Rapport från Brexit: Bloody Difficult, Strong and Stable!

De vanligaste slagorden i den brittiska valrörelsen används mycket flitigare än någonsin Make America great again, rapportera Per Heister från Brexitland.

De handlar om Theresa May. Det var gamle partiräven Ken Clarke, som i ett samtal, som filmades i smyg när diskussionerna om Camerons efterträdare skulle utses pågick förra sommaren, som beskrev May som ”a bloody difficult woman”. Nu använder hon själv beteckningen som en effektiv valslogan, tillsammans med hennes mantra om att Storbritannien i förhandlingarna med EU om utträdet behöver strong and stable leadership. Och det kan bara hon, definitivt inte oppositionsledaren Jeremy Corbyn, leverera.

Oron bland brittiska medborgare för vad som skall hända vid Brexit ledde i fjol till att antalet britter med irländska rötter, som ansökte om irländskt medborgarskap ökade med 40%. Hittills i år har antalet ökat med 70% på fjolårets siffra!

Varje krönika behöver ju en inledning som lockar till läsning och sedan skall texten flyta på. Den här gången slits jag mellan de här två, men får bryta här och mer än flyta på med text göra några, kanske spridda, reflektioner om den brittiska debatten. Det pågår en intressant och mycket hektisk valrörelse. Den kräver några kommentarer, helt central i valrörelsen är också förhandlingarna om utträdet men samtidigt är utträdesförhandlingarna en helt egen fråga. De brittiska väljarna kommer inte att påverka hur EU agerar. Om detta några reflektioner också.

Men jag börjar reflektera över kulturskillnader som vi inte kan förstå och som blir så uppenbara att man vill skrika rakt ut! Jag tror jag begriper hur en valrörelse fungerar i ett flerpartisystem med proportionella val, och kan föreställa mig ganska väl hur det fungerar i enmansvalkretsar, vilket påverkar partikultur och ledarskap och hur sakfrågor hanteras på sätt som skiljer sig från proportionella val. Jag har också under 20 år i Europaparlamentet – och Belgien – kommit att successivt, och ganska långsamt, förstå att kulturella skillnader betyder mycket mer för politiken än jag tidigare kunnat föreställa mig och de flesta inser. När Theresa May talar om att hon skall förhandla om Storbritanniens utträde ur EU menar hon något distinkt annorlunda än ”EU” tänker sig. Brittiska politiker, som är valda i enmansvalkretsar, uppfattar sig av tradition inte minst som representanter för hela sin valkrets, inte bara de som röstade på dem. De företräder sin valkrets genom att försöka hjälpa invånarna med alla möjliga problem de kan ha med myndigheter och andra. Politikerna har ett mycket mer personligt och mer direkt ansvar än vi andra är vana vid. De representerar sina väljare mer direkt. Om vi tänker efter noterar vi att politiker från länder med enmansvalkretsar – inte minst USA – för oss verkar mer, låt oss säga, ”excentriska”. Andelen ”inte PK” är mycket större eftersom de ofta har närmare relationer med ”vanliga” väljare än med andra parlamentsledamöter och de välformulerade tjattrande klasserna.

Ministrar har ett direkt ansvar för hur beslut verkställs och hela vår – väldigt svenska – myndighetskultur med ämbetsmän som verkställer saknas helt. Den främsta smädelsen mot EU:s olika institutioner är att de består av ”unelected officials”. ”Unelected” domare i EU-domstolen skall inte kunna bestämma över det brittiska parlamentet, ”unelected” kommissionen och dess ordförande Juncker saknar all legitimitet.

Ur denna syn följer bisarrt nog en annan syn på vad ”the rule of Law” innebär för oss andra men också vad en förhandling med EU betyder. För kommissionen är det en genomgång av regelsystemet, genomförd av byråkrater, och sedan kommer man till bedömningsfrågor som måste lyftas till en politisk nivå där regelverket inte är tydligt eller kan tolkas på olika sätt. Theresa May kliver in i Brexitförhandlingarna med utgångspunkten att hon företräder UK och kan antingen förhandla med alla övriga 27 regeringschefer eller kanske motvilligt med Juncker. Och att allt ligger öppet på bordet. Medvetet eller omedvetet förstår hon inte att det finns lagar som skall följas, överenskommelser som man hanterar som avtal och åtaganden som man kan försöka lösa upp men som inte automatiskt är öppet för förhandlingar i den mening May menar.

Ingen kan företräda EU och börja göra överenskommelser som slår sönder direktiv och åtaganden som mejslats fram som oerhört intrikata kompromisser om regler som alla sedan med varierande entusiasm ställt sig bakom. Det är för många inblandade för att bara komma överens. Och en rejäl genomgång om hur alla dessa kompromissade lagar som binder medlemsstaterna till varandra är grunden för det som sedan i EU-mening återstår att lösa i förhandlingar med några få personer inblandade, som i sedan i sin tur skall godkännas av mer än 28 parlament. I Belgien skall Valloniens parlament säga sitt också.

En annan reflektion är att storleken har en väldig betydelse. Man märker ständigt hur mycket svårare politiker från stora länder har att förstå hur det fungerar i andra lände. Nog brukar det skojas med att svenskar säger att ”vi brukar göra så här”, men det beror mest på att tyskar, fransmän och britter aldrig bryr sig om den där ursäkten, de bara tala om hur det skall vara. Kommer man från ett litet och utlandsberoende land förstår man att man kanske inte är förlaga till allt tankearbete och all kultur i hela världen. Det där är svårare att förstå om man inte har samma behov att anpassa sig och försöka förstå andra. Britterna kan med rätta hävda att de styrde världen en tid, och lever i förvånansvärt stor utsträckning kvar i det gamla. Man bevarar så mycket man kan av det som var och slår vakt om det. Inte minst de stolta traditionerna att ”rule the waves” och även om man uppskattar det mesta av denna stolta historia, vardandet av tidigare generationers framgångar och infrastruktur medverkar det också till att de har förvånande liten förståelse för att man i en globaliserad värld kan behöva samarbeta och kompromissa.

Redan berört är att olika syn på ”förhandlingar” också betyder olika syn på vad en förhandlare är. Av den mycket spektakulära – och omdömeslösa – läckan till tyska media om Mays och Junckers middagsdiskussion i slutet av april, framgår också att Juncker tagit för givet att Brexitministern David Davis var den av EU-kommissionen utsedde chefsförhandlare, Michel Barniers motpart. Theresa May förefaller betrakta sig själv som förhandlare och hon tycks ha räknat med att de skall sitta ned fyra dagar i månaden till förhandlingarna är slutförda…

Och så då någon reflektion om substansen i förhandlingarna. Båda sidor tycks överens om att det första problemet som måste lösas upp är situationen för de britter som bor i de andra 27 länderna – 1,2 miljoner – och de ca 3,5 miljoner från de övriga 27 medlemsstaterna. (Om vi bortser från EP:s egen chefsförhandlare – som inte har någon formell roll utan bara kan skapa oreda i förhandlingarna – den, låt oss säga ”excentriske” Guy Verhofstadt, som anser att den viktigaste frågan att lösa är rösträtten till Europaparlamentsvalen.)

May förväntade sig enligt den omdömeslösa läckan att dessa frågor kunde lösas i början av juni. Vid en mycket intressant paneldiskussion på Europaparlamentets Londonkontor i veckan diskuterades saken i konstruktiv anda, som dock underströk komplexiteten. Om EU medborgare i UK får behålla de rättigheter de idag har kommer de att ha privilegier som britter inte har. Om de får samma rättigheter som britter förlorar de rättigheter de redan har. Får en grek som arbetar och bor i UK ta hit sin mamma när den fria rörligheten upphör? Hur komplicerat får det vara och vilka regler gäller om en svenska i London vill gifta sig och flytta samman med sin brasilianska pojkvän? Och hur skall sjukvården finansieras för den brittiska pensionär som bor på solkusten i Spanien om Storbritannien blir ett tredjeland bland andra, utan att äta kakan och ha den kvar?

För EU handlar det om att slå vakt om 3,5 miljoner medborgares livssituation, och för länder i Östeuropa om betydande belopp de som arbetar utomlands skickar hem till släkt och vänner, men för Storbritannien handlar det också om arbetskraft för att hålla landet igång. Och det handlar både om högkvalificerade specialister och lågutbildad billig arbetskraft. Redan nu har det synts svårigheter att behålla båda kategorierna, eftersom pundet sjunkit mer än tio procent blir jobben mindre attraktiva och beloppen man kan skicka hem till släkten blir lägre. Och båda kategorierna är eftertraktade på annat håll. Allra mest de högkvalificerade som britterna dessutom vill attrahera också efter Brexit. De är alla viktiga för att allt skall fungera. ”De behövs”, påpekade en av experterna i panelen, ”i fjol hade vi cirka 330,000 arbetsimmigranter och arbetslösheten sjönk, inte steg.”

På många håll, inte minst i livsmedelsindustrin är uppemot hälften av personalen utlänningar och om de flyttar förlorar de lokalt anställda också jobbet. Samtidigt finns det betydande potential i att strypa tillgången på billig arbetskraft ur ett övergripande brittiskt perspektiv, Det kommer att tvinga både näringslivet och offentlig vård och omsorg att automatisera och modernisera, som släpat efter när tillgången på billig personal varit så riklig. Man kan, med ett nästan brittiskt understatement, sammanfatta med att sannolikheten för att problemet kommer att lösas i början av juni inte är särskilt stor.

Tillbaka till valrörelsen, där frågan ju egentligen är hur stor valseger Theresa May kommer att kunna räkna hem den 8 juni. Det är ett val för henne att förlora. Det skiljer just nu upp till 20 % mellan hennes Toryparti och Jeremy Corbyns Labour. Inte ens mätningar som visar på 10 % skillnad ger ju mycket hopp. Men det finns en betydande risk för att Toryväljarna inte känner sig motiverade att masa sig iväg till valurnorna när övertaget ser så massivt ut, och när den stora valfrågan egentligen avgjordes redan den 23 juni i fjol och på ett sätt som vållar oenighet inom båda de stora partiernas kärna om det egna partiets position.

Theresa May har velat göra det till ett val mellan henne och Corbyn. Det bör hon vinna lätt, inte ens Corbyns parlamentsledamöter tycker att han duger något till. Strong and stable leadership är Mays mantra om sig själv. Sällan har någon utomstående gjort en så stark insats för att stärka en sittande regeringschef som den omdömeslöse läckan i Juncker stab – alla utgår från att det är hans stabschef Martin Selmayr som är skyldig, han är tillräckligt arrogant att göra vad som faller honom in. Här fick May alldeles utan egen förskyllan, en yttre fiende som både Ungerns premiärminister Orban och den Turkiske presidenten Erdogan jobbat hårt för att trumma upp.

Det som läcktes må ha varit nedsättande för May, men spelade definitivt med i kampanjplanen. De senaste dagarna har valrörelsen dominerats av påståenden om att EU vill bli av med henne för att hon är så besvärlig, inte gör som EU vill, inte följer deras spelregler. Hon har skaffat sig en yttre fiende och vem kan vara bättre än ”unelected bureaucrats in Brussels”? Här behövs Strong and stable leadership mot EU. Och det är en uppgift som bäst hanteras av en ”Bloody difficult woman”!

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland