Print Friendly

Press och opinion

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PRESS OCH OPINION
NÅGRA FINLÅNDSKA IAKTTAGELSER OCH REFLEXIONER FRÅN DET SENASTE ÅRTIONDET
Av professor K. ROB. V. WIKMAN, Aobo
PRESS och opinion äro tvillingssystrar. Det faller sig svårt att
i ett demokratiskt land tala om den ena utan att nämna den
andra. Press och opinion stöda ömsesidigt varandra. Pressen både
leder opinionen och ledes av opinionen och vice versa. Det kunde
sägas mycket om detta tema. Men jag nöjer mig med att i allmänhet fastslå, att det bör finnas en ömsesidighet i dessa funktioner, att leda och att ledas, och att den ena inte är mindre viktig
än den andra. En press, som skall vara bara opinionsledande, förlorar lätt förbindelsen med den stora allmänheten, och en press,
som endast är ett uttryck för dagens opinion, förlorar lätt inflytandet över denna allmänhet.
Då det gäller att bedöma presseJ?.S ställning i Finland, och särskilt den finlands-svenska pressens ställning, bortser jag ingalunda från de både ekonomiskt och socialt skäligen trånga förhållanden, under vilka största delen av denna press arbetar. Detta
gäller i synnerhet den inte minst viktiga delen av pressen, nämligen landsortstidningarna. J ag är fullt medveten om att dessa
förhållanden äro ägnade att inskränka allmängiltigheten av mina
observationer och slutsatser. Ingen bör skjuta på pianisten, när
han gör vad han kan.
Det är en företeelse av allmän art, omvittnad särskilt i Sverige,
att den kommercialiseringsprocess, tidningarna undergått under
de senaste årtiondena, i betydande grad påverkat pressens karaktär. Denna företeelse är sålunda inte av i går. Men i Finland är
den i varje fall av yngre datum än i Sverige. Verkningarna av
pressens stigande kommercialiscring synas mig i Finland framträda i en starkare relief först då de ekonomiska depressionsåren
i början på 1930-talet höllo på att löpa ut. Detta kan vara en synvilla, framkallad av andra samtida företeelser på pressens om- 453
K. Rob. V. Wikman
råde. Men säkert synes dock vara, att tidningarna vid det laget
fingo ökade ekonomiska möjligheter och kunde utveckla sig i
riktning mot stegrade upplagor, ökat sidoantal, växande rubrikoch bildmaterial o. s. v., med andra ord mot denna blomstring,
som måste falla envar i ögonen, som öppnar någon av de större
dagliga tidningarna i Finland och jämför den med samma tidningar för två tre årtionden tillbaka, låt oss säga kring tiden för
förra världskriget.
Om man ville skildra finländsk press från denna synpunkt,
kunde mycket sägas till dess lov. Men detta hör till pressens utvärtes historia. Det hänger inte samman med frågan om press
och opinion. Detta gör däremot verkningarna av pressens ökade
kommercialisering. Då tidningsföretagen i stigande grad få karaktären av ekonomiska företag, vilkas ledning måste bevaka
varje ekonomisk-politisk konjunktur i samhällslivet, ta de inte
gärna några risker. De bli på samma gång mera känsliga och
mindre känsliga i den betydelsen att de bli mera beroende av en
opinion, som uteslutande har den ekonomiska framgången för
ögonen, och mindre känsliga i den betydelsen att de i ökad utsträckning komma att vända sig till den politiskt opinionslösa
delen av publiken. Man dyrkar Mammon och offrar åt Massan.
Innehållet standardiseras, formen glättas, den personliga pregnansen går ur. Fack och rutin få ersätta de personliga värden, som
härunder gå förlorade. Det är här inte fråga om en karakteristik
utan om en tendens, som gör sig gällande, där pressen arbetar
under former, som åtminstone till det yttre äro fria.
Detta är emellertid endast utvecklingens allmänna fas. Nära
förbunden med de ekonomiska förhållandena under 1930-talets begynnelseår framträdde den politiska strömning, som går under
namn av Lappo. Det torde vara tämligen väl bekant, att denna
politiska rörelse utövade ett mycket betydande inflytande på det
fria ordet. Det är känt även utom Finlands gränser, hurusom
ena tidningen efter den andra shanghajades under vissa år. Ibland
skedde det så att säga på öppen gata, kanske vanligare dock i
gränderna, där de ekonomiska inflytelserna gjorde sig till opinionens herre. Där detta inflytande icke öppet kunde göra sig gällande, där sökte man ofta intimidera pressens män till undfallenhet. Det vore för mycket sagt att påstå, att detta inte i flere än
ett fall lyckades. Lappo lyckades t. o. m. så grundligt, att den
medborgerliga opinionen på många håll sofistiserades och fick
svårt att skilja på svart och vitt. Härmed lade den grunden till
454
Press och opinion
sin egen vanmakt. Då press och opinion stå i ständig växelverkan, så kom Lappo att få inflytande också på pressens ställning,
och detta inflytande blev vida varaktigare, än de yttre händelserna ge vid handen.
I verkligheten präglas hela 1930-talet i vida högre grad av Lappos maktpolitiska inflytande, än man i Finland varit böjd att
erkänna. Lappo var borta, men lappaismens anda levde kvar.
Den fick ny näringsgrund i den europeiska politiken, som utövade
ett betydande tryck på det fria ordet. Tidningspressen undgick
inte att beröras av dessa förhållanden. Det ena företaget efter
det andra började utsättas för försök att införa en ny tingens
ordning. Den ekonomiska ledningen tillvällade sig i flere fall ett
inflytande, som under andra omständigheter skulle betecknats
såsom oerhört. Pressmännen arbetade inte sällan under deprimelande förhållanden. Och detta tryck fortplantade sig under hand
till opinionen. Detta betyder inte, att denna utveckling alltid
skulle varit medveten; atmosfären var nu en gång sådan. Man
accepterade makten. Häri låg tidens demoniska onda.
Det är troligt att pressens kommercialisering samverkat med
det ökade trycket på pressfriheten. Dagspressen är ett finkänsligt instrument, och det ligger ingenting förvånande i att detta
instrument gett tämligen entydiga utslag i detta fall. Det är särskilt den personliga ekvationen, som härvid bör observeras. Det
.synes troligt, att den del av pressen, som stått under den personliga ledningen av företagens ägare, i vissa hänseenden bättre
hävdat sin självständighet och frihet, än tidningar som grundat
,sig på ekonomiska sammanslutningar. Personlighetsprincipen har
därvid behållit ett visst övertag. Detta har varit i hög grad ägnat
att rädda pressens ansikte.
I allmänhet synes antalet personligt ledda och fritt verksamma
dagsorgan minskats under årens lopp. Den personliga ledningen
.av dagspressen ser ut att ha ansenligt försvagats och krafter av
andra rang ofta fått ersätta krafter av första rang. Samtidigt
ha de personliga inläggen i den politiska dagsdebatten mer och
mer försvunnit. »De kända märkenas» tid synes oåterkalleligt
förbi. Den politiska insändaravdelningen har förlorat sitt gamla
intresse. Den som någon gång nödgats anlita utvägen att vända
sig till tidningarna med politiska insändare, upprepar inte försöket med någon större tillfredsställelse, om han finner, att hans
tidning helst vill vara i fred för alla andra insändare än de beialande annonsörernas. En artikelförfattare eller insändare, som
34-45689 Svensk Tidskrift 1945 455
K. Rob. V. Wikman
skall kompromissa in sin oförgripliga mening i tidningsspalterna,
föredrar att utebli eller vädja till ett annat forum. I vissa fall
ha därför tidskrifterna blivit de offentliga personligheternas tillflykt. Allt flera vägledande uttalanden i kulturella och politiska
frågor ha begynt gå denna väg till allmänheten.
I samband med att personligheterna allt mera begynt försvinna
ur dagspressen eller dölja sig bakom redaktionsbyråernas offentliga anonymitet, stod under 1930-talet en tilltagande ohåga för
den politiska och kulturella idedebatten. Man kunde iakttaga
detta redan förr än kriget lagt sin döda hand också på denna yttringsform av medborgerlig frihet. Det är uppenbart, att där meningsutbytet ej kan försiggå i fullkomlig frihet, där tystnar först
idedebatten. Man har, som Nils Meinarrder riktigt framhållit,
ofta »dragit sig för att renodla de ideologiska synpunkterna».
Man nöjde sig i vida kretsar i stället med en obestämd och dubbeltydig inställning till många problem. ‘l’roligen hade många enskilda lyckats friktionsfritt anpassa sig till »en kollektiv sinnesförfattning» – för att citera Meinarrder -, redan innan kriget
gjort det stora flertalet till opportunister. De maktpolitiska hänsynen, som levat kvar sedan en äldre tid och under 1930-talet
renodlats i talrika lappomiljöer, voro troligen starkt ägnade att
i offentligheten dämpa varje värdebetonad idediskussion. I stället
gav man den offentliga uppfattningen skenet av ett s. k. realpolitiskt resonemang. J ag säger med flit skenet, ty ideer kunna uppträda även i latent tillstånd. Diskussionen iklädde sig blott alltför
ofta indirekta former. Där man förr sade sin mening utan omsvep, begynte man tveka, om den vore förgriplig eller oförgriplig.
Ofriheten och tvånget lågo i luften. Den fria medborgerliga opinionens inflytande sjönk i själva verket under hela 1930-talet.
Det är den verkliga bakgrunden till det offentliga ordets ökade
vanmakt under krigsåren.
Då jag talar om pressens minskade inflytande på den allmänna
meningen, så medger jag, att det inte finnes någon objektiv metod att mäta detta inflytande. Omdömet måste förbli subjektivt.
Och ändå tror jag, att jag delar känslan för att så varit förhållandet med ett mycket stort antal människor i Finland. Ännu på
1920-talet kunde man med visst fog påstå, att den offentliga opinionen i landet var överpolitiserad. Men denna företeelse sjönk
tillbaka under 1930-talet, så att man före krigsutbrottet snarast
kunde beteckna den allmänna opinionens politiska inflytande så-
som statt i stark tillbakagång. Intresset för de demokratiska
456
Press och opinion
institutionerna var avgjort på retur. Man har intrycket att tidningarna icke i någon hög grad skulle trätt upp mot en sådan
utveckling. Tvärtom. Intresset för riksdagen hade i varje fall
mattats av, och det politiska partiväsendet började allt mindre ge
anledning till några översvämningar i dagspressen. Det politiska
kulturreportaget torkade också starkt ihop. Man kan uppskatta
detta rent kvantitativt. Det mest alarmerande var dock, att tidningarnas dagskåserier förlorade sin politiska sälta eller sattes
på avskrivning. Själva stilen ändrades. Det är möjligt att det
fanns folk i Finland, som inte märkte förändringen, men jag tror
att man för den skull inte skall kunna förneka den. I varje fall
kan man konstatera en politisk väderleksförsämring, som tämligen
kontinuerligt tilltar mot världskrigets fimbulvinter.
Då kriget bröt ut, hade en stor del av den finländska pressen
nått ett stadium, där övergången till den journalistiska krigshushållningen inte blev alltför märkbar. Man fattade krigscensuren
ungefär som brödransoneringen. Först under hand kom man till
klar insikt om att det fanns en skillnad mellan militär och politisk censur. Den allmänna opinionsutvecklingen hade fört därhän,
att press och censur någorlunda bra trivdes samman. Det vore
synd att säga annat. Det är påtagligt, att tidningarna ofta inte
ens utnyttjade den frihet censuren beskärde dem. Den informatoriska likriktningen hade därför ett mycket väl tillrättalagt material att arbeta med. Det är svårt att tro, att detta tillstånd
skulle gett den näring, väckelse och ledning åt landets fria opinion, som den så väl varit i behov av under krigsåren. Opinionsbildningen kunde inte undgå att taga intryck av dessa förhållanden. Den förlorade något av sin personliga nerv och kontur. Den
blev obestämd och vacklande i vitala punkter. Men den blev också
mera dold, mera svårrannsaklig, mera labil. Faran för häftiga
omkastningar ökades i stället för att minskas. Den andliga atmosfären är full av dold oro, och häftiga vindkastningar i opinionerna äro långt ifrån uteslutna.
Var låg då feleU I pressen~ I opinionen~ Eller i båda’ Varje
omdöme om pressen återfaller givetvis i hög grad på den allmänna opinionen. Därom äro alla ense. Men i vilken mån är
pressen ansvarig för opinionen’ Härom kan man tvista. Och dock
är en sådan tvist fullständigt meningslös. Men en sak bör framhållas, och det är, att det offentliga ordet inte bör vara endast
opinionens tjänare, utan också dess ledare. Det politiska livet
ställer krav på personlig enhetlighet och inre konsekvens. En av
457
K. Rob. V. Wikman
mina gamla publicistiska vänner brukar uttrycka saken så, att
det gäller »att hålla i tråden». Däri ligger pressens personlighetsprincip förborgad. Om tidningarna skola vägleda opinionen, så
kunna de inte överge denna princip. J ag vill formulera den i tre
punkter sålunda.
l) Pressen bör tillvarataga redaktionernas personliga resurser.
2) Pressen bör lägga sig mera vinn om det personliga medarbetarskapet utom redaktionerna.
3) Pressen bör direkt befordra och uppfostra allmänheten till
personliga inlägg i dagsfrågorna.
Om man vill återge tidningarna deras ställning i den politiska
meningsbildningen, vore det viktigt att tillämpa dessa grundsatser med större målmedvetenhet och följdriktighet än gemenligen
f. n. är förhållandet. Det är bättre med en personlig än med en
opersonlig tidningspress. Man får lov att taga även olägenheter
av personlighetsgrundsatsens tillämpning. Spaltrabatterna bli
kanske litet mindre ansade. Innehållet blir kanske en smula
tyngre. Arbetet kommer inte heller att löpa enbart på band. Gnissel är oundvikligt. Men alla vinna på att pei·sonligheten kommer
till sin rätt, både opinionen och tidningarna. Det betyder inte,
att jag tror på några hastiga förändringar i fråga om den riktning pressen inslagit. J ag är rädd för, att den är betingad av
orsaker, som tidningarna själva endast delvis kunna bemästra.
Det är utan tvivel ett fel att tro, att tidningarnas inflytande
ökas, i och med, att deras tekniska resurser, materiellt och andligt, öka. Jag tror inte spridningen är proportionell mot inflytandet. Den personliga ekvationens utslag är i detta hänseende högst
avsevärt. En droppe av personlighetens imponderabla essens vore
värd mycket mer än all teknisk flärd.
458

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner