Print Friendly

Problem kring organisationsväsendet

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PROBLEM
KRING ORGANISATIONSVÄSENDET
Av docent OLLE NYMAN
DET är ett många gånger påpekat faktum, att ett av de viktigaste dragen i den svenska samhällsutvecklingen under senare tid
är den allt mäktigare och betydelsefullare roll, som det fria organisationsväsendet spelar. Detta organisationsväsende är ett väsentligt karaktärsdrag för den svenska demokratien av idag. Och dess
betydelse är tydligen i växande; tendensen till faktisk korporatism
är omisskännlig. De stora intresseorganisationerna framstå alltmer som en konkurrerande maktfaktor vid riksdagens sida. Denna
tendens till undanskjutande av riksdagen började göra sig tydligt
gällande vid 1940-talets ingång i och med krishushållningens etablerande, men den har som bekant ingalunda försvagats efter
krigstidens slut. Tvärtom ha under efterkrigstiden förekommit
fall, då regeringen ingått överenskommelser med de stora intresseorganisationerna, som blivit bindande för riksdagens ställningstagande sedermera, om inte formellt så i varje fall faktiskt, och
som kännbart ingripit även på riksdagens ursprungligaste prerogativ, bevillningsmakten. Det är organisationerna, som ha haft
det verkliga avgörandet i sin hand, vilket illustrerats bl. a. av de
senaste årens överenskommelser om den ekonomiska stabiliseringspolitiken. Då organisationerna i och för sig bli allt starkare genom att de bli bättre konsoliderade och vinna ökad anslutning,
kommer benägenheten från regeringarnas sida att göra upp direkt
med organisationerna troligen inte att minska. Den offentliga reglering på olika områden, som är ett kännetecken för den nuvarande inriktningen av politiken, kräver dessutom i stor utsträckning organisationernas aktiva medverkan. Dessas inflytande på
statsmakten är under alla förhållanden en realitet att räkna med.
Denna utveckling aktualiserar en rad olika problem. Ett är det
konstitutionella, d. v. s. organisationernas uppträdande som konkurrenter till riksdagen på områden, som enligt konstitutionen tillhör dess kompetens. Ett annat problem kan rubriceras som det
325
Olle Nyman
demokratiska, d. v. s. frågan om i vad mån organisationerna i sina
aktioner verkligen äro representativa för sina medlemmar, alltså
med andra ord problemet om demokratien inom organisationerna.
Ett tredje problem som aktualiseras är det parl-amentariska, d. v. s.
konsekvenserna för parlamentarismen och frågan om regeringens
relationer till organisationerna jämfört med relationerna till riksdagen.
Vad det konstitutionella problemet beträffar har detta i olika
sammanhang varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Så-
lunda påtalade konstitutionsutskottet i sitt dechargebetänkande
1948, att riksdagen icke fått tillfälle att ta ställning till de förändringar i jordbruksregleringen, som framgingo som ett resultat
av förhandlingar sommaren 1947 mellan regeringen och huvudorganisationerna inom jordbruket. Genom uppgörelsen överenskoms om betydande subventioner, till vilka riksdagen inte anvisat
anslag. Anmärkningen samlade majoritet inom utskottet; tre socialdemokrater med utskottsordföranden i spetsen anslöto sig,
under det att utskottets övriga socialdemokrater, bland dem partiets gruppledare i andra kammaren, reserverade sig mot anmärkningen. Regeringen försvarade sig med en hänvisning till den fullmakt 1947 års riksdag lämnat K. M:t att vidta erforderliga åtgärder för reglering av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område under regleringsåret 1947/48 i överensstämmelse med de riktlinjer, som godkänts av riksdagen på grundval av jordbruksutskottets utlåtande. Under hänvisning i detalj
till vad jordbruksutskottet verkligen uttalat underkände emellertid konstitutionsutskottet regeringens tolkning av den berörda
fullmakten såsom alltför vid. statsminister Erlander erkände
också i dechargedebatten att det gällde för både regering och riksdag att söka »mera noggrant precisera innebörden i de fullmakter
och bemyndiganden, som regeringen erhåller». Ett huvudskäl varför regeringen förbigått riksdagen i detta fall var, att ett sammankallande av riksdagen i augusti för endast detta ärende ansågs
vara en alltför stor apparat. A andra sidan var uppgörelsen med
jordbrukarorganisationerna brådskande och kunde icke uppskjutas.
Subventionsöverenskommelsen i september 1949 väckte till liv
en ny debatt om dessa problem, denna gång dock huvudsakligen i
pressen.
Som en tänkbar utväg ur det dilemma, som det nyss relaterade
illustrerar, har framkastats att riksdagen kunde överlåta åt delegationer att i dess ställe och dess namn (»med riksdagens rätt»)
326
Problem kring organisationsväsendet
träffa avgöranden rörande sådana spörsmål vid förhandlingar med
organisationerna, då riksdagen som sådan bleve för tungrodd att
själv fylla den funktion, som författningsenligt tillkommer den.
(Nils Herlitz, Sv. D. 29.9.49.) Ett annat förslag som framförts är
att det skulle inrättas en »ekonominämnd» med mera begränsade
uppgifter (som en sorts parallell till utrikesnämnden). Enligt detta
förslag skulle det formella avgörandet ligga kvar hos riksdagen
och inte övertas av nämnden. (Nils Andren, Sv. D. 5.10.49.)
Till den konstitutionella aspekten i vidare bemärkelse höra
också de gång efter annan uppdykande projekten om en närmare
reglering av organisationsväsendet och dess inordnande i folkstyrelsens rättssystem. Det skulle därvid gälla att fixera organisationernas ställning och utrusta dem med befogenheter och ansvar,
att överhuvud taget skriva in dem i författningen. Intresset för
dessa frågor har emellertid alltid varit mycket svalt, och organisationerna själva synas avgjort föredra sin nuvarande obestämda men också obundna status. Fördelarna av att organisationsväsendet fått utveckla sig fritt utan att vara inordnat i något
statligt system ha framhävts starkare än behovet av klara normer
i syfte att trygga såväl den erforderliga statliga ledningen som
korporationernas rörelsefrihet och självstyrelse samt de enskilda
medlemmarnas skäliga trygghets- och frihetskrav gentemot organisationerna.
Även om staten sålunda avstått från reglering av organisationsväsendet, har den dock varit angelägen att utnyttja organisationerna och använda dem för sina syften. Jordbruksregleringens
genomförande fr. o. m. 1930-talets början var beroende av medverkan av jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse. Till gengäld lämnade staten sitt stöd vid utbyggandet av denna gren av organisationsväsendet, som därför efter detta hastigt uppnådde stor styrka
och hög anslutning.
Särskilt ha emellertid organisationerna – inte endast jordbrukarnas – utnyttjats av staten under kristiden för en oumbärlig
medverkan när det gällt genomförandet av ransonerings- och regleringspolitiken. De företeelser, som därmed kommo in i organisationsväsendet, ha till en del kommit att fortleva även efter
krigstidens slut. Därmed har ett nytt problem aktualiserats. Organisationerna ha i de fall som här avses till en viss grad förvandlats från intresseorgan för medlemmarna till ombud för statliga
myndigheter, utövande kontroll över medlemmarna. Principiellt
betecknar en sådan utveckling en urartning av organisationsväsen- 327
Olle Nyman
det. Detsamma gäller om fackföreningsrörelsens faktiska allians
med statsmakten, så länge denna representeras av den socialdemokratiska regeringen. Organisationerna framstå i dessa fall som
statsintressets förespråkare gentemot de egna medlemmarna. Skola
organisationerna dessutom varaktigt ges betydande uppgifter vid
bemästrandet av den fulla sysselsättningens politik och – som
framskymtat i debatten- ytterligare kanske dras in i strävandena
att åstadkomma förändringar av själva produktionsordningen och
äganderättsförhållandena inom näringslivet, då blir deras förvandling från intresseorgan för medlemmarna till faktiska statsorgan påtaglig.
Som en allvarlig fara har vidare angivits, att organisationernas
direkta inflytande på statsmakten stärker den statiska karaktären
av vårt samhällsliv. (Gunnar Heckscher, Sv. D. 27.9.49.) Nya intressen och nya strävanden få svårt att göra sig gällande vid sidan
av de gamla och inarbetade.
Så som läget nu faktiskt är, frestas man säga att vårt demokratiska statsskick inte längre enbart bygger på den folkvilja, som
kommer till uttryck vid valen och blir avgörande för riksdagens
sammansättning; det bygger även på den folkvilja, som kommer
till uttryck från intresseorganisationernas sida. Det är i det sammanhanget som problemet om demokratien inom organisationerna
och dessas representativitet träder i förgrunden. Det är av vikt att
den enskilde medlemmen inte blir ett viljelöst nummer och att
lokalavdelningarna inte mista allt reellt inflytande. Här finns en
svaghet och en fara. Inom de stora organisationerna -det gäller
f. ö. både de intressebetonade och de ideella sammanslutningarnafinns nämligen en tydlig tendens till centralisering och byråkratisering. Det finns en tendens att driva det representativa systemet
så långt, att de enskilda medlemmarnas möjligheter att direkt
göra sig gällande bli mycket begränsade. Den fulländade kedjan
av representativa organ från ombudsförsamling (kongress, fullmäktige eller stämma) via revresentantskap (representantskap,
förbundsråd eller förtroenderåd) fram till styrelse och därutöver
ofta arbetsutskott eller direktion kan utgöra ett för medlemsinflytandet hindrande och dämpande moment. Det är i det sammanhanget också belysande, att inom fackföreningsrörelsen de allmänna omröstningarna i avtalsfrågor tillmätas mindre betydelse
än avtalskonferenserna. Den direkta demokratien inom fackföreningsrörelsen i form av allmän omröstning har i viss utsträck- 328
Problem kring organisationsväsendet
ning fått vika för den indirekta eller representativa demokratien.
Det kan förtjäna påpekas, att fackförbundens styrelser i flera fall
fattat beslut i strid med resultatet av allmän omröstning, under
det att avtalskonferensernas beslut nästan utan undantag följts.
Avtalskonferenserna äro enligt stadgarna endast rådgivande organ, men i praktiken tycks de ha fått beslutande funktion.
Det förekommer också klagomål på skilda håll inom organisationsvärlden över att verksamheten dirigeras allt för mycket från
organisationscentralerna i Stockholm. A andra sidan klagas det
över att intresset från medlemmarnas sida är alltför litet, att
exempelvis valdeltagandet vid organisationernas val av förtroendemän ofta är mycket dåligt. Att det sistnämnda förhållandet medför konsekvenser för frågan om ledningens reella demokratiska
förankring är ju uppenbart. Denna nackdel skulle emellertid i
någon mån kunna neutraliseras genom större utrymme för den
direkta demokratien, som dessutom kunde tänkas locka till större
aktivitet bland medlemmarna.
Beträffande en del av näringslivets organisationer har deras
befattning med regleringspolitiken – utverkande av diverse tillstånd och licenser, fördelning av kvoter, prisöverenskommelser
m. m.- på ett särskilt sätt accentuerat detta överallt inom organisationsväsendet märkbara centraliseringens och byråkratiseringens problem. Dessa organisationers ledning har fått en utomordentligt stor makt över medlemmarna, långt större än den som
stadgar och statuter stipulera. Och ledningen ligger i dessa fall de
facto vanligen hos en anställd funktionär, organisationens verkställande direktör eller motsvarande tjänsteman.
För parlamentarismen och de politiska partierna medför organisationernas vidgade inflytande betydelsefulla konsekvenser. För
regeringen måste det sålunda framstå som angeläget att beakta
även relationerna till de stora intresseorganisationerna, inte endast
de parlamentariska relationerna, d. v. s. förhållandet till riksdagen
och dess majoritet. Med hänsyn till de reella maktmedel, som intresseorganisationerna förfoga över, kanske regeringen t. o. m. i
vissa situationer är benägen att sätta förhållandet till dem i första
rummet vid sina överväganden. Parlamentarismen liksom riksdagen skjutes å sido. Så länge riksdagsmajoritetens uppfattning
någorlunda korresponderar med det resultat, som framgår ur regeringens överväganden visavi eller direkta förhandlingar med
intresseorganisationerna, framträder icke detta problem i någon
329
Olle Nyman
skarpare belysning; det är då huvudsakligen den konstitutionella
aspekten som aktualiseras. Annorlunda blir det i händelse av konflikt mellan riksdagsmajoriteten och t. ex. den mäktigaste av våra
intresseorganisationer, fackföreningsrörelsen. Om då riksdagsminoriteten – kanske en mycket stark sådan – sluter upp vid
sidan av denna intresseorganisation (eller omvänt intresseorganisationen lierar sig med riksdagsminoriteten för att bereda regering och riksdagsmajoritet svårigheter), då ställs verkligen det
problem som här kallats det parlamentariska på sin spets. Parlamentarismen kan tvingas vika; riksdagsmajoritetens vilja blir
inte den avgörande faktorn. Nyligen timade händelser i Finland
ha visat, att aktioner av fackföreningsrörelsen ha kunnat bringa
parlamentarism och statsmakt på knä. I Belgien med dess speciella
strejktraditioner har detta problem särskild aktualitet, och både i
vårt land och exempelvis i England ha förekommit hotelser i mer
eller mindre förtäckta ordalag om att tillkomsten av en antisocialistisk regim ofelbart komme att hälsas med en våg av oro på
arbetsmarknaden; fackföreningsrörelsen skulle tillgripa fackliga
stridsmedel med rent politiska syften. Från svenskt fackföreningshåll ha dock även klara avståndstaganden från dylika tankegångar
framförts. Å ven om det inte går så långt som till aktivt motstånd,
utgör dock redan det passiva motståndet från någon av de avgö-
rande organisationerna en belastning för regeringen. Den får svårt
att föra fram sin handlingslinje till det fulla förverkligandet utan
positiv medverkan från de organisationers sida, som inneha en
central position inom landets arbetsliv och ekonomi.
Oomtvistligt är under alla förhållanden att innehavet av regeringsmakten blivit viktigare nu än tidigare med den roll som
regeringsförhandlingarna med organisationerna immera spelar.
Det har då frågats, »om en partiregering, som kanske representerar blott en enda klass, har nödiga möjligheter att koordinera
organisationernas motstridiga intressen» och gjorts gällande »att
en regering, i vilken alla de viktigaste gruppintressena känna sig
företrädda, bättre skall vara i stånd att samverka med organisationerna» än en homogen partiregering efter klassiskt parlamentariskt mönster. (Elis Håstad, Samlingsregeringen och dess problematik. Sv. Tidskr. 1948.) Av de argument – både sv3;ga och
starka-, som anförts till förmån för samlingsregeringen som en
permanent institution, är detta ett av de starkare. Påpekandet att
organisationerna i sin nuvarande gestalt voro okända vid den tid,
då den parlamentariska doktrinen utformades, träffar onekligen
330

Problem kring organisationsväsendet
också en kärnpunkt i sammanhanget. Därmed är emellertid inte
sagt, att detta argument nödvändigtvis måste tillmätas utslagsgivande betydelse. Är det f. ö. säkert, att alla de viktigaste gruppintressena verkligen skulle känna sig företrädda i en samlingsregeringT Är det säkert t. ex. att fackföreningsrörelsen skulle
känna sig avsevärt starkare förpliktad till lojalitet mot en samlingsregering med antisocialistisk majoritet än mot en homogent
antisocialistisk regering? Vid varje diskussion av samlingsregeringsproblemet måste det dessutom poängteras, att erfarenheterna
från krigstiden 1939-45 med dess extraordinära förhållanden inte
ha giltighet för tider med mera ordinärt läge, då organisationerna
äro mindre villiga till hänsyn, mindre tillgängliga för vädjanden
om samhällssolidaritet.
För att den demokratiska principen om alla vuxna medborgares
aktiva medverkan vid statsviljans utformning skall kunna förverkligas fordras ett mellanled mellan den stora onyanserade
mängden av medborgare och de i författningen nämnda statsorganen. Det fordras ett stadium för organisering och uppdelning
av medborgarna efter olika ideer och intressen. Det är de politiska
partierna, som får göra tjänst som detta nödvändiga mellanled.
De vorotidigare praktiskt taget utan konkurrens i detta avseende,
men numera kan man säga att också intresseorganisationerna
– till någon del även de ideella organisationerna – i viss mån,
ehuru på ett något annat sätt, fylla denna funktion. Partierna
framstå i varje fall inte längre som det enda mellanledet av betydelse inom demokratien mellan medborgarna och de beslutande
statsorganen. Man kan se detta som ett resultat av de korporativa
tendenserna i tiden. Dessa tendenser komma emellertid fram även
inom partiväsendet självt. Intresseorganisationerna verka inte
endast vid sidan av- kanske delvis i konkurrens med- partierna,
deras inflytande sträcker sig självfallet även inom partierna.
Utom att rent allmänt verka som »pressure groups» kunna nämligen organisationerna utöva politiskt inflytande genom mera direkt anknytning till partierna. Att så är, är desto naturligare, som
det svenska partiväsendet traditionellt är ganska starkt socialt
bundet. Det mest iögonenfallande exemplet på parallellism mellan
en intresseorganisation och ett politiskt parti är fackföreningsrörelsens samhörighet med det socialdemokratiska partiet, som
visserligen är historiskt betingad men som i dagens läge med den
nuvarande samhällsstrukturen icke ter sig lika självklar som tidi- 331
Olle Nyman
gare. Till de intressanta framtidsspörsmålen hör frågan om denna
intima allians skall kunna bestå i ungefär samma omfattning som
hittills eller om försöken att få till stånd fackföreningsrörelsens
partipolitiska neutralitet komma att vinna gehör. Den nuvarande
samhörigheten yttrar sig dels i fackföreningsrörelsens understödjande av det socialdemokratiska partiet, både ekonomiskt och genom förekomsten av kollektivanslutning, dels å andra sidan i
fackföreningsledarnas inflytande över socialdemokratien. Vid alla
viktigare politiska rådslag på socialdemokratiskt håll deltar landsorganisationens ledning som en tredje instans vid sidan av partistyrelsen och riksdagsgruppens förtroenderåd. Landsorganisationens ordförande är socialdemokratisk riksdagsman och ledamot
av såväl partistyrelse som förtroenderåd. Därmed har man nu
under Axel Strand återgått till tidigare praxis. Herman Lindqvist,
Arvid ‘l’horberg, Edvard Johanson och Albert Forslund, samtliga
dessa LO-ordförande ha också innehaft socialdemokratiska mandat
i riksdagen. August Lindberg och Gunnar Andersson 1936-47 vägrade ta plats i riksdagen, men deras era, som i andra avseenden
blev så betydelsefull för fackföreningrörelsens utveckling, har i
detta fall inte blivit fullföljd. Å ven under deras ordförandetid
var f. ö. LO-ledningen företrädd i den socialdemokratiska riksdagsrepresentationen av Strand, då LO:s kassör.
Men förbindelsen intresseorganisation-parti inskränker sig som
känt är ingalunda till fackföreningsrörelsen och socialdemokratien. Partierna överlag äro angelägna att få framträdande företrädare för intresseorganisationerna som medlemmar av sina representationer, främst i riksdagen, och som skyltar på kandidatlistorna vid valen. Organisationerna torde inte ha några svårigheter att få sina synpunkter framförda till partiinstanserna och
deras interna överläggningar – som komplement till de framställningar de göra på mera officiella vägar.
Särskilt jordbrukarrepresentanterna i riksdagen ha mycket ofta
en mer eller mindre omfattande verksamhet på ledande poster
inom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse bakom sig, då de
göra sitt inträde i rikspolitiken. Det är belysande, att PehrssonBramstorp hade gjort mycket betydande insatser inom denna föreningsrörelse – därtill pionjärinsatser till en del -, innan han
gjorde sitt stora politiska genombrott 1933. Han hade genom detta
sitt arbete timrat sig en plattform för politiskt inflytande, vilket
hjälper till att förklara, hur han kunde tillvälla sig ledningen så
fullständigt och så pass oförmedlat som skedde. Hans efterträdare
332
Problem kring organisationsväsendet
som partiledare har knappast gått den »korporativa» vägen. Han
är dock ordförande i Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.
Högerns två främsta lantmannarepresentanter, Domö och Skoglund i Doverstorp, inneha också framträdande poster inom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse. Ett par andra högerriksdagsmän ha ordförandeposter inom riksorganisationer tillhörande
denna föreningsrörelse. Annars är det bondeförbundet, som dominerar på detta avsnitt. Sveriges lantbruksförbunds nuvarande ordförande har säte i riksdagen som bondeförbundsrepresentant.
RLF:s ordförande gjorde däremot endast en kort gästroll i riksdagen, som bondeförbundssenator. Förbundets nuvarande vice ordförande tillhör bondeförbundets andrakammargrupp, och företrä-
daren var högerman, som mot slutet av sin vice-ordförandetid blev
innehavare av ett förstakammarmandat Den viktigaste fiskarorganisationen, Svenska västkustfiskarnas centralförbund, har sin
ordförande placerad i riksdagen, som folkpartirepresentant. Även
industriens organisation, Sveriges industriförbund, och andra sammanslutningar inom näringslivet kunna sägas vara auktoritativt
om än sparsamt företrädda i riksdagen. Icke heller Kooperativa
förbundet är lottlöst i detta hänseende. Ordföranden och vice ordföranden i dess förvaltningsråd äro socialdemokratiska förstakammarledamöter. Huvudorganisationen inom bostadskooperationen,
HSB:s riksförbund, har också en socialdemokratisk senator som
främsta man. En av de ledande inom Sveriges fastighetsägareförbund är folkpartirepresentant i första kammaren. O. s. v.
Alltsedan mitten av 1930-talet ha tjänstemannagrupperna i hög
grad varit föremål för partiernas intresse. Det kan också konstateras talrika förbindelseleder mellan dessa och den först på 1940-
talet konsoliderade tjänstemannarörelsen med TCO, Tjänstemännens centralorganisation, som samlande organ. TCO:s direktör är
socialdemokratisk riksdagsman och partistyrelseledamot, och dess
vice ordförande är högerriksdagsman, förtroenderådsledamot och
sitt partis andre vice ordförande, för att nu endast nämna de
främsta exemplen.
Det är naturligt att ledare inom olika intressekorporationer utnyttjas för politiskt arbete. I något fall har dessutom den politiska
insatsen varit den primära, och den ledande ställningen inom intresseorganisationen kommit först senare. Korporationsrepresentanterna ha tillfört politiken en anda av saklighet och villighet
att lyssna även till motpartens argument, som varit enbart av
godo. Likväl har det dragits i tvivelsmål, om det är lyckligt, att
333
Olle Nyman
denna tendens går alltför långt. Det låter sig också väl sägas att det
alltjämt behövs politiker av gammalt oblandat märke, inte bara
korporationspolitiker, organisationsrepresentanter. De »rena» politikerna behövas för att ge färg och lyftning åt debatterna och som
företrädare för det ideella momentet i politiken, men framför allt
som oavhängiga representanter för allmänintresset. Den synpunkten har med rätta framförts, att organisationernas makttillväxt
icke minskat utan ökat behovet av företrädare för just allmänintresset, helhetssynpunkterna, folkrepresentanter med den obundna
ställning att de kunna medla mellan särintressena. Det måste
också finnas av de stora korporationerna obundna folkrepresentanter, som tänka på de svagt organiserade och de oorganiserade
folkgruppernas intressen. Frågan gäller här vilket utrymme man
vill tillerkänna det rena korporationstänkandet inom folkrepresentationen.
Organisationsväsendets växande utbredning och betydelse aktualiserar även andra problem än dem som här ha behandlats. Det
kan vara skäl att som avslutning åtminstone peka på ytterligare
ett sådant, nämligen organisationsväsendet som ett led i de allmänna kollektiviseringstendenserna. Den enskilde individen har
fått en osjälvständigare ställning men till gengäld en tryggare.
De flesta ha kanske föga känning av individens minskade betydelse i kollektivet och erfara endast den ökade tryggheten. En
ofrånkomlig nackdel är dock under alla förhållanden den avtrubbning av den personliga ansvarskänslan, som denna utveckling
fört med sig. Organisationerna (läs: organisationernas funktionärer) få tänka och handla i stället för den enskilde. Som ett
extremfall framstår här den inom fackföreningsrörelsen förekommande kollektivanslutningen av medlemmarna till ett visst politiskt parti, varigenom organisationerna alltså avgöra den enskildes politiska hemvist. Förstärkning av nivelleringstendensen
är en annan konsekvens av organisationernas maktutövning. Ett
relativt betydande mått av utjämning ha väl de flesta ansett vara
önskvärd, men då organisationernas inflytande tar sig det uttrycket, att en skälig differentiering av lönevillkoren till den kvalificerade arbetskraftens förmån hindras, har det givit anledning
till kritik. Inte bara de kvalificerade få utan även samhällets egna
intressen på längre sikt bli, framhåller denna kritik, lidande av en
politik, som icke tillräckligt premierar utbildning och ansvar.
334

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism