Print Friendly

Radikalismen utmanad

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

122
RADIKALISMEN UTMANAD
En massiv radikal konformism
har sedan länge dominerat den
s. k. kulturdebatten i vårt land –
i radio och TV, i den övervägande
delen av huvudstadspressen, media
av kvantitativt mindre betydelse
att förtiga. Att framstående företrädare för denna etablerade opinion varit livligt och högljutt övertygade om att i synnerlig grad föra
toleransens och »pluralismens» talan har inte upphävt den faktiskt
bestående likriktningen – den debatt och polemik som förekommit
har gällt detaljer, nyansskillnader
inom ett i stort sett som självklart
accepterat system. Något ifrågasättande av de grundläggande dogmerna, något försök att från kritisk distans granska de moraliska
och teoretiska förutsättningarna
för hela hanteringen har näppeligen förekommit.
I januari detta år gjordes just
ett sådant försök, karakteristiskt
nog inte av någon av yrkesdebattö-
rerna, utan av en utomstående observatör, den kände hjärtspecialisten professor Gunnar Biörck. I en
utförlig intervju i Svenska Dagbladet framförde denne några kritiska
reflexioner rörande vissa av den
gängse kulturdebattens vanligaste
formler och attityder. Han tillät
sig påpeka, att intet i våra dagars
Sverige är mera ofarligt än att vara
som det heter »fördomsfri» – »det
är dessutom inte bara ofarligt. Det
ger popularitet och pengar». Han
fann det förvånande att någon över
huvud kunde föra allvarligt menade diskussioner om »normlöshet»
och »trolöshet» – som bekant två
av de för tillfället mest florerande
honnörsorden. »Normlösheten och
trolösheten kan naturligtvis bara
predikas i skyddet av ett trots allt
ordnat samhälle, men normer och
trohet, som skyddar även de falska
profeterna». En sak som i den senare debatten kom att anses i synnerlig grad förgriplig var hr
Biörcks iakttagelse att vi »parallellt med – eller till följd av? –
de tendenser till hopplöshet och
destruktion som kännetecknat det
senaste decenniets konstnärliga och
kulturella livsyttringar, kan notera en skrämmande stegring – särskilt bland ungdomen – av alkoholism, narkomani, könssjukdomar och kriminalitet».
Intervjun utlöste en debatt av
anmärkningsvärd intensitet. Å ena
sidan blev det snart uppenbart,
att den givit röst åt en mycket stor
grupp som delade hans åsikter
men dragit sig för att göra sig
hörd, kanske i förutseende av det
ovett som en meningsyttring av
denna art skulle komma att framkalla. Om detta varit motivet för
den tigande opinionens tystnad, så
befanns farhågorna omgående bekräftade. Från s. k. tongivande håll
utsattes hr Biörck och hans meningsfränder – av vilka ett stort
antal likaledes bereddes tillfälle
att uttala sig i Svenska Dagbladets
spalter – för en störtskur av smä-
delser och insinuationer. Gällast i
ton var, lätt att begripa, Dagens
Nyheters chefredaktör Olof Lagercrantz – han lät förstå att en tidning borde skämmas över att låta
åsikter som de nyss berörda komma till tals.
Att närmare uppehålla sig vid
de utbrott av stingslighet och vulgaritet som från radikalt håll kom
till synes får anses överflödigt –
ett bottenläge som på det hela väl
karakteriserar tonen torde ha nåtts
när Aftonbladet gjorde gällande
att professor Biörck genom sitt inlägg verkat »i förråande riktning».
Däremot finns det två centrala
punkter, där den radikala argumenteringen i sak är av betydelse.
Den ena gäller innebörden av den
s. k. normlösheten eller trolösheten, så länge honnörsord par preference; den andra rör den radikala opinionsbildningens effekt.
På den första punkten måste
dessvärre konstateras en förvånande och nedslående brist på courage
123
de ses opinions – det förefaller
som om de radikala kohorterna inför ett resolut motangrepp tappar
modet och drar sig undan från valplatsen. Kritikerna har helt missuppfattat saken, heter det: det har
alldeles inte förekommit någon
norm- och samhällsupplösande
propaganda, endast en djupt respektabel intellektuell debatt om
förutsättningarna för våra moraliska värderingar i en föränderlig
värld. Verkligen? Eftersom åtskilliga debattörer med harm efterlyst
exemplifikation på vilka förkunnelser man från konservativt håll
haft i tankarna då man uttryckt
sitt bekymmer inför de aktuella
tendenserna må några konkreta
fall påpekas.
En skribent i Dagens Nyheter
förespråkar proväktenskap mellan
tonåringar, en annan, Barbro Backberger, företar ett ursinnigt angrepp på hela familjeinstitutionen.
Är det orimligt att tolka sådana
förslag – som DN tydligen ej har
något att invända mot – som propaganda för trolöshet i en mindre
sofistikerad betydelse än den som
dess försvarsadvokater gör gällande. Pornografivågen – alldeles oavsett vad man tycker om den – är
ett obestridligt faktum, likaså det
nästan hysteriska allvar med vilken
den försvarats. Är det otillbörligt
att fortfarande erinra om – noteringarna blir hastigt föråldrade –
dr Ullerstams beryktade skrift om
de erotiska minoriteterna? Eller,
för att hålla sig till aktuellare ma- 124
nifestationer, den framstående DNmedarbetaren Jörgen Erikssons
förslag om inrättandet av statliga
bordeller eller avskaffande av varje form av frihetsstraff för egendomsförbrytelser? Eller om författaren P. O. Enqvist, som själv förklarar sig vara ute i ärendet att
kasta sand i maktens maskineri?
Ett annat, och kanske det mest
intressanta problemet, gäller den
tänkbara effekten av den radikala
propagandan. Hr Biörck ifrågasatte – påstod icke – om det kunde
finnas något samband mellan den
moderna diktens tendenser till
hopplöshet och destruktion och vissa alarmerande symptom i den sociala verkligheten. Aha, frågar
hans motståndare med verklig eller
låtsad indignation – är månne
Lars Gyllensten ansvarig för könssjukdomarnas ökning, Torsten Ekbom för ungdomsbrottsligheten!
Inte minst från radikalismens egen
utgångspunkt vore problemet värt
en grundligare analys än de –
rimligtvis spelade – missförstånd
och invektiv som hittills fått ersätta debatt. Naturligtvis tror ingen
seriös människa – minst av allt
har hr Biörck givit uttryck åt en
sådan mening – att det är ‘sannolikt att de olyckliga eller missanpassade grupper som åsyftas i
nämnvärt stor utsträckning tagit
del av Gyllenstens spekulation eller
Ekboms prosaexperiment Men syftar ej diktare och debattörer till
en vidare verkningskrets än den
erfarenhetsmässigt mycket lilla
krets de direkt når med sina budskap,. har de alls ingen pretention
eller förhoppning att på ett allmännare sätt förändra det intellektuella och moraliska klimatet i vårt
samhälle? Hur det förhåller sig
med det av Biörck hypotetiskt antydda sambandet kan för närvarande ingen människa veta, i brist
på preciserade frågeställningar
och empiriska studier; men att
utan vidare analys avfärda själva
möjligheten förefaller på en gång
slarvigt och anspråkslöst. Det sä-
ger sig självt, att det inte heller
räcker med det självklara påpekandet att några skadliga effekter
aldrig avsetts – vem önskar eller
tror sig någonsin om att åstadkomma sådana? En helt annan sak är
– och den låter sig som sagt för
närvarande icke bedömas – om
den förändring i det allmänna sättet att se på etiska och sociala problem som radikalismen efter måttet av sina krafter söker driva fram
faktiskt medför praktiska konsekvenser utanför den i debatten direkt engagerade – och detaljinformerade – kretsen, och om någon
eller några av dessa effekter till
äventyrs är destruktiva.
Det är naturligtvis möjligt, att
det förhåller sig så som radikalerna harmset utropar när de för en
gångs skull utsättes för kritik: att
deras åsikter i själva verket inte
alls är omstörtande eller märkliga,
och att de inte har någon betydelse för andra människor än den
konformistiska krets inom vilken
de med obestridlig finess och smidighet bollas fram och tillbaka.
Men då måste det också erkännas,
att ambitionsnivån är så låg att
det inte förefaller helt självklart,
Om kverulans
125
att 1Sådan gymnastik skall ägnas så
mycken uppmärksamhet som dess
utövare vid andra tillfällen tycks
finna motiverad.
En typ medborgare, som jag icke tänker högt om, är den som
föraktfullt ser ned på allting och kritiserar allt men själv icke
lämnar ett handtag för att få det bättre. Känns inte den där typen
samhällsmedborgare igen, som rackar ner på allt och alla men ser
otroligt förnärmad ut, om han blir ombedd att utföra något, som
han inte har ekonomisk förtjänst av eller som tar på hans fritid?
»Kan aldrig komma i fråga!» Ni finner dessa välförståndiga herrar
lite överallt. De äro representerade både vid konsulns middag och
vid eftermiddagsdiskussionen hos ledighetskommitten vid vägräcket. Den arten samhällsmedlemmar tycks vara i tillväxt men den
bör hållas efter.
Talman Martin Skoglund i Svensk Tidskrift 1936

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism