Print Friendly

RASERADE VÄRDEBASER ÄR HUVUDPROBLEMET

Av Redaktionen | 31 december 1996


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

RAsERADE v ÄRDEBASER ÄR
HUVUDPROBLEMET
HANS BERGSTRÖM
Jag är hjärtligt trött på det politiska taktiserandet. Världen är full av intressanta verkligheter och
agendan tät av viktiga avgöranden. Det är dags att borgerligheten inser att vägen till väljarnas
förtroende kräver ett annat, mer värdeorienterat synsätt än det som är förhärskande idag.
T
re frågor har ställts
av redaktörerna. De
skulle kunna ges
korta svar.
1.”Har borgerligheten en chans infor nästa val?”
Svar: knappast. Göran Persson är ny
partiledare och sådana brukar klara
sig hyggligt i sina forsta val. Göran
Persson har kommit långt på väg i sin
högst medvetna ambition att skapa
ett norskt politiskt landskap i Sverige.
Det norska landskapet utmärks av att
en rödgrön vänster tar hand om
missnöjesröster när socialdemokratin
regerar, att centerpartiet är omöjligt
regera. I Sverige parkerar nu nussnöjda hos v och mp. Centern stödjer
regeringen om budgeten och intar
for fp och m omöjliga positioner i
framtidsfrågorna om kärnkraften, EU
och NATO. Folkpartiet är forsvagat.
Bara Hagen fattas for det norska
mönstret. En objektiv prognos säger
att det är högst sannolikt att Sveriges
statsminister heter Göran Persson
fram till valet 2002.
Ingen brist på missnöje
2. ”Vilken taktik bör de borgerliga
partierna tillämpa infor valet?” Svar:
Det är ingen brist på missnöje i det
att samarbeta med for de konser- svenska samhället, så vill oppovativa och att det liberala partiet är
for svagt for att spela en nämnvärd
roll. Socialdemokratin kan därmed ta
med ro att dess röstandel är lägre än
forr. Ty ingen annan kan ändå
HANS BERGSTRÖM är Dagens
Nyheters politiske redaktör och har
bl a skrivit avhandlingen Rivstart.
sitionen maximera antalet röster
kunde det vara lönsamt att dess delar
gör sig till talesmän for olika missnöjen, något parti med for höga
skatter, något parti med fOr låga
utgifter (åldringsvård särskilt), något
parti med tidens allmänna tendens så
som människor uppfattar den
(offentlig moralupplösning etc).
3. ”Hur skall de agera om de far
SVENSK TIDSKRIFT
chans att bilda regering igen?” Svar:
som forra gången. Från teknisk
synpunkt var forberedelserna 1991
exemplariska. Ingen regering har
heller startat mer målmedvetet än
regeringen Bildt. Mina beräkningar
av ”den politiska präglingskvoten”
från olika regeringar under deras
forsta år (andelen propositioner med
egna initiativ till grundläggande
forändringar på politiskt centrala
områden) ger foljande bild:
Fälldin 1976:
Palme 1982:
Bildt 1991:
13 procent
11 procent
29 procent
Det var alltså inget fel på handlingsformågan. Strukturforslag, särskilt när det gäller skatteregler for
småforetagande, duggade tätt forsta
hösten. Problemet var bara att regeringen inte fOrstod den verklighet
den befann sig i: realräntechockens,
finansbubblans, bankkrisernas verklighet, som bland annat via en unik
övergång från minus fem till plus åtta
11
i sparkvot sänkte den inhemska
efterfrågan samtidigt som en övervärderad f:1st kronkurs raserade exporten. Även om fler hade känt till
situationen fanns det for övrigt
knappast något sätt att undkomma
verkningarna av 80-talets övermod
och 1992 års europeiska valutakris.
Svaren ovan ter sig formodligen
inte som särskilt tillfredställande for
borgerliga partisekreterare. De är det
heller inte om man tänker på svensk
samhällsutveckling och demokrati.
Rubbad maktbalans
Utan ett starkt liberalt kraftfalt rubbas
den politiska balansen. En socialdemokrati vid makten utsätts for
tryck från en rödgrön vänster
(påtagligt, emedan det påverkar de
egna medlems- och sympatisörsleden) utan att det finns ett lika starkt
mottryck från liberalt håll. Verkligheten i form av budgetunderskott
och dylikt kan ändå tvinga politiken
i en viss riktning, men kravet på
politisk hänsyn till ett attraktivt
alternativ av liberal karaktär finns inte
där. Detta begränsar handlingsfriheten for en socialdemokratisk
ordforande och statsminister, och
forsvårar en strukturell vridning av spolitiken i liberal riktning. När
socialdemokratin syr in centern är
det heller inte fråga om ett samarbete
som har karaktär av ”nationell
samling”, ”historisk kompromiss”
eller dylikt. Olika tunga krafter i
Sverige forenas inte i gemensam
ansträngning. Syftet och effekten ur
socialdemokratisk synvinkel är tvärt- 12
om att långvarigt utestänga de borgerliga från makten, isolera moderaterna och säkra permanent eget
maktinnehav. Denna innebörd måste
bedömas mot bakgrund av svensk
modern historia och den symbios
mellan facklig och politisk makt –
med facket bekostande valkampanjerna och partiet användande
lagar och statskassa for att gynna
facket- som har byggts under drygt
60 år.
Också for demokratins vitalitet är
det norska landskapet bekynunersamt. Valdeltagandet sjunker när
valutgången är given, såvitt gäller
regeringsfrågan. Det stora borgerliga
partiet tenderar att upptas av inre oro
mer än yttre krafi:utövning, när allt
ändå rycks utsiktslöst. Mindre partier
frestas till udda profileringar och
allmän fraseologi, när ansvarsställningen är långt borta.
Vad göra? Politisk-taktiska begåvningar kan säkert diskutera de gantia
kära frågorna om samarbetsmönster,
om centerns utveckling efter Olof
Johansson, om folkpartiets revitalisering, om nya missnöjespartiers
inverkan, om heniliga forberedelser
och häftiga utspel.
Själv finner jag flertalet av dessa
frågor något tröttsanuna, särskilt som
det är två år till nästa val, världen är
full av intressanta nya verkligheter
och agendan tät av viktiga avgöranden (kärnkraft, EMU, NATO,
Europas forfattning etc).
Jag skulle foreslå att de borgerliga
partierna funderade över mer fundamentala ting. Till exempel: Hur
SVENSK TIDSKRIFT
konuner det sig att en s-regering kan
höja skatterna med omkring 80
miljarder kronor och allt missnöje
ändå går vänsterut, till partier som
vill höja skatterna ännu mer?
Varfor är svenska folket just nu
mer vänster än formodligen något
annat folk den demokratiska
världen? Varpå grundas den verklighetsbild som gör att populära forändringskrav är vänster och impopulära
”borgerliga”?
Ofrånkomligt pris
Frågorna är inte enkla, och inte
svaren heller. Dessutom kan en
reaktion i opinionen ibland vara
uttryck for att den faktiskt forcia
politiken gått i motsatt riktning.
Detta ser vi tydligare om några år.
Måhända visar sig backlashen
opmwnen vara det ofrånkomliga
priset, ja ett av bevisen for att stora
strukturella reformer faktiskt genomfordes under 90-talets forsta år
(skatterefonnen, BU-medlemskapet,
bostadssubventionernas avveckling,
sundare forsäkringsprinciper med
självrisker, arbetsskadeforsäkringens
skärpning, de offentliga verksamheternas rationalisering, inflationsoch lånevanans utrotning osv).
Reaktionen är i så fall svaret på
handlingen.
Ändå är det tänkvärt att begrunda
var de borgerliga partierna befunnit
sig i forhållande till väljaropinionen
vid olika tidpunkter. Valforskarna i
Göteborg påvisar ett klart mönster.
På 70-talet anpassade sig de borgerliga toppskikten till vänstervinden
o
?
r
z
r
o
z
z
långt mer än sina väljare, och kom
däm1ed att förstärka dess praktiskpolitiska genomslag. In mot 80-talet
var opinionen starkt polariserad, med
en skarp blockgräns på grund av
löntagarfondsfrågan. På 90-talet befinner sig de borgerliga väljama långt
till vänster om sina partiledningar, i
frågor som EU, offentlig sektor,
fördelning och arbetstidsförkortning.
Med denna opinionsstruktur och
verklighetsuppfattning är det mycket
möjligt att ett misslyckande för
regeringen Persson i fråga om arbetslösheten snarare leder till lyft 1998
för Schlaugska tankar om kortare
arbetstid än för Bildtska om mer
företagsamhet.
”Med denna opinionsstruktur och verklighetsuppfattning är det
mycket 1n~jligt att ett
misslyckande för regerillgen Persson i fråga om
arbetslösheten snarare
leder till lyft 1998 för
Schlaugska tankar om
kortare arbetstid än för
Bildtska om mer företagsamhet.
”Valsociologen Torsten Österman
ställde i september 1996 följande
fråga: ”Debatten om hur stat,
kommun och landsting skall ordna
upp sin ekonomi är idag intensiv. En
del menar att man inte kan höja
skattema mer utan nu måste spara in
på utgifterna för olika verksamheter.
Andra menar att man inte kan spara
in mer på olika verksamheter utan nu
måste höja skatterna. Vad tycker Du
när det gäller de verksamhetsontråden som nämns nedan?”
Svarsalternativen var: ”Minskas
mycket”, ”Minskas något”, ”Tveksam, vet ej”, ”Inte alls minskas, hellre
höja skatten”. Av moderata sympatisörer valde 53 procent det sista
alternativet vad gäller ”utgifterna för
sjukvården” och 58 procent vad
gäller ”utgifterna för skolan”.
De borgerliga partierna skulle –
bortanför den flosklemas nivå där
inga partier längre är trovärdiga –
behöva tänka igenom några grundläggande frågor:
• Vad har de för goda svar på
människornas starka behov av tillit
till äldreomsorg och sjukvård? Vilka
är de trovärdiga borgerliga lösningarna, i svensk verklighet, för
mjuka ändamål som vård och
utbildning? Svaren hittills på vårdområdet, som jag känner bäst, duger
inte.
• V~ken är moralen i de borgerliga
budskapen? Många har nog fatt
intrycket att borgerlig politik är
detsa=a som att skära ännu mer
samhällsanda. ”Man ska kunna leva
på sin lön” är ett moralbudskap. I
övrigt har dock bilden av borgerlig
politik dominerats av teknokrati,
determinism eller teori (med t ex. ett
superrationalistiskt valfrihetsbudskap)
än av tungt och tydligt moralinnehåll. Men i det som alltmer
tenderar bli politikens huvudfråga –
”hur skapar vi en svensk miljö av
attraktionskraft för investeringar och
företagande” borde rimligen
borgerligt moralinnehåll vara centralt. Sverige som det mest ickekorrumperade landet 1 världen.
Svenskarna som ett folk som
förkovrar sig och lönar utbildning
väl. Svenska storstäder som de brottsfriaste och säkraste i västvärlden (ett
mål som det faktiskt finns realistiska
handlingsmöjligheter för). När
kläddes senast krav på sänkta marginalskatter effektivt i en moralisk
motivering, att den sjuksköterska
som vidareutbildar sig och tar extra
ansvar ska lönas för det?
Hur ser alternativet ut?
Vilka är de intressanta borgerliga
tankarna inför nya verkligheter? Vad
sätter debatten och träder efterhand
alltmer fram som relevanta uppslag?
Snart nog kommer till exempel
hårdhänt och hårdhjärtat i sådant som arbetsmarknaden att vara sådan att
människor värderar högt. slaktkniven finns till höger, moralen till
vänster. Men det borgerliga upproret
var en gång moraliskt (se Norbert
Elias civilisationshistoria). Mot en
aristokratis dagdriveri ställdes borgerlig strävsamhet, sparsamhet och
SVENSK TIDSKR.IFT
alla system som bygger på begrepp
som ”inkomstbortfall”, ”ledighet”,
”närvaro”, ”anställd” blir allt svårare
att tillämpa. Snart nog står det också
klart att ”kompetens” i det nya
samhället inte alls är liktydig med att
alla går i skola tills de är 25, utan lika
13
o
m
Cl
m
Cl
m
z
Cl
o
z
z
mycket handlar om att ungdomar far
växa in i det verkliga livet, med dess
ansvar, sociala samspel och mästar/-
lärlingrelationer. Vilka är de borgerliga framtidstankarna for socialforsäkringar, sparande och ungdomars socialisation? Hur kan vi gå mot
ett samhälle som präglas av att
människor far chans att växa, istället
for att erbjudas att ”må bra”?
Proletarisera medelklassen
• Vad bygger borgerliga värden? Jag
menar nu ”borgerliga” i meningen
tro på individens eget ansvar for sig
själv och sina nännaste, insikt om att
inget kan skördas utan att det har
satts och odlats – men också
medborgerlighet, i meningen en
känsla av plikt att inforn1era sig och
medvetet detta bygge av nya utsikter,
nya rollidentiteter, nya beroenden,
nya verklighetsuppfattningar -ja, en
ny väljarkår – har skett under 30 år.
De borgerliga skulle nu lika
medvetet behöva tänka igenom vilka
strategiska forändringar som kan
bidra till att bygga borgerliga värden
och utsikter for framtiden. Jag talar
fortfarande inte i partitenner utan i
värdetenner. Hur kan vi åter fa en
större andel av befolkningen som
forsörjer sig själva som egen foretagare, efter att andelen av de
yrkesverksamma har gått ner från 19
procent till 7 under efterkrigstiden?
Går det inom det som är offentlig
tjänsteverksamhet att pröva motsvarigheter till vad vi ser på
frisörsalonger och taxi, att foretagen
visa aktivt intresse i det samhälle i bara är paraply- och serviceorgavilket man lever. Dessa värden hotas
från två håll: dels ett passivt ”må bra”,
rättighets- och bidragsmottagartänkande, dels av en ny borgerlighet
(socialt sett) som saknar mycket av
den garnlas samhällsbärande ansvar.
nisationer for en mängd egenforetagare? Genom vilka system
skulle människor åter vänja sig vid
eget sparande som huvudgrunden for
trygghet och frihet i livet? Går det att
finna en strategi for ägarlägenheter i
Men de har forstas ocksa forsvagats invandrartäta bostadsområden
av en medveten socialdemokratisk
strategi alltsedan 1950-talet att
proletarisera medelklassen, att bygga
system så att människor inte ska
forlita sig på privat sparande, inte ska
tänka som foretagare, inte ska känna
stolthet och strävan i sina professioner utan mera uppfatta sig som
”löntagare” och ”offentliganställd”.
Uppsalastatsvetaren Torsten Svensson belägger i sin avhandling
Socialdemokratins dominans (1994) hur
14
Stockholm? Vad krävs for att lärare
och sjuksköterskor och bilbyggare
ska återfa sin yrkesstolthet, sätta
fackkunnandet framom fackligrollen?
Vilka nya typer av kontrakt bör
främjas, eller möjliggöras, på arbetsmarknaden och hur reformera all den
lagstiftning som gjort individen beroende av facket? Vilken arbetslöshetsforsäkring?
Värden, verklighetsuppfattning
och utsikter sätts inte primärt via ord.
SVENSK TIDSKRIFT
De byggs ur erfarenheter och sammanhang. De borgerliga partierna
borde arbeta fram en agenda for
strategiska, långsiktigt värdebyggande
forändringar att genomfora den dag
de far chansen.Tillvaron i opposition
har många nackdelar, men också en
stor fOrdel: det finns tid att tänka. Det
är ett privilegium att ta vara på.
Det fundamentala problemet just
nu gäller inte trasiga borgerliga samarbetsrelationer utan raserade borgerliga värdebaser. Om detta ändrades så
skulle mycket annat folja därur. Om
det inte ändras hjälper ingen taktik.
”Det blev mycket VAB det året”,
berättade en kvinna om det första
året när hon hade fått fast
anställning. VAB är en förkortning av Vård Av sjukt Barn.
Att VABBA betyder att man
utnyttjar den möjlighet till ersättning som finns för att vara
hemma och ta hand om sina barn.
Att det blev mer VAB när
kvinnan hade fått fast anställning
skulle enligt hennes egen version
bero på att hon då kände sig
säkrare på att få behålla jobbet.
Så länge hon bara hade ett
vikariat var det mer riskfyllt att
VABBA.
Jonas Hellman
”‘
o
i’
Cl
m
i’
r
Cl
i’
m
Cl
m
i’
z
Cl
”‘
r
v
z
z
Cl

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner