Print Friendly

Publicisten Fredrik Böök

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PUBLICISTEN FREDRIK BÖÖK
NEKROLOGER OCH minnesord vid
Fredrik Bööks bortgång visade hur
svårt det är att vara rättvis och
objektiv mot en så rikt facetterad
personlighet som hans. Den som en
gång får till uppgift att teckna en
helhetsbild av Böök ställes inför
svåra problem. Men han behöver
inte klaga över brist på material.
Bööks väldiga produktion, i bokform och i otaliga tidningsartiklar,
är en fortlöpande följd av bidrag
till hans egen karakteristik.
Bööks journalistik, till största delen förlagd till Svenska Dagbladet,
har hittills mest givit anledning till
kritiska och polemiska kommentarer. Det är ett intressant kapitel,
som förtjänar att närmare studeras. Det lilla bidrag till karakteristiken av publicisten Fredrik Böök
som ges på de följande sidorna
skall blott beröra den del av Bööks
journalistik, som tangerar ämnen
av politiskt intresse och avspeglar
hans ställningstagande till tidens
problem. Det är här inte fråga om
en metodisk undersökning, snarare
om några randanteckningar och
reflexioner, baserade på ett urval
av hans artiklar och på en tidvis
rätt livlig brevväxling med Böök
Av fil. dr IVAR ANDERSSON
om hans medarbetarskap i Svenska
Dagbladet.
Det råder inget tvivel om att
Böök tidigt syftade till att nå en
betydande position i svenskt kulturliv. Tanken på att bli den högste
litteräre smakdomaren – naturligtvis i annan anda och stil än den
föraktade C. D. af Wirsen – var
säkerligen inte främmande för honom när han hösten 1907 erbjöds
att bli ordinarie litteraturanmälare
i Svenska Dagbladet. Det var ingen
mindre än Oscar Levertin som Böök
skulle efterträda. Han tog uppgiften
med förtjusning; den kom så lägligt i samband med giftermål och
doktorsdisputation. Böök hade föresatt sig att verka i Leverlins anda
och i hans efterföljd. I Levertins
litterära essäer och bokanmälningar hade han funnit den fantasi,
den stilkonst och den vida utblick
över kulturlivet, det historiska och
det nutida, som kännetecknar en
stor litteraturkritiker. Han hade
själv känt den suggestiva kraft som
Leverlins journalistik utövade och
överallt i sin omgivning kunnat
iakttaga hur denna vann läsare och
beundrare, även bland sådana som
inte gillade det nya Svenska Dagbladets politik. Att tidningens
framgång efter 1897 i väsentlig
mån berodde på det intresse som
Leverlins artiklar framkallade, har
Böök själv vittnat om i sin lilla
fina bok om Oscar Levertin. Att
bevara och förstärka denna position, att öka tidningens och därmed sitt eget inflytande i svenskt
kulturliv, det var Fredrik Bööks
mål och ambition. Och han tänkte
därvid inte hålla sig inom den
egentliga litteraturkritikens råmärken – han ville ställa problem under debatt och skapa opinion.
I Svenska Dagbladet hade han
ett lämpligt forum. 90-talets anda,
föreningen av frisinne och fördomsfrihet med nationell hållning
och försvarsvilja – det program
som diktaren Verner von Heidenstam först hade uppställt – hade
1897 i denna tidning fått sitt språkrör. Men dess ton kunde vara skarpare, dess åsikter mera markerade
och dess appeller mera manande.
Böök kände att många längtade
efter nya signaler och starkare ord,
och detta inte bara i ledarspalterna.
Även som litteraturkritiker kunde
han bidraga till att skapa opinion
för den syn på samhället och de
nationella uppgifter, som han hade
nått fram till under studieåren och
vid möten med människor och
ideer. När han kastade blicken
ut över det europeiska kulturfältet
hade han inte svårt att finna förebilder för en personligt engagerad
journalistik, som förenade politiska
och litterära syften.
3- 62164071 Svensk Tidskrift H.11962
31
Dessa år, det oroliga men fruktbara årtiondet före 1914, var den
europeiska pressens blomstringstid. Aldrig har fransk-, engelskoch tyskspråkig press haft större
anseende och inflytande än i de
dagarna, då den växande storpolitiska spänningen, de jämsides med
industrialiseringen framträngande
kraven på vidgad demokrati och de
nya strömningarna inom konst,
litteratur och teater skärpte sinnena och höll intresset på spänn.
Ett stigande välstånd skapade samtidigt förutsättningar för en snabbt
växande läsekrets. Såväl genom sin
nyhetstjänst som genom sina artiklar och kommentarer hade tidningarna då en opinionsbildande
betydelse, som man i våra dagar
knappast gör sig en föreställning
om. Det var de stora ledarskribenternas och utlandskorrespondenternas gyllene tid. Även i länder där
tidningarna höll på anonymitetsprincipen, som i England, var namnen på dessa första rangens publicister kända för en politiskt och
litterärt intresserad läsekrets.
Några av dem var lika ofta citerade som de ledande politiker, hos
vilka de inte sällan var intima förtrogna och inspiratörer. Gemensamt för flertalet av dessa publicister var att deras intressen sträckte
sig över hela kulturfronten, inte
gällde enbart politik eller enbart
litteratur.
Fredrik Böök var i sin ungdom
en ivrig tidningsläsare och hann
vid sidan av allt annat följa med
32
även den utländska pressen; han
visste vilka tidningar och vilka
skribenter som förtjänade att uppmärksammas. Man kan gissa att
han fängslades av den engelske
liberale publicisten A. G. Gardiners
personliga och självständiga kommentarer till dagshändelserna och
hans personporträtt av ledande politiker, att han beundrade Jean
Jaures’ och Georges Clemenceaus
lidelsefulla och lysande journalistik, roades av den gamängaktiga
tonen och den hetsiga polemiken i
Leon Daudets »L’action fran~aise»
och oroades av Maximilian Hardens hänsynslösa avslöjanden i
»Die Zukunfb av förhållandena i
det kejserliga Tyskland. Även på
närmare håll hade han förebilder
för en journalistik med stark personlig accent och klara mål. I Danmark hade Harald Nielsen i »Ugens
Tilskuer» skapat ett organ för en
kritisk och polemisk journalistik
riktad framför allt mot bröderna
Brandes och den slappa och dekadenta kultursyn som han ansåg att
dessa representerade. Böök, påverkad av Verner von Heidenstams
ovilja mot den köpenhamnska
radikalismen, fann i Harald Nielsen en själsfrände; han prisade honom senare som en »analysens och
dissektionens kallblodige mästare,
en dialektiker och polemiker, för
vilken det är den naturliga tillvarelseformen att skära igenom».
Jämförda med dessa och andra
intressanta gestalter på den europeiska journalistscenen tedde sig
den svenska pressens premiäraktö-
rer något landsortsmässiga och likgiltiga. Vad Böök framför allt, liksom Heidenstam, reagerade mot i
stockholmspressen var det trångbröstade partisinnet, tarvligheten
och uddlösheten i polemiken, bristen på idealitet och temperament.
När den var som bäst var den
svenska tidningspressen sakligt
upplysande men föga stimulerande.
Visst fanns det lysande undantag,
politiska journalister som förenade
stridbarhet och fängslande stilkonst. Men av olika anledningar
kunde de ej bli verkliga opinionsbildare. Ungefär på samma sätt var
förhållandet bland litteraturkritikerna i den dagliga pressen. Goda
pennor, kunniga bedömare men,
efter Levertins död, ännu ingen
som den bildade och litteraturintresserade allmänheten lyssnade
till, ingen som kände kallelse eller
ägde förmåga att skapa opinion.
Här fanns en plats att fylla;
Fredrik Böök var medveten om
sina krafter och visste vad han
ville.
Den nya syn på litteraturens och
en kritikers uppgift som Böök 1907
förde med sig till Svenska Dagbladet innebar ett avståndstagande
från ensidig esteticism. Den formella sidan fick inte bli huvudsaken, en skald är stor blott om han
är en stor intellektuell och etisk
personlighet. Böök bestrider inte
diktens frihet men vänder sig
skarpt mot försöken att skilja estetiska och moraliska värden från
varandra. Han fordrar »engagemang» av diktaren och tar avstånd
från författare som sysslar med
»skeptiska och trötta människotyper». Hans eget ideal under de
tidiga åren av hans kritikerbana
var »viljestyrka och optimism»
som handlingsnorm, »enkelhet och
friskhet» i uttrycksmedlen. De
krav som han ställde på diktarna
skärpte han när det gällde recensenterna: »För en diktare är det
kanske nog att ha talang, men för
en kritiker är det dessutom nödvändigt att ha karaktär. Jag tror
att i längden även skalden behöver
den …» Omsatt i praktiken betydde detta att oförskräckt säga sin
mening, att med Boileaus ord kalla
»Un chat un chat et Rolet un
fripon». För Böök erbjöd detta
inga svårigheter. Han kände inga
hämningar. Hans åsikter och omdömen blev gärna kategoriska,
hans beröm var lika generöst som
kritiken av det han ogillade var
hård och skoningslös. Han ville inte
veta av »slappa och tillfälliga randanteckningar i lektyren», recensenten måste ha en mening och sjunga
ut med den. Men Bööks kritik var
icke elak och illvillig. Han var
gärna ironisk men sällan sarkastisk, och gav han slag så fick han
också ta emot sådana. Och det
gjorde han med gott humör, med
som han själv brukade säga
»skånsk flegma».
Det är klart att denna litteraturkritik, som så lätt tycktes få politisk tendens och utövades med så
33
ringa hänsyn för personer och populära meningar, blev föremål för
mycket ogillande. Men Böök fick
också många beundrande läsare.
Åtskilliga saknade väl Levertins
försynta kritik och tyckte att Böök
gick för hårt till rätta med den
litterära pessimismen hos Hjalmar
Söderberg, den radikala tendensromanen i K. G. Ossian-Nilssons
tappning eller den dimmiga kosmopolitismen hos Ludvig Nordström.
Framför allt ifrågasatte man hela
hans inställning till den moderna
litteraturen; det var ju påtagligt att
Böök betraktade sig mera som
moralist än som estetisk bedö-
mare. Därmed var hans frontställning given mot inte bara moderna
skönandar i press och litteratur
utan även mot många som hyllade
klassicismens och traditionens
ideal. Hans inlägg i Strindbergsstriden 1911 vittnar väl om kampglädje och lätthet att finna sårbara
punkter hos motståndarna men
knappast om vilja till objektivitet
och rättvisa. Men här kände sig
Böök ute i ett viktigt ärende;
Strindberg hade gjort ett plumpt
angrepp på Heidenstam och Levertin och uttalat sig på ett sätt om
90-talslitteraturen, som Böök inte
kunde låta stå oemotsagt. Därtill
kom att Böök vid denna tid var på
väg över till en politiskt konservativ uppfattning, och detta återverkade naturligtvis också på hans bedömning av Strindberg, som nu
hade fått sitt publicistiska forum i
en radikal stockholmstidning och
34
sin mest stridbare vapendragare i
Bengt Lidforss.
Fredrik Böök, som i början av
1900-talet känt sig som »i politiskt
avseende och även känslomässigt
radikal och oppositionell» (han
skriver så i essän om Bengt Lidforss 1952), hade tagit starkt intryck av händelserna 1905. Han
hoppades att de skulle inleda en
reformperiod och stärka den nationella samhörigheten. Det är blott
naturligt att Böök såg den utveckling som nu föresvävade honom
som ett led i 1890-talets nationella
renässans. Genom denna hade,
skrev han 1908, »dikten gått i spetsen för det folkliga självbevarelseoch nydaningsarbete som vi stå
inför». Här är Böök alltså demokrat, i gott samförstånd med de
krafter som ville ge innehåll åt den
nyss genomförda författningsändringen.
Denna inställning skulle dock ej
bli långvarig. 1905 blev icke den
nationella pånyttfödelsens år, som
Verner von Heidenstam och Böök
hade hoppats, och det följande årtiondet skakade den liberala framstegsoptimismen i grunden. Böök
var alltid vaken för tidens tecken
och känslig för vinddragen utifrån.
Han såg världskrisen nalkas. Vistelsen i Frankrike 1911-1912, som
blev av stor betydelse för hans
kommande utveckling, hade fört
Böök i kontakt med Maurice Barres’ ideer, den franska nationalismens säregna blandning av antiintellektualism, traditionalism och
nationell solidaritet – en lära som
till sitt innersta väsen var inställd
på det förgångna men samtidigt gav
narmg åt franska revanschstämningar. Vad han såg, hörde och
läste i Frankrike, Tyskland och
Danmark stärkte hans tro på att en
reaktion var på väg mot radikala
förvillelser och trött pessimism.
Kamp och disciplin blev nya honnörsord i hans vokabulär. Hos
Barres fann han också den måttfullhet och enkelhet i de litterära
uttrycksmedlen, som han efterlyste
hos de unga svenska litteratörerna.
Krigsutbrottet 1914 utlöste i alla
krigförande länder en våg av
patriotism och offervilja, som Böök
fann bekräfta Barres’ och andras
analyser av de dunkla krafterna
på djupet av folksjälen. Han var
starkt gripen. Kriget betydde för
honom inledningen till en period
då hans intresse och aktivitet mer
och mer inriktades på dagens händelser och tidens problem. Han fullföljde sina vetenskapliga studier,
som resulterade bl. a. i de första
Tegner- och Stagneliusbiografierna,
och han fortsatte att recensera.
Men krigets problem och spekulationerna över hur det skulle sluta
lämnade honom ingen ro. Kontrasten mellan »den sällsamma och
skickelsedigra brytningstid som vi
uppleva och bristen på friskhet,
ideer och stoff, ja på ambition över
huvud taget, hos den yngre författargenerationen», den kontrasten
hade han fastslagit i sin recension
av Sigfrid Siwertz’ »En flanör»,
den enda bok som han fann vara
av någon betydelse i höstens eljest
fadda och intresselösa bokflod. Mot
denna loja attityd ställde Böök
bilden av den hårda verkligheten i
krigets skugga; mot den svarar
inte längre »de gamla abstraktionerna». I ett uppmärksammat föredrag för Lunds och Uppsala studenter hösten 1914 hade han uttalat tankar om kriget och kulturen,
som utmanade den liberala fredsoptimismen: »De som bullersamt
utropa att den militära styrkan
inte är detsamrna som rätten, tyckas egendomligt nog sällan erinra
sig att politisk och diplomatisk
makt begår hänsynslöst övervåld i
all stillhet, och de tyckas alldeles
ha glömt bort att den rättmätiga
sak, som skulle ha dukat under i
djupaste fred, kan slå sig fram till
seger på slagfältet.» Och han ryggade inte tillbaka för tanken att
även vi kunde kornrna med i kriget
och vågade hoppas att detta gamla
»krigarfolk:. då skulle visa sig ha
kraft att »fylla krigets plikter med
samrna rena samvete varmed vi
vilja fylla fredens och tjäna vårt
land utan att svika kulturens, sanningens och rättvisans makten. Det
var sådana satser som klistrade
aktivistnamnet på Böök.
Av stor betydelse blev hans resa
till franska fronten hösten 1915 och
till de tysk-österrikiska fronterna
under de följande krigsåren. Artiklarna från dessa resor, sedan sarnlade i bokform, blev inledningen
till ett helt nytt kapitel i Bööks lit- 35
terära verksamhet. Han blev, för
att använda moderna termer, en
»storreporten och en »flygande
korrespondent». Efter krigsslutet
fortsatte han på 1920-talet dessa
reportage från Europas brandhärdar och oroscentra med avstickare
till den borgerliga idyllen i Schweiz
och till den nyskapade judiska staten i Palestina. Ur litterär synpunkt
är flera av dessa reseskildringar
toppunkter i hans produktion;
även journalistiskt står de i högklass; en tränad yrkesjournalist
kunde avundas Böök hans förrnåga
att samla stoff och upplysningar,
knyta intressanta och värdefulla
kontakter, finna vägen till märkliga platser och spåra var något var
å bane. Det var inte bara politik i
dessa resebrev. Ingenting undgick
honom, allt fångade hans intresse,
människor, natur, kultur. »Jag
saknar begåvning för den samvetsgranna och ingående naturbeskrivningen» bekände han en gång på
senare år. Och kanske var den iakttagelsen riktig. Men han ägde i
stället en sällsynt förrnåga att
fånga stämningar och associationer. Hans litterära och kulturhistoriska minnesskatt var en outtömlig källa att ösa ur och stilen flöt
med en smidighet och friskhet som
gjorde läsningen till en estetisk
njutning.
Det är inte underligt att dessa
artiklar och kanske ännu mera de
underbara skildringarna av svensk
natur och kultur i »Resa i Sverige»
(1925) gav Fredrik Böök anseende
··:’
36
som en av pressens största språkkonstnärer och en av de mest
fängslande reseskildrarna i svensk
litteratur. Att i det utländska
reportaget fanns åtskilligt politiskt stoff av diskutabelt slag tycks
man i allmänhet ej då ha upptäckt;
kännedomen om vad som försiggick i Polen, Ungern, på Balkan
och i Främre Orienten var inte särskilt utvecklad i Sverige på 1920-
talet och de flesta av Bööks läsare
gillade nog oreserverat hans hårda
ord om fredssluten och dess upphovsmän, hans kritik av Weimarrepubliken och hans deltagande ord
om det hårt drabbade tyska folket.
Att Bööks omdömen om förhållandena på kontinenten ofta påverkats
av i propagandasyfte lämnade uppgifter och att han gärna generaliserade på grund av tillfälliga intryck
och stämningar, det stod klart först
vid en förnyad och kritisk granskning av artiklarna. Som litterära
reportage var dessa storartade, som
källor för politisk upplysning mycket tvivelaktiga.
1920-talet betecknade höjdpunkten av Fredrik Bööks journalistiska
bana, även om den inte förde honom till posten som Svenska Dagbladets huvudredaktör, vilket ett
slag hade förespeglats honom; han
insåg själv att han saknade åtskilliga praktiska kvalifikationer som
krävas av en tidningschef. Han var
en skrivande tidningsman, ingen
administratör. Rangen som tidningens främste medarbetare kunde
dock ingen göra honom stridig och
han arbetade under dessa år i en
atmosfär av harmoni och framgång, som kom även hans vetenskapliga gärning tillgodo. Varje
vecka skrev han en streckare i
Svenska Dagbladet; många av dessa
handlade om tyska, engelska och
franska krigsböcker och om de nya
strömningar som under efterkrigstiden bröt fram i europeiskt kulturliv. Här kunde Böök- som på
ett utomordentligt sätt sekunderades av Anders Österling när det
gällde romansk och anglosaxisk
litteratur – känna sig som Leverlins sanne efterföljare, samtidigt
som han fick förfäkta sina subjektiva uppfattningar om storpolitiken
och om folkstyrets vanskligheter.
Under dessa år började han också
sitt skönlitterära författarskap,
även detta först i artikelform.
övergången till 1930-talet betydde en ny fas i Bööks utveckling.
I hans författarverksamhet märktes i början inte så mycket härav.
Hans streckare var lika omväxlande, lika friskt skrivna som förr,
resereportagen fortsatte; ljus och
mörker skiftade i de impressionistiska bilderna från Europa, den
svenska sommarens stämningar
fångades i varma ord och mjuka
färger i skildringar från Hallandsåsen och Skånekusten. Först efteråt har Fredrik Böök- i den självbiografiska »Rannsakan» (1952)_
yppat att denna tid för honom betydde en omprövning och en bitter
lärdom. Hittills hade hans illusionslösa syn på människonaturen och
vad den närmaste framtiden kunde
bära i sitt sköte förenats med en
viss optimism, som inte ens erfarenheterna från det krigshärjade
och i politisk sårfeber levande
Europa kunnat helt förkväva. I
bakgrunden hade han alltid haft
Regels tro på att det förnuftiga
förr eller senare skulle prägla samhällslivet och den andliga odlingen.
Nu blev det allt svårare att hålla
fast vid den harmoniska jämviktsläran. »Det föll ett grått askregn
över livets gröna ängar och vände
man blicken tillbaka mot det förflutna så hade färgerna slocknat
även där, sökte man speja in i
framtiden så skymtade man spö-
ken som kom hjärtat att bulta i
ångest.»
Så tecknar Böök i boken »Rannsakan» den sinnesstämning som
behärskade honom i mitten av 30-
talet. Den som då hjälpte honom
till en klarare syn var enligt hans
senare vittnesbörd den store
schweiziske historikern och filosofen Jacob Burckhardt, vars skrifter Böök först då blivit förtrogen
med. Det var en kallare, hårdare
verklighet han där mötte, tron på
en förändring till det bättre i
mänsklighetens utveckling började
svikta. Men det var farliga lärdomar han trodde sig kunna hämta
från Burckhardt, vars djupa humanism tycks ha gjort ett svagare intryck på honom än filosofens begär att rensa ut falska utopier och
oäkta känslor. »Själva den väldiga,
allomfattande process, som bestäm- 37
mer mänsklighetens öden, är således till roten genomdränkt av
maktvilja, av den brutala egoismen,
av det onda; och det onda kan inte
tänkas bort, det är oundvikligt, det
är en metafysisk nödvändighet.»
(Rannsakan, sid. 62.) Regels rationella och optimistiska historiefilosofi hade fått en hård törn. Böök
såg i stället »det demoniska hos de
handlande människorna och det
tragiska i världsförloppet». Så tecknade han sjutton år senare den
själsliga process, som han genomgick i mitten av 1930-talet. Det
verkar inte fullt övertygande men
kanske har man ändå i de citerade
orden en förklaring till mycket av
det som under 1930- och 40-talen
gjorde Fredrik Bööks politiska författarskap irriterande och för
många direkt motbjudande.
Hans tidvis positiva ställningstagande till nationalsocialismen,
hans försök att förstå och förklara
vissa sidor av Hitlers våldspolitikdock aldrig judeförföljelserna –
och hans alltmera stegrade förakt
för demokratiens frihets- och jämlikhetsideal hade en teoretisk bakgrund, som inte alltid kunde skönjas i de av dagspolitikens händelser och intryck präglade artiklarna.
Ett försök att analysera Fredrik
Bööks ställning till nationalsocialismen och den världspolitiska utvecklingen före och under andra
världskriget kan inte stanna vid
den efterrationaliserade förklaring,
som han själv givit i sina artiklar
och böcker på 1950-talet, men ej
38
heller i de hårda omdömen som
hans motståndare fällt i polemisk
hetta.
Det uppseende som de artiklar
väckte som han senare sammanfört i boken »Det rika och det fattiga Sverige» (1936) förefaller nu
rätt överdrivet. Han utsattes då för
anklagelser för marxistiska sympatier. Han har aldrig dolt det starka
intryck som Marx gjorde på honom
när han på 1930-talet stiftade bekantskap med dennes läror. Men
även här var det fråga om en teoretisk, närmast intellektuell påverkan och den fick intet inflytande
på Bööks ställningstagande till
kommunismens ideologi. De briljanta skildringar av svenskt liv och
arbete som han ger i dessa artiklar
kan njutas utan misstanken om att
bakom dem skulle ligga någon förstucken propaganda.
I sina artiklar från Tyskland och
andra centraleuropeiska länder
faller Böök ofta ur rollen som reporter, skildrare av vad han själv
sett och upplevat, och uppträder i
stället som förkunnare och domare.
Många av hans uttalanden är träffande, utvecklingen efter 1945 har
också i mångt och mycket givit honom rätt. Men ofta är hans omdö-
men illa grundade, hans slutsatser
förhastade. Han var ingalunda
blind för nazismens ondska och
faror; vid flera tillfällen uttalade
han sig ytterst skarpt om Hitler
och hans verk. Tyska beskickningen i Stockholm var då mycket
bekymrad och vid ett tillfälle övervägde man i Berlin repressalier
mot den besvärlige kritikern. Men
intrycken växlade och Bööks inställning till nazismen med dem.
Det är också karakteristiskt för
honom att han inte gärna släppte
den uppfattning han en gång tillägnat sig eller definitivt ändrade
sina domslut. Här står man i
själva verket inför ett av de vä-
sentligaste dragen i Fredrik Bööks
karaktär: han var ingen opportunist, vände inte kappan efter vinden och fruktade ej att utmana
den allmänna meningen. Vad man
än må tycka om hans åsikter och
det sätt på vilket han förfäktade
dem, så bör dock aldrig nekas honom erkännandet att han ägde
courage de son opinion.
Men vad blev det då av opinionsbildaren Fredrik Böök, av hans
föresats att skapa en ny anda i den
svenska litteraturen och att rycku
upp folket till medvetande om sina
uppgifter och skyldigheter som
levande nation? När han på ålderns
dagar blickade tillbaka måste han
säga sig att »förvillelsernas segerlopp» icke stått att hindra och att
händelsernas ångvält gått hårdare
fram över hans marker än vad han
någonsin kunnat ana. Han tröstar
sig med att han genomskådat »lättfärdighetens bländverk» och demokratiens falska löften, och han sö-
ker stöd för sina meningars riktighet hos den engelske historikern
Herbert Butterfield och den amerikanske diplomaten George F. Kennan; hans tolkning av bådas uttalanden är på flera punkter diskutabel. Men det kan inte bli något
mera än ett självförsvar. Kvar står
att Fredrik Böök, en av de mest
lysande men of letters som vi haft
i vårt land, en intellektuell kraft av
väldiga mått, visserligen har skapat bestående värden genom sin
vetenskapliga produktion och att
han under en följd av år var en av
vårt lands mest lästa och uppskattade publicister, men att han icke
nådde det inflytande på svenskt
39
kulturliv i ordets vidaste mening
som han drömt om. Detta är icke
detsamma som att konstatera ett
misslyckande, det fastslår blott en
begränsning hos honom, som kanske skulle kunna kort och gott formuleras så, att han var alltför egocentrisk, allt för snabb att ta ståndpunkt och alltför vittsvävande i
sina ambitioner för att kunna utöva ett verkligt och varaktigt inflytande på sin samtid.
•-:..

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner