Print Friendly

Portugisiska afrika mellan Scylla och Charybdis

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PORTUGISISKA AFRIKA MELLAN
SCYLLA OCH CHARYBDIS
»KOLONIALISM» och »kolonialist» är
begrepp som i våra dagar får en
allt vidsträcktare användning som
skällsord. Det objektivt berättigade
i en så gränslös semantisk nedvärdering kan kanske diskuteras. Kvar
står i varje fall det faktum att kolonialtermernas ohjälpliga bankrutt
ackompanjerar avslutningen på en
femhundraårig epok, karakteriserad av europeiskt initiativ och europeisk dominans, på gott och ont, i
alla jordens länder. Det var det
lilla Portugal som igångsatte denna
skickelsedigra expansion, och förra
året firades i Lissabon med mycken
pompa femhundraårsminnet av
upptäcktsfärdernas berömde initiativtagare Dom Henrique o Navegante (Sjöfararen), prinsen som
från sitt tillhåll i Sagres i sydligaste
Portugal dirigerade de små karavelernas framträngande mot söder
utefter Afrikas kust.
Men Portugal har som utomeuropeisk makt också lyckats överleva
flera av sina yngre rivaler och på
Afrikas karta blir Angola och
Moc;ambique allt ensammare vid
sidan av alla självständiga afrikanska stater eller territorier på
Au docent MAGNUS MÖRNER
lagstadgad väg mot självständighet.
Att världen just nu fått en eftertrycklig påminnelse om den saken
beror knappast på Dom Henriquejubileet utan snarare på en annan
Henrik Sjöfarare, den sensationelle
»piraten» kapten Henrique Galvao.
Angola och Moc;ambique som jämte
några smärre territorier (Portugisiska Guinea, Kapverdeöarna,
öarna Sao Torne och Principe i
Guineabukten) utgör Portugisiska
Afrika, är på ett sätt som just nu
förefaller symboliskt belägna mellan det systematiska negerförtryckets sydafrikanska union och den
lössläppta negernationalismens kaotiska Kongo. De gängse karakteristikerna av förhållandet mellan vit
och svart i Portugisiska Afrika varierar mellan anklagelser för slaveri och terror och formliga lovsånger över portugisernas tolerans
och en rasharmoni utan motstycke.
Utan att göra anspråk på att kunna
fullt rättvist fördela ljus och skugga
skall likväl här ett försök göras till
en snabbskiss av det portugisiska
Afrika av i dag mot dess historiska
bakgrund.
Hela den oändligt långa afrikanska kustremsan från trakten av Senegal i nordväst till kusten av Kenya i öster utgjorde ännu åtskillig
tid efter Vasco da Gamas Indienfärd 1498 en portugisisk intressesfär. Både i Kongo och Etiopien
föreföll de smidiga portugiserna på
väg att med diplomatins vapen förvärva kontrollen över gamla inhemska statsbildningar. Men just i fallet Kongo visade det sig dessvärre
att portugisisk vänskap och mission gick hand i hand med en allt
hänsynslösare slavhandel, och förhoppningarna om en kristen negerstat i Kongo under portugisiskt beskydd stäcktes brutalt. Från 1570-
talet framåt var det i stället Angola
som var portugisernas viktigaste
stödjepunkt på Afrikas västkust,
och där fick slavhandeln från första
början fria händer. Vid den tiden
var Brasilien på väg att bli den viktigaste av Portugals kolonier. Detta
var tack vare sockerodlingens uppsving men när tillgången på indianslavar för plantagerna sinade framstod negerslaveriet i Brasilien liksom på andra håll i Nya världen
helt enkelt som en ekonomisk nödvändighet. Därför blev Angola, som
:.bara~ låg 40-60 dagsresor från
Brasilien och vars bantubefolkning
ansågs särskilt arbetsduglig och
följaktligen stod högt i kurs på
slavmarknaden, ett direkt komplement till Brasilien. Intressegemenskapen mellan de två portugisiska
kolonierna var så stark att när holländarna på 1640-talet erövrade
Angola, en till större delen av bra- 91
silianska kolonister bekostad expedition gav sig i väg från Rio de Janeiro för att återerövra Angola åt
den portugisiska kronan, vilket också lyckades. Fram till omkr. 1850,
då slavtrafiken äntligen upphörde,
hade åtminstone 3 milj. angolaner
instuvats i slavskeppen för att göra
skräckresan till Nya världen. Att
Angola alltjämt, också för afrikanska förhållanden, är så ytterst glest
befolkat som det är, 3 inv. per km’
(afrikanskt genomsnitt 7, Sverige
16), brukar sättas i samband med
denna väldiga avtappning. Under
hela slavtrafikens epok nöjde sig
portugiserna i Angola i stort sett
med att hålla några befästa orter
besatta, främst det 1576 grundade
Säo Paulo de Luanda, under århundraden den enda europeiska
staden på Afrikas västkust. Slavhandeln ledde emellertid till straffexpeditioner och småkrig som i nå-
gon mån kartlade inlandet.
På Afrikas östkust var slavhandeln inte heller något okänt nä-
ringsfång, men det var där framförallt araberna som redan långt
före Vasco da Gamas ankomst till
östaden Mo~ambique 1498 förvärvat kontrollen över handeln i såväl
slavar som andra afrikanska bytesvaror. Den långa kampen mellan
araber och portugiser på kusten av
Kenya, Tanganyika och Mo~am?-
bique var ett led i Portugals gigantiska och under 1500-talet anmärkningsvärt framgångsrika ansträngningar att behärska Indiska Oceanens handelsvägar och kuster. Be- 92
,-,
<‘ i’
SVDAFRIKANsKA /
UNIONEN ”
fästa städer som Mo<;ambique och
Sofala utgjorde hörnstenar i detta
portugisiska system. Men på 1600-
talet gick det portugisiska väldet i
Asien förlorat sånär som på enstaka handelscentra såsom Goa och
Macao. Därmed förlorade den portugisiska strandremsan i Östafrika
med hett och osunt klimat det
mesta av sitt raison d’etre, och den
lilla kolonin råkade i fullständigt
förfall.
Vid mitten av 1800-talet föreföll
o 500 1000 Km
alltså Angola och Mo<;ambique nära
nog bortglömda av världen. 1854
inträffade emellertid i Luanda en
egensinnig engelsk missionär vid
namn David Livingstone. Det inledde i själva verket en ny epok.
Livingstones märkliga färd från
Angola till Zambeziflodens mynning
i Mo<;ambique dit han anlände 1856
rullade upp frågan vem det inre av
kontinenten på dessa breddgrader
egentligen tillhörde. Slaveriet blev
av Livingstone brännmärkt inför
världsopinionen, och vid den tiden
hade emancipationsprocessen inte
mer än inletts i de portugisiska besittningarna. Men Livingstone hade
rönt mycken välvilja av portugiserna och var själv till en början
välvillig i sina omdömen om dem.
»Ingenstans i Afrika råder ett så
gott förhållande (is there so much
goodwill) mellan europeer och infödda», konstaterade han på tal om
Angola. Längre fram i tiden kom
emellertid Livingstone i sin kampanj mot slaveriet att med åtskillig
hätskhet behandla portugiserna.
Kanske bidrog därtill också att de
portugisiska historikerna inte alltid
ville medge engelsmannen prioritet
när det gällde hans forskningsfärder i Afrikas inre. Ett faktum är att
två färgade köpmän från Angola
på portugisiskt uppdrag 1806-14
gjorde turen till Mo~ambique fram
och åter, och flera portugisiska expeditioner hade under tidernas lopp
trängt djupt in i landet.
I Livingstones spår följde emellertid på 1870-talet en rad portugisiska upptäcktsexpeditioner med
ganska påtagligt politiskt syfte.
Serpa Pinto, Hermenegildo Capelo
och Roberto Ivens kan som upptäcktsresande väl mäta sig med
mera kända anglosaxiska kolleger.
De anspråk som Portugal 1886 började resa på de vidsträckta territorier som motsvarar den nuvarande Centralafrikanska federationen, hade därför väl så god täckning som många av de anspråk som
övriga europeiska makter med fram- 93
gång framförde då det kom till
Afrikas uppdelning. Men man var
för sent ute. Berlinkonferensen om
Kongo 1884-85 hade så gott som
ignorerat Portugals intressen. Norr
om Kongofloden fick portugiserna
nöja sig med den lilla enklaven
Cabinda. Vad beträffar Portugals
anspråk på områdena mellan
Angola och Mo~ambique strandade
de 1890 på ett bryskt brittiskt ultimatum. Det var inte Angola-Mo- ~ambique utan Kap-Kairo som
skulle förenas.
I själva verket kunde portugiserna skatta sig lyckliga att de
slapp så pass lindrigt undan som
de gjorde i stormakternas Afrikarusch och att de fick behålla de områden som de alltjämt besitter. Delagoabukten vid Mo~ambiques sydgräns utgör en förträfflig naturlig
hamn, och britterna försökte därför införliva dess stränder med
sin sydafrikanska koloni. Den franska presidentens skiljedom räddade emellertid området åt Portugal, och hamnstaden Louren~o Marques fick snabbt ökad betydelse.
Brittisk-tyska planer på delning av
Portugals afrikanska kolonier kom
1898 till uttryck i en hemlig fördragsklausul och var återigen aktuella så sent som 1914, men världskriget kom emellan.
Det var inte bara det portugisiska
moderlandets politiska och militära
svaghet som gjorde att också Portugals traditionelle bundsförvant
Storbritannien så hänsynslöst satte
sig över de portugisiska intressena
94
i Afrika. Det var nog också så, att
de gängse skildringarna, alltsedan
Livingstone, av förfallet och negrernas ömkliga tillstånd i Portugisiska Afrika, satt spår även i politikernas attityder. Det hjälpte föga
att slaveriet gradvis avskaffades i
Angola och Mo~ambique, en rättslig process som avslutades 1878.
Portugals liberala regim gjorde nu
ett aktningsvärt försök att hävda
negrernas rätt att utan varje tvång
utbjuda sin arbetskraft. Men i praktiken skulle negrernas kontrakterade arbete ofta få former som nära
påminde om slaveri. 1899 stadgade
en statlig förordning klart och tydligt arbetsplikt för negrerna. Några
år senare föranledde skildringar av
de kontrakterade angolanernas behandling på ön Sao Torne en formlig internationell skandal.
Föraktet och hotet från utlandet
framkallade under åren omkring
sekelskiftet en verklig kraftansträngning från portugisernas sida
för att rycka upp de afrikanska
kolonierna ur deras dvala. Kraftfulla militärer och administratörer
som Antonio Enes och den legendariske hjälten Mousinho de Albuquerque pacificerade definitivt både
Angola och Mo~ambique, varefter
en förvaltningsreform satte in. I
Mo~ambique var det dock tre kolonialkompanier, vilkas koncessioner
täckte drygt ”/• av landets areal,
som rätt länge främst var ansvariga
för både näringsliv och förvaltning.
För män som Enes och Mousinho,
samtida till Cecil Rhodes, var det
len självklar sak att den materiella
exploateringen av kolonierna åt de
vita sköt andra hänsyn åt sidan.
Efter införandet av republiken 1910
kom emellertid ledarna för Portugals kolonialpolitik att alltmer beakta också de sociala problemen,
negerbefolkningens behov av mer
humanitär behandling. Guvernör
Norton de Matos i Angola var en
företrädare för en för sin tid upplyst kolonialism. Under 1920-talet
föreföll kolonierna också att vara
l

på väg mot viss självstyrelse. Men
den portugisiska republikens finan- ,
siella och politiska fiasko tillät ‘
ingen rätlinjig och framgångsrik
kolonialpolitik. När Dr. Antonio
Oliveira de Salazar 1926 började
uppbyggandet av sin diktatur, sin
»Estado Novo», indrogs kolonierna
till fullo i hans omstöpning av den
portugisiska staten.
Sin kolonialpolitik har Salazar i
teoretiskt avseende grundat på en
högstämd nationalistisk filosofi
som samtidigt visat sig förträffligt
tjäna taktiska politiska syften. Det
portugisiska väldet inklusive de
afrikanska och asiatiska besittningarna är ett och odelbart, det
finns bara ett slags medborgarskap,
det finns bara en statsstyrelse i
detta »imperium utan imperialism».
I författningen av 1951 har detta
fått ett uttryck däri att kolonierna
hädanefter utgör integrerande delar av Portugal, s. k. »provincias
ultramarinas». De styrs av generalguvernörer vilka i sin tur lyder under ministern för »ultramarina»

ärenden i Lissabon. Rådgivande och
delvis representativa organ saknas
inte i den portugisiska förvaltningsapparaten för dessa provinser men
spelar ingen avsevärd roll. Det säger
sig självt att tanken på gradvis
ökad autonomi är absolut utesluten
inom ramen för detta system. Provinsterminologin, f. ö. för en tid använd också på 1830-talet, hjälper
Salazar bl. a. att avvisa varje försök till kontroll av den portugisiska kolonialförvaltningen från
FN:s sida i enlighet med § 73 i
dess stadga. Om i internationella
sammanhang den infödda befolkningens status i de portugisiska besittningarna kommer på tal hänvisar Portugals talesmän bara till
den omständigheten att kulturtillhörighet, inte hudfärg är avgörande
för den portugisiske medborgarens
status. Med stolthet pekar man på
frånvaron av rasdiskriminering i
de portugisiska besittningarna och
framhåller att Portugal som utomeuropeisk makt alltid främst vägletts av en strävan att sprida det
kristna budskapet och portugisisk
kultur.
Enligt James Duffy, författare
till en nyligen utkommen, skarpsinnig analys av Portugisiska Afrikas historiska utveckling och nuläge, utgjorde Angola och Mo~am?-
bique för den nya regimen på
samma gång vördnadsbjudande
historiska museiföremål och en direkt utmaning till Estado Novo att
visa vad den förmådde.
På det materiella området har
95
Salazarregimen i stort sett bestått
detta prov med heder. En svensk
handelsdelegation som 1955 besökte
Angola och Mo~ambique underströk att :.den snabba ekonomiska
utvecklingen samt det stort upplagda och målmedvetna uppbyggnadsarbetet (göra) områdena i
fråga attraktiva ur såväl exportsom importsynpunkt, och detta
både på kort och på längre sikh.
Redan andra världskriget medförde
i Angola och Mo~ambique liksom i
en del andra transoceana länder en
kommersiell blomstring som dock
var av mera ytlig natur. Med tanke
på detta och på Angolas låga utvecklingsgrad skrev den numera
så famöse Henrique Galväo, f. d.
kolonialadministratör, i en volym
som utkom i Lissabon 1952: »Om
det är ett faktum att Angolas ekonomiska välstånd är en propagandamyt som missbrukats i farliga
synpunkters tjänst, så är det likaledes sedan några år tillbaka ett
faktum att handeln blomstrar, man
skulle kunna säga ett faktum som
skapat tilltro till en illusion.» Under det senaste årtiondet har emellertid otvivelaktigt den ekonomiska
utvecklingen varit snabb både i
Angola (areal 3 gånger så stor som
Sveriges, 4,5 milj. invånare) och
Mo~ambique (areal hälften så stor
som Angolas, men drygt 6 milj. invånare). Bägge områdena är framförallt jordbruksländer som bl. a.
exporterar kaffe, bomull, sisalhampa, majs och kopra. Fisket är
också jämförelsevis viktigt. Mellan
96
1920 och 1940 var det i Angola
diamantutvinningen (bolaget Diamang) som utgjorde grundvalen
för kolonins ekonomi, men relativt
sett har denna export fått minskad
betydelse.
Angola och M01;ambique som vid
tiden för Salazars makttillträde utgjorde en ekonomisk belastning för
moderlandet går numera med ett
överskott som tillåter betydande
statliga investeringar i dammar och
kraftverk, hamnar, järnvägar och
andra samfärdsmedel. Den statliga
utvecklingsplanen för Portugal under åren 1953-1958 inbegrep kapitalinvesteringar på 200 milj. US $ i
de afrikanska provinserna, en 1959
inledd sexårsplan räknar med ytterligare 360 milj., delvis avsedda
för olika kolonisationsprojekt Ett
välplanerat och stort upplagt så-
dant kolonisationsprogram för både
vita och svarta jordbrukare vid
Limpopofloden i södra Mo~ambi?-
que är ett av resultaten av regimens ansträngningar hittills. I
Angola har på Celaplatån med dess
för vita invandrare goda klimat ett
likaledes statligt kolonisationsprogram igångsatts. Man inser lätt hur
viktigt det vore för Portugal om en
större del än hittills av utvandrarströmmen av utarmade jordbrukare kunde länkas till denna portugisiska besittning.
Angola och Mo~ambique har i sin
ekonomiska utveckling emellertid
också påverkats av den ännu mycket snabbare ekonomiska expansionen i angränsande områden, Sydafrikanska unionen, Syd-Rhodesia,
Katanga. Naturen har försett Portugisiska Afrika med några av kontinentens bästa hamnar, Luanda och
Lobito i Angola, Louren~o Marques
och Beira i Mo«;ambique. Sedan
1929 förbinds Katanga av Benguelajärnvägen med Lobito, där alltså
kongolesisk kopparmalm utskeppas. Liknande funktioner fylls av
Beira för Centralafrikanska federationen och av Louren«;o Marques
för gruv- och industriområdena i
Transvaal. I enlighet med den
s. k. Transvaal-Mo~ambiquekonven?-
tionen (1909, förnyad 1928) tillförsäkras Louren«;o Marques utskeppningen av 47,5% av detta områdes
utförsel. Detta dock på det krassa
villkoret att Witwatersrand Native
Labour Association skall ha rätt att
rekrytera 65-80 000 arbetare årligen i Mo«;ambique för arbete i gruvorna. Också Syd-Rhodesia har tillstånd att importera arbetskraft
från Mo«;ambique. Vid sidan av
denna legala utvandring förekommer emellertid också en kanske
ännu mer omfattande illegal. Samtidigt är särskilt i det folkfattiga
Angola just bristen på arbetskraft
det kanske allvarligaste hindret
för den ekonomiska expansionen!
Den viktigaste orsaken till emigrationsfenomenet är säkerligen
skillnaden i lönenivå mellan Portugisiska Afrika och dess mer utvecklade grannländer. Det ligger
nära till hands att jämföra med den
mexikanska emigrationen av jordbruksarbetare, legal och illegal, till
Förenta staterna. Emellertid bör
frågan också ses mot bakgrunden
av det sätt på vilket den svarta arbetskraften överhuvudtaget utnyttjas av portugiserna, förhållanden
som gång efter annan väckt häftig
både inhemsk och utländsk kritik.
Den öppenhjärtiga, av regimen
mörklagda rapport i ämnet som
kapten Galväo på officiellt uppdrag
framlade för den portugisiska nationalförsamlingen 1947 och som
genast gjorde honom persona non
grata, utgick just från utvandringen vilken jämte de inföddas undernäring och brist på hälsovård
enligt Galväo gjort arbetskraftsbristen mycket mera kännbar än
den bort vara. Av bristen på arbetskraft följde så behovet av tvångsarbete vars kusliga sidor Galväo
oförväget skildrade i grälla färger.
Salazar införde 1928 en ny arbetslag för de infödda vilken avsevärt modifierade den redan omnämnda förordningen från 1899
och som i stort sett behållit sin giltighet. Den skiljer på tre slags arbete för de infödda: som »voluntarios», dvs. efter avtal direkt med
arbetsgivaren, som »contratados»,
dvs. efter ett av myndigheterna
kontrollerat avtal som i regel innebär arbete utanför hemtrakten
samt som tvångsarbetare. Det sistnämnda får dock endast förekomma i tre fall: när det gäller
offentliga arbeten som utförs i de
inföddas eget intresse, som straffarbete samt som kompensation för
utebliven skatt. Att dessa bestäm- 97
melser trots diverse detaljföreskrifter mot missbruk, ibland kan tilllämpas med högst olyckliga följder
är givet. Varje inföding skall också
kunna uppvisa ett identitetskort,
»caderneta», där hans anställningsförhållanden redovisas. Vi känner
igen företeelsen från sydafrikakravallerna 1960. Om vederbörande inföding kan påvisa sex månaders
anställning under året anses han
därmed i princip ha fullgjort sin
arbetsplikt, som i Estado Novo inte
bara av ekonomiska utan även moraliska skäl anses åligga individen.
Att avge något bestämt omdöme
om den infödda arbetskraftens faktiska läge i Angola och Mo~ambique
just nu är på grundval av de mycket motstridiga uppgifter som står
till buds helt enkelt omöjligt. situationen är emellertid påtagligt värre
i Angola där den särskilt kännbara
bristen på arbetskraft naturligtvis
föranleder en hårdare exploatering.
Det är också värt att hålla i minnet att medan den numeriska relationen mellan »civiliserade» och infödingar 1950 var 135 000 mot 4
milj. i Angola med dess för vita
drägligare klimat, den i Mo~am?-
bique var 75 000 mot 5,9 milj. Sedan dess har ju den vita immigrationen i Angola ytterligare avsevärt
ökat och det stegrade ekonomiska
tempot där fortsatt att öka efterfrågan på infödda kroppsarbetare
inom olika näringsgrenar.
Vad vi möter i Angola och Mo- ~ambique är helt enkelt en i kolonialhistorien mycket vanlig men
98
inte desto mindre tragisk företeelse
av stor räckvidd. De invandrade
kolonisterna, till en början i försvinnande minoritet jämfört med
urinvånarna, kräver att få exploatera dessas arbetskraft för att själva
få en kompensation för sin utvandring i form av höjd levnadsstandard och för att överhuvudtaget
kunna upprätta ett samhälle jämförligt med moderlandets. Infö-
dingarna däremot salmar till en
början de nödiga förutsättningarna
och incitamenten för att låta sig
inlemmas i en fri penninghushållning. Tvångsarbetet av vad art det
vara må blir då ur de invandrades
synpunkt oundgängligt, åtminstone
temporärt. Emellertid övergår det
mycket lätt till en tradition vars
riktighet ingen längre vågar ifrågasätta. statsmakten blir under så-
dana förhållanden, även om skyddet av de infödda skulle ingå i dess
målsättning, hänvisad till att endera lagstiftningsvägen med vissa
modifikationer sanktionera den
faktiska situationen eller också
låta lagarna förestavas av höga,
humanitära ideal som den inte förmår eller kanske ens på allvar försöker omsätta i verkligheten.
När det gäller de moderna Angola
och Mo<;ambique gör sig emellertid
också andra tendenser gällande i
samband med den senaste tidens
vita invandring. Många slår sig
ned i jordbrukskolonier där de
inte kommer och inte heller avses
komma i egentlig beröring med de
infödda utan hänvisas till eget
kroppsarbete. Andra åter söker sig
till vissa serviceyrken där de intar
de inföddas platser. Det är här frå-
gan om fenomen som med tiden
också de kan komma att beröra den
infödda befolkningen negativt men
på helt annat sätt än när det gäller tvångsarbetet. I den mån som
en bofast vit jordbruksbefolkning
kommer att leva relativt isolerad
från de färgade samtidigt som
konkurrens uppstår mellan vita
och färgade inom vissa yrken skapas onekligen förutsättningar både
för rasdiskriminering och allmän
spänning mellan raserna. Däremot
behöver någon konkurrens om jorden såsom i Kenya inte på länge
befaras. En del observationer tyder
i varje fall på att den traditionellt
så toleranta portugisiska attityden
i rasfrågor numera inte helt undgått att påverkas av menliga influenser från grannarna i Sydafrika
och Centralafrikanska federationen.
Emellertid är just den traditionella toleransen i rasfrågor något
som portugiserna av i dag är mycket stolta över. Rasblandningen under tidigare skeden, som väl helt
enkelt var en följd av bristen på
vita kvinnor, sägs nu ha varit resultatet av en medveten politik i
rasjämlikhetens tecken. Det portugisisk-afrikanska samhällets invå-
nare är i administrativt och rättsligt avseende uppdelade i två kategorier: dels civiliserade, dvs. de
vita, halvbloden och de s. k. »assimilados» ~infödda som inför myndigheterna styrkt att de behärskar
portugisiska och har en viss kulturell och ekonomisk kap.acitet,
dels »indigenas», dvs. återstoden av
bantubefolkningen. Den första kategorin besitter fulla medborgerliga
rättigheter sådana de nu är i
Estado Novo, den andra kategorin
gör det inte och administreras av
speciella förvaltningsorgan. Vidare
är »indigenas» i juridiskt avseende
endast i vissa delar underställda
portugisisk lag. I övrigt skall vederbörande bantufolks rättsliga
sedvänjor tillämpas. Det kan inte
vara någon lätt sak att avdöma så-
dana mål, särskilt som mycket
etnografiskt forskningsarbete på
det rättsliga gebitet ännu återstår
att göra. De portugisiska infödingsadministratörerna anses emellertid
i regel vara dugliga – och de är relativt talrika. Ett intimt samarbete
förekommer med stamhövdingarna.
Det för afrikanska förhållanden
unika lugnet bland infödingarna i
Angola och Mo~tambique behöver
ingalunda vara resultatet av repressaliehot och speciellt hårdhänta polismetoder.
Enligt den officiella portugisiska
argumenteringen skall assimiladosystemet utgöra den metod varigenom de afrikanska provinsernas
befolkning skall integreras. I så fall
återstår oändligt mycket att göra.
1950 utgjorde assimilados knappt
~n procent av samtliga infödda.
F’aktum är också att trots hastig
1tbyggnad av skolväsendet under
le senaste åren endast en mindre
lel av barnen i skolåldern överhu- 99
vudtaget kan få den elementära
skolunderbygnad som erfordras för
att så småningom uppnå en assimilados’ status. Att helt basera de
s. k. indigenas’ administration på
stamtillhörighet kan också anses
otidsenligt. I de större städerna
som Luanda och Louren~to Marques
med deras snygga och prydliga
europeiska kvarter finns också
växande svarta slummar. Dessas invånare har inte hunnit :.civiliseras»
men samtidigt för alltid ryckts lös
från det gamla stamsamfundet, och
det finns överhuvudtaget flera mellanstadier mellan assimilado och
indigena. Därför har en av den portugisiska regimens egna teoretiker,
Marcelo Caetano, yrkat på att tudelningen av befolkningen ersätts
av en fyrdelning. På tal om assimiladosystemet förtjänar också återges en episod som berättats av en
infödd centralafrikansk intellektuell, Ndabaningi Sithole, i en nyutkommen bok. Sithole frågade en
rasfrände från Mo~tambique vad
han tyckte om assimilado-systemet.
Tja, sade den andre, portugiserna
tyckte det var ett misstag av Gud
att göra afrikanen afrikansk. De
försöker nu rätta till detta misstag,
men hur det är föredrar folk att
vara sig själva och att accepteras
som sådana. När Sithole framhöll
att det dock var åtskilliga som blev
assimilados och därefter accepterades av de vita, replikerade den
andre, att portugiserna inte alls
accepterade afrikanen, bara den
portugis som de inympat i honom.
100
I vilket fall som helst måste assimilado-systemet åtminstone ha fyllt
ett viktigt syfte, nämligen att genom absorbering av de inföddas intelligentsia minska den inhemska
nationalismens utvecklingsmöjligheter. Först på allra sista tiden har
man överhuvudtaget hört talas om
en radikal infödd oppositionsrö-
relse i Angola och Mo\!ambique.
Tidigare existerande afrikanska organisationer har varit lojala och
stått under nära statlig uppsikt. En
illegal organisation som nu låter
tala om sig är FRAIN (Frente Revolucionårio Africano para a Independencia Nacional das Colönias
Portuguesas) som 1960 bl. a. avhöll
en konferens i Tunis. Några medlemmar ådömdes nyligen dryga
straff i Luanda. Ledaren Jaime
Guilmore uppges även av en Salazarregimen mycket fjärran källa
vara kommunist. Det har f. ö. sitt
intresse att det portugisiska kommunistpartiets kongress 1957, vars
akta utgivits i Moskva, fattade en
resolution som yrkade på de afrikanska territoriernas rätt till omedelbar självständighet. Det beslöts
också att kommunistiska celler
skulle bildas bland bantus. I en
kongressrapport illustrerades afrikanernas förhållanden bl. a. med
utdrag ur Galväos mörklagda redogörelse från 1947.
Emellertid finns det säkerligen
också oppositionsrörelser av avsevärt mer moderat karaktär. Tiden
får utvisa om en framtida regimförändring i Portugal eventuellt
kommer att medföra en omsvängning när det gäller de bärande
principerna i dess kolonialpolitik.
Så länge som den nuvarande portugisiska regimen består är emellertid Portugal, ensam bland Europas
kolonialmakter, fast beslutet att
inte ge efter för den framstormande
afrikanska nationalismen, lika litet
som man velat ge efter i fallet Goa.
Hållbarheten i den teoretiska argumenteringen för en sådan ståndaktighet kan förvisso diskuteras. Det
är emellertid inget tvivel om att
den portugisiska attityden inspireras av en historiskt och religiöst baserad extrem nationalism som väl
kan mäta sig med den nyväckta
afrikanska. Därigenom och alla övriga olikheter till trots är intresseoch ödesgemenskapen mellan Por- 1
tugisiska Afrika och den afrikan- •
derstyrda sydafrikanska unionen i i
allra högsta grad påtaglig. Samti- 1
digt ger det kaotiska Kongo en dyster antydan om vilket alternativ
som kan finnas till en stram och
autoritär förvaltning i länder där de
nationella strävandena inte har tillgång till en kvalificerad infödd elit.
6.2.1961

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner