inkomstnivåer. Att
hänsyn måste tas till verkligt ömmande fall är givet – i själva verket visar också erfarenheterna hittills, som intygas från akademikerhåll, att bankerna kunnat vara i
hög grad generösa i det stycket. En
helt annan sak är att schablonmäs- 7
sigt införa ”avgiftsfrihet”, helt eller delvis, vid vissa inkomststreck.
Att manipulera dessa är sedan enkelt nog – det ”försäkringsmässiga” systemet kan lätt nog, som
SACO påpekar, bli ett instrument
för inkomstnivellering.
Den allvarligaste invändningen
gäller dock den uppseendeväckande iden att studielånen skall återbetalas i fast penningvärde. Den
angivna motiveringen, att detta
skulle vara nödvändigt för att
åstadkomma en jämnare fördelning
av amorteringsbördan med hänsyn
till inkomstutvecklingen, kan inte
tas på allvar. En i och för sig önskvärd smidigare periodisering kan
mycket väl åstadkommas utan indexbindning. Att akademikerna
reagerar mycket hårt mot att ensamma av alla grupper åläggas en
indexbunden skuldbörda är självklart och i högsta grad befogat,
liksom att de inte finner saken
nämnvärt smakligare därför att en
slutavräkning – 20-30 år framåt
i tiden! -utlovas, då det skall tillses att ingen skall förlora på affä-
ren.
Frågan om vi över huvud bör ha
någon form av värdebeständiga lån
är ännu oavgjord – statsmakterna
har förvisso inte visat någon entusiasm för saken, kanske av olust
inför perspektivet att själva behöva
honorera sina skulder till realvärde. Säkert är, att det vore orimligt
att välja ut just akademikerna till
försökskaniner.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner