Print Friendly

Radikal utrikespolitik

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

310
RADIKAL UTRIKESPOLITIK?
Den svenska inrikespolitiken har i
sommar företett en nästan lika trist
bild som vädret.
Så mycket större uppseende väckte en incident, som genom statsministerns personliga ingripande
kom att förvandlas från en socialdemokratiens privata skandal till
en angelägenhet av verklig betydelse för svensk utrikespolitik.
Västeuropas socialdemokrater
brukar som bekant då och då samlas på Harpsund till inbördes uppmuntran och hjälp. Så skedde också denna sommar. Nu ville olyckan
att i en rapport om vad som förevarit vid konferensen gavs en uppgift av stort politiskt intresse. Det
hette nämligen att de närvarande
socialdemokratiska ledarna såg med
stort allvar på läget i Vietnam och
hyste en bestämd förhoppning om
att den amerikanska regeringen
skulle lösa problemen genom förhandlingar och inte genom utvidgade krigshandlingar. Därtill upplystes att debatten inte hade avslö-
jat några meningsmotsättningar
om Vietnam.
Nu är det ju så att USA förklarat sig berett till förutsättningslösa
förhandlingar, ett erbjudande som
av Hanoi besvarats med följande
villkor för en förhandlingskontakt:
USA skall evakuera Syd-Vietnam
samt inställa allt militärt stöd dit
och Viet-Cong skall övertaga makten i landet. Hanoi kräver alltså en
total och förödmjukande amerikansk kapitulation som förutsättning för ”förhandlingarna”.
Under sådana förhållanden implicerade meddelandet om konferensopinionen på Harpsund att
man där ställt sig kritisk till den
amerikanska politiken i Vietnamkrisen. Detta var så mycket mer
intressant som den socialdemokratiske borgmästaren i Väst-Berlin,
hr Brandt, deltagit i mötet. Eftersom hr Brandt befinner sig i en utpost, som i sista hand tryggas
av amerikanska vapen, skulle det
verkligen ha varit originellt om han
– av alla – bidragit till att försvaga USA:s vilja att försvara en
annan hotad utpost.
Hr Brandt skyndade sig emellertid att desavuera de svenska partivänner, som genom formulerandet
av upplysningarna om konferensen
försatt honom i en omöjlig situation. Han meddelade att överläggningarna i Vietnam-frågan ådagalagt att konferensdeltagarna hyste
”stor förståelse för USA :s Vietnam-politik”.
Vem har då rätt?
Frågan gick till hr Erlander. Ur
intern socialdemokratisk synpunkt
tedde sig affären lika delikat som
den för utomstående var nöjsam.
Hans Excellens tillgrep därför –
rimligt nog – den klassiska utvägen der hat recht und der hat
auch recht. Han uppgav att ”båda
uppfattningarna kunde vara riktiga”. Hade han stannat vid detta
hade allt varit gott och väl, så när
som på relationerna mellan hr
Brandt och vissa svenska socialdemokratiska pressorgan.
Men hr Erlander gick vidare. Han
solidariserade sig – och regeringen
– med en uppfattning, som uttryckts av hr Palme inför en Broderskapsrörelsens kongress i Gävle.
Hr Palme var för tillfället t. f. utrikesminister. Därmed växte en pikant partiaffär till en debatt om
den svenska utrikespolitikens inriktning, vilken kan komma att hota enigheten kring vår inom FNförpliktelsernas ram alliansfria utrikespolitik.
Detta borde hr Erlander ha förutsett. Han hade väl ändå läst vad
hr Palme sagt! Ty hr Palme hade
uttalat ett kraftigt moraliskt fördömande av den amerikanska politiken i Vietnam. De meningar i
hans anförande, som alldeles särskilt bör ha intresserat statedepartement (och vår åtminstone nominelle utrikesminister, hr Nilsson)
var följande:
”Det är en illusion att tro att
.311
man kan möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel. Det är ytterligt svårt att
vinna människors engagemang med
löften att försvara en frihet som de
i verkligheten aldrig får uppleva.
Det leder lätt till frågan: Varför
fick vi ej friheten när den ännu
ej behövde försvaras? Det är inte
lätt att hota med ett främmande
herravälde som i den praktiska
verkligheten mest tycks representeras av det egna landets medborgare, som dessutom bär med sig
löften om hjälp och rättvisa. Det
är föga välbetänkt att, i en tid av
social omvälvning, söka vänner
bland dem som främst har sina
privilegier att mista. Den som är
vän med privilegier, framstår lätt
som rättfärdighetens fiende. Det är
inte lätt att förmå människor att
ge avkall på vad de upplever som
rättfärdiga krav därför att deras
problem råkat komma i den strategiska brännpunkten i en stormaktskonflikt.”
På det att ingen skulle stanna i
tveksamhet om innebörden av uttalandet förtydligade hr Palme avslutningsvis sin mening genom att
säga att ”det var om Vietnam han
mest talat”.
Hr Palme hade alltså – tagen på
orden – panna att framträda som
världssamvetets röst gentemot en
statsledning, som givit klara vittnesbörd om hur starkt den våndas
inför ansvaret och svårigheterna i
Vietnam-politiken. Ur den synpunkten förtjänar egentligen varje sär- 312
skild mening i hr Palmes välvisa
formuleringar sin egen kommentar. Men det kan vara tillräckligt
att stanna vid den första:
”Det är en illusion att tro att
man kan möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel.”
Är detta en karakteristik av motiven till den amerikanska hjälpen
till Syd-Vietnam? Föreställer sig hr
Palme att USA :s statsledning skulle
offra egna medborgare i Ostasiens
djunglar, om man såg någon annan
utväg att få till stånd en rimlig lösning av konflikten genom förhandlingar?
Frågorna besvarar sig själva. Nå-
got så enfaldigt kan näppeligen ha
runnit upp i hr Palmes klara huvud. Han får antagas ha varit ute
i annat ärende. Det var heller sä-
kerligen aldrig meningen att hans
tal skulle bli föremål för den analys och uttolkning, som auktoritativa regeringsdeklarationer blir underkastade. Hr Palmes syfte synes
ha varit vida mer begränsat än
att som t. f. utrikesminister ställa
USA vid skampålen. Han tycks ha
meddelat en förkunnelse av det
slag, som är på modet inom den
s. k. intellektuella vänstern, i förhoppning om att partipolitiskt utnyttja den opinion, för vilken hjälpen till u-länderna är en hjärtesak.
I så fall hade han tyvärr haft anledning räkna med bifallsrop. Ty
lika glädjande och för Sverige hedrande som det är att man här så all-·
mänt uppfattaru-landshjälpen som
starkt moraliskt förpliktande, lika
beklagligt är det att denna ursprungligen allmänt humanitära
opinion förletts till att ofta bedöma
förhållandena i u-länderna på ett
ensidigt och snedvridet sätt. Åratals tendentiös påverkan från institutioner och pressorgan – även
från håll där bättre varit att fordra
eller åtminstone vänta – har infiltrerat den u-landsintresserade
opinionen med vänsterradikala
bedömningar av de utrikespolitiska
frågorna. Inte att undra på att vår
svenske kommunistledare hr Hermansson hyllade hr Palme för hans
tal. Att Liberala studentförbundet
förenade sig med hr Hermansson
i dessa hyllningar är bara ytterligare ett tecken på att förbundet
borde överväga ett ur språklig synpunkt mera adekvat namn.
Så långt är emellertid allt begripligt! Det obegripliga ligger i statsministerns upphöjelse av hr Palme
till regeringens talesman i Vietnam-frågan. Hr Erlander är inte
hjälpt med att den återvändande
utrikesministern försökt rädda situationen genom ett anförande av
mera nyanserat slag. Det räcker
inte med beskedliga tillrättalägganden. Läget måste klargöras. Antingen har statsministern i ett
tanklöst ögonblick givit ett (förmodligen för hemmakonsumtion
avsett) anförande av hr Palme
rang, heder och värdighet av utrikespolitisk regeringsdeklaration
utan att mena så värst mycket med
det. Eller också menar verkligen hr
Erlander att hr Palmes uttalande
är ett korrekt uttryck för regeringens ståndpunkt.
I det förra fallet är affären att
beteckna som ett olycksfall i samarbetet dessa herrar emellan. I det
senare har hr Erlander anledning
besinna att man inom vida kretsar
inom oppositionen måste fråga sig
om förutsättningarna för enigheten kring den svenska utrikespolitiken fortfarande består. Ty
313
denna enighet lär svårligen gälla
det närmande till kommunistblockets betraktelsesätt, som hr PaZmes
tal representerar.
Om inte förr skall väl dessa frå-
gor få sitt svar vid höstriksdagens
utrikesdebatt. Då kanske också
Hans Excellens och ministern för
utrikesärendena begagnar tillfället
att hävda sig genom att i klara
verba ge uttryck för sin uppfattning. Det vore i så fall på tiden.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner