Print Friendly

Psykologin i SDs väljarbas

Av Ralph Sundberg | 16 augusti 2013

Trots otaliga skandaler som skulle varit katastrofer för samtliga andra etablerade politiska partier i Sverige står sig Sverigedemokraterna relativt starka i opinionen. Vad kan förklara detta fenomen som klassisk politisk analys inte förmår dechiffrera med någon vidare effektivitet? I svensk politisk analys tycks det socialpsykologiska perspektivet vara paria; trots att det i detta perspektiv finns en uppsjö av teorier (och empiriska resultat) som kan hjälpa oss att förstå SD:s bestående natur i den hårda motvind partiet fått utstå. En djupare förståelse av att många faktiskt ser rassegregation, hierarkier och hotet om våld som något positivt kan fördjupa vår förståelse av SD:s stabila väljarbas.

Sverigedemokratiska ledarfigurer ertappas med öppet rasistiska kommentarer, som deltagare i nattliga fylleslag och beväpnade med järnrör. Kopplingar mellan SD och främlingsfientliga hemsidor tydliggörs. Sambanden mellan hatiska skrivbordskrigare och SD tas fram i ljuset. Och ändå ökar deras popularitet bland svenska folket. Händelser och kopplingar som hade kunnat rasera andra partier tycks inte beröra Sverigedemokraterna eller till och med stärka dem. Inför detta står de flesta analytiker handfallna.

Det hänvisas till ökande klyftor i samhället vilket öppnar för populister. Det hänvisas till att diskursen kring invandrare har förändrats, vilket lockar folk till invandringsfientliga partier. Och det påstås att det hela är kopplat till någon form av ny europeisk Zeitgeist som frammanar neofascism. Samtliga dessa förklaringar innehåller säkerligen en rad faktorer som delvis kan förklara SD:s intåg i Riksdagen och ökningarna i partiets stöd därefter, skandaler till trots.

Dessa förklaringar har dock ett stort problem gemensamt. De utgår ifrån att svenskar i grund och botten inte besitter någon främlingsfientlighet att tala om. De flesta analytiker antar att alla former av xenofobi skapas av externa faktorer såsom arbetslöshet , social utstötning och orättvisa strukturer. Eller att en specifik sorts diskurs transformerar en snäll socialdemokrats eller moderats attityder till främlingsfientliga sådana. Eller så antas det att problemet är ’utländska’ idéer som strömmar in i vårt perfekta land. T.ex. det vis på vilket Torbjörn Elensky, i en recension i Axess,(nr.1, 2013) förkastar Bengt Westerbergs idé om att det i de flesta av oss bor en liten främlingsfiende som väntar på att få komma ut.

Dessa förklaringar spänner över en rad olika forskningsfält, från det klassiskt sociologiska till det rent post-moderna. Trots denna uppsjö av teoretiska perspektiv tycks svensk politisk analys stå handfallen inför att förklara fenomenet SD och dess överlevnad och spridning. Ur mitt perspektiv kommer sig denna handfallenhet främst av att man har misslyckats att ta hänsyn till socialpsykologin bakom främlingsfientlighet och rasism. Kultursidor och andra fora för analys av SD har svämmat över av skribenter som antingen enbart anlägger marxistiska, strukturella perspektiv, eller som utgår från någon form av klassisk partipolitisk analys. Det psykologiska perspektivet har helt saknats och således har även övertygande förklaringar till SD:s uppgång och utbredning lyst med sin frånvaro.

Mycket kan falla på plats om man vänder sig västerut, till en stark och livlig socialpsykologisk forskningstradition med rötterna i Nordamerika. Framförallt två perspektiv, kallade Right-Wing Authoritarianism (RWA) och Social Dominance Theory (SDT) är mycket användbara för att förstå inte bara varför SD kom in i Riksdagen, utan också varför skandaler med järnrör inte rör SD:s väljare i ryggen nämnvärt.

RWA skapades av den hyllade kanadensisk-amerikanske socialpsykologen Bob Altemeyer, som byggde vidare på Adorno och dennes kollegors välkända F-scale (fascistskalan) för uppmätandet av auktoritär personlighet. Altemeyer var intresserad av frågan om de auktoritära dragens väldigt uthålliga natur i det amerikanska samhället. Altemeyer lanserade teorin att vissa individer, både genom genetiskt arv, uppfostran och social miljö, var mer mottagliga och stöttande av auktoritära budskap än andra, och att dessa individer fortsatt existerade i Kanada och USA trots demokratins seger och ökad jämställdhet. Samhället i stort blev mer och mer jämlikt och demokratiskt, men en stor del av befolkningen blev det ändå inte. Han blev således intresserad av vad som utmärkte just dessa personer. Altemeyer sammanfattade den auktoritära personligheten som bestående av tre olika aspekter: underkastelse inför auktoriteter, en förkärlek till konventionalism, konformitet och ordning (ordning i allt från politiken till musik och kläder) samt auktoritär aggression. Den auktoritäre underkastar sig således gärna en auktoritet som hen erkänner som legitim, hyllar uniformitet, likriktning och ordning, samt stödjer våldsamma handlingar mot det som är avvikande från den konventionella roll som hyllas.

Benämningen ”right-wing” kan här tyckas peka ut individer som enbart befinner sig på högerkanten i det politiska spektrumet. Benämningen är dock inte politisk, utan psykologisk. ”Right-wing” syftar här istället på att man tillskriver auktoritet till etablerade (eller numer urholkade, men en gång till synes etablerade) figurer och institutioner. I forna Sovjet har det t.ex. uppmäts att de som var mest auktoritära även var de som stödde den kommunistiska diktaturen mest, trots att denna befann sig långt ut på vänsterkanten. Begreppet ”Left-Wing Authoritarianism” syftar istället på individer som är djupt dedikerade till att omkullkasta de etablerade institutionerna och som precis som andra auktoritära underkastar sig sina ledares edikt, är konforma i sitt beteende inom sin egen sfär, samt är aggressiva mot de som avviker mot deras etablerade normer. I Sverige skulle denna kategori kunna innefatta t.ex. Antifascistisk Aktion och annan utomparlamentarisk vänster. Detta betyder att begreppet, trots vad som kan tyckas vara en politisk stämpel kopplad specifikt till en politisk höger, är möjligt och till viss del tänkt att kunna användas för att kategorisera andra auktoritära rörelser, såsom stalinism och salafism. Det auktoritära, och inte ”höger” eller ”vänster”, är begreppets kärna.

SDT utvecklades av Felicia Pratto och Jim Sidanius (i dess begynnelse i Sverige), som en mer omfattande teori av rasismens och fördomsfullhetens fortsatta existens i samhällen. Teorin bygger vidare på bland annat Altemeyer’s RWA, men även Tajfels Social Identity Theory, och baserar sig på människors till synes osläckliga törst efter att dela upp samhället i hierarkiska grupper. Vissa grupper har högt socialt värde och andra lågt, och i varierande grad kommer alla människor att se upp till eller ned på dessa grupper. Den som befinner sig högt upp på SDT-skalan (d.v.s. innehar en hög Social Dominance Orientation) kommer bland annat att i högre grad än andra anse att t.ex. svenskar och svensk kultur är bättre än somalier och somalisk kultur. Det finns mycket som binder SDO och RWA samman psykologiskt: fokus på grupper, legitimerande av våld och hot mot de som avviker, men kanske främst en besatthet av stabilitet och ordning. Det som hotar ordningen skall tryckas ner.

Det är viktigt att förstå att både RWA och SDO är så kallade ”individual difference”-variabeler; d.v.s. att alla innehar dessa läggningar men i högre eller lägre grad. Individer med stark RWA- eller SDO- läggning existerar och alltid har existerat i samtliga samhällen. Och förmodligen alltid kommer att existera. Dels eftersom en del av detta fenomen är både genetiskt och socialt ärftligt, och dels för att den som är starkt auktoritär eller dominant förnekar och inte tar till sig det som det kringliggande samhället predikar. Detta då samhällskroppen inte nödvändigtvis ses som en legitim auktoritet, och/eller för att budskapet inte kommer från grupper som anses ha tillräckligt hög status.

SD kan möjligtvis klassificeras som ett neofascistiskt parti, så som har gjorts av bland andra Henrik Arnstad i hans bok ’Älskade Fascism’. Detta betyder dock inte att SD:s väljare nödvändigtvis är fascister själva. En sådan slutsats är tveksam att dra, då många väljare – vilket parti det än rör – knappast sluter upp bakom ett partis fulla budskap. Det är dock högst troligt att SD:s väljare ligger över genomsnittet på SDO och RWA, något som preliminärt kan slås fast genom att titta på hur SD:s budskap stämmer överens med RWA:s och SDO:s grundläggande drag. Att inse att SD:s väljare sannolikt är över genomsnittet på SDO och RWA öppnar även nya dörrar till förståelsen av varför dessa väljare inte låter sig påverkas av olika skandaler på samma vis som andra.

De tydligaste dragen i SD:s politik är en idé om en konform och uniform svenskhet av traditionellt snitt, ett vurmande för denna svenskhet som överlägsen kulturell princip, och att det främmande har tagit död på en drömvärld som förut existerade.

SD hyllar svensk konformism och konventionalism i allra högsta grad. Den är svensk som äter sill och potatis, dansar kring midsommarstången och inte beter sig som Zlatan; d.v.s. har vissa typiska beteenden och värderingar. Detta attraherar RWA-väljare, som är vänner av konformism och ordning och reda. Svenskhet är på ett visst sätt i tanke och handling och är enkelt att förstå. SD anser även att svensk kultur och svenskar är fantastiska fenomen, vilket attraherar SDO-väljare som gillar att se på samhället som strukturerat i tydliga grupper som lätt går att dela in i en hierarki och där svenskhet är det bästa. Att just svenskhet är det finaste som finns är tydligt t.ex. i hur Zlatans beteende uppenbarligen betraktas inte bara som annorlunda från ”svenskar” (dvs icke-konformt och okonventionellt), utan även som något som normativt är sämre än någon typ av klassiskt ”svenskt” beteende. SD spelar även på legitimerande myter gällande svenskhetens kulturella primat och dess effekter på samhällsbyggnaden. SD:s marknadsföring (när den inte handlar om invandrare) målar oftast upp en bild av ett grönskande sommar-Sverige, där blonda barn äter äpplen och allt är frid och fröjd. Dessa tjänar syftet att legitimera den ordning man söker: Var det inte bättre när alla var likadana? Var det inte bättre när svenskarna bestämde? Sådana myter är kraftfulla i Sverige, där den bild som SD målar upp om ett svunnet drömland till stor del stämmer överens med t.ex. Socialdemokraternas bild av en svunnen folkhemsera, vilket också Göran Rosenberg skrivit om i essän ’Sweden – The Reluctant Nation’. Detta implicerar inte på något sätt att SD:s drömland och Socialdemokraternas drömland delar många aspekter, enbart att myten om en svunnen dröm är stark hos många svenskar.

Dessa SD-budskap, som vill dela upp Sverige i lätt identifierbara grupper där svenskarna är på topp och där både denna grupps uniformitet och kulturella överlägsenhet hotas av de som är olika eller avvikande, är tydligt attraktiva för de som är höga på RWA, SDO eller båda två samtidigt.

Men varför, om nu SDO och RWA alltid har existerat i Sverige i högre eller lägre grad, tog sig SD in i riksdagen just 2010? Eftersom SDO och RWA inte står i konflikt med andra förklaringar (utan kompletterar dessa) så spelar förstås faktorer såsom ökande arbetslöshet och omvärldens politiska liv en stor roll. Tänkbar samverkan mellan SDO och t.ex. ökande klyftor eller ökande arbetslöshet är att förlusten av en högre position i den sociala hierarkin (anställda har högre status än arbetslösa), skiftar människors fokus i grupptillhörighet från klass till etnicitet/nation. Detta utefter den relativt väletablerade principen att självförtroende är en stark mänsklig drivkraft som söks varhelst den går att hitta. Hamnar man i en grupp med låg status, såsom den arbetslöse har i det lutheranska Sverige, är det naturligt att söka sin överlägsenhet någon annanstans. Tänkbar samverkan mellan socioekonomiska faktorer och RWA är den faktiskt ökande mångkulturen i Sverige sedan 1990-talet. Ett ökande inslag av livsstilar, religioner och utseenden i Sverige hotar upplevelsen av det konforma och konventionella och väcker en lust att ansluta sig till dem som vill se en återgång till det lättsorterade och ordningssamma. Ordning är den viktigaste principen för den som hamnar högt på RWA-skalan. Många studier visar även att RWA och SDO stimuleras och aktiveras som en styrande princip om social oro präglar samhället.

Ovanstående förklaring säger alltså att dessa individer som befinner sig högt på skalorna RWA och SDO funnits i samhället hela tiden, men att dessa tendenser aktiverats i högre grad av förändrade sociala faktorer. Detta kan även förklara tillströmningen av väljare från så olika grupper som tidigare eller faktiska nazister (höga på SDO i sin uttalade rasism) som tidigare Moderater och Socialdemokrater (vars konforma och ordnade samhälle hotas av ökande diversifiering). Att kombinera dessa psykologiska perspektiv med de socioekonomiska tillhandahåller en betydligt bättre förklaring än de som enbart grundar sig i materialistiska sociologiska förklaringar. Det psykologiska perspektivet förklarar t.ex. varför inte alla blir Sverigedemokrater eller fascister i dåliga tider: eftersom nivån av SDO och RWA varierar per individ.

Den andra frågan var varför SD-väljare inte flyr partiet när det drabbas av skandaler som skulle knäcka andra partier i grunden.

Just här är en psykologisk analys baserad på RWA och SDO träffande och speciellt skandalen på Kungsgatan är talande. Efter en numera ökänd och blöt natt på Kungsgatan utslungade höga SD-representanter rasistiska och sexistiska uttalanden, det hotades med våld och det rustades med järnrör. De flesta experter spådde nu en kollaps för SD i kölvattnet av den uppenbara rasismen, misogynin och våldsvurmandet. I efterhand vet vi att denna skandal inte gjorde något negativt avtryck på SD:s opinionsstöd, utan snarare verkar ha ökat stödet. Här spelar både RWA-faktorn auktoritär aggression en roll, liksom SDO-faktorn att legitimera våld mot de grupper som är lägre i hierarkin. SD tappade helt enkelt inget stöd då deras väljare i högre grad än andra stödjer aggression mot det avvikande, det icke-konforma och de som försöker ”sticka upp”. Våldet och hoten ses istället som något positivt då det är legitimt för bevarandet av (eller återgången till) tingens ordning. Den uppenbara sexismen som uttrycktes på Kungsgatan, och som uttryckts vid andra tillfällen av SD samt syns i näthatet, är inte heller ett problem som rör de som slår högt på SDO och RWA i ryggen. För människor höga på RWA och SDO är kvinnor som tar plats inte bara individer som utmanar hierarkin (SDO), utan även sådana som utmanar en traditionell bild av kvinnans plats (RWA). Två mekanismer spelar alltså in här men de kan återigen sammanfattas i ett begrepp: hot mot tingens sanna ordning. Detta perspektiv stödjer även Maria Svelands och Lisa Bjurwalds analyser i deras senaste böcker ( ’Hatet’ respektive ’Skrivbordskrigarna’), då det i SDO och RWA är tydligt att rasism, sexism och våld stammar från samma psykologiska kärna.

Varför syns dessa psykologiska perspektiv så sällan i Sverige? Det är en svår fråga att besvara. Till viss del beror det på de strukturella förklaringsmodellernas totala dominans i de kretsar som bedriver politisk analys. Dessa är modeller som till stor del förnekar eller bara ignorerar att det finns individuella skillnader i reaktion på yttre stimuli. Detta är i förlängningen en förnekelse av att människonaturen är olika individer emellan; ett faktum som gör social analys väldigt komplicerat och därmed förmodligen icke-önskvärt för många.

Men främst vill nog få erkänna att det inom människor finns otrevliga aspekter som inte så enkelt går att arbeta bort med socialt ingenjörskap. Utbildningsnivåer och mer kontakt med ”avvikare” har positiva effekter på människors tolerans, men kan förmodligen inte utradera djupt hållna främlingsfientliga tendenser fullständigt. Vissa individer är mer rasistiska och främlingsfientliga än andra, även om de fått samma skolgång, samma möjligheter i livet och har samma socioekonomiska bakgrund som de som är mindre främlingsfientliga. Detta är för många en skrämmande insikt. Men det är även skrämmande att förneka detta, eftersom vår förståelse för omvärlden i sådant fall blir kraftigt begränsad.
ralph_sundberg
Ralph Sundberg är doktorand vid Institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet. Han är främst inriktad på politisk psykologi och forskar för närvarande på hur svenska soldaters attityder och värderingar påverkas av tjänstgöring i Afghanistan. Han är även projektledare vid Uppsala Conflict Data Program (UCDP).

Läs mer:
Altemeyer, Bob, 1981, ”Right-Wing Authoritarianism”, Winnipeg: University of Manitoba Press

Altemeyer, Bob, 1996, “The Authoritarian Specter”, Cambridge: Harvard University Press

Sidanius, Jim, & Felicia Pratto, 1999, “Social Dominance”, Cambridge: Cambridge University Press

Rosenberg, Göran, 2012, “Sweden – The Reluctant Nation”, Counterpoint

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner