Print Friendly

Porträtt av en drottning

Av Ola Mårtensson | 8 juni 2018



Få moderna människoöden är så sammanflätade med samtidshistorien som drottning Elizabeths. Kanske är det också därför hennes livshistoria lockar till ständigt nya filmatiseringar, TV-serier – och biografier. Ola Mårtensson har läs Sarah Bradfords nyligen översatta ”Drottning Elizabeth. En biografi”.

Under det senaste året har Netflixserien “The Crown” trollbundit många av oss anglofiler och intresserade av kungligheter. Två av planerade sex säsonger har sänts och såväl miljöerna, intrigen som skådespelarnas insatser trollbinder oss. Huvudpersonen: drottning Elizabeth II.

Med serien i färskt minne spelas scenerna upp på ens inre skärm när man läser Sarah Bradfords bok “Drottning Elizabeth. En biografi” som nyligen har kommit ut i svensk översättning hos Historiska Media.

Biografin är klassiskt uppbyggd genom ett kronologiskt berättande och även om nyheterna är få så är boken både informativ, engagerande och kantad av anekdoter av olika slag. Bokens drygt 300 sidor är en gedigen exposé över hennes tid som regent hittills.

Läsaren får bekanta sig med hennes personliga drag, relationerna med familjemedlemmar, hennes pliktkänsla om omtanke om samväldet, Storbritannien och dess olika delar och människor. Det är ett porträtt av en stark och kärleksfull person som tecknas.

Relationerna till hennes premiärministrar beskrivs förhållandevis ingående. Hennes första premiärminister, Winston Churchill, och Margaret Thatcher har undertecknad mer kännedom om än sådana som Harold Wilson och Edward Heath, därför uppskattades särskilt beskrivningarna av deras relationer till drottningen.

Särskilt intressant är drottningens och hovets relationen till press och media, vilket beskrivs boken igenom. Från den välvilliga inställningen på 50-talet när Elizabeth kröntes till drottning, till 60- och 70-talets allt öppnare relationer där familjen medverkade i tv-filmer till 80- och 90-talens hetsjakt som tog en ände med förskräckelse i och med prinsessan Dianas död.

Givetvis får det privata ett stort utrymme i biografin. Drottning Elizabeth föddes inte till tronföljare, men blev det då hennes farbror Edward VIII abdikerade till förmån för sin bror (Georg VI). Som så ofta när det gäller skandaler i de kungliga husen rörde sig orsaken om kärlek och moral. Att äkta en frånskild kvinna och samtidigt fortsätta vara kung och den anglikanska kyrkans högste beskyddare betraktades inte som förenligt med varandra under 1930-talet. Abdikationen kom att helt och hållet prägla den då tioåriga prinsessan Elizabeths framtid.

Abdikationen blev ett sår som den kungliga familjen fick bära under lång tid. Och som rivits upp vid varje krossad relation eller misslyckat äktenskap sedan dess. Några har det blivit. Först och främst relationen mellan Elizabeths syster Margaret och Peter Townsend, relationen tvingades avbrytas då Townsend var frånskild, därefter Margarets äktenskap med Antony Armstrong-Jones. Och så Elizabeths barns äktenskap som gick samma öde till mötes; Annes och Andrews och, det mest uppmärksammade, tronföljaren prins Charles.

1992 utnämnde drottningen till sitt “annus horribilis”. Under 1990-talet duggade skandalerna tätt. Somliga spådde monarkins fall. Därefter har tronföljaren fått äkta sin Camilla (Parker-Bowles), drottningens äldsta sonson har både gift sig och fått barn. Ättens fortlevnad är därmed säkrad för lång tid framöver och de unga familjemedlemmarna är tämligen populära, vilket inte minst prins Harrys bröllop för några veckor sedan vittnade om.

En kunglig familjs liv skiljer sig från Smiths och Svenssons i många avseenden. Så ska det också vara annars är de precis som oss andra, den kungliga mystiken får inte gå om intet. Samtidigt kan inte ett kungahus överleva i en ny tid utan att förändras. De senaste decennierna har varit omtumlande för den brittiska monarkin, stålbadet har möjliggjort att den kan leva länge än.

Ola Mårtensson är konservativ skribent

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism