Rapport från ett djupt delat Brexitland

Så stod han där i talarstolen i Houses of Parliament, hemflugen omedelbart efter anförandet på FN:s generalförsamling. För att hantera ytterligare en förlust under hans 64 dagar långa tid som premiärminister. 11-0 i Högsta domstolen var om möjligt ett större nederlag än de 6 förlorade omröstningarna av 6 möjliga i underhuset sedan han tillträdde, konstaterar Per Heister och funderar, som alla, på vad som händer nu.

Egentligen blev väl ingen förvånad över att han gick till anfall som bästa försvar. Visst måste vi respektera Högsta domstolens beslut, men den har fel i sak. Jag är helt fokuserad på att Get Brexit Done och Storbritannien kommer att lämna EU den 31 oktober med ett avtal eller utan ett avtal. Konfrontationen lyckades. Han höll sin linje; Ingen ursäkt för att han olagligen, enligt domstolen, ajournerat parlamentet i fem veckor, ingen eftergift för parlamentets beslut om att stoppa en ”No Deal” Brexit. Och han svajade aldrig oavsett hur frågorna formulerades. Vi respekterar lagen, Brexit kommer att genomföras den 31 oktober. Vi är nära ett nytt avtal, men vi lämnar oavsett den 31 oktober.

Om han var orolig över att landet är delat? Det finns bara ett sätt att hela landet och det är att få Brexit gjort, bort från debatten. ”Jag hoppas att vi, om 2 månader och om 2 år, att vi aldrig mer får höra ordet Brexit.”

Det är alldeles tydligt att Boris Johnsons taktik är att visa Storbritannien att det inte finns någon så tuff och envis Brexitör, som han. Och att när det blir val så skall alla de 17,4 miljonerna som röstade för Brexit i folkomröstningen rösta på honom och hans parti, inte kasta bort sina röster på någon annan.

Valtaktiken innehåller naturligtvis en portion negativt kampanjande också, om man nu kan beskriva ”Get Brexit Done” som positiv. Det negativa är dessutom ett öppet mål; Jeremy Corbyn duger inte till att styra nationen, han duger inte ens till att styra sitt eget parti.

Och Jeremy Corbyns svaghet måste vara det enda som håller Tories vid makten. Han är ju verkligen så impopulär i sin parlamentsgrupp att inte ens där vill alla ha honom som premiärminister, ännu mindre är han acceptabel för andra partier oavsett hur gärna de vill bli av med Johnson. Hade Corbyn varit en mer samlande kraft och hyst respekt utanför den hårda marxistiska kärnan bland Labours alla nya medlemmar, hade BoJo varit ersatt av en övergångspremiärminister, en caretaker.

Inte ens sedan Tories förlorat sin sköra majoritet till en mycket tydlig och bastant minoritet, kan oppositionsmajoriteten ställa sig bakom Corbyn med uppgift att begära att utträdesdatum flyttas och utlysa nyval. Det är inte möjligt ens för alla Labour, men framför allt går det inte att få någon av de drygt 20 som mer eller mindre frivilligt lämnat Tories, eller Liberaldemokrater och Skotska nationalister, att berätta för sina väljare att de stöttat Corbyn ens som tillfällig premiärminister.

Det vet BoJo som därför gång efter annan uppmanade Corbyn att rösta för misstroende istället för att uppmana honom att självmant avgå. För Corbyn var det omöjligt också av ett annat skäl. Om Johnson röstades bort skulle parlamentet antingen inom två veckor bilda en ny regering eller så skulle nyval hållas och därmed skulle valet leda till att Storbritannien med automatik skulle falla ur EU. Och det skulle bli utan avtal. Enligt Johnsons modell.

Tillbaka till Houses av Parliament då, när han stod där. Då ledde den här offensiva ”ta ingen gisslan, skjut dem”-taktiken till att han spelade över.

När budskapet var att sluta med Get Brexit Done trampade han fel flera gånger. Han eldade sina egna genom att kalla lagen som förbjuder en hård Brexit för Surrender bill, någon gång alternerat med Capitulation bill, vilket naturligtvis retade upp hela den majoritet som röstat för den. Det är förstås svinaktigt att hävda att den som inte följer mig är landsförrädare, men det tar nog hårdare i Storbritannien än i något annat land. Bli jämförd med de där på kontinenten som förlorade mot Hitler!

Känslorna svallade och upprördheten över ordvalet var stort. Flera ledamöter påpekade att de ofta fick hotfulla mail där just begreppen surrender, kapitulation och förrädare var centrala. Och undrade om det inte vore på sin plats att landets premiärminister tonade ned sitt språk istället för att inspirera till en sådan ton. Glöm inte, påpekade den ledamot som efterträdde Jo Cox som mördades när hon kampanjade för Remain under folkomröstningen, att hennes mördare skrek ”Britain First” när han gick till attack. Johnsons svar fick hela underhuset att flämta: det bästa sättet att hedra Jo Cox, är att Get Brexit Done!

I den efterföljande debatten vittnade flera kvinnliga ledamöter om hur de hotats, och till en av dem svarade BoJo: Humbug. Bara vi får ”Brexit Done” så lugnar alla ned sig.

Ingen lugnade ned sig som en följd av den uppmaningen.

Sedan debatten avslutats begärde ledamot efter ledamot ordningsfråga och BoJo lämnade underhuset. Ledamot efter ledamot beklagade premiärministerns ton och det begärdes möten för att diskutera tonläget i kammaren, för att diskutera hur man fick stopp på hot och trakasserier mot ledamöter i allmänhet och kvinnliga i synnerhet.

Dagen efter var premiärministerns tonläge och debattstil huvudfråga i media. Många var förfärade över att han ens kom på idén att använda och hedra Jo Cox, som ville vara kvar i EU, som ett argument för att gå ur. Till och med premiärministerns syster Rachel erkände i TV att hon inte kände igen den Boris som deltar i familjemiddagar och ansåg han uppfört sig ”klandervärt.” 120 biskopar skrev i ett upprop att tonläget är oacceptabelt och måste dämpas.

Men torsdagen betydde också att han förlorade sin sjunde omröstning i parlamentet när han försökte få parlamentet ajournerat – recess, inte proroguement – för Tories partidagar, som börjar i helgen. Han har alltså fortfarande bara förlorat omröstningar sedan han tillträdde. Och han är fortfarande kvar.

Nåväl, vad betyder de senaste veckornas och framför allt dagarnas händelser för Brexit och brittisk politik? Det enkla svaret är: Ingen vet.

Gissningar då. Jo, det är tydligt att Johnsons strategi är att inte vissa någon som helst svaghet, inte vika en tum. Och det har nog varit en framgångsrik taktik. Han sätter agendan. Han är i centrum. Högsta Domstolens beslut, som ju egentligen borde tvingat fram hans avgång, har åtminstone delvis kommit att handla om inte rådgivarens och hans onda genius Dominic Cummings måste sparkas. Någon Tory Lord påpekade att självklart måste Jacob Rees-Mogg avgå eftersom man inte kan ha en ledare för underhuset, hans formella titel, som olagligen övergivit underhuset och åkt till drottningen för att be henne om olagligheten att stänga ned det.

Sannolikt lyckas BoJo också skrämmas med Corbyn. Labour har under dagarna före Högsta Domstolens dom, under sin kongress, lyckats presentera än det ena än det andra radikala marxistiska vallöftet. Mest uppmärksamhet fick kanske beslutet att dra in privatskolornas status som välgörande institutioner, det vill säga ta bort avdragsrätten för bidrag till dem, men även konfiskera deras tillgångar och sätta stopp för att betyg därifrån berättigar till universitetsstudier.

Ca 10 procent av alla skolbarn går i privatskola, 650.000 elever skulle drabbas och det beräknas att om de överfördes till offentliga skolor skulle det medföra en merkostnad på ungefär 7 miljarder pund, det vill säga närmare 80 miljarder kronor. Detta ovanpå socialisering av järnvägen, energibolagen… Samtidigt som de ökar statens utgifter för försörjningsstöd med cirka 500 miljarder pund, 6.000 miljarder kronor.

Labour anstränger sig för att göra sig ovalbara. Det är ju Tories räddning, även om någon Tories närstående kolumnist efter den senaste utvecklingen säger att han kanske trots allt skulle föredra Corbyn före Johnson. Och då hör det till saken att han hatar Corbyn.

Men utgången är inte given. Medan alla i det här gamla klassiska tvåpartisystemet håller ögonen på Tories och Labour så finns Brexitpartiet ändå på radarn, men LibDems verkar vara uträknade av de flesta. Men varför kan man undra? Nog för att det är komplicerat att uttolka nationella opinionsmätningar där 650 valkretsar väljer den som har starkast stöd i just den valkretsen, med att bara räkna procentsatser i nationella undersökningar. Men något lite borde man rubbas i den traditionella synen när LibDem och Labour ligger helt jämsides.

Alla sådana mätningar kalibreras ju mot tidigare valresultat vilket tenderar dämpa svängningar bort från partier som var framgångsrika och hålla igen uppgångar för partier som det går bra för. Det kan mycket väl vara så att LibDems tid är nu och att de redan leder över Labour, så har det sett ut i enstaka mätningar.

LibDems nya och till nyligen för allmänheten helt okända partiledare Jo Swinson har gjort ett mycket starkt intryck. Rak, tydlig och mycket kraftfull. Ingen ”girlie swot”, precis. De var väldigt framgångsrika i valet till Europaparlamentet – vilket man inte skall dra alltför långtgående slutsatser av, eftersom Tories överhuvudtaget inte kampanjade – men det har gett dem råg i ryggen. Beslutet att entydigt ta ställning för att säga nej till Storbritanniens utträde ur EU kan också vara ett genidrag.

Visst blir man ovän med alla de många som anser att man skall respektera folkomröstningsresultatet. Men när det blir valdag och om det handlar om Brexit, det vill säga landet fortfarande är kvar på valdagen, har det alla möjligheter att vara ett vinnande koncept. Den polarisering Boris jobbar på, gynnar då LibDems.

Om det sedan räcker vet vi inte. Men Boris har inte gjort det lättare att få stöd av koalitionspartners om hans egna mandat inte skulle räcka till majoritet.

Brexit till slut. Johnson hävdar att förhandlingar pågår och att han ser stora möjligheter till resultat de närmaste tre veckorna. EU:s förhandlare är av annan åsikt. De fyra servettskisser de fått från UK är inga förhandlingsunderlag. De handlar alla om lösningar av gränsdragningen på Irland. Och det är tydligt att det nordirländska stödpartiet DUP förstår att det är nu de skall vara medgörliga. De förefaller ha accepterat att vissa varor kan särbehandlas på Irland, så att en sorts mjuk gräns dras i irländska sjön istället för tvärs över Irland. Men det handlar om en del jordbruksprodukter och är inte als tillräckligt för att EU skall tycka förhandlingar är meningsfulla.

De som ligger bakom förbudet mot att gå ur EU utan avtal är lika framgångsvisa. De ser inte att Johnson kan hitta någon väg runt en begäran om förlängning av medlemskapet till den 31 januari 2020. Och det är väl ganska säkert att EU skulle bevilja en sådan ansökan. Särskilt om den görs för att kunna utlysa nyval.

Om EU säger ja, blir det nyval i Storbritannien drygt 25 dagar senare.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland