Print Friendly

Propagandan i Sovjetunionen

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

448
PROPAGANDAN I SOVJETUNIONEN
Professor Birger Nerman redogör
i denna artikel för fil. dr Bruno
Kalnins’ ”Die Propaganda in der
Sowjetunion”, ingående i serien
”Europäische Perspektiven”. Boken utgör en populärupplaga av
Kalnins’ doktorsavhandling”Der
sowjetische Propagandastaat”
1956, vilken beträffande data
och fakta följts upp till i dag.
År 1956 förvärvade den förutvarande
lettiske parlamentsledamoten Bruno
Kalnins den filosofiska doktorsgraden
vid Stockholms Universitet på en
märklig avhandling ”Der sowjetische
Propagandastaat” (Tidens förslag). Arbetet behandlade propagandan inom
själva Sovjetunionen, den ideologiska
bearbetningen av sovjetstatens människomassor. Kalnins var väl förtrogen
med ämnet från sin tid som politiker
i Lettland, och han hade fortsatt att
studera det i Stockholm, där han bl. a.
varit bibliotekarie vid universitetets
slaviska institut.
Kalnins’ avhandling torde i sin allsidighet och grundlighet vara den mest
ingående behandling av ämnet, som
överhuvud taget existerar. Den har också ansetts så betydelsefull, att en populär upplaga därav varit önskvärd.
En sådan har författaren nu färdigställt; den bär titeln ”Die Propaganda
in der Sowjetunion” och ingår i den
välkända serien ”Europäische Perspektiven”, bakom vilken står framträdande personligheter i skilda delar av
världen (Europa Verlag, Wien, Frankfurt, Ziirich).
Av professor BIRGER NERMAN
Det är ett förträffligt arbete, präglat av en mönstergill saklighet och karaktäriserat av ett lugnt och objektivt omdöme, så mycket mera erkännansvärt som Bruno Kalnins genom
sovjetockupationen av hans fosterland
tvungits att söka sin räddning i exilen. Och det innehåller trots sitt begränsade omfång, ca 150 sidor, massor med värdefulla, oftast svårtillgängliga uppgifter. Dessa baserar sig i
främsta rummet på sovjetiska källor,
statistiskt material, för propagandan
avsedda böcker och broschyrer, partibeslut, artiklar i press och tidskrifter m. m. I det nya arbetet har Kalnins givetvis kompletterat sin framställning med förhållandena under de
ca 10 år, som förflutit, sedan doktorsavhandlingen utkom.
Lenins doktrin
Grundvalen för sovjetpropagandan är
Lenins doktrin om partiet. Medan
Marx och Engels i arbetarklassen såg
det bärande elementet för staten, ansåg Lenin, att detta borde vara partiet. Det skulle bestå av en elit av
övertygade och aktiva revolutionärer.
Ehuru medlemsantalet successivt
ökats, är det alltjämt blott en liten
minoritet, 5~6 Ofo av befolkningen,
som får tillhöra partiet; massorna skall
stå under ”kontroll och ledning av
partiet”. Detta är, som bekant, pyramidformigt uppbyggt med instans över
instans från lokala kommitteer upp till
Centralkommitten i Moskva, och den
verkliga makten innehas av dess presidium, Politbyrån, vilken 1966 hade
11 medlemmar och 8 kandidater, samt
dettas verkställande organ, sekretariatet, vars förste sekreterare och några
av de – 1966 10 – andra sekreterarna samtidigt är medlemmar i presidiet; förste sekreteraren är i verkligheten sovjetstatens mäktigaste man,
ty regeringen och sovjetorganisationen är beroende av partiet.
Även den väldiga propagandan i
Sovjetunionen ledes av Politbyrån och
särskilt dess sekretariat, där en av sekreterarna bl. a. har hand om avdelningen för propaganda och agitation.
Den består av tre underavdelningar,
en för partipropaganda, en för massagitation och en för press, radio och
TV. Liksom partiet är även propagandan uppbyggd pyramidformigt, så att
även på nivåerna nedåt finns organ
för propaganda, varje lägre beroende
av de högre. Sedan 1965 har också i
moskvasekretariatet inrättats en avdelning för vetenskap och skolväsen
och en avdelning för kultur.
I den sovjetiska propagandaverksamheten har man i allmänhet skilt
mellan agitatorer och propagandister.
De förra är verksamma bland den
stora massan av folk, särskilt på arbetsplatserna, och sysslar med aktuella frågor och aktioner, de senare ägnar sig åt den politiska utbildningen
av mera kvalificerade kretsar. Av bägge slagen finns professionella, men
det stora flertalet ägnar blott sin fritid åt detta arbete. 1964 var antalet
agitatorer ungefär 3 miljoner, propagandister ca 1,5 miljon. Läsåret 1964-
1965 skall ca 26 miljoner människor
ha deltagit i de kurser, som hållits av
propagandister med hjälp av partifunktionärer, specialister och en stor
organisation av intellektuella, en s. k.
lektorsorganisation.
Kalnins ger en översikt över hur
agitatorer och propagandister utbildas i partiskolor, studiecirklar, seminarier och högskolor. För agitatorer
är utbildningen givetvis mera elementär. För propagandister är den om- 449
fattande. För dem finns s. k. kvällsuniversitet med treårig kurs och olika
fakulteter och med strängt övervakade seminarieövningar. För propagandister av högre kvalitet finns i större
städer och områden partiskolor med
två- eller fyraårig utbildning. Här undervisas inte bara i kommunismens
teori och Sovjetunionens historia utan
även i t. ex. nationalekonomi, sovjeträtt, utrikespolitik och världskommunismens problem, vidare ekonomisk
geografi, industriens och jordbrukets
planering och teknik, bokföring, statistik och matematik. Blott medlemmar av det kommunistiska partiet har
tillträde till dessa skolor. De utexaminerade får plats dels i propagandaapparaten, dels i städernas partiapparat och i de s. k. rayonernas partikommitteer för förvaltningen av kolchoser och sovchoser (statsjordbruk). Årligen absolverar ca 5 000 personer dessa skolor. Den högsta utbildningen
äger emellertid rum vid två politiska
högskolor i Moskva, en partihögskola
med tvåårig kurs för utbildning av
högre parti- och sovjetfunktionärer på
ledande förvaltningsposter och för tidningsmän, och en akademi för samhällsvetenskaper, knuten till partiets
centralkommitte, för utbildning av teoretiska funktionärer i centrala partiinstanser och kommitteer, av kvalificerade lärarkrafter i högskolor och
partiskolor, av medarbetare i partimässiga forskningsinstitut och av redaktörerna för partiets teoretiska tidskrifter. I akademien är ämnessfären
delvis allmännare utbildad med förutom politiska discipliner även sådana som stats- och rättsteori, folkrätt,
allmän historia, historisk framställning av rysk och västerländsk filosofi, logik och psykologi, litteraturens
och konstens teori och historia. Som
ledare för de olika facken fungerar
medlemmar av vetenskapsakademien
och professorer. Efter tre år måste del- 450
tagarna offentligt försvara en avhandling och erhåller efter godkänd sådan
titeln kandidat för samhällsvetenskaper med rätt att bli universitetslärare.
Man kan också disputera för samhällsvetenskaplig doktorsgrad. I akademien
upptas blott partimedlemmar med avslutad högskoleutbildning.
Bam och ungdom
Huvudpartiet av Kalnins’ avhandling
utgörs av hans skildring av propagandan inom olika grupper av sovjetsamhället och av olika propagandamedel.
Han börjar med propagandan bland
barn och ungdom. skolplikten begynner med 7 års ålder. Under de tre
första åren är småttingarna, som på
dräkten måste bära en röd stjärna, s. k.
oktobcrbarn. Redan nu utsätts de för
en viss agitation; bl. a. berättas det för
dem om Lenins liv, och de deltar i
de stora sovjetfesterna. 1963 var antalet oktoberbarn 14,5 miljoner. Efter
tre år blir man ung pionjär. Under
högtidliga ceremonier får tO-åringarna svära att älska sitt sovjetiska fosterland och att leva och kämpa i Lenins anda och efter det kommunistiska partiets läror. De får en röd halsduk och ett pionjärmärke, på vilket
bl. a. ses den röda fanan med dess
hammare och skära. Därefter hälsas
tioåringarna med utropet: ”Var redo
till kamp för det kommunistiska partiet!” De svarar med parollen: ”Alltid
redo!” Både pojkar och flickor är militärt organiserade och bär uniform.
Naturligtvis är organisationen ytterst
ledd från Moskva. Den politiska skolningen tilltar givetvis med pionjärernas ålder. F. ö. har man sammankomster, rådplägningar, parader, exkursioner, fester av olika slag, även litteratur-, musik- och teateraftnar m. m. På
sommaren har man pionjärläger, och
tävlingar och utmarscher arrangeras.
Eljest håller man mest till i skolorna,
och arbetet faller vid sidan av läsplanen. I de större städerna har man s. k.
pionjärpalats eller -hus; 1963 fanns
det mera än 4 000 sådana. De yngre
pionjärerna tycker, att organisationen
är intressant, men de äldre finner
pionjärarbetet enformigt och tröttande; det klagas också emellanåt på högre ort över den dåliga andan bland
pionjärerna. 1963 var antalet av så-
dana över 20 miljoner.
Högsta ungdomsorganisation är den
s. k. Komsomol (förkortning av ”Samunionen av den Leninska kommunistiska ungdomen i Sovjetunionen”).
Medlemmarna här är 14 å 15-28 år.
Endast ungefär hälften av pionjärerna
upptas bland komsomolerna. Dessa leder bl. a. de unga pionjärernas arbete
och agitationen bland den ungdom,
som inte tillhör Komsomol och vilken
utgör ca 60 Ufo av ifrågavarande årgångar. Och icke minst utgör organisationen en förberedelse för inträ-
de i det kommunistiska partiet, i vilket dock blott mindre än hälften lyckas få medlemskap. Komsomolorganisationen är helt uppbyggd efter mönster av partiet med i toppen en centralkommitte, som äger en byrå och
ett till denna hörande sekretariat; naturligtvis är organisationen på alla nivåer beroende av partiet. 1966 utgjorde medlemsantalet ca 23 miljoner; av
dessa arbetade ca 11 miljoner i industri och lantbruk, medan de övriga
var lärare och studenter. Särskilt
bland studenterna är medlemskap i
Komsomol vanligt; ca 90 Ofo bland dem
tillhör organisationen. Även bland eleverna i mellanskolorna är antalet stort,
ca 70 Ofo; däremot tillhör blott en minoritet av unga arbetare och bönder
organisationen. Komsomolerna erhåller utbildning i politiska skolor och
cirklar; 1964 var dessa ca 250 000
med deltagande av mera än 4 miljoner komsomoler. skolningen sker i olika kategorier efter komsomolernas
bildningsnivå. Ur de kvalificerades led
utbildas agitatorer, propagandister och
lektorer. Till deras propagandistiska
verksamhet hör också ateistisk sådan;
själva får komsomolerna inte tillhöra
någon kyrka.
Komsomolinstitutionen avser att skapa en ny människotyp, unga sovjetmänniskor. Och delvis har man lyckats i att skapa övertygade och aktiva kommunister. Men den stora massan av komsomoler hör inte dit. Musik och danskvällarna lockar liksom
möjlighet till sällskapsliv. Många av
dem, som vill studera vid högskolorna, blir komsomoler, då det underlättar deras tillträde till dessa. Den politiska skolningen finner man torr och
enformig. Man kan heller inte undgå
att konstatera skillnaden mellan kommunismens teori och diktaturens verklighet. Det har också visat sig, att frihetsrörelser inom kommuniststaterna
– t. ex. det ungerska frigörelseförsö-
ket 1956 – väckt livlig sympati hos
många komsomolstudenter. Och givetvis håller komsomolerna i de icke ryska unionsrepublikerna på större nationell frihet inom dessa. Sådana tendenser har emellertid av sovjetregimen bemötts med hårda repressalier.
Den stora mängden blir passiva, men
lydiga medlöpare till diktaturen.
Krigsmakten
Kalnins övergår så till behandling
av den politiska skolningen av militä-
ren, vilken 1966 uppgick till ca 3,4
miljoner man. Agitationen och propagandan sköts här av politiska officerare, vilkas antal 1966 utgjorde ca
100 000. De utbildas i olika skolor, de
högre vid Leninska Militärpolitiska Akademien i Moskva. Även deras organisation är pyramidformigt uppbyggd;
ytterst lyder de under krigsministeriets politiska huvudförvaltning, som
samtidigt utgör militäravdelningen i
451
partiets centralkommitte och är underställd partiledningen. Härifrån kontrolleras den politiska skolningen, liksom bibliotek, soldatbiografer, soldatklubbar och officersmässar. Två gånger i veckan får soldaterna undervisning a 2 timmar, alltid på morgonen.
Därvid betonas Sovjetunionens militära oslagbarhet, liksom soldaterna instrueras om de viktigaste in- och utrikespolitiska frågorna. Naturligtvis
betonas, att Sovjets stridskrafter vunnit alla sina segrar blott tack vare det
kommunistiska partiets ledning. Två
gånger i veckan, ävenledes på morgonen, får soldaterna en halvtimmes information om de aktuella politiska tilldragelserna. I klubbarna drivs en stark
politisk agitation med föredrag, radiooch TV-program; där finns också bibliotek. Även officerarna, t. o. m. de
högsta, får undervisning av de politiska officerarna i de väl utrustade
officersmässarna. Men givetvis finns
mellan de bägge grupperna en viss
motsättning. Naturligtvis existerar också inom alla truppenheter partiorganisalianer upp till partiets centralkommitie i Moskva. Ca 90 Ofo av kompanicheferna tillhör partiet, liksom nästan alla högre officerare. 35 generaler eller amiraler var 1966 medlemmar eller kandidater till Centralkommitten, men ingen tillhörde presidiet.
Komsomolorganisationen arbetar bland
de yngre soldaterna och underofficerarna, och mer än 60 Ofo av militären
tillhör Komsomol.
Framgången i den politiska agitationen bland militären är dock knappast
stor. Officerarna tillhör en privilegierad klass med höga löner, som vida
överträffar manskapets standard. Särskilt riktar sig motviljan mot de politiska officerarna. soldaterna finner
också undervisningen dogmatisk och
torr. Sedan militären hemförlovats,
blir inte mycket kvar av den politiska bearbetningen.
452
Arbetare och andra anställda
Av alla arbetare och andra anställda är mer än 90 °/o organiserade i yrkessammanslutningar. Dessa är uppbyggda efter samma system som partiet med i toppen ett av detta dirigerat centralråd i Moskva, under vilket lyder 22 yrkesförbund, vart för sig
pyramidformigt uppbyggt. Antalet anslutna utgör ca 70 miljoner. I varje
sammanslutning på alla stadier finns
det givetvis en partigrupp, och de ledande funktionärerna är partimedlemmar. I dessa yrkessammanslutningar
drivs en stark propaganda, bland arbetarna givetvis i hög grad för uppfyllande av de statliga näringsplanerna. Den politiska propagandan leds av
kulturkommissioner, som arbetar efter centralrådets anvisningar. Det
finns klubbar, bibliotek och på arbetsplatserna s. k. röda hörn, ett eller ett
par rum eller en våning. Agitationen
bland arbetarna sker med små grupper; under middagspauserna måste de
åhöra anföranden på omkring en kvart.
Men även större månadsförsamlingar
hålls, och flera gånger om året har fö-
retaget möten, där man brukar ge löften att uppfylla produktionens årsplan
i förväg. Även korta politiska möten
hålls med företagen under arbetstiden.
I klubbarna och de ”röda hörnen”
hålls också föredrag och samtal, men
även verksamhet av konstnärlig art.
De sovjetiska arbetarna är emellertid
misstrogna mot agitationen, mot vilken verkligheten med dess dåliga ekonomiska förhållanden strider.
Bönderna
Ser vi på landsbygden, har kolchoser och sovchoser klubbar, vilka har
tidningar, tidskrifter och böcker. Klubbarnas ledande personal utbildas i
skolor för kultur och bildning. De ombesörjer kulturell verksamhet av olika
slag samt föredrag om t. ex. jordbruk
och naturligtvis av politisk art. Programmen bestäms å högre ort, och allt
övervakas av kulturministeriet i Moskva och kontrolleras ytterst av partiet.
Flertalet klubbar står emellertid lågt
både vad lokaler och prestationer beträffar; många existerar bara på papperet. Bönderna är ointresserade,
många är motståndare till kolchossystemet, och bondebefolkningens inkomster är betydligt lägre än industribefolkningens. Man tror inte på de
ständiga löftena om bättring.
Även hos fångarna görs propaganda, men utan resultat.
Sovjetpressen
Kalnins kommer så till det intressanta kapitlet om sovjetpressen. Han lämnar en rad sifferuppgifter angående
tidningarnas antal inom större och
mindre områden, deras upplagor osv.
Tidningarna är små, och mera än hälften kommer ut högst 3 gånger i veckan, blott Pravda är daglig. Ehuru de
icke ryska folken utgör nära hälften
av Sovjetunionens innevånarantal, är
de icke ryska tidningarna i stark minoritet och deras upplagor i ännu högre grad. I alla de icke ryska republikerna finns också en rysk tidning. Vi
får del av de viktigare tidningarna och
tidskrifterna.
Pressen måste fullständigt ansluta
sig till det kommunistiska partiets
linje. Den måste också arbeta för sovjetpatriotismen och den därmed sammanhängande ”sovjetiska internationalismen”, vilken innebär de icke ryska folkens russificering. Tidningarna
innehåller mest propagandaartiklar
och sysslar huvudsakligen med de
kommunistiska staterna; nyhetsmaterialet tar bara upp ungefär en tredjedel av utrymmet. Stort utrymme ges
åt officiella dokument, redogörelser
för viktigare politiska sammanträden
och ofta långa referat av partiledarnas tal. Bildmaterialet är ringa. Blott
önskvärda eller propagandistiskt färgade nyheter tas in. Förhållandena i
den demokratiska Västern svartmålas,
socialdemokraterna inte minst. Familjenyheter och underhållningsmaterial
tas ej upp, då de ej tjänar sovjetpropagandan. Däremot kosmonauternas
bragder, tekniska och arbetsprestationer och vetenskapliga upptäckter.
Chefredaktören, hans ställföreträdare
och ledarna för de viktigaste tidningsavdelningarna bildar ett redaktionskollegium, men deras planer måste underställas partirepresentanter. Tidningarnas enda telegrafagentur är
Tass. Blott några av de stora centralorganen i Moskva har utlandskorrespondenter.
Tidningsmännen utbildas vid journalistiska fakulteter, som finns vid 12
universitet; årligen utexamineras ca
2 000 journalister. Tidningsmännen
har sin egen organisation, även den
pyramidformigt uppbyggd. Det finns
också ca 5 miljoner ”korrespondenter”, de flesta medlemmar av partiet
eller Komsomol eller dessa närstående personer. De får sin utbildning i
speciella seminarier och skolor. De arbetar gratis och har bl. a. till uppgift
att kritisera lokala myndigheter och
uttrycka befolkningens önskningar. I
stor mängd kommer också brev från
läsarna, delvis dock skrivna av partioch andra organisationer. Det man
klagar över rör i regel blott sådant,
som lätt kan ordnas till, en liten del
av breven offentliggörs, i vissa andra
fall får brevskrivaren skriftligt besked
om att man skall framföra klagomålen
och senare att de tillgodosetts. Men
partiets och regeringens politik kritiseras aldrig.
Trots allt är sovjetpressens inverkan på befolkningen icke stor. Det
klagas ofta från partiet, att tidningarna är torra, monotona och långtrå-
kiga. En stor del av arbetarna, bönderna och studenterna är skeptiska och
453
misstroende; särskilt är den negativa
inställningen stor i de icke ryska republikerna, framför allt i de baltiska.
De politiska artiklarna går man i allmänhet förbi.
Det kommunistiska partiet håller genom organ i toppen, överst Politbyråns sekretariat med underavdelningen för press, radio och TV, och på
olika nivåer en hård hand över tidningarna, beivrar avvikelser, även officiellt, redaktörer för olika tidningsgrupper inkallas för instruktion i
Moskva osv. Chefredaktörerna och ledarna för de viktigaste avdelningarna
måste tillhöra partiet. Ca 80 Ofo av journalisterna hör också dit.
Radio och TV
Kalnins övergår därefter till massmedia, radio och TV. De lyder under en
statlig kommitte hos ministerrådet.
Under kommitten sorterar ett antal redaktioner, av vilka en del har direkt
politisk karaktär. Sådana kommitteer
finns också i de icke ryska republikerna, men de står under direkt kontroll av Moskva. Blott en liten del av
sändningarna sker på ifrågavarande
nationalspråk, i Balticum blott ett par
timmar dagligen. Programmen dirigeras helt efter anvisningar av nyssnämnda underavdelning för press, radio och TV i partiets centralkommitte. De som ger de politiska utsändningarna utbildas i en särskild skola
i Moskva.
Liksom i fråga om annan propanda finner en stor del av lyssnarna den
i radio torr och tråkig; den kritiseras
också ofta i sovjetpressen. Man lyssnar i regel hellre på musik och litteratur liksom till nyheter om sport och
de korta meddelandena rörande utlandet. Något liknande gäller TV. Ullandsradion lyckas regimen delvis störa.
Givetvis propagerar man också livligt med affischer, flygblad, utställningar m. m. Inte minst återger man
—— ·—. —–
454
de kommunistiska ledarna i stora bilder, men även duktiga arbetare, ingenjörer och produktionsorganisatörer avbildas. Vid högtiderna vimlar det av
banderoller på byggnader och över
gatorna, försedda med kraftiga slagord. I längden är det dock även här
svårt att fånga intresset.
Kulturpropagandan
Slutligen behandlar Kalnins kulturpropagandan i särskild bemärkelse.
Den bestämmes av de ovannämnda
avdelningarna för kultur, resp. vetenskap och skolväsen i Politbyråns sekretariat med instanser nedåt.
Vad bokproduktionen beträffar, är
den enorm och uppges vara den största i världen. Böckerna är också i motsättning till de dyra livsmedlen och
kläderna mycket billiga. Det är typiskt, att produktionen på icke ryska
språk blott utgör en sjättedel av det
hela. Förlagsverksamheten ombesörjes huvudsakligen av 44 centrala förlag i Moskva. De arbetar under ledning av statskommitten för pressen hos
Sovjetunionens ministerråd, under vilken finns liknande för delrepublikerna, och övervakas ideologiskt av partiets centralkommittes Politbyrå, sekretariatets underavdelning för press,
radio och TV. Alla planer utarbetas på
grund av parti- och regeringsdirektiv
och måste godkännas i toppen. Direktören, vicedirektörerna, chefredaktören och andra ledande måste tillhöra partiet. Antalet bibliotek är mycket stort, det största Leninbiblioteket
i Moskva. Bibliotekspersonalen utbildas vid tre biblioteksinstitut, i Moskva, Leningrad och Charkov, och i talrika biblioteksskolor.
Författarnas uppgift är att verka för
kommunismen. De skall arbeta enligt
den socialistiska realismens metod,
skildra det kommunistiska innehållet
i dagens sovjetiska verklighet. De betalas därför bra, de mest gängbara hör
till överklassen. skriftställarnas organisation, som omfattar ca 4 500 medlemmar, står i partiets ledband. Författarna blir ofta hårt censurerade av
förlagen. Efter Stalins bortgäng inträdde en viss liberalisering, men då vissa
författare började visa självständigare
tendenser, drog man äter till, och en
del författare har ju sedermera dömts
till stränga fängelsestraff.
Även teater, musik, bildande konst
och film skall stä i kommunismens
tjänst, även de och deras sammanslutningar leds ytterst frän kulturministeriet och partiet. En viss liberalisering
har dock icke kunnat hejdas.
Skolor och universitet ledes ytterst
av den tidigare nämnda avdelningen
härför i Centralkommittens Politbyrås
sekretariat. För ungdomen följer på
den ovannämnda 8-klassiga skolan ett
tvåårigt överstadium eller utbildning
i fackskola. Det finns även internat
och vissa specialskolor. Lärarna, vilkas antal är ca 2 miljoner, utbildas i
pedagogiska läroanstalter, de för de
övre klasserna i lärarhögskolor. Ungefär 70 °/o är medlemmar av Komsomol,
ett mindretal av partiet. övervakningen av skolornas arbete är sträng från
olika politiska häll, bl. a. från partiet,
Komsarnol och den fackliga organisationen. studenterna, ungefär 3,6 miljoner vid 741 universitet och högskolor, måste genomgå fyra olika ideologiska kurser med stränga prov. Att oppositionen finns bland studenterna visar de ej ovanliga häktningarna och
domarna över dem.
Oöverträffad likriktning
När dr Kalnins i ett slutkapitel sö-
ker avväga, i vad män den sovjetiska
propagandan varit framgångsrik, framhåller han först, att ingenstans i världen, inte ens i det nazistiska Tyskland, har en sådan likriktning bedrivits som i Sovjetunionen; vid läsningen av hans arbete slås man för övrigt ofta av likheten mellan det kommunistiska och det nazistiska systemet. Utan tvivel har denna ständigt
pågående påverkan hos en del av folket haft framgång. Sovjets maktmedel
finns också i bakgrunden och fruktan för repressalier. Det starkaste intrycket gör den patriotiska propagandan. Det är också klart, att propagandan verkar olika på olika grupper. I
Sovjetunionen råder ju en vida större
klasskillnad än t. ex. i Sverige. Den till
ca 3 °/o av befolkningen beräknade
överklassen med främst spetsarna
inom sovjethierarkien och den välbetalade och gynnade officerskåren är
naturligtvis mån om att behålla makten. Även den till ca 20 Dfo uppskattade medelklassen, den nya ”intelligentsian”, är, ehuru ekonomiskt och i frå-
ga om makt något mindre gynnad,
dock privilegierad och har därför intresse av regimens bestånd. Men kolchosbönderna, ca 32 Dfo av befolkningen, som. har det ekonomiskt sämst och
som önskar vara självägande jordbrukare, och arbetarna, ca 45 °/o, som ekonomiskt har det något bättre, men likväl mycket dåligt, är kritiska och misstroende – alla löften till dem om ekonomisk förbättring har blott obetydligt uppfyllts. Det anmärkningsvärda
inträffar således, att i arbetar- och
bonderepubliken Sovjetunionen utgör
arbetare och bönder systemets främsta motståndare. Även en stor del av
ungdomen, särskilt abiturienterna och
studenterna, är kritiska. Årligen sänds
miljoner av de förra, som hoppats på
att få komma till högskolorna, till då-
ligt betalt manuellt arbete i fabriker
och kolchoser. Och av studenterna
skickas flertalet till avlägsna provins- 455
städer, sibiriska skogar eller centralasiatiska stepper. De tror inte heller
på den kommunistiska ideologien.
Blott en mindre del av studenterna utgöres av kommunistiska fanatiker och
karriärister.
Avstaliniseringen efter 1953 har
bland en del av intelligensen dock
medfört en fortsatt frihetstendens,
trots repressalier mot författare och
studenter.
En betydande motvikt mot propagandan utgör i de icke ryska republikerna den starka oviljan mot förtryc- .ket av de nationella egenarterna och
inplanteringen av ryssar, denna allt
starkare russificeringstendens. Särskilt
i de baltiska och kaukasiska länderna
och i moldanområdet lever frihetsviljan och nationalkänslan.
”Efter 50 år av oavbruten agitation
har”, så summerar dr Kalnins sin bedömning, ”den kommunistiska propagandans eftertraktade mål icke nåtts
och kan även i framtiden knappast
nås”.
Det ligger ett mycket stort arbete
bakom Bruno Kalnins’ bok om propagandan inom Sovjetunionen; man
måste beundra, att han trots de stora
svårigheter, som varit förbundna därmed, kunnat ge en utmärkt översikt
över sitt ämne. Det är ett arbete, som
borde läsas överallt i den fria· världen. Det är en brist, att det ej översatts till svenska. Icke minst våra unga
svenska s. k. radikaler, som visar så-
dan förståelse för kommunismen, borde ha gott av att ta del av hur det
ryska folket måste leva i en förmyndarstat, utan ett spår av den frihet,
som våra sovjetsympatisörer tror sig
företräda.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner