Print Friendly

Psalmboksförslaget

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PSALlVIBOKSFÖRSIJAGET
Av docenten I V A R H Y L A N D E R, Uppsala
l öNSKVÄRD grad har den nu något utebbade debatten kring
det under förvåren framlagda psalmboksförslaget av år 1936 gett
en påminnelse om, att psalmboken alltfort är icke endast en av
kyrkans böcker i egentlig mening utan en folkbok, buren av en
tradition, mäktigare, i varje fall vidare spänd över folkets skilda
lager än den, som eljest möter i fråga om vårt kyrkolivs former
och uttrycksmedel. Men å andra sidan är sagda betingelse också
till visst hinder för en rent saklig lösning, en fördomsfri och lugn
bedömning av psalmboksfrågans läge och möjligheter. En tradition av här förefintlig art är nämligen genom sakens egen natur
så känslobestämd, religiöst likaväl som estetiskt, att det torde
vara ett hopplöst företag att vilja skapa en acceptabel enhetslinje
på demokratisk grund. Det synes icke förty vara väl så angeläget,
att i en situation, när vreda vindkast och dammbemängda virvelvindar redan hunnit svepa fram genom pressen och bedarrat, tillfälle ges till en så långt möjlig objektiv betraktelse av det föreliggande förslagets förhistoria och material. Ty psalmboksfrågan
är icke av i går. Risken blir i närvarande läge gärna den, att varje
perspektiv tappas bort – och psalmboksfrågan har ett dubbelt:
ett historiskt tillbaka, ett ansvarets och förhoppningarnas framåt.
Först det karolinska enväldet gav vår svenska evangeliska
kyrka en rikspsalmbok, ett nog så tänkvärt faktum. Den gamla
psalmboken av år 1695, Svedbergs och Spegels men ock lekmannapsalmisterna Arrhenii och Allans verk, fick göra tjänst i 124 år,
i Finlands svenska kyrkadel än längre. 1700-talets vällovliga reformiver tycktes dömd till misslyckande men vändes omsider i en
stormtids förliga vind och genom en ung generations samlade
kraftansträngning i en skördeands glädje: Wallins verk, av Ko-·
nungen gillat och stadfäst år 1819. Men så som verket under så-
dana tidsbetingelser vuxit fram, är det märkt av två tiders signatur. Wallin lämnade ödmanns psalmideal och lärde sig av den
ringare skaldebrodern Hedhorn den äkta psalmens bibliska ton.
.392
Psalmboksförslaget
Men Wallin var själv alltför mycket fostrad av den klassiska diktens formella stringens, alltför mycket akademisk i håg och ton,
alltför mycket av tempelskald, av retor i domkyrkostil, för att
han av nyromantikens gudabenådade psalmist skulle lärt också
den äkta folkliga tonen. Överhuvud vilar över verket jämnmåttets klassiska skönhetsideal, medan Wallins skaldegåva och hans
suveräna ställningstagande till arvet höll verket i stort fjärran
från det medelmåttigas gräns. Samuel ödmann, som där står som
typ för den äldre generationen, den av upplysningstidens optimism präglade, hade en fast grund i svensk folkfromhet av Vä-
rendsbygdernas sega virke, och en lärjunge till Linne förleddes
inte till att be om ursäkt för sin gudstro ens i naturvetenskapernas guldålder. Psalmboken med ett fast arv från fädren men som
helhet nypräglad genom Wallins, Franzens, Geijers och Hedhorns
ord och anda, har också sitt samband med tidens nit för sann
folkupplysning och dess utpräglade sinne för kyrkans folkuppfostrande gärning. Och likväl hade den sin exklusivitet. Den port,
som kunde ha öppnats mot de innerligare fromhetsriktningarnas
sångskatt, förblev oupptagen.· Under 1800-talets kyrkohistoria
blev det ödesdigert. Den genom ‘:äckelserörelserna även i nya
former inväxande folkfromheten fick sin psalm- och sångtradition
vid sidan av kyrkopsalmen med anknytning till den äldre pietismens och de herrnhutiska kretsarnas fädernearv. I den dag som
är, om än i något mindre grad under senare år, torde en samling
som »Sions toner» vara en verklig konkurrent till psalmboken i
sådana kretsar. Det har sitt intresse att se, hur en ömsesidig utjämning skett mellan vad som länge stricte åtskildes såsom psalm
och andlig sång, av var part visserligen bedömt som fromhetsdokument av prima och sekunda kvalitet allt efter traditionssammanhanget. De låg·- eller rent frikyrkliga sångsamlingarna ha i
stigande grad lämnat rum för kyrkans psalmskatt, och i den officiella kyrkopsalmbokens 1921 införda provisoriska tillägg, N ya
Psalmer, har ett urval av äldre och nyare väckelsesång fått namn,
heder och värdighet av kyrklig psalm- den levande psalmtonen
behövde den icke begära.
Psalmboksfrågans aktuella skede, från kyrkomötets tillkomst år
1863 och det första kommittearbetet av år 1889 till våra dagar, har
sina extremer. Å ena sidan en hård, tvivelsutan ofta obillig kritik, å den andra en i grunden lika omotiverad okritisk beundran
av Wallins verk. Dess antagande genom kungligt maktbud hade
393
Ivar Hylander
ju en gång lett till en låt vara begränsad, så dock separatism, och
de livsrörelser inom kyrkan, som med en kanske alltför vid benämning skulle kunna rymmas under namnet kyrkoförnyelsen imder 1800-talet, kände ofta ett bestämt främlingskap i Wallins verk.
Denna stämning klarnade till princip genom en av historiskt studium riktad syn på den verkligt gamla psalmen och blev så omformad till medvetet reformprogram. U. L. Ullman, en av de tre
undertecknarna av 1889 års förslag, förenade i sin person schartauanismens krav på klarhet och äkthet även i psalmens form av
kyrklig bekännelse och en hymnologs upptäckt av 1600-talet som
den evangeliska psalmens guldålder, främst genom Paul Gerhardt,
av Wallin otillbörligt tillbakasatt. Det starka västgötska inslaget
blan!l de i kommittearbete och som originalförfattare verksamma
psalmisterna (J. A. Eklund, S. Alin, A. F. Runstedt och Paul Nilsson; även Edvard Evers, till ostkusten transporterad bohuslänning, hade enahanda kynne) och den icke minst genom episkopatet
pålitligt gammal- eller högkyrkliga prägeln i kyrkomötet garanterade en fortsatt orientering efter dessa linjer i revisionsarbetet:
en påtagligt kritisk inställning om ej till Wallin själv, så till hans
verk, en av hans »kyrkostil» likväl i arv tagen obenägen snävhet
mot väckelsesången (den kyrklige Lars Linderot törhända undantagen) och slutligen en markerad återgång till, med ty åtföljande
efterklang av äkta evangelisk psalm, helst signerad av Luther
eller Gerhardt. Men i samma mån som arbetet tycktes längs dessa
linjer närma sig sin fullbordan, desto starkare växte icke minst i
kulturellt-litterärt orienterade lekmannakretsar, men ingalunda
endast här, kravet på större veneration för Wallin, understundom
därhän, att man i princip ville binda psalmboksarbetet vid en tillläggslinje, vare sig det skedde av ekonomisk omsorg om svenska
folket eller enbart konservatism eller en obestämd och förvisso
utopisk förbidan av en ny Wallin. Mången, som krävde en oförändrad Wallin, och som ännu så gör t. ex. av omsorg om svenska
kyrkans andliga endräkt i en söndersplittrad tid (N. D. A.), var
därför ingalunda nöjd med tilläggslinjens konkreta utgestaltning
genom Nya Psalmer. Det kan väl ifrågasättas, om icke dess tillskyndare, Nathan Söderblom, genom denna utväg överhuvud ville
hålla vägen öppen för en ny psalmbok mer ägnad uppgiften att
vara en svenska kyrkans folkbok i vår tid än det verk, som i den
situationen var avsett att träda i det gamlas ställe -i varje fall
ha vi all anledning vara tacksamma för den utgången då.
394
Psalmboksförslaget
Den för dessa spörsmål intresserade har haft anledning förvåna
sig mer än en gång sedan dess. Att någon överhuvud hade dristighet nog att efter så många sorger och bedrövelser ta upp frå-
gan igen, att kyrkomötets förslag fann genklang hos kyrkans
målsman vid Konungens rådsbord och ledde till tillkallande av
biskopen Eklund som ensam sakkunnig för ärendets nya beredande och, kanske inte minst, att detta förslag,· trots lovvärd
önskan att ge envar sitt dock i väsentlig grad bundet vid och
präglat av den tidigare kyrkliga linjen i psalmboksfrågan, mötte
bestämt motstånd och även av kyrkomötet genom dess positiva
ställningstagande till de fem överarbetarnas P. M. blev avfört
från den vidare debatten. På två punkter, båda värda att ha i
minne, är denna omsvängning inom en representativ kyrklig
opinion påtaglig. Å ena sidan gäller det förhållandet till Wallin,
perspektivet bakåt, präglat på en gång av pietet och radikalism,
å den andra perspektivet framåt, viljan och beredvilligheten att
låta en ny psalmbok, avsedd också för kommande generationers
bruk, vid sitt framträdande icke vara som helhet markerad av en
redan antik stiltyp utan också ha rymd och spännkraft nog att
till arvet från det förgångna lägga psalmen, sjungen på vår egen
tids språk och stämd i kanske förenklad, dock äkta nutidston.
Man torde också kunna påstå, att kritiken, där den varit buren
av saklig och sakkunnig nitälskan (jag åsyftar både Torsten Fogelqvists artiklar i D. N. och pastor Oscar Lövgrens i Sv. Morgonbladet, de senare närmast ur frikyrklig aspekt), mindre gällt
principerna än den ifrågasatta följdriktigheten vid deras tilllämpning.
Ur Wallins psalmbok har en dryg femtedel utgallrats. Likväl
torde man, trots ett frågetecken vid kanske ett tiotal av dessa n:r,
rättvisligen böra erkänna, att en så sovrad Wallinpsalmbok bör
bli en bättre ärebetygelse mot hans och hans samtids insats i
psalmtraditionens levande växt genom tiderna än den mekaniska
men dock om viss oförmåga vittnande vidblivenheten vid det
gamla utan åtskillnad. Detta faktum, att i varje fall inemot 1/5
av det klassiska 500-talet psalmer utan risk till djupare förnummen förlust kan utmönstras, synes mig vara ett talande bevis på
behovet av en ny, enhetlig psalmbok. Pieteten mot Wallin gäller
åter ordalagen, där endast i viss utsträckning språkformer moderniserats och i något enstaka, länge omstritt fall (Ps. 86: 2) en
saklig ändring föreslagits. Lyckligtvis har sovringen även ut- 395
———–Y•
Ivar Hylander
sträckts att gälla Nya Psalmer, varigenom det här ingående materialets karaktär av provisorium blivit på ett önskvärt sätt markerat. Men risken att sovringen av mången förnimmes som en
smärtsam operation kvarstår här med större styrka. Icke alltid
är heller den hakomliggande motiveringen så genomskinlig. Vissa
grupper, kyrkopsalmen, missionspsalmen och den eskatologiskt
orienterade, har underkastats hård men behövlig inknappning.
Reformationspsalmen har lyckligen borttagits, ty dess rätta firningsämne möter oss i psalmerna om Guds ord. Understundom
har väl rädslan för efterbildning och efterklang varit nog så stark
hos de sakförståndige; även om den av dem framförda motiveringen, att Nya Psalmers bestånd ännu ej så införlivats med
psalmtraditionen, att det kan påräkna en dom efter .samma milda
mått som den gamla psalmen, synes riktig, så gäller den icke som
generell regel ens för detta psalmbestånd: man tycker sig utan
särskild arglistighet i tänkesättet knappast förmärka en ökad villighet att låta den andliga visan komma med. På en punkt kunde
nog pieteten här ha varit mindre: när det gäller texterna. Jag
tänker på sådana fall, där som i fråga om Ingemanus »Dejlig er
jorden» varianterna äro många, och man kan ifrågasätta, om icke
en ny textform sådan som Linderholms (Religion och Kultur,
1933, sid. 134) varit förtjänt att föredragas.
Glädjen eller sorgen över det oväntat rikhaltiga registret av ny
svensk originaldikt har något ställt i skymundan det värdefulla
tillskott ur äldre tysk eller nordisk psalmskatt, som Förslaget
bjuder på, dels övertaget från ~Jklund, dels i ännu senare bearbetning. Grundtvig, lyckligt introducerad genom Nya Psalmer, har
blivit bättre representerad som både psalmist och kristen tänkare.
Gustav Jensen markerar med sin tidsbestämda psalm om fädernas arv CB’. 454) ett lån från systerkyrkan i väster, medan Jakob
Tegengren, lekmannapsalmisten i Finlands kyrka, tyvärr med
blott ett exempel får minna om frändekyrkan i öster (F. 551). Men
också av klassisk trosdikt har framskaffats nyrenoverade klenoder. Man känner tacksamhet över att Gerhard Tersteegens i den
kristna mystikens livsform helgjutna psalm »Gott ist gegenwärtig» kunnat föreslås i så förnämlig tolkning (F. 222). Exemplen äro icke uttömmande.
Genom Nya Psalmer gjordes också ett varsamt urval ur nyare
svensk religiös originaldikt. I ett par fall har denna, även där
den genom ton och innehåll i viss mån introducerat en ny stil,
396
Psalmboksförslaget
tvivelsutan på de 15 åren hunnit bli omistligt införlivad med vår
psalmtradition. Jag tänker på Beskows »Tränger i dolda djupen
ner» (N. P. 501) och Liedgrens »Fader, du vars hjärta gömmer»
(N. P. 584), och redan ur den synpunkten kan det nog anses diskutabelt att i Förslaget presentera dessa omgestaltade, låt vara av
vederbörande författare själva. Dessa båda skalder äro i Förslaget rikligare företrädda än tidigare: bådas doppsalmer (F. 195,
196) höra till de obestridligt värdefulla nyförvärven, Beskow har
nydiktat en kallelsepsalm (]~. 480) och av Liedgren möter både
hans helgjutna »En dunkel örtagård jag vet» (F. 294) och den
åtskilligt motsagda »Mästare, alla söka dig» (F. 295). En verklighetsmättad psalm om vardagens kallelse har Bengt E. Nyström
fått ge oss (F. 562); ett inslag av den moderna tidens tankeliv
och andliga problematik möter också, kanske mer diskutabelt i
psalmboken, genom Gustav Thorsell (t. ex. 455, 555). Av den nu
äldre generationens män möta oss biskoparna Einar Billing med
den kraftmättade tröstepsalmen (F. 411) och O. Bergqvist som
psalmdiktare (F. 139); teologien representeras av Em. Linderholm,
icke som teolog men som kännare och känslig tolkare av tonen
från den andliga visan (»Var jag går, i skogar, berg och
dalar» med dess utförande som ny dikt av ett Roseniusmotiv,
F. 117). Det starka inslaget från västgötabygd hos Eklund har
blivit något mer allsvenskt, och det ser icke annat ut än att –
som T. Fogelqvist uttryckte det – man velat låta varje svensk
kyrkoprovins bli representerad genom en eller flera pastores. Att
vår kyrka också äger sångare om Guds dråpliga verk, visste vi
förut: namn som Sam. Gabrielsson, Olle Arbman och Nils Bolander
vare här nämnda utan avsedd rangordning. Till dem har i ]<~ör?-
slaget slutit sig som en ung hövding stockholmsprästen Anders
Frostenson, bördig från Nordskåne. Ett fulltonigt religiöst innehåll möter här, en lågmäld men aktuell nutidsförkunnelse i utpräglat enkel, nära nog konstlös form. Kanske ovanan vid denna
extremt nya psalmtyp är orsaken till, att man tycker sig få en
väl rikligt tillmätt lott härav genom hans icke mindre än 19 nummer. Men stilen har väl den som all annan sina risker och sin
svaghet: den tål måhända icke upprepning så som här. Å andra
sidan kan det vitsordas, att dess svaghet icke kan anses bero av
en tillkonstling, en teologisering eller lyrisk subjektivism, som
nog annorstädes spåras och stör i vissa nyförvärv, i psalmboksdebatten redan vederbörligen uppmärksammade nära nog till
397
Ivar Hylander
leda. Trots sina obestridliga förtjänster kan m. a. o. det föreslagna verket icke sägas ha nått det fulländades mått. Men en
fast grund synes dock lagd, om vilken man bör ha anledning
hoppas, att den skall visa sig bärkraftig nog att åt vår kyrka
skänka en ny psalmbok inom överskådlig tid, ty det vore en falsk
pietet att icke låta fädrens verk förmeras och förkovras. Det gäller icke längre detta krav blott om nya ämnen för psalm och
sång; det gäller också ny psalm till centrala kristna ämnen. När
det nya Förslaget gett oss Beskows »Döden haver hårt betagit»
bland påskpsalmerna (F. 114), Nathan Söderbloms »Se kärlet
brast, och oljan är utgjutem (F. 71) och Ragnar Jändels »Herre,
jag har hört ·din stämma» (F. 73) bland passionspsalmerna, så
markerar även nyorienteringen, linjen framåt, så positiva ting,
att även det alltmer måste te sig som ett nog så ofrånkomligt
motiv till en ny psalmbok: att icke låta den nya psalmen, som
redan lever ibland oss, längre stanna allenast vid kyrkporten. Ty
först därinne, i tempelkor, blir det nya rätt prövat, om det har
den rätta halten att lödas samman med den av traditionens bruk
helgade psalmen som en ny, levande länk i församlingens skatt
av äkta psalm.
398

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner