Print Friendly

Produktiv socialpolitik

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PRODUKTIV
SOCIALPOLITIK!
Av pol. mag. K.-I. EDSTRAND, Stockholm
MAN har alltmer kommit till insikt om att efterkrigstidens värld
i många hänseenden kommer att bli en annan än den vi under mellankrigstiden vant oss vid, och man har därför i allt större omfattning gripit sig an med en undersökning av de problemkomplex,
som väntas uppstå. Det är emellertid av vikt att inte bara de nya
problemen skärskådas, utan att också gamla former och målsättningar för statsverksamheten på olika områden prövas. Härvidlag måste socialpolitiken och dess organisation nödvändigtvis
komma i åtanke. Det är då i hög grad önskvärt, att man vid denna
omprövning får till stånd en verkligt saklig diskussion i dessa frå-
gor. Anledning finnes att understryka detta, då man i den partipolitiska behandlingen av sociala frågor överhuvudtaget kan
skönja en tendens att i stor utsträckning blanda in ovidkommande
synpunkter i debatten och ofta låta frågornas lösning bli avhängiga av valtaktiska hänsyn.
Det har många gånger påpekats, att den svenska socialpolitiken är i starkt behov av en systematisering. Man tycker sig märka
att politikerna gärna arbeta på en ganska kort sikt, såsom möjligen kan vara naturligt i en demokrati, och att reformerna ofta
tillkomma från fall till fall. Med tiden har det blivit allt svå-
rare att överblicka hela området och framför allt att bedöma verkningarna av de olika åtgärderna. Socialpolitiken måste planeras
på lång sikt, den måste vara systematisk och målmedveten. Inte
minst viktigt är, att man bygger upp en ordning, som kan anpassas
efter de från tid till annan växlande samhällsförhållandena. Uppenbart är att en sådan planering måste omfatta själva grundvalarna för den sociala verksamheten. Viktigt är också att man även
överblickar problemkomplex, som ligga utanför socialpolitiken
vanlig mening, men som nära höra samman med den.
1
Det följande har nedskrivits med utgångspunkt från vissa diskussioner i socialpolitiska frågor, som förts inom Ungsvenska studentföreningen i Stockholm.
690
Produktiv socialpolitik
Det är sålunda nödvändigt, att man gör klart för sig varthän
man syftar. Behovet av riktlinjer på lång sikt är särskilt påtagligt,
då man ju vid de tämligen begränsade anslagens fördelning måste
skilja de mera angelägna uppgifterna från de mindre angelägna.
Härvidlag kunna huvudsakligen två olika linjer tänkas. Antingen
kan socialpolitiken fullfölja det traditionella syftet att taga dem
under armarna, som i kampen för tillvaron av skilda anledningar
inte kunnat reda sig själva, eller kan socialpolitiken inpassas som
ett aktivt element i samhällets utveckling. Det är visserligen sant,
att den förra uppgiften – den humanitära – naturligtvis alltid
måste tillgodoses i ett demokratiskt samhälle, lika väl som att flertalet socialpolitiska åtgärder åtminstone i någon mån äro produktiva i den meningen att de kunna höja landets produktionskraft.
Någonting helt annat är emellertid en medveten inriktning på de
produktiva uppgifterna. Det svenska samhället har naturligtvis
inte alldeles kunnat försumma dessa, men man kan säga att här
har härskat en tendens att över hövan gynna åldringarna framför
barnen, de sjuka framför de friska och de undermåligt eller medelmåttigt begåvade framför de mera begåvade. Erik Arrhen har
kommit in på detta tema i sin behandling av befolkningsfrågan.
Han säger där: »Uppgiften är ingalunda att enbart giva vårt
svenska folk en hederlig begravning, den är att giva det möjlighet
till liv och fortsatt utveckling … Tyngdpunkten för alla åtgärder måste förläggas till familjens och barnens sfär. Hela samhället
måste omorganiseras med familjen som riktrote. Åldringarnas problem äro givetvis värda sitt gehör men man måste betänka, att
deras hederliga försörjning i den mån samhället här behöver träda
till, i sista hand är beroende på det arbete som utföres inom det
produktiva skiktet av folket.» Detta bör emellertid inte endast
gälla i fråga om avvägningen mellan befolkningspolitiken och de
andra socialpolitiska åtgärderna utan för den i vidaste mening
sociala politiken över huvud. Socialpolitiken bör i första hand
syfta till välståndsökning, inte till välståndsutjämning. En produktiv socialpolitik vill mest .inrikta sig på hjälp till individer,
som genom denna bli nyttigare och effektivare medborgare, och
den vill mera verka förebyggande än korrigerande.
En sak av intresse i detta sammanhang är frågan om inkomstutjämningen. Man kan ju hävda, att det viktigaste målet för socialpolitiken är att verka inkomstutjämnande. En långt driven inkomstutjämnande politik skulle rimligtvis kunna genomföra alla
tänkbara socialpolitiska önskemål. Till detta må anmärkas att
691
” .
·,
.-. :-.
__,…_ ) .. ,.~.•.;..
-.
K.-1. Edstrand
varje socialpolitisk åtgärd i och för sig alltid är ett steg i inkomstutjämnande riktning. I samma mån som man anser att en inom
vissa gränser hållen olikhet i de individuella inkomsterna är av
godo för samhället, kan man emellertid inte gärna tänka sig ett
överflöd på medel för socialpolitiken. Då blir också avvägningen
mellan de olika åtgärderna av stor betydelse.
Uppenbarligen är motsättningen barnbidrag- folkpensioner en
mycket god illustration till den ovan skisserade problemställningen.
När nu samhället kräver av medborgarna, att de skola öka antalet
barn, och barnen i viss mån betraktas som samhällets gemensamma
dyrbara egendom, l;llåste man ovillkorligen kräva, att samhället,
d. v. s. realiter de som ej ha barn, bidraga till täckning av barnkostnaderna. Trots allt det myckna talet om nödvändigheten av en
högre nativitet ha de befolkningspolitiska åtgärderna knappast
mer än nått ett inledande stadium, och fortfarande betyder redan
ett barnantal, som betecknar ett minimum för bibehållande av folkstammens nuvarande storlek, en allvarlig sänkning av familjens
levnadsstandard. I stället anser man det utan vidare berättigat
att höja folkpensionerna. Lösningen av hithörande frågor får inte
bli beroende av att folkpensionärerna ha rösträtt men inte ungdomen. Minst lika viktigt som att direkt nativitetsbefrämjande
åtgärder vidtagas är, att man allvarligt strävar att åstadkomma de
för kropp och själ lämpligaste förhållandena under uppväxtåren,
så att barnen växa upp till fullvärdiga medborgare. Här är ännu
åtskilligt ogjort.
I nära samband med de ovan berörda frågorna stå skolproblemen. Även här kan man finna en god illustration till förevarande
spörsmål. I alla läger är man väl numera ense om att de ekonomiska hindren för begåvningarna att få sitt utlopp skola avlägsnas.
Emellertid har det visat sig, att skarpa meningsmotsättningar
existera när det gäller den närmare utformningen av själva skolorganisationen och undervisningen, meningsmotsättningar, som det
tyvärr visat sig synerligen svårt att överbrygga. Det är tyvärr
också ganska klart, att motsättningarna till stor del härröra ur
traditionella gruppmotsättningar och doktrinär inställning på
många håll. Som symptom på stämningen må anföras diskussionen
om bottenskoletanken, som i sorgligt liten omfattning baserats på
sakligt underlag. Likaledes må erinras om den romantiska kvasidemokratism som propagerar med slagord som »bort med pluggskolan!», »fram för arbetsskolan!», när man vill avskaffa vad man
kallar betygs- och examenshetsen o. s. v. Det måste ju vara tydligt
692
Produktiv socialpolitik
bl. a., att en gradering av elevernas prestationer måste förekomma,
för att man överhuvudtaget skall kunna göra något för de bästa.
Märklig är även tanken att den verkligt demokratiska skolformen
skulle vara den, där barnen fritt få samtala och samarbeta under
lektionerna. Man vill här- för att tala med professor Wellander
-hoppas, att allmän människokännedom och speciell skolerfarenhet måtte segra över en doktrinär idealism, som i själva verket är
ett uttryck för en välvillig ansvarslöshet. Slutligen måste man
konstatera, att man i praktisk politik liksom i allmän diskussion
i ofantligt mycket större utsträckning sysselsätter sig med efterblivna och mindre begåvade än med dem som visat särskilt goda
anlag i ena eller andra riktningen. Det centrala problemet borde
väl i stället vara hur samhället skall kunna på bästa sätt tillvarataga begåvningarna, de praktiska likaväl som de teoretiska.
Detta problem är dessutom kanske det svåraste och mest omfattande, ett organisations- och undervisningsproblem lika väl som ett
ekonomiskt.
En efter ovan skisserade linjer konstruerad hälsovår·d skulle mer
än hittills inrikta sig på förebyggande åtgärder, i linje med den
planerade aktionen mot tuberkulosen. Viktigt är också, att staten i större utsträckning än hittills stöder den medicinska forskningen, speciellt när det gäller de invalidiserande folksjukdomarna.
En mer aktiv bostadspolitik är även den ett led i den produktiva
socialpolitiken, vilket är så mycket betydelsefullare, som den ju
återverkar på flertalet ovan berörda områden, hälsovård, befolkningspolitik och ungdomsvård- bortsett från att bostadsbyggandet måste ingå som en viktig del i sysselsättningsprogrammet.
Till denna lilla snabbskiss av tanken på en produktiv inriktning
av socialpolitiken må fogas ännu en synpunkt.
Man kan nämligen ge hela frågan ett allvarligare perspektiv i
belysning av befolkningsutvecklingen. Den framtida förskjutningen i åldersfördelningen inom det svenska folket, så att de äldre
åldersgrupperna alltmer kunna komma att dominera över de yngre,
betyder en oerhör·d belastning för det svenska samhället. Många
gånger har man påvisat den kraftigt ökade försörjningsbörda, som
kommer att åvila de yngre generationerna, och alla de konsekvenser, som detta kan föra med sig. Lika betydelsefullt och allvarligt
är emellertid, att folkets förgubbning kommer att verka utvecklingshämmande, ja, kanske förlamande på själva den anda som
uppbär progressiviteten inom samhället. A ena sidan måste den
svenska politiken intensivt inrikta sig på en höjning av det
50- H!11:1 St·en8k Tid8krift UJ44 693
.··,.-~..•.:··’f’!-.. ·· .. ·.-.,.:o;.·
—–·—————————————————-
K.-1. Edstrand
svenska folkets effektivitet, så att det skalllyckligt komma igenom
de förestående svårigheterna, både i vad avser de inre problemen
och konkurrensen med utlandet. Å den andra är det en absolut
nödvändighet att man skapar möjligheter för de nyskapande personligheterna att i full utsträckning göra bruk av sin kapacitet.
För att sammanfatta: Den svenska socialpolitiken måste i framtiden vara produktiv och humanitär men övervägande 1n·oduktiv.
Man bör i stort som i smått företaga en omprövning av fördelningen mellan de sociala utgifterna och därvid mäta de olika åtgärdernas värde med produktiviteten som måttstock. Det betyder, att
socialpolitiken i en helt annan utsträckning än hittills inriktas på
barnen och de producerande åldrarna. Det betyder att de förebyggande åtgärderna få större betydelse. Det betyder också, att en
omfattande systematisering och samordning måste företagas, så
att man verkligen skall kunna uppnå det resultat som åsyftas. För
att uppnå detta resultat fordras slutligen dock ännu en sak. Det
räcker inte med att man har ett på papperet ändamålsenligt socialpolitiskt system; de organ, som skola fullfölja de intentioner, efter
vilka detta system uppbyggts, måste vara Himpade för sin uppgift.
69-!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner