Print Friendly

Progressiv beskattning ur liberal synpunkt

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PROGRESSIV BESKATTNING UR LIBERAL
SYNPUNKT
SEDAN LÄNGE HAR det ansetts att
direkt skatt skall uttagas efter den
skattskyldiges förmåga. Därför
medges vid den kommunala och
statliga inkomstbeskattningen s. k.
ortsavdrag för den del av inkomsten som motsvarar existensminimum och icke bör beskattas. Samma princip anses också ligga till
grund för progressiviteten i den
statliga inkomstskatten. Det hävdas nämligen, att skatteförmågan
ökar snabbare än inkomsten utöver
det beskattningsbara beloppet. Meningsskiljaktigheterna i fråga om
skatteprogressiviteten har således
hittills inte gällt principen i och för
sig utan i stället skatteskalornas
konstruktion, vilken vid nuvarande
inkomster och skattenivå medfört
en hård, ibland orimligt hård belastning på skattebetalaren. (Se
skattebetalarnas Förenings skrift,
»Inkomstutjämningens decimaler»,
1959.) Det förefaller inte uteslutet,
att det allt allmännare kommer att
krävas, att den statliga inkomstskatten göres proportionell högre
upp på inkomstskalan än för närvarande. Men det är ännu i undantagsfall som man ställer hela frå-
gan om skatteprogressiviteten unAv direktör UNO MURRAY
der diskussion och förordar dess
fullständiga avveckling.
I andra länder är det annorlunda.
På flera håll har just detta problem
tilldragit sig stort intresse, och kritiken mot den progressiva skatten
över huvud taget har blivit hårdare.
I den rad av internationellt kända
ekonomer som framträtt i detta
sammanhang märks professor F. A.
Hayek, vilken nyligen behandlat
frågan i ett avsnitt i det utomlands
mycket uppmärksammade verket
»The Constitution of Liberty» (London 1959), vilket från liberala utgångspunkter ger en omfattande
och inträngande analys av frihetsbegreppets innebörd och de krav
hänsynen till friheten ställer på
samhällsordningen och samhällsinstitutionerna.
l.
När Marx och Engels 1848 krävde
»en hård progressiv inkomstskatt»
var det för att i proletariatets händer sätta ett medel för maktutövning, ett instrument »för att undan
för undan beröva borgerskapet allt
kapital och lägga alla produktionsmedel i statens händer». Det var
för att »fullständigt revolutionera
hela produktionsordningen». Tanken avvisades häftigt från liberalt
håll, men den progressiva beskattningen blev sedermera ändå en realitet under borgerliga regimer. Detta
förknippades med den sociala reformverksamheten, utan avsikt att
genomföra vare sig en statlig maktkoncentration eller inkomstomfördelning, men med hänsyn till den
ovan antydda skatteförmågoprincipen. Man sökte t. o. m. finna ett
vetenskapligt stöd för detta betraktelsesätt genom att på beskattningsområdet applicera en teori om inkomstens avtagande gränsnytta.
Det gjordes gällande, att en person
i första hand tillgodoser sina »viktigaste» behov för att, i den mån
inkomsten stiger, successivt övergå
till »mindre viktiga», och att han
följaktligen vid stigande inkomst
får en skattekraft som ökar snabbare än inkomsten. Först på senare
tider har det uppmärksammats, att
det inte kan objektivt bevisas, hur
det i själva verket förhåller sig,
eftersom det inte finns något gemensamt mått på olika människors
behovsskala och följaktligen inte
heller på den behovstillfredsställelse de kan få ut av sin inkomst.
Progressiviteten i beskattningen
blev emellertid införd, visserligen
med avsikt att den skulle bli »måttlig» men utan hållbara kriterier för
var gränsen skulle dragas. Beskattningen har sedan blivit ett politiskt
kampmedel för att vinna röster under förespeglingar om fortskridande inkomstutjämning med stat- 399
liga tvångsmedel, och progressiviteten har blivit oändligt mycket
hårdare än som från början var avsett. Att på socialdemokratiskt håll
marxistiska tankegångar alltjämt
spelar viss roll i sammanhanget
förefaller tydligt.
Att det inte gått att hålla progressiviteten inom rimliga gränser
och att utvecklingen vida överträffat de mest pessimistiska spå-
domarna av motståndarna mot progressivskatten beror enligt Rayeks
mening på att argumenten till förmån för sådan beskattning kan användas för vilken som helst grad
av progressivitet. Det finns inte nå-
gon bestämd allmän princip som
anger, hur skattebördan bör fördelas mellan olika inkomsttagare,
och var gränsen för diskrimineringen av högre inkomsttagare skall
dragas. Det saknas spärrar mot godtycklighet. Den progressiva beskattningen har blivit en invitation till
majoriteten att vidtaga diskriminerande åtgärder mot minoriteten.
Fördelen med proportionell beskattning är i jämförelse härmed just
att den vilar på en klar allmän regel – att skatten skall vara proportionell mot inkomsten – som
kan godtagas lika väl av den som,
i pengar räknat, nödgas betala mer
som av den som får betala mindre
i skatt; den medför inte några
problem rörande behandlingen av
minoritetens rätt.
En annan allvarlig invändning
mot den progressiva beskattningen
är, som så många gånger påtalats,
400
dess verkningar under en inflationistisk utveckling. När i samband
därmed penninginkomsterna stiger, kommer varje enskild inkomsttagare automatiskt upp allt högre
på skatteskalan, även om hans realinkomst förblir ungefär densamma
som förut. Det progressiva skattesystemet drabbar således oförutsett även den majoritet som varit
med om att införa detsamma men
inte räknat med att behöva bli berörd därav. Att denna automatik
kan ha allvarliga verkningar även
på det allmännas utgiftspolitik är
uppenbart, eftersom statsinkomsterna ökar snabbare än i proportion till medborgarnas inkomster,
utan att detta så lätt inses av medborgarna själva och utan att något
beslut om ökade skatter behöver
fattas av riksdagen.
2.
Den proportionella beskattningen
erbjuder, enligt professor Hayek,
inte bara den fördelen att fördelningen av skattebördorna proportionellt i förhållande till inkomsterna
icke lämnar rum för godtycke.
Denna skatteform lämnar dessutom relationerna mellan nettoinkomster av olika slag av arbete
opåverkade. Han avser då inte förhållandet mellan olika individuella
inkomster utan mellan den ersättning som betalas för olika tjänster
samt för samma tjänster av skilda
personer. I detta hänseende har den
progressiva beskattningen helt andra verkningar. Den kan medföra
en väsentlig förändring i dessa relationer, eftersom den utmäts efter
inkomsttagarens sammanlagda inkomster under ett år, något som
strider mot den viktiga principen
»lika ersättning för lika arbete:..
En person, exempelvis en läkare
eller tandläkare eller annan fri yrkesutövare, som arbetat hårt eller
som av det ena eller andra skälet
möter en mycket stor efterfrågan
på sina tjänster, erhåller betydligt
mycket mindre nettoersättning (efter betald skatt) för ökade arbetsinsatser än en kollega, som inte arbetat lika mycket och inte har haft
lika stor framgång i sitt arbete.
Därigenom uppstår det orimliga
förhållandet att ju mer konsumenter och andra värderar och efterfrågar en medborgares tjänster,
desto mindre skäl har han, ekonomiskt sett, att öka sina arbetsinsatser och tillgodose efterfrågan.
Hayek påpekar vidare, att progressivskatten ibland kan påverka
en människas sätt att disponera
sin tid och lägga upp sitt arbete.
Den framtvingar en irrationell tendens att »göra allting själv», eftersom en person, som önskar och har
kapacitet att göra värdefulla produktiva eller andra insatser, av
eljest sin skattesituation tvingas
att tjäna 20 eller 30 gånger mera
i timmen än förut för att vara
istånd att betala ersättning för
hjälp som han behöver under en
timmes tid för exempelvis hushållsarbete eller liknande ändamål.
Att den progressiva beskattningen dessutom har en allvarlig
och hämmande effekt på sparandet är numera välbekant. Från socialdemokratiskt håll görs ibland
gällande att detta inte längre har
så stor betydelse, eftersom sparandet kan ske genom det allmännas
försorg, dvs. beskattningsvägen.
Men detta är en synpunkt som har
berättigande endast om målet på
lång sikt är att införa socialismen
i dess ursprungliga mening, nämligen att överföra äganderätten till
produktionsmedlen i statens händer.
3.
Att man i allmänhet accepterat
den progressiva beskattningen beror, enligt professor Hayek, på att
man inte ser inkomsterna i relation
till de tj~nster för vilka de utgör
en ersättning utan snarare som en
medborgerlig rättighet. Därför tycker man att »ingen människa är
värd 10 000 pund om året, och i
nuvarande läge, då det ännu finns
så mycket fattigdom, och då majoriteten av folket förtjänar mindre
än 6 pund i veckan, är det endast
i få undantagsfall som någon är
berättigad till en inkomst som överstiger 2 000 pund om året». Man
beaktar emellertid då inte, att det
inte finns något nödvändigt samband mellan arbetstiden och det
värde en gjord insats har för hela
samhället.
Denna misstänksamma och kritiska attityd emot de stora in- 401
komsterna sammanhänger med att
de flesta arbetstagare i själva verket säljer sin tid emot viss lön och
därför betraktar avlöning per tidsenhet som det normala. Men detta
betraktelsesätt är meningslöst, när
det gäller människor med uppgift
att på egen risk och eget ansvar
leda och disponera resurser i produktiv vinstgivande verksamhet
som går ut på att skapa nya värden. Produktionsresultatet, uttryckt i vinst och förlust är då
den mekanism genom vilken fördelningen av kapital sker till olika
företag och inkomster har mycket
litet att göra som ett medel för att
bereda företagaren uppehälle och
komfort.
Det kan enligt Hayek starkt ifrå-
gasättas om ett samhälle, som inte
erkänner någon annan form av inkomst än sådan som folkmajoriteten på de flesta håll utifrån ovan
angivna synpunkter vill godkänna,
och vilket icke vill betrakta förmö-
genhetsbildning på relativt kort tid
som en legitim form av ersättning
för visst slag av insatser, kan i det
långa loppet bestå såsom ett fritt
samhälle med fri företagsamhet.
Även om det låter sig göra att
sprida äganderätten till förefintliga
väl konsoliderade företag bland en
massa små ägare, måste starlandet
av nya företag ske av enskilda personer med tillgång till ganska stora
kapitalresurser.
En av fördelarna med fri konkurrens är just att framgångsrika
nya företag på kort tid lämnar
402
stora vinster och att på det sättet
kapital, som behövs för den vidare
utvecklingen, skapas av de personer som har den största kapaciteten att begagna det. Den enskilda
kapitalbildning, som motsvaras av
kapitalförluster på andra håll,
måste således ses realistiskt som
en nödvändig del av den kontinuerliga process genom vilken kapitalet
fördelas för olika produktiva uppgifter. En mer eller mindre konfiskatorisk beskattning på vinsterna
innebär en hård beskattning på den
kapitalomsättning, som är en av
de drivande krafterna i det progressiva samhället.
Den mest allvarliga konsekvensen av begränsningarna i möjligheterna till enskild förmögenhetsbildning genom stora vinster på kort
tid är, enligt professor Hayeks mening, just den inskränkning av konkurrensen som detta innebär. Systemet favoriserar företagssparandet
på det enskilda sparandets bekostnad och förstärker i all synnerhet
äldre företags ställning på bekostnad av ny företagsamhet. Därmed
skapas en kvasi-monopolistisk situation. En ännu mera paradoxal
och ur social synpunkt sett allvarlig effekt av den progressiva beskattningen är att den – ehuru avsedd att minska ojämnheterna i inkomster och förmögenheter – faktiskt skyddar existerande ojämnheter och eliminerar det viktiga
korrektiv som ligger i den fria
samhällshushållningen. Det försonande draget hos denna var, att de
rika icke voro en sluten klass, utan
att det fanns möjligheter för varje
framgångsrik människa att på relativt kort tid bygga upp ett kapital.
Ju mera möjligheterna begränsas
för den enskilde medborgaren att
skapa ny förmögenhet, desto mera
kommer redan existerande förmö-
genheter att framstå såsom privilegier, vilka saknar berättigande. Politiken kan då komma att inriktas
på att taga dessa förmögenheter ur
privata händer, antingen genom en
successiv skärpning av arvsbeskattningen eller direkt genom konfiskation. Ett system som baserar sig på
privat äganderätt och privat kontroll över produktionsmedlen förutsätter, att sådan äganderätt och så-
dan kontroll kan förvärvas av varje
framgångsrik människa. Om detta
göres omöjligt, kommer även människor, som eljest skulle haft förutsättningar, att bli den nya generationens förmögenhets- och företagsägare att få en negativ inställning
till den existerande klassen av etablerade kapitalister.
4.
Frågan är om man kommer att
hålla fast vid den progressiva beskattningen, om det till fullo inses vilka verkningar den har. Att
en majoritet skall ha frihet att
genom beskattningen vidtaga långt
gående diskriminatoriska åtgärder
mot en minoritet, att till följd härav
samma tjänster och arbetsinsatser
skall ersättas olika och att i vissa
inkomstklasser normala incitament
till initiativ och arbetsinsatser skall
hämmas eller elimineras bara därför att inkomsterna inte ligger i
nivå med inkomsterna i samhället
i övrigt – allt detta är principer
som inte kan försvaras på rationella grunder eller med rättviseskäl. Tages vidare hänsyn till det
slöseri med arbetskraft och energi
som den progressiva beskattningen
på olika sätt medför, borde det kanske inte vara omöjligt att övertyga
människor om hur olämplig den är.
Men svårigheterna är uppenbara.
De sammanhänger inte bara med
en ideologiskt och känslomässigt
betingad inställning till hithörande
problem- med den benägenhet för
avundsjuka som anses vara karakteristik särskilt för oss i vårt land
– utan med vårt skattesystem i
dess helhet. En del av progressiviteten i högre inkomstlägen anses i
viss mån berättigad såsom kompensation för den indirekta beskattningens verkningar för lägre
inkomst. Att objektivt bestämma
var gränsen skall dras mot en överdriven progression går inte. Vad
professor Hayek tänker sig är att
maximiuttaget av direkt skatt begränsas och sättes i direkt relation
till den totala bördan av beskattningen. Man skulle således bestämma den tillåtna skattesatsen
(marginalskatten) vid den statliga
inkomstskatten till den procent av
inkomsten som motsvarar den totala statliga beskattningens procentuella andel av nationalinkomsten.
Detta skulle betyda att, om staten
403
tar ut 25% av nationalinkomsten i
skatter, så skulle 25% också vara
den högsta skattesatsen för det
högsta inkomstskiktet i skatteskalan för direkt skatt. Progressiviteten i hela skattesystemet skulle då
bibehållas bl. a. därför att personer
som betalar högsta statliga inkomstskatt också erlägger indirekta skatter och därigenom får en
total skattebörda som överstiger
genomsnittet. Å andra sidan skulle
detta system, enligt Rayeks mening, ha den fördelen att statsbudgeten måste baseras på beräkningar
av den del av nationalinkomsten
som staten kan lägga beslag på
genom beskattning.
Redan den till synes enkla, men
i själva verket sannolikt mycket
komplicerade metod som rekommenderats av Hayek ger en antydan om problemets svårighetsgrad.
Ändå är det alldeles uppenbart att
den kritik som riktats mot det progressiva skattesystemet är förtjänt
av allvarligt övervägande, och att
allt görs för att mildra dess ogynnsamma verkningar. Som inledningsvis berörts är det mycket som
talar för att den statliga inkomstskatten hos oss bör göras proportionell betydligt mycket högre upp
i inkomstlägena än för närvarande.
Men ju högre gränsen skjuts uppåt
desto svagare statsfinansiella och
andra skäl finns det att behålla
progressiviteten i toppskikten.
Dessutom förtjänar det att uppmärksammas, att i vårt skattesystem de allmänna indirekta skat- 404
ternas regressivHet i viss mån motverkas av allehanda punktskatter
som främst drabbar de högre inkomsttagarnas konsumtion.
Professor Hayek gör i sin bok
gällande att materiellt högtstående
länder snabbt stagnerat i den ekonomiska utvecklingen till följd av
långt driven politik för inkomstoch förmögenhetsutjämning, medan
å andra sidan fattigare men i hög
grad konkurrensvilliga nationer fö-
retett en dynamisk och progressiv
utveckling. Kontrasten i detta hänseende är enligt hans mening stor
mellan å ena sidan välfärdsstater
som Storbritannien och de skandinaviska länderna och å andra sidan
Västtyskland, Belgien och Italien.
Han anser att vi här står inför fö-
reteelser som visar att det inte finns
något effektivare sätt att göra ett
samhälle stationärt än att tvångsvis genomföra en allmän standardutjämning och ingen effektivare
metod för att hejda utvecklingen
än att skära ner standarden för de
skickligaste och mest framgångsrika medborgarna till en nivå som
endast i ringa mån skiljer sig från
genomsnittet. Dessa reflektioner te
sig kanske överdrivna. Men lika
fullt är det en huvuduppgift för
vårt folk, i all synnerhet inför den
ekonomiska integrationen i Europa,
att se till att dynamiken i vårt
samhälle och vår konkurrenskraft
upprätthålles och då spelar obestridligen utformningen av vårt
skattesystem en betydande roll.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner