Print Friendly

Rapport från Brexit: The Continent not yet cut off

Av Per Heister | 1 september 2017

Brittsommar i UK och ännu ingen dimma över kontinenten. Vardagen flyter på, skolorna börjar snart och vintersporterna har startat för säsongen; Premier League är redan inne på omgång 4. Och redan innan Zlatan är tillbaka leder Manchester United. Men allt är är inte mjölk och honung i Brexitland, rapporterar Per Heister.

Men pundet sjunker – det är nu nere nästan 20 procent mot den svenska kronan sedan folkomröstningen. Arbetslöshetssiffrorna är rekordlåga 4,4 procent men delvis beror det på att Storbritanniens arbetsmarknad inte längre är en lika stark magnet för Européer som söker jobb. Nettosiffrorna för invandring som publicerades i veckan visar fortsatt plus med en kvarts miljon mars 2016 till mars 2017 men det är en minskning med Ca 25 procent. Netto 81,000 färre sökte sig till UK och den allra största minskningen var EU-medborgare, 51.000 färre. De flesta som kommer har arbete men det är betydligt färre ån tidigare som kommer hit för att söka – 39.000 färre i år än före Brexitomröstningen.

Antalet beviljade asylansökningar ökade med 7 procent till drygt 17.000 under året.

Antalet utländska studenter som söker sig till Brexitland har, liksom antalet immigranter, minskat kraftigt. Från 166.000 i fjol till 139.000 nu. Den största minskningen är dock icke EU-medborgare, men i universitetskretsar stiger oron för att Brexit kanske betyder att man ser ett minskande intresse för de mest begåvade studenterna att söka sig till brittiska universitet.

Regeringen har under sommaren presenterat en rad positionspapper inför förhandlingarna om utträdet med EU. Regeringen är nöjd men entusiasmen inom EU-strukturerna är måttlig.

Så har nu den tredje förhandlingsrundan klarats av, enligt samstämmiga uppgifter med få framsteg men ökande förståelse för positionerna på båda sidor. Det senare är ju sådant man säger när ingenting alls har hänt, men det har det nog ändå.

Det blir allt tydligare att sidorna pratar om olika saker och kanske börjar britterna förstå varför EU inte imponeras av motpartens ansträngningar. För EU handlar det nu om att verkställa britternas utträde ur Unionen, medan det för britterna handlar om att lösa de framtida relationerna. När EU-förhandlarna envisas med att utträdets fram- och baksidor måste klarläggas och lösas ut, är britterna mest intresserade av hur det skall bli sedan.

Och hur det skall bli senare är deras enda fokus, det är ju det som är viktigt för UK. Och det blir allt viktigare ju mer de tränger in i detaljerna. De positionspapper som presenterades i somras handlade om hur UK skall kunna ta del av allt positivt med EU men utan att behöva kompromissa med andra eller betala avgiften. Man vill ha tillgång till EU:s inre marknad men bestämma regelverket för egen del. Man vill ha ömsesidigt godkännande av produkter, utan att som nu, följa gemensamma beslut eller låta EU-domstolen avgöra tolkningarna av reglerna. Man vill att EU bygger upp ett gigantiskt system för att garanterar att tullhanteringen blir lika smidig som innan det införs några gränskontroller.

Positionspappren resonerar om hur allt det som EU nu utför skulle kunna utföras utan de gemensamma besluten, utan medlemskap och utan avgift för UK. De försöker kort sagt uppfinna allt det som ingår i EU-medlemskapet men utan medlemskap.

Visst har också EU intresse av att relationerna med Storbritannien blir så smidiga som möjligt men det kan ju inte vara förvånande för någon, utom då de mest imperiedrömmande britterna, att EU kanske inte börjar diskussionerna om vilka förpliktelser EU skall ha mot brittiska medborgare som är bosatta i EU och vilka korresponderande rättigheter EU-medborgare som bor i UK skall ha. Skall britter i Spanien automatiskt behålla tillgång till sjukvård i Spanien? Och vilka rättigheter skall EU-medborgare som utnyttjat den fria rörligheten till att bygga en tillvaro i Storbritannien ha? Det finns ett gemensamt intresse av att Irland inte skall delas igen. Men hur skall det gå till när det de facto kommer att finnas en gräns på ön. En gräns som naturligtvis inskränker den fria rörligheten för både människor och varor. EU:s budget finansieras ju delvis genom de tullar medlemsländerna tar upp på varor som importeras till EU, och det måste naturligtvis göras upp hur man skall göra vid EU:s yytre gräns mot ”UK and Northern Ireland”. Helt enkelt blir det ju inte att ha en svårövervakad gräns som inte på något sätt skall inskränka på den fria rörligheten, men ändå sätta stopp för den.

Och det förefaller också som om konflikten om hur mycket åtaganden som UK har mot EU i budgeten. EU menar att britterna i samband med att budgeten för perioden tom 2020 åtog sig finansiera projekt också för tiden därefter. EU:s budget är mycket sinnrikt uppbyggd men samtidigt inte alldeles enkel att hantera. Man anslår pengar för åtaganden och för att betala dem, men de båda posterna variera över tiden eftersom medlemsstaternas avgifter inte betalas in i en klumpsumma för hela sjuårsperioden, ja inte ens för innevarande budgetår. Istället rekvirerar EU i slutet av varje månad de pengar för åtagandebudgeten som har börjat generera kostnader. Man har bestämt sig för att bygga en bro och när bygget påbörjas börjar räkningarna att trilla in. När de skall betalas rekvirerar EU från varje medlemsland den andel pengar landet förklarat sig villigt att betala. Projekten kan med andra ord löpa över många år, men åtagandet att betala för dem ligger ibland kvar in i nästa budgetprocess. Inte bara infrastrukturprojekt utan också till exempel biståndsprojekt i fattiga länder, men också alla gemensamma program för till exempel studentutbyte och forskningsprojekt. Inte ur någons perspektiv är det enkelt att fastlägga hur budgeten skall lösas ut men skiljelinjerna ligger såvitt man kan förstå i att EU har ett top down perspektiv och anser att UK har ansvar för budgeten i sin helhet och så får man diskutera vilka projekt som britterna skall föras ur och när. Britterna å sin sida har ett bottom up perspektiv och vill diskutera vilka poster de har laglig skyldighet att betala och sedan betala för dem.

Samtidigt som den brittiska regeringen försöker minimera skadorna i affärerna med EU och gör insatser för att industriföretag och banksektorn skall lockas kvar i landet driver man ju vanlig inhemsk politik. I regeringskansliet förbereds ett förslag om att begränsa lönespridningen i företag. Om man vill behålla internationella företag i landet måste det beskrivas som om man samtidigt utövar prickskytte på båda fötterna. Varför skulle internationella företag behålla huvudkontor i ett land som anser att VD inte får tjäna si eller så mycket mer än övriga anställda i företaget?

Politics and life in UK: To be continued.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner