Print Friendly

Rapport från Brexit: Dags för Guy Fawkes eller åtminstone kontrapropositionsvotering!

Av Per Heister | 11 januari 2019



När detta skrivs torsdagen den 10 januari har den amerikanska statsapparaten varit delvis nedstängd i tre veckor, det har gått fyra månader sedan Sverige hade en ordinarie regering. Men ingenting går upp mot det kaos som råder i brittisk politik, rapporterar Per Heister från Brexitland.

Det politiska systemet i Storbritannien, som saknar skriven grundlag utan bygger på historiska traditioner, har både betraktats som ett bålverk för demokrati och en förebild för andra länder. Inte minst den livliga debatten i Underhuset har kittlat med eleganta formulering och rejäla politiska konflikter där möbleringen i salen med de politiska motståndarna på bänkar mitt emot varandra med så stort avstånd att man inte når till den andra sidan med svärdet utan är hänvisad till muntliga förolämpningar. Och elegantare förolämpningar har aldrig funnits; Churchil om Atlee: ”A modest man with much to be modest about” eller David Camerons första framträdande där han påpekade att Tony Blair ”was the future once”. Och som ledde till att han tackade för sig i House of Commons med formuleringen ”I was the future once”-

Det må vara att de oskrivna lagarna och reglerna med rötter i historien har tjänat britterna väl, men tiderna förändras. Kanske är det brittiska underhuset inte framtiden längre? Missförstå mig inte, den brittiska traditionen har åtskillig charm och stort underhållningsvärde men den pågående Brexitkrisen bygger på sättet som Storbritannien styrs. Enmansvalkretsarna har många styrkor. De ger en nära kontakt mellan väljare och valda, de stärker de enskilda ledamöterna gentemot centralisering och konformitet. Man noterar att politiker som väljs i enmansvalkretsar förefaller knäppare än de som väljs i proportionella val på listor tenderar komma från allt annat jämfört större och mer anonyma valkretsar med längre avstånd mellan folket och de folkvalda. Enmansvalkretsarna har dessutom sin styrka i att de tenderar ge regeringar med mycket starkt ställning i och med den vanligtvis tydliga majoriteten. Och så får man normalt ett tvåpartisystem.

Den brittiska regeringens starka ställning har haft stor betydelse för beslut- och handlingskraft. En brittisk premiärminister har historiskt haft makt, med stort M, som inte är så vanlig i andra parlamentariska demokratier.

Voteringarna i det brittiska parlamentet är alltid ett ja eller ett nej till regeringens förslag. Parlamentet, som ju alltid varit stolt och pretentiöst, har i själva verket varit ganska fogligt när det väl utnämnt sin premiärminister.

No more. Åtminstone inte i Brexitfrågan. Nu är parlamentet och hela systemet dysfunktionellt på ett sätt som blir tydligare och tydligare. Theresa Mays beroende av de nordirländska Unionisterna och den interna splittringen gör beslutsfattandet nästan omöjligt.

Den brittiska regeringens svaga ställning har allvarligt försvårat förhandlingarna med EU. Insiders berättar att i själva verket har huvuddelen av förhandlingen bestått i att Barnier och hans stab väntat på att britterna gjort upp sinsemellan om sin position. Ofta har det varit utomordentligt svårt eftersom det inte varit möjligt att hitta en position att enas kring. Alla som känner EU vet att förhandlingar genomförs med lagar och regler som bas och från det kan man i enstaka fall göra avsteg, men i slutändan är det som det sägs om att fotboll är et spel många ägnar sig åt och till slut vinner Tyskland; i slutet vinner EU alla förhandlingar.

Hade May haft en majoritet, liknande den Blair fick 1997 med 418 av 659 (650 numera), skulle hon kunna strunta i sina 100 brexitörer och driva igenom sitt avtal. Hon hade behövt fler ja än nej eftersom man tar ställning för eller emot.

Som det ser ut nu, finns det ingen majoritet för någonting. Oavsett vilket förslag vilken premiärminister som helst lägger fram skulle det få en majoritet emot sig. Det avtal hon förhandlat fram med EU förlorar en ja/nej-votering, liksom ”Hård Brexit”, en andra folkomröstning, EEA-medlemskap och så vidare.

På samma sätt som det ligger i traditionen att regeringssidan är starkare än oppositionen och därför alltid vinner, finns det ingen tradition av kompromisser och överenskommelser. Regeringen leder landet och oppositionen spjärnar, mer eller mindre lojalt, emot. Man kan, undantagsvis, lägga ändringsförslag till regeringens propositioner men de röstas om separat med ja/nejröster. Kontrapropositionsvoteringar som är kärnan i svensk föreningstradition tar ju på ett effektivt sätt fram två huvudförslag som står mot varandra och ett vinner, dvs det blir ett beslut. Som kan verkställas. I Storbritannien saknas hela den möjligheten.

Lösningen av hur utträdet skall gå till underlättas ju inte heller av att Labour nogsamt undviker att inta någon annan position än de som ledningen tror gynnar partiet. Delvis beror det på att partiet därmed försöker dölja den djupa splittring som finns också hos Labour, delvis beror det på att man efter valet 2017 var så nära att vinna regeringsmakten att man starkt tror att man skulle vinna ett nytt val.

När Labourledaren Jeremy Corbyn på torsdagen efter mycket marknadsföring och uppblåsta förväntningar höll ett större tal, underströks mycket tydligt att Labour inte avser hjälpa till om Corbyn får bestämma. Talet gav ingen ny information. Corbyn vill ha nyval för att sedan kräva en omförhandling med EU om utträdet. Ideen att en Labourregering skulle vinna större framgångar i förhandlingarna är det få utanför partiledningen som tror. Kärnan i de nya kraven är att man skall vara med i den inre marknaden och tullunionen men kunna föra en självständig handelspolitik samtidigt som man har inflytande, som icke-medlemmar i EU:s förhandlingsposition. Och kunna vara fria att ge statsstöd till brittiska företag mm. Var och en inser att det inte är en position mer än för att kunna vara missnöjd med vad helst regeringen skulle kunna åstadkomma.

Den fråga media var mest intresserad av att Corbyn skulle svara på var om han var beredd att verkställa sitt hot om misstroendeomröstning mot May om hon förlorar omröstningen om regeringens Brexitavtal med EU på tisdag. Och han svarade på sitt sätt upplysande att så fort de hade chansen att vinna en sådan förtroendeomröstning skulle han begära en.

Paradoxalt nog innebär det att hans enda chans för att få en majoritet mot May är att hon vinner omröstningen på tisdag. Då kan man utgå från att de nordirländska unionisterna blir så missnöjda att de drar undan sitt stöd för henne. Om det avtal de själva är emot faller behöver de inte dra tillbaka sitt stöd.

På tisdag faller Theresa Mays förhandlingsavtal med EU, sannolikt med ca 120 röster. Hur går det sedan? Om det kan man bara gissa. En vanlig gissning är att May försöker få igenom några ändringsförslag till regeringens nyss fällda förslag som innebär att parlamentet preciserar vad som behövs för att stödja förslaget. Regeringen har gått enskilda ändringsförslag från Labour om att behålla minst samma reglering av arbetets villkor som EU har, med syftet att vinna över enskilda ledamöter till regeringens linje. I beräkningarna om man kan få parlamentet att precisera sina krav, kanske det kunde vara möjligt att få EU att ge vika tillräckligt för att kunna vinna över 60 – 70 ledamöter, som behövs för regeringen för att vinna i en andra eller tredje omröstning om samma förslag.

Sannolikheten för en hård brexit utan avtal minskar nog även om vi närmar oss beslutat utträdesdatum. Parlamentet har vid ett par omröstningar markerat att det inte finns någon majoritet som är beredd acceptera att Storbritannien kraschar ut ur EU. Då kommer också Theresa Mays lojalaste ledamöter att bryta partilinjen och kräva en folkomröstning. Och då blir det nog det.

Såväl nyval, en andra folkomröstning som, kanske, ytterligare förhandlingar med EU kan komma att kräva att UK begär att skjuta på utträdet genom att ta tillbaka sin paragraf 50-anmälan om utträde den 29 mars klockan 23.00 Big Ben time.

I brist på en stark exekutiv makt gäller det för parlamentet att ta sig samma så att ingen kommer på samma idé, som Guy Fawkes en gång hade.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism