Print Friendly

Radikalismen´´ och massmedia – ett olustigt förbund

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

496
”RADIKALISMEN” OCH MASSMEDIA
– ETT OLUSTIGT FÖRBUND
Orsaken till att radikalismen
kommit att uppmärksammas
som nu sku i debatten är
främst det nyhetsvärde, som
liggu i det radikala budskapet, hur extremt och tokigt
detta än är. Det passar alltså utmärkt för våra massmedia, inte minst TV. Därför
borde redigeringsprinciper
kunna uppställas för televisionen, vilka skapar mindre
ensidighet än vad som nu är
fallet, ja det borde ankomma
på statens kulturråd att vidta
åtgärder mot den kulturfientliga radikala ensidigheten, anser författaren Knut Korfitsen.
Under de senaste månaderna har
våra ”radikaler” och deras förkunnelse tagits upp till kritisk granskning.
Av författaren KNUT KORFITSEN
Denna granskning har varit rätt
ingående, men trots detta har en
mycket viktig sak knappast kommit fram tillräckligt tydligt, nämligen orsaken till att radikala inlägg kommit att dominera den offentliga debatten i den utsträckning som faktiskt är fallet. Det har
knappast klart sagts ut att en vä-
sentlig orsak till denna dominans
är det för sakens kärna onekligen
rätt ovidkommande förhållandet,
att de radikala skriverierna har
just de egenskaper som moderna
massmedia värdesätter högst.
Att börja med har sålunda för
den kundkrets, dessa media främst
vänder sig till, det radikala budskapet stort nyhetsvärde. Det är
alltid något nytt eller nyuppgrävt
vederbörande kommer med, och
därmed fylls det första kravet, som
de ansvariga för en masspublikation ställer.
Lika väl motsvarar det stoff som
erbjuds från radikalt håll ett annat krav. Det är alltid sensationellt
och därtill ofta förargelseväckande
på det rätta sättet, nämligen så att
endast en mindre, ur marketingsynpunkt betydelselös grupp reagerar negativt medan köplusten stimuleras hos den potentiella kundkretsen i övrigt.
En annan viktig orsak till att radikalt material i dag har så högt
säljvärde är att det är så effektivt
när det gäller att stödja den strä-
van att fånga in de yngsta, köpstarka kunderna, som just nu präglar försäljningspolitiken inom alla
områden av handel och köpenskap,
alltså även inom publicistiken.
Ungdomar tilltalas av stoff med
”sting” i, som presenteras utan
hämningar och undfallenhet för
mossiga fördomar, och deras köplust stimuleras likaså när de uppvaktas med sanningar, som först
de i sin egenskap av slutpunkter
i en lång marsch mot fulländning
förutsätts vara kapabla att anamma. Givetvis är det ett plus att de
nya profeternas läror till mycket
stor del går ut på att avlägsna restriktioner, som visat sig obekvä-
ma och hindersamma i privatlivet.
Radikalismen exklusiv och
extremistisk
Förr i världen hade den radikala
intelligentian mycket svårt att göra
sin stämma hörd. Den var hänvisad till små fattiga och kortlivade
tidskrifter med minimala upplagor
som inte nådde långt utanför den
egna kretsen. Nu har den paradoxala förändringen inträffat, vars betydelse inte nog kan understrykas,
att detta slags kulturarbetare ingått
ett fast förbund som gynnade och
på reella grunder högt skattade
497
partners med mäktiga ekonomiska
intressen, varigenom de beretts exceptionellt goda möjligheter att
föra fram sin förkunnelse. De har
det i det hänseendet betydligt bättre ställt än de, som slår vakt om
det bestående och därför borde
kunna påräkna ”tjuvsamhällets”
fulla stöd. Följden har blivit att de
radikala fått supporters i ett antal, som totalt strider mot naturens ordning, tycker man, då det
gäller en grupp som gör anspråk
på att torgföra exklusiva och extremistiska åsikter.
Till sitt innersta väsen är all radikalism exklusiv och kan följaktligen aldrig bli tillgänglig för den
stora massan annat än genom förmedling av ett mera insiktsfullt
skikt, i anpassad form och så små-
ningom. Det ligger därför i sakens
natur att en radikalism som gjort
sig beroende av massmedia och redan under uppbyggnadstiden helt
litar till detta trubbiga instrument
mycket snart förlorar sin rätta karaktär under tvånget att anpassa
sig efter de normer som gäller på
de håll, där allt stoff läggs till rätta efter den merkantila målsättningen på samma sätt som inom
den egentliga nöjesindustrin och
även drabbas av samma benägenhet att underskatta publikens smak
och omdöme.
I detta absoluta beroende av
ovidkommande faktorer finner man
anledningen till att våra frifrä-
sare främst när det gäller politik
498
och allmän samhällsdebatt har en
i huvudsak helt negativ och steril
attityd. Man går till storms mot
fördomar av alla de slag, men man
gör sällan något försök att ta reda
på vad som ligger bakom konventionerna, och man presterar inte
andra lösningar av komplikationer,
som ändå är realiteter och som man
på något vis måste komma till rätta med, om en diskussion skall
vara meningsfylld och motsvara de
första kraven på intellektuell hederlighet. En sådan penetration
skulle ge ett stoff, som inte kan
accepteras av de media man står i
tjänst hos, och man får därför avstå och hålla sig inom de utstakade gränserna.
Auktoritetstron
I gengäld har man som nämnts för
ett rätt avvägt och anpassat material överflödande rika publiceringsmöjligheter, som gör det möjligt
att mycket utförligt lägga ut texterna. Det utrymme för eget tänkande som ges lärjungaskaran
krymper i motsvarande mån, och
dess åsikter skapas under trycket
av en bearbetning som i styrka och
ihärdighet står utan tidigare exempel. Den bakvända situationen har
uppstått att den radikala förkunnelsen de facto uppammar en
skumögd auktoritetstro genom
tyngden i den påverkan den utövar.
Den olyckliga tendensen skärps ytterligare genom massmedias notoriska svaghet för redan inarbetade
namn, som står som vördade auktoriteter efter det att deras namn
en längre tid påtvingats allmänheten bittida och sent.
Under sådana förhållanden är
det inte att förundra sig över att
den kommersialiserade radikalismen vulgariserats därhän att den
nu saknar radikalismens största
förtjänst: att tänka rakt och fritt
utan sidoblickar åt det ena eller
andra hållet och utan respekt för
stoppgränser. Våra s. k. radikaler
är med andra ord inte alls radikaler och har med orätt usurperat
detta stolta namn. De ockuperar en
plats i vårt samhälles liv, som tillkommer en levande och sann radikalism. Eftersom en sådan äkta
radikalism enligt de flestas åsikt
är nödvändig för en kultur som
vill förnya sig är skadeverkningarna av det nuvarande tillståndet så-
lunda betydande.
Motåtgärder
Vår nyradikalism skulle förmodligen bli ett snabbt förbibläddrat
blad i den mänskliga dårskapens
historia, om inte dess allians med
massmedia gör att man inte kan
hoppas att fenomenet är tillfälligt
och övergående och skall korrigera
sig självt spontant utan speciella
motåtgärder.
Tyvärr är det inte lätt att säga
vad dessa motåtgärder skulle bestå i. Detta att ekonomer och försäljningschefer etablerar sig som
dirigenter av samhälls- och kulturdebatten är åtminstone till graden
en ny företeelse, som vi inte har
någon erfarenhet av. Vi känner
inte till någon maktfaktor av ens
tillnärmelsevis jämbördig styrka,
som kan sättas emot denna högtrycksförsäljning av andligt gods.
Men något borde man kunna spjärna emot.
Först och främst borde nog alla
tillfällen tas i akt att avslöja hur
kraftlinjerna de facto går och varav våra radikala får sin härlighet
och makt. Deras anspråk på att
betraktas med den sympati, som
tillkommer en förföljd men heroiskt kämpande minoritet, skulle
konsekvent avvisas som grundfalska.
Likaså skulle man med fördel
kunna överge den nuvarande mjå-
kiga attityden och lite oftare avfärda ”radikala” åsiktsyttringar
som alltför undermåliga att seriöst
diskuteras. Man behöver inte vara
så ivrig att ”se något” i alla dumheter som förs fram.
En del vore också vunnet om nå-
gon respekt kunde skapas för en
konservatism, som tar sig uttryck
i en avvaktande och prövande hållning mot nya profeter, så att den
inte utan vidare uppfattades som
ett tecken på allmän efterblivenhet
utan som något fullt naturligt för
människor, som haft förmånen att
bekanta sig med vårt kulturarv.
Och när det blir tal om reaktion
skulle man faktiskt för att neutralisera termens nuvarande tankeför- 499
lamande verkan kunna försynt på-
minna om ett reaktionärt kulturfenomen, som gått till historien under namn av renässans.
Svagt politiskt intresse
Intresset för politik är, det bör
framhållas inte starkt på nyradikalt håll, utan den röda färgen anläggs slentrianmässigt som en
sjålvfallen detalj i kostymeringen.
Någon skulle kanske kunna våckas till självständig tankeverksamhet om det emellanåt påpekades,
att sann radikalism inte nödvändigtvis behöver vara röd eller skår
utan att kulören bör ankomma på
omständigheterna. De fundamentala demokratiska värden, radikalismen alltid slutit upp kring, kan
faktiskt för närvarande knappast
räkna på något skydd hos tillskyndarna av regleringssamhället, utan
frihet och jämlikhet värnas i dag
bättre av andra än dem som arbetar på att bygga upp en partihierarkisk stat.
Det är viktigt att på något vis
dåmma upp den syndaflod av pseudoradikalism, som nu väller fram,
men det är ändå viktigare att i så
lockande form som möjligt erbjuda
alternativ och lämna en fyllig orientering om från denna radikalism
avvikande uppfattningar, som allmänheten nu i praktiken lämnas
ganska ovetande om. Särskilt angeläget är givetvis detta när det
gäller frågor, där bristande orientering snedvrider de ungas livssyn
500
och allvarligt försvårar deras anpassning i tillvaron.
Hur detta sedan skall gå till är
en annan och kvistigare fråga, eftersom de stora tidningar och tidskrifter som i detta sammanhang
är de viktigaste, säkert är mottagliga för påverkan först sedan vinden kantrat en gång. Bättre borde
det då ligga till med det medium
som har den största betydelsen, televisionen. Genom påverkan från
politiska instanser och andra håll
borde för televisionen, som i sin
egenskap av monopolföretag inte
rimligen kan fordra frihet för medarbetarna i samma utsträckning
som pressen, kunna uppställas redigeringsprinciper, som skapade
mindre ensidighet.
OJ/ Estland
Kulturrådet bör ingripa
Eftersom uppgiften är så omfattande kan det inte hjälpas att man
vänder tankarna till staten, som ju
bl. a. bör ingripa där teknikens
frammarsch medfört skadeverkningar.
När det gäller förevarande fråga
finns det redan ett statligt organ,
som den sorterar under, och som
alltså borde rycka in och ställa till
rätta vad det enskilda profitbegäret
vridit skevt. Det ankommer med
andra ord på statens kulturråd att
vidta de åtgärder, som kan befinnas påkallade för att förebygga en
ensidighet, som i sig själv är högeligen kulturfientlig.
De uppgifter, som pålagts Estland och som dess folk med stolthet
erkänner, äro tvivelsutan av allvarligaste innebörd. Den fundamentala förutsättningen för deras lösning är vidmakthållandel och utvecklande[ av landets kulturella anknytning till Västeuropa och icke
minst Sverige. Som ett svenskt intresse och en svensk plikt av försia
ordningen framslår därför, att vi göra vad på oss ankommer för
att stödja det estniska folkets forisatta utveckling i vad det gäller
dess kulturella och materiella välfärd.
SYcnsk Tidskrift 1936

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner