Print Friendly

Rapport från Brexit: The Show must go on

Av Per Heister | 29 mars 2019



För två veckor sedan innehöll den här rapporten bestämda förutsägelser, som visade sig vara helt uppåt väggarna. Den logiska utvecklingen av processen i Westminster kapsejsade slutgiltigt när talmannen ändrade spelreglerna, eller åtminstone drog fram gamla spelregler från 1604 som han sedan höll sig till. Förvirringen blottlägger djupt liggande brister i det brittiska parlamentariska systemet, skriver Per Heister.

Följaktligen blir det idag den 29 mars inget utträde, som varit planen de senaste två åren. Istället kan det bli dagen då Brexit bestäms till den 22 maj, eller att något helt annat händer. Och ingen vågar ha bestämda åsikter om det. Halv fyra, lokal tid, fredagen den 29 mars beräknas May´s utträdesavtal röstas om i en tredje ”meaningful vote”. Det mesta talar för att det inte blir tillräckligt stöd för avtalet den här gången heller, men om detta vill rapporten inte spekulera.

Men det finns en del att resonera kring vad som har och kanske kommer fortsätta utspela sig. Och varför.

Någon ledamot i Underhuset förklarade varför det blev så virrigt och oklart med att det vi förväntas göra nu är inte vad vi traditionellt har gjort, utan något helt annat. Det är lite som att förvänta sig att mikrovågsugnen plötsligt skall börja diska.

Och det vi ser är att brittisk parlamentarisk tradition är något helt annat än vad vi är vana vid från andra länder. Den är till och med annorlunda än vad även genomtänkta och politiskt engagerade britter hittills förstått. Det är en resa i okända vatten. Några säger att det är en konstitutionell kris.

Efter två års ganska närgående studium börjar situationerna klarlägga hur det fungerar. Och varför det brister. Ett försök till förklaring:

Valen i enmansvalkretsar gör valen binära, och bygger en tydlig majoritet. I praktiken banar det för ett 2-partisystem där det ena eller det andra blir störst och kan utse regering. När det väl är gjort bestämmer regeringen i princip allt. Oppositionen kritiserar regeringen oupphörligen, men tillför inget annat. Inga egna förslag eller ändringsförslag eftersom regeringen ju får igenom allting den föreslår. Parlamentarikerna spelar egentligen ingen som helst roll i politikens verkställande.

Oppositionen accepterar att den inte har möjlighet att påverka och ledamöternas möjlighet att påverka är genom frågor till premiärministern lunchtid onsdagar, eller till andra ministrar när det ordnas särskilda debatter. Ledamöterna är ombud för sina väljare – alla väljare i valkretsen – och försöker väcka deras frågor underhuset eller på annat sätt med ministrarna.

Det är bara regeringen som lägger förslag och regeringen bestämmer om ledamöterna får lägga ändringsförslag, men resultatet av omröstningarna är inte bindande för regeringen. Den gör som den vill intill dess att det egna partiet tappar tålamodet med sin ordförande eller premiärministern, eller ordföranden utlyser nyval. En brittisk premiärminister är minst lika mäktig som en fransk president, med den enda reservationen att han eller hon kan avsättas. En konsekvens av detta binära system är att regeringspartiets valmanifest måste följas till punkt och pricka, åtminstone det som står däri. Man jämförs hela tiden med manifestet, vad man lovat väljarna, och om man inte gör vad där står finns det inget förmildrande eftersom man har egen majoritet. Nästan alltid.

Men Brexit har betytt att flera saker har förändrats utan att de flesta från början förstått betydelsen av varje enskildhet. Den viktigaste orsaken till problemen är naturligtvis att EU-utträdet är den främsta politiska drivkraften hos en tillräckligt stor andel av Tories väljare och därmed en betydande del av parlamentsledamöterna. Det är för kanske 50 av Tories dryga 300 ledamöter viktigare än att det egna partiet har regeringsmakten. De har fördelen att de kan luta sig mot folkomröstningsresultatet, som partiet lovat följa.

May förstod att den majoritet partiet hade efter folkomröstningen inte skulle ge henne den stabila grund i det egna partiet hon skulle behöva för att kunna hantera förhandlingarna efter eget huvud. Brexitörerna skulle kunna gå samman med oppositionen och fälla henne om de var missnöjda. Och eftersom opinionsläget såg bra ut, bestämde hon sig för att utlysa nyval. Och enligt bara några år gamla regler behöver hon 2/3 majoritet i Underhuset för det, vilket hon fick.

Valet slutade i en katastrof. Sannolikt till stor del på grund av att May gjorde en usel valrörelse, men delvis kan det ha berott på att det blev lätt för unga väljare som röstat för fortsatt medlemskap i EU att dras med i entusiasmen för Labourledaren Corbyn, vars parti ju inte var lika entydigt ett Brexitparti.

Valet 2017 försvagade istället för att stärka hennes position. Tories förlorade sin majoritet och fann stöd för att kunna regera vidare i det nordirländska unionistpartiet som också vill lämna EU. Men Brexitörernas position hade stärkts.

Sedan inträffade nästa katastrof. Regeringen hade inga planer att bry sig om vad Underhuset ansåg om det avtal man skulle förhandla fram med EU. På direkt fråga svarade dåvarande Brexitministern David Davies att han inte hade för avsikt att presentera avtalet för parlamentet förrän det redan trätt i kraft. Parlamentets åsikt skulle ju ändå bara vara en åsikt som regeringen inte behövde bry sig om. Men advokaten Gina Miller, som ville försvåra utträdet så mycket som möjligt, tog regeringen till domstol med krav om att denna viktiga fråga borde behandlas i Underhuset. Och domstolen bestämde att regeringen skulle ge parlamentet en ”meaningful vote” om avtalet. Meaningful betyder naturligtvis att den skall avgöra avtalets framtid. I motsats till alla andra omröstningar tvingas regeringen ta hänsyn till parlamentet.

Och detta är en helt ny situation för såväl regeringen som oppositionen och de enskilda ledamöterna. De vet helt enkelt inte riktigt hur de skall hantera denna plötsliga makt vid sidan om regeringsmakten.

Eftersom Meaningful vote (MV) är något helt nytt finns det inga traditioner och ingen vana vid att hantera sådana situationer. Och det strider mot all den kultur som sitter i väggarna. Det är som att försöka få en mikrovågsugn att diska besticken.

Omröstningar i Underhuset har ju antingen handlat om att tillsätta eller avsätta regeringen eller – vilket är det enda undantaget där Underhuset alltid haft makt – säga ja eller nej till ändringsförslag till den årliga budgeten och i slutändan ja eller nej till själva budgeten. Man röstar genom att gå igenom ja-dörren eller nej-dörren. Kontrapropositionsvoteringar har aldrig funnits och ingen vet hur man tar ställning om det finns flera förslag än två.

Oppositionen har i den här traditionen kunnat mörka sin egen position. De har egentligen inte ens behövt skaffa sig någon för det finns ingen vana att oppositionen skall bidra. Man vet inte riktigt hur man sträcker sig över till andra sidan i Underhuset. Det sägs att Corbyn vid ett möte i Bryssel fick frågan om han hade mobilnumret till premiärministern. Och att han inte ens verkade förstå frågan. Men det kan vara en illvillig beskrivning av Corbyn, Cameron skall ha haft Blairs och Browns i alla fall…..

Det blev ju rent parodiskt när parlamentet i veckan först ”tog makten” genom att bestämma sin egen dagordning och besluta om att ha en indikativ omröstning för att se om något handlingsalternativ skulle visa sig starkare, därefter genomförde den indikativa omröstningen, där talmannen släppt fram några av de förslag ledamöterna lagt.

Till dessa olika hinder för en ordnad process bör man betona, också som lite av en prognos inför den omröstning som hålls ca 6 timmar efter att detta skrivs idag, så är de nordirländska unionisterna framför allt unionister och bara i andra hand brexitörer. Försäkran för att hålla samma Irland om man inte hittar någon lösning av gränsproblemen går i värsta fall helt på kors med unionisternas absoluta krav på att Nordirland skall vara lika mycket del av United Kingdom som England, Skottland och Wales. De behöver mycket speciella försäkringar om att unionen inte på något sätt kan ta skada av den röst de lägger mot kvällen. Eller någonsin.

Det binära sättet att se på politik förutsätter också, det tål att understryka, att den som förlorat finner sig i det. Precis som efter Schweiziska folkomröstningar är britterna vana vid att även om det de röstade emot vann, så skall det genomföras. Man levererar till väljarna det de vill ha och har röstat för. Och förlorarna är lika angelägna om det som vinnarna. Så är det också med Brexit. Theresa May var för att Storbritannien skall stanna i EU, men hon ser det som sin uppgift att driva igenom folkviljan, till så lite skada som möjligt för nationell sammanhållning. Hon har inte varit särskilt framgångsrik i det och den utdragna processen har luckrat upp stödet för Brexit men fortfarande är det ju förvånansvärt starkt stöd för att lämna, namninsamlingar och imponerande demonstration för motsatsen till trots. Och May är livrädd för vad som skulle kunna hända om många miljoner medborgare skulle känna sig lurade på folkomröstningsresultatet.

Mycket av konfliktlinjerna i Underhuset bygger naturligtvis både på ledamöternas personliga oro respektive entusiasm för resultatet av folkomröstningen, men också i betydande utsträckning vilken bedömning ledamöterna gör av stämningen hemma i sin valkrets. De har alla mer lojalitet till sina egna väljare än helheten, som ju traditionellt varit premiärministerns ansvar.

Alla de nya erfarenheterna och tumultartade upplevelser som även de i maktens absoluta centrum saknar djupare förståelse för kommer antagligen att leda till en konstitutionell debatt. Inte så att britterna kommer att försöka lära av andra, men kanske kommer de att fundera på hur riket skall styras nu när imperiet fallit samman och det blir flera särintressen representerade i Underhuset samtidigt som partilojaliteten i den moderna tiden sviktar.

Men framtiden i Brexitland är fortsatt oviss. May har lovat att lämna sin post inom en inte alltför lång framtid och då väljs en ny Toryledare. Blir det Boris Johnson kan man befara att oförutsägbarheten ökar och relationerna med omvärlden, inklusive EU, allvarligt försvåras. Blir han vald beror det i första hand på att många ledamöterna tror att Boris är den bäste att vinna valet, som skall hållas senast 2022, åt dem. Och för att Brexitörerna tror att han skulle vara bättre på att förhandla med EU.

För fortsättningen oavsett hur det går i kväll är ju långa och mycket mer komplicerade förhandlingar än hittills om fortsatta relationer mellan UK och EU.

The show must go on!

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Den svarte mannens börda

SNB:s skribentskola

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism