Print Friendly

Rapport från Brexit: De stora partierna slits sönder inifrån

Av Per Heister | 4 maj 2018



Sanningens ögonblick närmar sig i Storbritanniens utträdesförhandlingar med EU. Samtidigt brottas båda de stora partierna med interna stridigheter: Tory kan inte enas om Brexit, och Labour plågas av sekteristiska vänstergrupper och envisa anklagelser om antisemitism. Per Heister rapporterar från ett Brexitland i gungning.

Senast till EU-toppmötet den 28-29 juni måste Irlandsfrågan ha en lösning. Det är rimligen omöjligt att UK utträder ur tullunionen med EU utan att det blir en gräns mellan Nordirland och EU i form av Irland. Hittills har ingen kommit på en lösning som kan få stöd både i EU och av den hårda kärnan av Brexitanhängare. Dessutom måste lösningen få stöd av DUP, som villkorar sitt stöd för Theresa May dels med att det inte skall finnas någon gräns på den gröna ön men inte heller får några hinder riskera unionen mellan Nordirland och resten av Storbritannien.

Den gångna veckan har striden i regeringens Brexitkabinett enligt uppgift varit stenhård, med 6 mot 5 har man förkastat Mays försök till lösning; att Storbritannien skulle hålla EU:s yttre gräns och ta upp tullar som sedan skulle återbetalas till de importörer som inte skickade vidare sina varor och tjänster till EU27. Nu skall alternativa lösningar utredas innan man har nya överläggningar.

Mays dilemma är att hon har dryga 60 hårdföra Brexiteers i det egna partiet, som är beredda att fälla henne om det inte blir en lösning i deras smak, och så har hon närmare 250 parlamentsledamöter som vill hitta mjukare sätt att lämna EU, kanske stanna kvar i tullunionen till och med. Hon skulle antagligen vinna en omröstning i parlamentet men då med hjälp av Labour och det skulle i sin tur leda till att de dryga 60 skulle kräva hennes avgång. De 60 räcker inte till att fälla henne men väl till att kräva en omröstning om hennes ställning. Och för en redan vek premiärminister är det inte eftersträvansvärt. Och i värsta fall för samtliga parlamentsledamöter bestämmer hon sig för att ta tillfället att hoppa av!

Då riskerar Tories att förlora makten.

Men Brexitförhandlingarna som alltså förefaller slita sönder Torypartiet inifrån är inte det enda som händer i brittisk politik.

Labour håller också på att slitas sönder inifrån. Sedan ledarstriden efter valet 2015 leds det av extremisten Jeremy Corbyn. Det är i sig unikt att ett av de stora brittiska partierna leds av en extremist men nu har det drivit partiet in i fraktionsstrider och personkonflikter, som är i en helt egen division. Det stora facket Unite har tagit över Labour tillsammans med den radikala aktiviströrelsen Momentum. Den fraktionen leds av Unites generalsekreterare Len McCluskey och Jon Lansman, som är nära vän till Corbyn sedan 70-talet, var hans kampanjledare när han valdes till partiledare och som satte upp Momentum för att stärka Corbyn internt i partiet.

Momentums främsta fiende är PLP, det vill säga parlamentsgruppen. Det brittiska partiväsendet ger traditionellt ledamöterna, som väljs i enmansvalkretsar, en mycket stark ställning. Det är gruppen i parlamentet som traditionellt väljer partiledare och det är ur den gruppen ministrar utses. Förändringar i partidemokratin i båda partier har gett partimedlemmarna ett kraftigt ökat inflytande och det var bara därför Jeremy Corbyn kunde bli vald. I parlamentsgruppen har han i över 40 år varit en illojal och extrem medlem på yttersta vänsterkanten. Kraven för att man skulle bli kandidat – utsedd av partigruppen i parlamentet – sänktes så att bara få ledamöter behövde stödja en kandidat för att han skulle vara med i medlemsomröstningen, vilket gjorde att Corbyn kunde väljas av nyinskrivna aktivister organiserade av Lansman.

Corbyn har alltså inte haft förtroende i sin parlamentsgrupp och de skuggministrar han utsåg när han var nyvald, hoppade av i en strid ström och till slut i en stor skara inför valet 2017. Tumultet i Labour var säkert en viktig anledning till att Theresa May vågade utlysa, det val, som sedan blev en katastrof för hennes parti.

Jeremy Corbyn har sedan dess arbetat hårt på att befästa sina positioner. Hela partiapparaten sköttes ju av Blair och Brownlojala Labouranställda, hemmahörande på partiets högerkant, precis som parlamentsgruppen.

Efter valet 2017 var oppositionen internt naturligtvis relativt dämpad eftersom Corbyn personligen kunnat leverera det bästa valresultatet på många år. Och det mot alla opinionsmätningar och förväntningar. Corbyn visade sig valbar.

Men nu är striden i full sving.

Corbyns förtrogna har påfallande ofta lika extrema åsikter som han. McCluskey och många i partiledarstaben har flörtat med yttersta vänstern, inte sällan i maoistiska och stalinistiska organisationer. De har beskyllts för ”entrism” det vill säga organisationsmetoder som trotskister ofta använder sig av; man infiltrerar och tar genom noggrann planering och hemligt samarbete över en organisation som är större och viktigare än den egna. Momentum, liksom facket Unite är entristiska organisationer där lojala med den lösligare Momentum eller Unite besätter poster inom Labour för att trycka ut de men inte gillar. Man tar över.

När Labour skulle välja ny generalsekreterare tidigare i vår blev på det sättet Jennie Formby, som i början av 90-talet hade en affär med Len McCluskey, som ledde till deras gemensamma barn.

Momentum och Unite är långtifrån överens om hur saker och ting skall vara men tillsammans är de numera den helt dominerande kraften bakom Corbyn.

Fraktionsstriderna är plågsamma internt, så är det alltid när idépolitik övergår i personpolitik. De som petas och förlorar inflytande tiger inte alltid still.

Den här våren har anklagelserna om antisemitism inom Labour fått mycket stort genomslag. Corbyn har tvingats ta avstånd från antisemitiska uttalanden men har också anklagats för att bara muntligt ta avstånd utan att mena något eller följa upp anklagelserna mer handgripligt. I en debatt i underhuset anklagade flera judiska ledamöter i hans egna parti honom för att släta över eller rent av hålla antisemiter bakom ryggen.

Antisemitism har alltid funnits i Labour. Och den förstärks väl såväl av ensidigt stöd av Palestina som av den avindividualiserade politiska ambitionen att ställa grupper mot varandra. Det blir ganska snabbt svårt att hålla reda på varför man skall hata den ena eller andra gruppen och då blir bankirer, rika och judar så småningom samma sak. Och alla grupperna var och en värda förakt.

Det är hur som helst påtagligt ofta Labours vänsterflygel drabbas av uttalanden som försätter dem i blåsväder. I början av året upptäckte någon att Jeremy Corbyn under en tid innan han blev partiledare var medlem i två olika slutna antisemitiska facebookgrupper där bland annat vandringssägner om att Israel skördar organ från döda. Och Corbyn hade aldrig tagit avstånd från sådana inlägg. Tvärtom hade han uppskattande uttalat sig till stöd för en stor graffitimålning där bankirer var i skottgluggen och vars karikatyrer var tydligt antisemitiska i samma anda som Der Stürmer på sin tid. Corbyn förstod inte varför den skulle tas ned/målas över: ”är ju i gott sällskap. Rockefeller förstörde Diego Vieras murmålning för att den innehöll en bild av Lenin.”

Ofta har Labour tvingats ta avstånd från en annan av partiets karismatiska ledare, förre borgmästaren i London, Ken Livingstone som ofta gjort antisemitiska uttalanden. Och på twitter dyker det upp Labouraktivister på högsta nivå som kallar Förintelsen för ”a Hoax” och påstår att Mossad mördade John F Kennedy. Just nu har man tillfälligt stängt av parlamentsledamoten Chris Williamson som särskilt understrukit hur stolt han är att dela scen med Jackie Walker, som i sin tur stängts av från Momentum för att hon gjort antisemitiska uttalanden. Beskrivit det som att judar har en privilegierad ställning i Storbritannien och gått till angrepp på Jon Lansman, som är uppvuxen som ortodox jude och som försöker förbättra relationerna mellan Labour och Israel.

Det senare är inte alldeles enkelt sedan det Israeliska Arbetarpartiets ordförande Avi Gabbay i ett skarpt brev till Jeremy Corbyn, brutit relationen med brittiska Labour för ”den fientlighet Du visat den judiska gemenskapen och de i uttalanden du tillåtit”.

Corbyns problem blev inte mindre besvärliga när en demonstration organiserades utanför Underhuset mot antisemitismen inom Labour, till vilken också några Labour ledamöter anslöt sig.

Och kanske säger det något att den siste valde kommunalpolitikern för nazistiska BNP, British National Party, lovade att ge sin röst till Labour i torsdagens kommunalval.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner