Print Friendly

Radioutredningen än en gång

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

481
RADIOUTREDNINGEN ÄN EN GÅNG
sekreterare Jan Gillberg
granskade i en artikel i nr 4
av Sv. T. resultatet av radioutredningens arbete. Detta
föranledde utredningens sekreterare, docent Ingemar
Lindblad, att göra ett inlägg
i nr 7, varefter Gillberg replikerade i nr 8. Såväl Lindblad
som Gillberg återkommer i
detta nr. med nya inlägg, vartill kommer ett brev från radiochefen Olof Rydbeck, som
Sv. T. publicerar på Lindblads
begäran. Därmed betraktar
red. debatten i denna fråga
som avslutad för tidskriftens
vidkommande.
Radiochefen:
Med anledning av sekreterare
Jan Gillbergs artikel i nr 8 av Sv. T.
ber jag få meddela, att docent Ingemar Lindblad på intet sätt varit
knuten till Sveriges Radio under
den tid han tjänstgjorde som radioutredningens sekreterare. Däremot har Sveriges Radio sedan utredningsarbetet avslutats anmodat
docent Lindblad att för företagets
räkning genomföra vissa utredningsuppdrag, som beräknats vara
slutförda vid detta års utgång. I
sin egenskap av expert har han administrativt knutits till radiochefens kansli.
Olof Rydbeck
Lindblad:
Det är beklagligt att behöva trötta Sv. T :s läsare ännu en gång med
att korrigera fil. kand. Jan Gillbergs egendomligheter. Att han tycker illa om radioutredningen kan
vid det här laget knappast överraska- eller intressera- någon.
I nr 8 av Sv. T. har G. emellertid
publicerat påståenden av den arten
att de, om någon till äventyrs skulle tro G. om någon vederhäftighet,
allvarligt skulle skada mitt goda
namn och rykte. Radiochefen Olof
Rydbeck har i särskilt brev gjort
de rättelser som berör Sveriges Radio. Själv måste jag därutöver meddela läsarna:
(l) Jag skrev självfallet mitt inlägg i Sv. T. som f. d. sekreterare
i radioutredningen, alltså helt på
eget ansvar. Inlägget hade inte utformats som en skrivelse från Sveriges Radio och var inte i formell
mening ett uttalande från radiochefens kansli, såsom G. påstår.
Varifrån han fått detta är inte bekant.
(2) Jag är inte heller »högsta
hönset» inom radiochefens kansli,
vad nu detta skall betyda. Jag är
inte ens fast anställd på företaget
utan bestrider direkt åt radiochefen vissa tillfälliga uppdrag som
sakkunnig. Vem som helst inom
kansliet hade kunnat upplysa G.
om detta om han velat använda telefonen.
(3) Med en ton som möjligen
skulle passat en gymnasist hävdar
482
G. att jag under fem års tid lyckats
undgå att höra talas om en ny metod för att distribuera TV-program
som »diskuterats på högsta nivå
inom telestyrelsen och där accepterats som tekniskt genomförbar».
Det genanta är att inte ens telestyrelsen själv känner till de gillbergska underverken. Chefen för radiobyrån är ense med mig om att vad
G. skriver är teknisk abrakadabra.
Att en departementschef inte
lämnar i uppdrag åt sekreteraren
i en sittande kommitte att skriva
dess fortsatta direktiv inser nog
alla Sv. T :s läsare, liksom de vid
en jämförelse mellan Sv. T. nr 7
och 8 märker att G. inte fattat ett
barr av vad jag sagt om att små
länder måste ha mindre pretentioner än stora när det gäller TV. Att
det är »nationell skrytsamhet» att
rätta munnen efter matsäcken torde vara en nyhet för de flesta.
Ingemar Lindblad
Gillberg:
Upphovet till polemiken mellan
Ingemar Lindblad och mig är en
artikel jag skrev för Svensk Tidskrift i våras och där radioutredningen utsätts för kritisk granskning. När man tar del av Ingemar
Lindblads mycket personligt hållna
inlägg, förleds man att tro, att min
artikel skulle ha handlat inte om
radioutredningen utan om radioutredningens sekreterare, d. v. s.
Ingemar Lindblad. Så är emellertid faktiskt inte fallet. I min artikel »Kommunikationsministerns
alibi» åberopas utredningens sekreterare endast en gång och det i
följande ganska oskyldiga passus:
»Utredningens sekreterare är att
gratulera till ett välskrivet och från
många synpunkter intressant aktstycke.» Det är en anmärkningsvärd prestation av herr Lindblad
att med utgångspunkt från den artikeln få igång ett meningsutbyte
kring Lindblads egen person. Om
herr Lindblad vill ha fortsatt diskussion över det temat, ber jag
honom ha vänligheten att skaffa
sig en annan »sparring partner» än
mig.
Vad beträffar Lindblads skolpojksmässiga glåpord vill jag bemöta dem med största möjliga generösa överseende – d. v. s. inte bemöta dem alls. Att den typen av
»argumentering» knappast kan
främja Lindblads »goda namn och
rykte» som en sansad och omdö-
mesgill debattör är Lindblads egen
huvudvärk.
Inte heller ser jag skäl för närmare diskussion om vad Lindblad
är och inte är inom Sveriges Radio. Radiochefens brev jämte Lindblads nya inlägg – denna gång inte på Sveriges Radios firmapapper
– gör det möjligt att summera följande:
l. Ingemar Lindblad var radioutredningens sekreterare.
2. Lindblad skrev inte de s. k. tillläggsdirektiven – vilket heller
ingen påstått – men han bestrider inte av honom själv i tidigare sammanhang lämnad
uppgift, enligt vilken han skulle
utarbetat en PM som underlag
för dessa direktiv.
3. När radioutredningen väl avslutat sitt arbete, knyts Lindblad
till radiochefens kansli samtidigt som man inom detta kansli
sätter igång arbetet med Sveriges Radios remissvar på utredningen – i vad mån detta direkt
eller indirekt påverkat Sveriges
Radios mot radioutredningen
delvis kritiska remissutlåtande
är dock för en utomstående
omöjligt att bedöma.
Alla inser nog att detta inte är
som det borde vara. Ändå är det
så det förhåller sig.
För att nu inte den här diskussionen bara skall kretsa kring
Lindblad, skall jag på en punkt utveckla mig något närmare. Som jag
redan i min artikel framhöll, finns
det tekniska förutsättningar för en
utbyggnad av ett andra TV-nät till
en kostnad av omkring 100 miljoner kronor. Detta menar Lindblad
är fel. Han anser rentav att de resonemang som ligger bakom mitt
påstående inte håller. Hans mycket temperamentsfullt uttryckta
gensägelse gör mig faktiskt något
brydd, eftersom jag inte har presenterat några resonemang utan endast slår fast, att »det finns metoder för en utbyggnad av ett andra
TV-nät till en kostnad av nämnda
storleksordning. Den metoden bygger på ett tekniskt komplicerat
kombinationsspel med interferenser och frekvensval, som det här
inte är möjligt för mig att närmare
gå in på. Metoden har emellertid
diskuterats på högsta nivå inom
Telestyrelsen och där accepterats
som tekniskt genomförbar».
När Lindblad hävdar, att detta
resonemang är obegripligt, har han
fel av det enkla skälet, att det inte
är något resonemang alls. Det är
ett påstående, som jag på grund
av utrymmesbrist och på grund av
frågans tekniska natur inte närmare gått in på. Även om det kan
vara svårt att inför en läsekrets,
som rimligen inte är hemma i TVteknisk terminologi, presentera resonemanget bakom mitt påstående,
skall jag dock för ordningens skull
göra ett försök:
För varje TV-station som uppförs i Sverige finns det enligt
stockholmsplanen 1961 frekvenser
inom tre frekvensområden att välja mellan. Enkelt uttryckt har man
för varje station att välja mellan
483
en hög och en låg frekvens samt en
frekvens i mellanläge. Om två angränsande stationer använder frekvenser tillhörande en och samma
»familj» kan det i vissa lägen uppstå interferenser, d. v. s. störningar. Vid sändning av P TV2 kan
man, vilket radioutredningen enligt sitt huvudalternativ tänker sig,
genomgående använda den lägsta
frekvensen. För att uppnå godtagbar mottagningskvalitet kräver ett
sådant frekvensval med hänsyn till
förekomsten av interferenser en
betydande stationstäthet. För att
bringa ned antalet stationer och
därmed minska utbyggnadskostnaderna kan man emellertid i samband med utbyggnaden av P TV2
välja frekvenser på ett sätt att till
varandra angränsande sändarområden försörjs av stationer, som
sänder med frekvenser tillhörande
olika »frekvensfamiljer». Genom
ett på så sätt »saxat» frekvensval
skulle vi inte behöva lika många
stationer, som radioutredningen
anger i sitt huvudalternativ för det
andra TV-nätets utbyggnad och
kostnaderna skulle enligt gjorda beräkningar begränsas till omkring
100 miljoner kronor.
Med en utbyggnad i enlighet med
radioutredningens huvudalternativ
kan sändaranläggningarnas räckvidd inte fullt utnyttjas. Sker utbyggnaden efter »saxningsprincipen» kan detta däremot ske, vilket
betyder att nätets fasta anläggningar kan utnyttjas fullt ut utan »kollisioner» med ty åtföljande störningar. Detta betyder i sin tur, att
nätet måste kompletteras den dag
det blir aktuellt med ett tredje och
ett fjärde TV-program. Med tanke
på den fördröjning som skett av
det andra programmets utbyggnad
– bl. a. till följd av den i fem års
tid arbetande radioutredaingen
(»Skoglunds alibi») – synes det
484
motiverat att förorda en forcering
till lägsta möjliga kostnad av det
andra nätets utbyggnad.
Att Lindblad ställer sig främmande för resonemangen bakom av
mig åberopade princip för frekvensval vid utbyggnaden av P
TV2, finner jag kanske en smula
besynnerligt. Att chefen för Telestyrelsens radiobyrå väl känner
dessa resonemang och givetvis kan
bekräfta deras riktighet, har jag
dock dessbättre full vetskap om.
Lindblads okunnighet är emellertid anmärkningsvärd inte bara därför att vad jag här i något förenklad form utvecklat inte bara är välLämplig julklapp
kända fakta för teknikerna på området och dessutom fakta som legat
till grund för »strategin» bakom
utbyggnaden av TV-nätet i Västtyskland. Det är också anmärkningsvärt därför att författaren till
radioutredningens avsnitt »Distributionsnätet» (se framförallt tabellen på sid. 333 !) helt visst haft
dessa resonemang klara för sig –
låt vara att de där inte konsekvent
utvecklas, något som dock Lindblad rimligen inte skall skyllas för
då han uppenbarligen haft mycket
litet att göra med denna del av utredningen.
Jan Gillberg
Presentkort kan rekviras genom att
prenumerationsavgiften insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto
nummer 7 27 44.
Angiv dels egen dels mottagarens
namn och adress på girokupongen

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner