Rapport från kulturens korridorer

Vladimir Oravsky
Friheten i kulturen
Bokförlaget h:ström 2008

”Jag har varit kulturchef i Umeå och sett hur man jobbar och vart pengarna tar vägen. Utan kulturpengar blir många broschyr- och flyersframställare och många fastighetsskötare och åtminstone en gallerist tvungen att se sig om efter andra uppdragsgivare…”

Sådana formuleringar och andra underhållande interiörbeskrivningar vimlar det av i en högst olämplig och inkorrekt bok av Vladimir Oravsky, författare och flitig gisslare av det svenska kulturetablissemanget. Hans bok har undertiteln ”reflexioner kring tystnad och repression” inom detsamma och erbjuder just detta, fast mer som larmande buller än stilla andakt.

Få storheter frikänns i hans domstol, särskilt inte de lokala potentater som hanterade hans avsked och hans likaså sparkade efterträdares. Det är en kostlig historia av intresse för fler än de närmast sörjande, eftersom det tycks vara symtomatiska problem snarare än personliga som inträffar vid kulturinstitutioner över hela landet. Kanske finns där en röd tråd av oklara rekryteringsprinciper, diffusa mandat och partipolitisk styrning som slukar knappa resurser till kulturskaparna i form av improduktiva konflikter och dyra avgångsvederlag.

Av Oravskys ibland förtalsliknande formuleringar får man intrycket att han kan vara besvärlig att ha i möblerade rum. Men skriva kan han. En bisarr ramberättelse om hur arvtagarna till Astrid Lindgrens verk sköter sitt värv och lyckas stoppa andras (läs Oravskys) oönskade verk får tjäna som illustration till hur mygel och vänskapskorruption frodas i kulturkretsar.

Det är inte så konstigt med tanke på hur anslagsberoende och nätverkskopplad denna värld är. Desto viktigare med öppna skildringar av densamma, gärna med namns nämnande som hos Oravsky. Fler avslöjande kulturjournalister önskas, färre reklamskrivare.