Print Friendly

Rapport från Brexitland: May ends in June

Av Per Heister | 24 maj 2019



May avgår, halva partiet tycks kandidera till att bli hennes efterträdare och mitt i alltihop håller britterna ett val som nästan ingen vill ha – till en församling de desperat försöker lämna. Per Heister rapporterar från ett allt rörigare Brexitland.

Ett av Edmund Burkes mest välkända citat, från ett tal han höll 1774 till sina väljare i Bristol, lyder i sin helhet: Parliament is not a congress of ambassadors from different and hostile interests; which interests each must maintain, as an agent and advocate, against other agents and advocates; but parliament is a deliberative assembly of one nation, with one interest, that of the whole; where, not local purposes, not local prejudices ought to guide, but the general good, resulting from the general reason of the whole. You choose a member indeed; but when you have chosen him, he is not a member of Bristol, but he is a member of parliament.

Ingen i dagens underhus, mer än premiärminister May, verkar följa denna visdom från Burke. Det är sant att närheten och sambandet mellan väljare och valda är betydligt starkare i länder med enmansvalkretsar. Vi må tycka att politiker i Storbritannien och USA är, låt oss säga, excentriska, men det beror på att de är närmare medborgarna än de är centralmakten i huvudstaden. Åsikter som i proportionella system som det svenska tenderar att slätas ut för att falla alla i smaken, står relativt orubbade kvar i offentligheten i dessa båda länder. De binära systemen där två krafter – politiska partier – står mot varandra, renodlar väljarnas åsikter till två. Lite grand som Twitter; antingen är du för mig eller emot, för eller emot dödsstraff, för eller emot aborter, för eller emot vapenreglering. En lång rad frågor blir antingen det ena eller det andra.

Burke ställde sig i denna miljö i ett tidigt stadium, när allt inte var politik och politikens makt över vardagen var begränsad, ovanför folket. Ni har rätt i att jag bör ta hänsyn till er i Bristol, men när ni valt mig är det meningen att jag, å era vägnar, skall ta ansvar för helheten, för landet snarare än bara Bristol. Kanske hade det inte varit möjligt idag, kanske också Burke hade blivit ett offer för väljarnas mycket bestämda åsikt i inställningen till medlemskapet i EU.

Theresa May har nu bekräftat att hon avgår som partiordförande den 7 juni. Ingen trodde heller att hon skulle att sitta kvar mer än någon eller några dagar efter torsdagens Europaparlamentsval.

Den senaste veckan har May arbetat på att vinna en majoritet i parlamentet för att UK skall lämna EU med ett avtal, som kan få stöd i Underhuset. Efter alla misslyckade försök att få stöd av sitt eget regeringsunderlag har det i flera veckor pågått förhandlingar med oppositionen, Labour, om något båda partierna skulle kunna stödja. En sådan uppgörelser skulle strida fullständigt mot brittisk tradition, där regeringen regerar och oppositionen opponerar och aldrig kompromissar de båda för de har kommit till makten med en majoritet bakom sig.

Så blev det ju inte för May efter den katastrofala felbedömningen hon gjorde när hon utlyste nyval 2017. Det hade hon inte behövt, men siffrorna såg då ljusa ut för att hon skulle kunna stärka sin majoritet så att hon kunde få igenom ett avtal om utträde även om några hårdföra Brexitörer vägrade stödja henne. Nu blev det tvärtom, hon förlorade sin majoritet och tvingades söka stöd i det nordirländska unionistpartiet för att alls kunna sitta kvar. De som samlat de mest extrema unionisterna, så att det Tories mer närstående Ulster Unionists krympt till nästan osynlighet (på samma sätt som de mer extrema förkämparna för Irlands enande, Sinn Fein, helt slagit ut Labour/SDLP). Valresultatet 2017 stärkte, tvärtemot planen, Brexitörerna.

Och därför tvingades May förhandla med oppositionen. Ingen av de inblandade i förhandlingarna har egentligen vetat hur man gör – rykten hävdar att oppositionsledaren Corbyn inte ens hade telefonnumret till May – och oppositionen i båda partierna mot en uppgörelse har vuxit. Förhandlingarna har förklarats vara nära sammanbrott i princip varje dag sedan de började. Men till slut bestämde May sig för att inget av partierna skulle klara av att skriva under en uppgörelse, eftersom en sådan skulle riva sönder båda partierna inifrån. Det skulle inte bara vara inställningen i EU-frågan utan ovanpå det skulle ledamöternas åsikter om tanken på samarbete med huvudfienden lagras ovanpå och göra en uppgörelse omöjlig.

May lade istället fram ett eget förslag som hon utformat så att det, utan att lämna det avtal som finns med EU, skulle tillgodose en del av Labours önskemål om en tullunion. Oppositionsledaren sade omedelbart nej till förslaget och trots att regeringen först förklarat sig stå bakom förslaget – ingen avgick när May drev igenom det – blev de förfärade när de såg vad de förväntades rösta igenom bara någon dag senare. Efter ett dygns betänketid avgick Andrea Leadsom, regeringsledamot med ansvar för att leda Underhuset, eftersom hon inte personligen skulle stå ut med att lägga fram förslaget.

Därmed var Mays sista försök skjutet i sank. Det har ingen möjlighet ens i teorin att få stöd i Underhuset. Ett möte som Tories bjudit in Labourledamöter till för att diskutera om man kunde stödja förslaget lockade 17 ledamöter när man ansåg sig behöva 70 för att få majoritet.

Även den luttrade har under de snart tre år som gått sedan folkomröstningen lärt sig att ingenting går att förutse. Men just att May inte skulle kunna få igenom någonting som inte var ett direkt avtal med Labourledningen, kunde vem som helst räkna ut.

Närheten mellan väljare och valda spelar här en helt central roll. Engagemanget för utträde formuleras mycket fränare och tar sig mer handgripliga uttryck än engagemanget för att vara kvar. EU-medlemskapet är en enkelt binär fråga om för eller emot. Båda partiernas väljare är kluvna med liten övervikt för EU bland Labours och en större majoritet emot bland Toryväljarna. I framför allt Torypartiet är medlemmarna ännu mer emot EU-medlemskap.

Det har betytt att en Toryledamot har avsatts av sin valkretsförening – intensivt bearbetad av fd UKIP-medlemmar som gått med i Tories – och en annan kandidat har valts i kretsen inför nästa val. Liknande försök har gjorts i andra valkretsföreningar, om än olika framgångsrika. Men det skrämmer ledamöterna att bortse från Burkes mer filosofiska inställning inför risken att inte bli omvald.

På samma sätt har, sedan det för några månader sedan stod klart att May kommer att avgå inom en – då – inte alltför avlägsen framtid, ambitionerna att efterträda henne blivit allt tydligare. Innan hon ens avgått anses 17 kandidater trätt fram, mer eller mindre tydligt. Och eftersom det till sist är medlemmarna som röstar vill ingen stöta sig med Brexit-förespråkarna. Om ledamöterna i allmänhet är oroliga för åsikterna i valkretsen är naturligtvis de som vill bli partiledare och premiärminister än mer angelägna att trampa rätt. Ingen kan stödja en tullunion, eller ens något som liknar en.

Brexitplanen har ju sedan folkomröstningen renodlats alltmer. Det som tidigare visserligen var ja eller nej till EU har nu i stridens hetta blivit en ja eller nej till ett avtal för utträde. Även de mest aggressiva Brexitörerna förklarade sig för tre år sedan nöjda med ett Norgeavtal. Såväl Tories egne Jacob Rees-Mogg som dåvarande UKIP-, nuvarande Brexitpartyledaren Nigel Farage var före omröstningen för ett Norgeavtal. I söndags fullkomligt exploderade Farage av ilska när han i en TV-intervju konfronterades med sina egna tidigare åsikter.

Det var inte meningen och inget av de stora partierna ville att Storbritannien skulle välja nya ledamöter till Europaparlamentet, men på torsdagen blev det val ändå. Mest entusiastisk över att driva valrörelse har Farage och hans ny Brexitparti varit. De har också tagit valmanskåren med storm. Opinionssiffrorna pekar mot stora framgångar och partiet blir med säkerhet största parti i EP-valet. Det kommer också att gå bra, om än inte alls lika bra, för Liberaldemokraterna, som drar stora växlar på att vara anti-Brexitpartiet. Det nystartade ChangeUK som också är anti-Brexit kommer det inte att gå lika bra för, men de får av allt att döma några ledamöter i EP.

Vid sidan av LibDem och Brexitpartiet och lite Greens, ännu mindre ChUK, förefaller ingen valrörelse alls pågå. Tories gör ingenting och Labour gör minsta möjliga. Brevbäraren har kommit med pamfletter för de gröna två gånger, för Labour en gång medan LibDems knackat på två gånger. Resultatet lär bli därefter när siffrorna räknas samman samtidigt med resten av EU på söndag. En sammanvägning av fyra olika mätningar som redovisades på själva valdagen, torsdag, i The Telegraph ger Brexitpartiet 33%, Labour 18,5%, LibDem 16,8 och Tories först på fjärdeplats med 11,8%. De gröna får 8,8, Change UK 4,8 och UKIP hamnar på 2,8%. Men det är sammanvägningar av mätningar som spretar rejält, så mycket kan ändras. I motsats till andra val så är det här proportionellt med landet indelat i 11 valkretsar med mellan 3 och 11 mandat att fördela.

Åter från Europaparlamentsvalet.

Snart blir det partiledarval i Tories, formellt börjar det den 7 juni. Det går till så att parlamentsgrupp inom sig väljer två kandidater som sedan går till omröstning bland partiets 120 000 medlemmar. Hittills verkar 17 ledamöter känna sig kallade och i så fall tar omröstningen ca 2 veckor eftersom man eliminerar en i taget, genom en omröstning per dag. Och medlemsomröstningen som följer får ta ett tag, så en efterträdare kan antagligen inte tillträda förrän i september. Sist gick det snabbare, men då hoppade alla utom May av så det blev ingen medlemsomröstning.

I sig blir den första kvalificeringsomgången i parlamentsgruppen en rysare. Boris Johnson är medlemmarnas favorit, men han har begränsat stöd i parlamentsgruppen. Där finns det tvärtom en betydande fraktion till stöd för ”Anybody but Boris”. Andra ledamöter väcker betydligt större respekt bland kollegerna. De som nämns flitigast är Jeremy Hunt, nyss sjukvårdsminister men nu utrikesminister, inrikesministern Sajid Javid, miljöministern Michael Gove, Dominic Raab, som nyligen avgick som Brexitminister, och så anses Andrea Leadsom, som avgick på onsdagen men som var en av kandidaterna när May blev vald, ha planer att ställa upp. Med flera. I en opinionsmätning om vem som kunde bli premiärminister kom Boris Johnson långt före de andra och bedöms vara den ende som skulle kunna göra bättre ifrån sig i ett allmänt val än Theresa May gjorde 2017.

Ingen av de andra skulle enligt den mätningen vinna tillbaka särskilt många väljare från Brexitpartiet, om det ställde upp. Dominic Raab är den som kommer närmast. På frågan om vem som har störst chans att bli Storbritanniens nästa premiärminister slår båda två Labourledaren Jeremy Corbyn, trots den tumult Torypartiet nu befinner sig i. För Corbyns och Labours del kan detta knappast ses som ett bra betyg på hur de skött Brexitprocessen. Heller.

Sedan återstår att se vad en ny premiärminister i september kan åstadkomma för att lösa upp knutarna kring landets relation till EU. Inte mycket förefaller det. Risken för att UK lämnar utan något avtal alls har ökat, och det syns på pundkursen som fallit varje dag i två veckor. Men det är inte säkert att parlamentet kommer att acceptera ett avtalslöst utträde. Å andra sidan är det inte säkert att arbetsordningen för parlamentet och för relationen mellan regeringsförslag och ändringsförslag ger parlamentet möjligheter att ytterst påverka det.

Det kanske mest kraftfulla vapnet för att förhindra att UK kraschar ut ur EU är att parlamentet avsätter nästa premiärminister genom ett misstroende. Det finns ju till synes en stabil majoritet emot ett avtalslöst utträde. Men å andra sidan kan det ju ändras om ledamöterna känner trycket från sina valkretsar att inte fördröja Brexit ytterligare. Man frestas travestera August Blanche: Fan skall vara krönikör!

Till slut: Kontrafaktisk historieskrivning fyller ju ingen funktion, men så här i Europavalstider kan en händelse i januari 2007 ha kunnat ändra historien, om utfallet blev ett annat.

I januari 2007 ingick Tories i den partigrupp i Europaparlamentet som då hette EPP-ED, där ED var de ledamöter som inte tillhörde EPP-partiet men ingick i dess grupp i parlamentet. Det var Forza Italia och Tories. Det var dags att välja ny ordförande när den tidigare skulle bli talman. Britterna ville ha en mindre kristdemokratisk och mer marknadsekonomiskt liberal kandidat. Också inom det största partiet, CDU, fanns vid den tiden en betydande andel mer frihetliga ledamöter med en fd vice vd i Audi i spetsen. Tillsammans övertygade de Gunnar Hökmark att han skulle kandidera. De övriga kandidaterna var italienaren Antonio Tajani, som nu är talman i EP, österrikaren Othmar Karas och Joseph Daul, bonde från Strasbourg, som var övriga CDU:s kandidat.

I den första omröstningen vann Gunnar Hökmark, medan Karas slogs ut. Så vann Gunnar Hökmark omröstning nr 2 före Daul. Tajani utslagen. Inför den avgörande omröstningen ajournerades mötet en halvtimme. Britterna var bekymrade eftersom de inte under hela tiden lyckats få kontakt med Ungrarna. Alla övriga delegation från de fd kommunistiska staterna från Östra Europa stod bakom Hökmark, men ungrarna gick det inte ens att få kontakt med. När omröstning var klar visade det sig att Daul vunnit med 11 röster. Ungrarna hade erbjudits posten som ordförande i jordbruksutskottet mot att de röstade för Daul.

Britterna blev vansinnigt arga på hur tyskar och fransmän köpslagit med en utskottsordförandeposten, som de ju inte ens hade någon förfoganderätt över. De fördelas efter d’Hondt-metoden, dvs delegationerna inom EPP får välja vilken ordförandepost de vill ha efter storleksordning. För att förhindra att ungrarna fick betalt för sin röst, lade därför britterna beslag på ordförandeposten i just jordbruksutskottet.

Vad hade hänt om Gunnar Hökmark blivit ordförande? Hade EPP-gruppen blivit lättare att delta i för Tories? Kanske hade det varit flera som engagerade sig för att stanna kvar i gruppen, så att Cameron inte hade lovat de hårdföra anti EU-krafterna i sitt parti att lämna EPP om han blev partiordförande?

Kanske hade Tories i EP inte känt sig lika alienerade och utanför inflytande? Kanske hade Cameron inte varit lika pressad att för att tysta den interna oppositionen hade utlovat en folkomröstning?

Det är naturligtvis meningslöst att grubbla över nu, nu är vi där vi är. Men vi vet väl inte vart vi är på väg?

You can never plan the future by the past, skulle Burke ha sagt.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism