Print Friendly

Rapport från Brexit: No news is not very good news

Av Per Heister | 17 november 2017


Brittisk media har Brexitnyheter varje dag. Men det är inga nyheter, och det får allt fler banker och industrier att planera för sämsta möjliga scenario, rapporterar Per Heister från Brexitland.

Nästan allt handlar om procedurfrågor i Storbritannien. Överlever regeringen sexskandaler och vilken betydelse får det för förhandlingarna? Hur många Toryledamöter kommer att rösta emot May på den här punkten eller den här? Oppositionen anser att regeringen gör för lite, fel och för sent. Som vilken opposition som helst i vilken fråga som helst. Brexitministern träffade den och den. Vad sa May när hon träffade industrin? Och så naturligtvis den ständiga genomgången om vad som lovades när i folkomröstningskampanjen. ”Pundet och ekonomin har inte alls fallit ihop som Remainsidan skrämdes med”, ”när får sjukvården, NHS, de 350 miljoner pund i veckan som lovades av Leavesidan?”

Den stora och viktiga nyheten är att tiden går. Och går.

Medan tiden går sker sprider sig oron i industrin. Fler och fler börjar förbereda sig för att Storbritannien lämnar EU utan några som helst avtal. Och börjar räkna på det. Bankernas planer för att flytta från London blir fler och mer konkreta med tiden.

I veckan vittnade bilindustrin med hjälp av Aston Martin – den brittiska stoltheten och Bondbilen – och Honda om sina problem.

En utgångspunkt var att 56 procent av brittisk bilexport går till EU medan bara 7 procent av EU:s går till UK. En annan utgångspunkt var att marginalerna i biltillverkning är extremt hårt pressade och ligger på en avkastning på kapitalet på 2-4 procent. Vilket inte ger så mycket utrymme för kostnadsökningar i produktionen.

Aston Martin oroade sig kanske mest för typgodkännande av bilar. Om inte EU i fortsättningen accepterar brittisk standard rakt över är det en halvkatastrof, sa Aston Martin och pekade på att kostnaderna att anpassa bilarna till USA motsvarade kostnadsökningar som motsvarade tullar på 26 procent.

Båda bilföretagen underströk också att de är helt beroende av smidigt utbyte av insatsvaror mellan EU och Storbritannien. 40 procent av delarna i Bondbilen kommer från EU.

Hondas beroende illustreras av deras lean production, man har material för en timmes tillverkning i lager, allt levereras just in time. De närmare 4000 anställda i Swindon är helt beroende av leveranser av 350 lastbilar från Europa varje dag! Om UK lämnar tullunionen, oavsett hur man ordnar gränspassagen, så tar gräns längre tid än ingen gräns. Och varje fördröjning av leveranserna kostar pengar, varje kvart betyder ca 10 miljoner kronor per år i höjda produktionskostnader bara för Honda. Och så kommer ca 30 procent av Hondas anställda från EU-länder. Inte bara industrin oroas av att redan nu drar sig européer från att söka jobb eller ens stanna kvar i Storbritannien. Personalbristen i sjukvården ingår också i det dagliga nyhetsflödet. Men det är ju ingen direkt nyhet i ett land som har ännu mer politikstyrd sjukvård än Sverige. Då får man personalbrist, köer och slukhål i budgeten också av andra skäl

En viktig del av nyhetsflödet handlar om vilken sorts Brexit britterna skall sikta på och huruvida regeringen är förberedd på allt. Och många småsaker blir nära nog oöverstigliga problem när man sitter ned och tänker. Ansvariga för vägnätet har fått i uppdrag att förbereda för oändliga köer på alla vägar som leder till kanaltunneln och till färjorna i Dover om det inte blir något rimligt avtal med EU. Och tidningarna beskriver hur snabbt det korkar igen vid Dover. Osäkert om det är på skämt eller allvar men det diskuteras hur stora delar av ”The White Cliffs of Dover” man skulle behöva spränga bort för att ordna så stora lastbilsparkeringar som ett ”Global Britain” utanför EU:s tullunion, skulle behöva.

Viss tankemöda ägnas också åt behovet att anställa och utbilda 5000 nya tulltjänstemän och bygga kontor och kringarrangemang för deras arbete om man hamnar i att tillämpa WTO-regler istället för den inre marknaden. Det har också bråkats om hur mycket pengar finansministern planerar att sätta av för en sådan Hard Brexit i nästa veckas budget.

Och så då alla nyheter om att Teresa May har träffat den eller den premiärministern och företrädare för den ena eller andra gruppen. Och om att David Davies rest hit och dit för att diskutera Brexit.

En ytterligare del nyheter handlar om vems fel det är att ingenting händer i förhandlingarna i Bryssel. I EU väntar man på att britterna skall precisera sig. Båda parter har kommit överens om att först lösa ett antal knepiga knutar där de viktigaste är vilka åtaganden britterna föreslår när det gäller ekonomiska förpliktelser, hur gränsen mellan Nordirland och Irland, det vill säga mellan UK och EU skall hanteras samt villkoren för brittiska medborgare i EU och EU-medborgare i UK efter utträdet. I media pratas det miljarder men EU är inte nöjda med ett belopp utan vill räkna ut totalen när man är överens vilka åtaganden som EU gjorde när Storbritannien var med som skall fullföljas. Antagligen är det mängder av infrastruktursatsningar som påbörjats med vissa budgetförutsättningar som inte är färdiga exakt den dag britterna träder ut. Normalt brukar inte EU:s böcker kunna stängas och slutgiltiga kostnader fastställas förrän 3-4 år efter budgetårets utgång. Vilka mekanismer är britterna beredda att stå fast vid – och vilka kräver EU att britterna fullföljer. Nog så komplicerat.

Och gränsen mitt över Irland, som orsakade så mycket elände och dödande i slutet av 1900-talet. Hur skall den fixas? Ingen vill ju ha nya stridigheter men samtidigt måste man ju respektera att Storbritannien vill markera skillnad mellan EU och UK. Irland vill inte ha någon gräns men gräns måste det ju bli. Hur skall den upprätthållas? EU tycker att britterna har huvudansvar för att finna åtminstone en utgångspunkt för fortsatta diskussioner.

I veckan kom en dom i Europadomstolen som förklarade att UK inte har rätt att hindra en spansk kvinna med brittiskt pass att bo i Storbritannien med sin Algeriske man. Den illustrerar EU:s underkännande av Teresa Mays löfte om att EU-medborgare, som bor i UK, skall få behålla sina rättigheter efter utträdet. Men man kommer inte att acceptera domar från ECJ. Och hur skall EU-medborgarna då få behålla sina rättigheter så som de nu bestäms via ECJ:s tolkning av fördraget? Antagligen är den sista punkten enklast att lösa men inte ens där anser EU att britterna är konkreta nog.

I Storbritannien ser ambitionerna att fördela ansvar för att inget händer naturligtvis delvis annorlunda. En del hävdar att EU djävlas, som straff för utträdet. Och visst finns det en del uttalanden som antyder att det finns sådana element. EU krånglar och fördröjer medvetet, kanske som en förhandlingstaktik för att sätta press på UK säger en kanske större skara.

Partipolitiken spelar nu också en viss roll. De som beskyller EU är i första hand regeringssidans olika anhängare medan oppositionen naturligen har större anledning att lägga skulden på regeringen och den brittiska insatsen vid förhandlingsbordet. Nu är partiernas positioner inte alldeles tydliga eftersom Tories är splittrade i stanna kvar och lämna medan Labouroppositionen är för att stanna kvar utom partiledaren Corbyn som alltid varit emot och så redan i folkomröstningskampanjen och alltfort varit extremt otydlig. Och tydligheten blir ju inte mindre eftersom väldigt få tydligt och klart motsätter sig folkets vilja som den tog sig uttryck i folkomröstningen.

Splittringens och otydlighetens praktiska betydelse är att Storbritannien egentligen inte har någon position alls vid sidan av att man skall lämna EU.

Och regeringen May är så skadskjuten av valresultatet i våras att den inte kan ta några djärva positioner alls, den har mycket små möjligheter att ens lägga förhandlingsbud.

Hade britterna förstått hur EU fungerar hade det antagligen varit något enklare. EU är ju en lagbunden förhandlingsorganisation med (hyggligt) fasta ramar och strikta processer för hur makten fördelas och utövas. Eftersom EU samarbetet helt och hållet bygger på förhandlingar mellan olika intressenter, medlemsstaterna, råd och parlament, länder utanför EU och så vidare i all oändlighet, så är EU sannolikt världshistoriens mest erfarna förhandlingsorganisation någonsin. För EU är Brexitförhandlingarna rakt upp och ned en massa lagtexter och beslut som skall gås igenom med en fin kam för att reda ut vad som gäller och vad som skall ändras i nästa steg. I Storbritannien handlar politiken nu om regeringen skall få göra som den vill eller om parlamentet skall bestämma. Den som sedan vinner kan bestämma i princip vad som helst. Gamla tiders kungliga suveränitet har överförts till den demokratiska församlingen och dess exekutiv. I EU har man maktdelning, där finns ingen suverän envåldshärskare, enskild eller som kollektiv. Och som sagt, byggdes upp som en förhandlingsorganisation där allas intressen skulle tas till vara. En sådan organisations dagliga liv måste exekveras av någon, men i EU:s fall fattas besluten av råd och parlament i ett invecklat beslutsförfarande. Kommissionen handlar på uppdrag, men beslutar inte. En sådan organisation kräver lagar och regler att hålla sig till om den alls skall kunna fungera.

Det riskerar sluta i en krasch. EU-kommissionen som fått ansvar för förhandlingarna med UK kan inte lägga bud som inte följer EU:s regelverk eftersom varje medlemsland och Europaparlamentet kan säga nej till slutavtalet och har var för sig veto. Om kommissionen börjar förhandla så att lagar och regler som tagits fram i känsliga förhandlingar mellan alla medlemsstater riskerar den att riva upp massor av konflikter som man förhandlat sig igenom. Och lagar som kommissionen inte kan ändra på egen hand, eller ens tolka utan ECJ. Och förhandlingar med Merkel och Macron räcker ju inte för att få ett avtal som Slovenien och Bulgarien och Ungern och Polen har i princip lika stora möjligheter som Tyskland att stoppa eller säga ja till.

Å andra sidan har kommissionen inget mandat att hämnas heller. Den har till uppgift att lösa upp vad som sammanfogats mödosamt under 40 år.

De besked som toppmötet hade tänkt vara moget att ge i oktober ser inte heller ut att kunna ges i december varför eurokraterna nu tittar på nästa möjlighet. Vårens första toppmöte ligger i slutet av mars, men EU:s ledare samlas till ett informellt möte i februari, för att diskutera inre angelägenheter, vilket skulle kunna vara en möjlighet besluta om nytt mandat för Barnier. Men bara om förhandlingarna satt fart. Det finns också beredskap för ett möte i januari om det går bättre än det ser ut.

Det skulle verkligen bli en nyhet i brittiska media.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner