Print Friendly

Rapport från Brexit: Ett nytt självmordsbrev

Av Per Heister | 19 maj 2017

Man kanske kan förstå hur djup Labours kris är när brittiska LO’s ordförande säger att det måste betraktas som en framgång om partiet kan behålla 200 av de nuvarande 229 mandaten. Särskilt om man vet att det skulle vara Labours sämsta resultat sedan 1924 Om de nuvarande opinionssiffrorna håller sig kommer 2017 att ställa det tidigare rekordusla valet 1983 i skuggan, rapporterar Per Heister från Brexitland.

Men man kan dra många paralleller till -83, då Jeremy Corbin först valdes in i Underhuset. Partiledaren och premiärministerkandidaten i Corbyns första valrörelse var Michael Foot. Han var då i samma ålder som Corbyn nu, han betraktades som spritt språngande vänster – utan mycket förankring i verkligheten – vilket ju är en huvudkritik också mot dagens partiledare. Redan under valrörelsen beskrev en av ledamöterna i Foots skuggkabinett valmanifestet som ”världshistoriens längsta självmordsbrev”. Högerflygeln i partiet hade gett upp att stoppa dumheterna och lät därför allt stå kvar, vilket gjorde manifestet till helt irrelevant. Tony Blair, som också blev invald för första gången hävdade att det skedde trots, inte på grund av valmanifestet. När Labours utkast till valmanifest i årets val läckte en vecka i förtid innehöll det nationalisering av energi, vattenverk och järnvägar, som alla privatiserades av Thatcher. Kring hur nationaliseringarna skall gå till och hur de skall finansieras har det uppstått oklarheter och de kan komma att leva vidare. Manifestet innehöll också gigantiska utgiftsökningar och skattehöjningar för alla som tjänar över 80.000 pund om året och en kraftig höjning av bolagsskatten. Utgiftsökningarna ligger någonstans mellan 550 miljarder kronor och 770, den förra siffran är Labours egna medan den andra är andras uppskattningar. Till det kommer ca 280 miljarder i infrastruktursatsningar, som skall lånefinansieras, varje år under de närmaste fem åren.

Manifestet har beskrivits som en blandning av Stalinism, studentmarxism och stöd till terrorism. Det bygger dock kanske lika mycket på Corbyns egna åsikter som på den exakta utformningen av manifestet.

När manifestet några dagar senare, efter massiv kritik också från många kandidater som underströk att det inte hade någon som helst relevans i deras valkrets och för övrigt hade de inte läst det, antogs kördes det igenom utan egentliga ändringar. Vänstern brydde sig inte om de nuvarande ledamöternas invändningar, inte ens medlemmar av skuggkabinettet, eftersom de ändå inte ansågs lojala mot partiledningen.

Det har också väckt en del uppmärksamhet att partiets kampanjgeneral är Trotskist och lämnade sitt kommunistiska parti för Labour så sent som i december i fjol.

Men parallellerna slutar inte där; 1983 splittrades Labour och ett Socialdemokratiskt parti uppstod vid sidan om. Nu diskuteras om det skall inträffa igen. Det ryktas att Tony Blair är sugen på att ta tag i frågan.

Nu spelar varken den socialistiska profilen på valmanifestet eller ens löften om populära reformer – många tror att tågen kommer att gå i tid och vattenräkningarna bli lägre om de förstatligas – eftersom partiet saknar all trovärdighet i ekonomisk politik och ingen enda – inte ens Brittiska LO’s ordförande Len McCluskey, som är Corbyns störste supporter – tror att Labour kommer att ha något inflytande efter valdagen.

Framgångsvågen för ”Theresa May’s Team”, som Torypartiet nu kallar sig för att locka nya väljargrupper, har inte till ringa del sin förklaring i den usla oppositionen. Det är många före detta trogna Labourväljare som nu förklarar öppet att de inte kan rösta på sitt gamla parti under Jeremy Corbyn och en hel del av dem är tydliga på att de skall rösta på Theresa May. Regeringspartiets hela kampanj bygger på att man skall vinna nya väljare. (För läsare som är vana vid proportionella val gäller det att tänka om. Enmansvalkretsar är en helt annan sak och en helt annorlunda valrörelse än med proportionella val. Parallellerna går till valrörelse i USA, inte till våra val.) Normalt gäller det att vinna kampanjen i valkretsar som är jämna, där de stora partierna är i det närmaste lika stora. Under 2000-talet har det handlat om ca 150 ”marginal seats” där kampen stått. Den här gången har Tories valt en gröt annan taktik; Theresa May jagar väljare långt inne i Labours kärnområden. Hon jagar inte väljare i blåa valkretsar utan nästan uteslutande i röda. Främst drivs kampanjen i valkretsar där UKIP varit starka genom att gamla sossar röstat på Brexitpartiet och som nu ser Theresa May som ett säkrare kort för att få Storbritannien att verkligen lämna EU.

Och Tories politik håller på att anpassas efter de nya väljarna. Gamla Labourlöften, som Tories skrattade åt som tokvänster i valrörelsen för 2015, fräschas till något lite och blir konservativa vallöften i år.

Men det är Brexit som är hjärtat i Tories valrörelse. Och Kommissionsordförande Jean-Claude Juncker beramade middag har spelat May i händerna. De är ute efter oss, de vill djävlas med Uk och då gäller det att ha ”Strong and Stable Leadership”. Tror ni Theresa May eller Jeremy Corbin ät bäst på att stånupp för Storbritannien? Tror ni Corbyn kan vara strong and stable?

Och det är ju just Strong and Stable som gör att Boris Johnson gömts undan från kampanjen. Ingenting där Boris Johnson är inblandad skickar signaler som kan betecknas Strong eller Stable. När han nyss dök upp i en intervju förklarade han att det inte alls skulle bli några brittiska slutbetalningar av åtaganden gentemot EU tvärtom skulle det nog sluta med att EU var skyldiga Storbritannien pengar…

Och så själva huvudargumentet – och det dramatiska missförståndet – om att med ett kraftfullt stöd på hemmaplan blir Theresa Mays förhandlingsposition så stark att EU kommer att få ge sig. Visst, om Theresa Mays stöd blir överväldigande så kommer hon att kunna förhandla tuffare men gentemot EU är det svårt att se vad det skulle ha gör betydelse. Det är Storbritannien som vill lämna och ingen i central position inom EU tror ju att det går att ändra på. Så hennes förhandlingsposition mot EU är ju svag från början. Och EU förhandlar mot de lagar och EU-beslut som malts fram i årtionden, som ingen EU-förhandlare har mandat att gå ifrån. Hela det brittiska upplägget för förhandlingar förefaller bygga på tanken att allt är förhandlingsbart, allt kan diskuteras. Men så kan inte förhandlingar med EU hanteras. Åtminstone inte för EU. Det förefaller som om de inte dragit några lärdomar alls från de förhandlingar David Cameron förde med EU innan folkomröstningen utlystes. Det fanns inget utrymme för att EU skulle ge Cameron avsteg från de gemensamma reglerna. Det finns lagstiftning och lagarna skall tolkas av domstolar ytterst EU-domstolen.

Nåväl, May’s mandat kommer naturligtvis att ha betydelse för hur hon kan spela med Underhuset.

Och i teorin skulle en stark majoritet ge utrymme för henne att köra över en betydande del av sin egen parlamentsgrupp. Men efterhand som det blivit klart vilka som kandiderar för Tories har utrymmet minskat. Det beräknas att medan de så kallade euroskeptikerna tidigare varit en högljudd, men ändå minoritet kommer de nu att utgöra ca 2/3-delar av Tories parlamentsgrupp. Och de kommer inte att lämna utrymme för några avsteg från en hård Brexit. Eftersom urvalsprocessen visserligen formellt är lokal, det är valkretsens partiorganisation som väljer, men ganska hårt centralstyrd i det att valkretsarna bara får välja från en lista som sammanställts på ”Central Office” undrar man om May har agerat långsiktigt när hon fyller gruppen med Brexiters. De var ju den tiger som Cameron försökte, och misslyckades med att rida. Och före honom var det Howard och före honom Duncan-Smith och före honom Hague och innan dess Mayor…
Men kanske tänker hon, den dagen, den sorgen.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner