Pontus Braunerhjelm; Ekonomisk stabiliseringspolitik – Keynes går igen


1995


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EKONOMISK STABILISERINGSPOLITIK- KEYNES GÅR IGEN?
PONTUS BRAUNERHJELM
Ert viss renässans för Keynes har kunnat noteras de swaste åren. Men dert är blygsam och
beror snarare på svagheter som blottats i 1970- och BO-talens ekonomiska teorier. På ett övergripande plan har dw neo-klassiska kritiken av Keynes blivit vedertagen och idagfinns en
sund skepsis mot dert eko11omiska politikens möjligheter.
A
tt den ekonomiska aktiviteten följer ett cykliskt
mönster är väl känt. För att
bemöta dessa svängmngar 1
aktivitetesnivå och fa en järnnare utveckling i ekonomin använder man sig av
olika stabiliseringspolitiska instrument,
dvs finans- och penningpolitik. Vad som
kanske är mindre känt är att teorin kring
stabiliseringspolitiken förändrats över
tiden, med vissa cykliska inslag.
Syftet med den här artikeln är att
översiktligt redogöra för de synsätt som
utvecklats med avseende på stabiliseringspolitiken under efterkrigstiden och att
koppla detta till den ekonomiska politik
som förts i Sverige. Artikeln är disponerad så att i nästa avsnitt sammanfattas
de teoretiska bidrag som i första hand
framkommit under 1970- och 1980-
talen. Därefter kommer jag att diskutera
stabiliseringspolitiken i Sverige och den
omsvängning som skett under särskilt
Ek dr PONTUS BRAUNERHJELM är biträdande cheffor l
Industriens ruredrJi11gsi115titu1.
1990-talet. Avslutningsvis nämns något
om förutsättningarna för den framtida
stabiliseringspolitiken samt konsekvenserna av EMU.
Ejteifrågesidan
sitt banbrytande verk The General
Theory rif Employment, lrtterest and Money
som publicerades 1936, utmanade John
Maynard Keynes den neoklassiska stabiliseringspolitiska doktrinen som byggde på
pris- och löneflexibilitet. Neoklassikerna
förnekade visserligen inte att löner kunde
vara stela och orsaka temporär arbetslöshet, men de varnade för att motverka
dessa effekter med penning- och finanspolitik. Keynes tankar fick snabbt ett
betydande inflytande på den ekonomiska
politiken. Budskapet i Keynes teori var i
korthet att pga olika trögheter i prisbildningen kunde en anpassning tillbaka till
ett jämviktsläge ta förhållandevis lång tid.
Enligt Keynes var störningar i ekonomin
nästan uteslutande att hänföra till ekonomins efterfrågesida. Följaktligen fanns det
också möjlighet för staten att genom
310 SVENSK TIDSKRIFT
penning- och finanspolitik påverka efterfrågenivån i samhället och därmed snabbare återfora ekonomin till jämvikt.
Ända fram till böljan av 1970-talet
dominerade Keynes teser såväl den ekononilska teoribildrung som den praktiska
stabiliseringspolitikens utformning.
Dissendenter fanns, som t ex inom den
österrikiska skolan, men de forde en
undanskymd tillvaro. Mot slutet av
1960-talet ansågs insikten i ekonomins
funktionssätt vara så pass detaljerad att det
var endast problem av ”fine turung” art
som återstod. Med andra ord, statsmakten kunde inrikta sig på finjustering
av ekonomin for att nå optimala syssselsättrungs- och välfårdsruvåer. Men under
böljan av andra delen av 1970-talet
stämde inte modellen längre. Trots
ambitiösa stabiliseringspolitiska ingripanden steg inflation och arbetslöshet till
rekordnivåer under efterkrigstiden.
Tillväxtmaskinen hade fatt grus i maskineriet och världen hade fatt sin forsta dos
av ”stagflation”.
Monetaristerna
En tanke som ända sedan Humes dagar
på 1700-talet återspeglats i ekonomisk
teori är att tillgången på betalrungsmedel
påverkar prisnivån. Denna tanke fick sin
moderna utformrling av särskilt Milton
Friedman, men även Edmund Phelps. I
sin kritik av den Keynesianska stabiliseringspolitiken hävdade de att dels verkade stabiliseringspolitiken med en viss
eftersläprung vilket riskerade att forvärra
svängrungarna i konjunkturen, dels var
penrungpolitiken ”neutral”, dvs forändringar i penningmängden hade inga
reala effekter på sysselsättning och produktion.
Med den forstnämnda kritiken
menade de att politikernas prognosinstrument var allt for trubbiga samtidigt
som det var oerhört svårt, for att inte säga
omöjligt, att i ekonomiska modeller
fanga de psykologiska faktorer som styr
människors beteende. Detta innebar att
den ekonomiska politiken riskerade att
forstärka konjunkturcykler istället for att
jämna ut dessa över tiden.
Ökad inflationstakt
Den sistnämnda kritiken innebar att man
enligt Friedman inte kan lura människor
genom forändringar i penrungmängden
utom for en kort tid (som också
Friedrich Hayek påpekat). Antag att
staten ökar penningn1ängden genom att t
ex köpa statspapper från den privata sektorn. Allting annat eforändrat tenderar
detta leda till en högre inflationstakt i
framtiden. För att efterfrågan ska stimuleras krävs att individer och hushåll inte
genomskådar detta eftersom en högre
inflation urholkar deras tillgodohavanden. Under forutsättning att sparandet syftar till att bibehålla en real
köpkraftsreserv, leder nämligen en ökad
inflation till att sparandet ökar i proportion till det forsämrade penrungvärdet.
Den slutgiltiga effekten blir då endast en
ökning i inflationstakten, dvs man kan
inte påverka reala faktorer som arbetslöshet och produktion med forändringar
i penningmängden.
En annan inflytelserik ekonom, tillika
årets Nobelpristagare i ekonomi Robert
Lucas, vidareutvecklade Friedmans tanSVENSK TiDSKRIFT 311
kegångar genom att integrera dessa med
teorin om rationella förväntningar (Lucas
1972, 1976). Om rationella förväntningar karaktäriserar individers beteende,
dvs de lär sig modellerna för den ekonomiska politiken och agerar utifrån denna
kunskap utan att göra systematiska fel, så
är effekterna av ekonomisk politik på sysselsättningsnivåer och nationalinkomst
försumbara även på kort sikt. Endast
genom att överraska marknaden får ekonomisk politik någon verkan vilket förutsätter att den ekonomiska politiken
utförs på ett slumpmässigt sätt. Detta är
naturligtvis en orimlighet och följaktligen
kan den ekonomiska politiken begränsas
till fasta regler där det klart åskådliggörs
vilken politik som förs, t ex att penningmängden ökar med ett visst antal procent
per år.
Robert Barra (1974) förde ett motsvarande resonemang beträffande finanspolitiken. Om staten ökade sina utgifter idag
utan att dessa finansierades med skattehöjningar så skulle rationella individer
omgående minska sin konsumtion för att
klara den förväntade framtida höjningen
av skatterna. Det kan också uttryckas som
att en ökning i den privata sektoms förmögenhet pga att staten emitterar statspapper, motsvaras av en exakt lika stor
framtida skattebörda vilket neutraliserar
föm1ögenhetseffekten. Man brukar sammanfatta detta med att sk Ricardiansk
ekvivalens föreligger.
Utbudsekonomerna
Mot slutet av 1980-talet fanns det alltså
starka och teoretiskt väl förankrade argument som förklarade varför traditionell
”Endast genom att
överraska marknaden
får ekonomisk politik
någon verkan vilket
förutsätter att den
ekonomiska politiken
uiförs på ett slumpmässigt sätt.

stabiliseringspolitik var verkningslös eller
t o m forvärrade problemen. På relativt
kort tid hade Keynes hegemoni kraftigt
underminerats. Det tilltalande i dessa nya
teorier, bortsett från att det verkade
finnas ett empiriskt stöd, var att de utgick
från ett rationellt agerande av individer
och företag, vilket skilde dem från den
Keynesianska modellen vars utgångspunkt var en mer aggregerad nivå.
l takt med att dessa nya teorier praktiskt taget skjutit efterfrågepolitiken i
sank, började ekonomins utbudssida dra
till sig ett stigande intresse. En allmän
observation som kunde göras under
1970-talet var att produktivitetstillväxten
minskade kraftigt i en rad länder. Vad
berodde detta på? En förklaring som lanserades var att det ansågs föreligga eftersläpning mellan ny teknologi och dess
ekonomiska utnyttjande och att världen
befann sig i en skarv mellan den traditionella tekniken och den nya datorteknologin. Andra orsaker som framhölls var
en försämrad utbildningsnivå och dänned
312 SVENSK TIDSKRIFT
en utarmning av humankapitalet samt att
olika politiska interventioner skadat ekononlins funktionssätt, dvs olika former av
regleringar och skatter.
Just skattesidan ägnades en ökad uppmärksamhet. Det mest kända namnet
inom den här forskningen är kanske
Martin Feldstein, som bl a pekade på att
det effektiva, inflationsrensade skattetrycket var nästan dubbelt så högt for
foretagen i USA som det nonlinella.
Men även for individer kunde de
rådande skattesatserna verka avskräckande. Det vanligaste sättet att undanhålla
skatt är trots allt att inte arbeta. Därfor
hävdade FeJdstein att skattesystemet, tillsammans med generösa bidragssystem
och ett icke aktuariskt socialforsäkringssystem ledde till kraftigt nlinskade incitament for individer och foretag och
dänned hade en stark inverkan på de låga
produktivitetstalen. För att råda bot på
dessa nlissforhållanden forordades en
genomgripande reformering av det amerikanska skattesystemet och en översyn
av de regleringar som kunde hämma
ekononlin.
För den breda allmänheten kom
utbudspolitiken att forknippas med den
sk Laffer-kurvan, benämd efter ekonomen Arhtur Laffer. I ett enkelt diagram forsökte Laffer visa att om skattesatserna överstiger en viss nivå så kommer
statens totala skatteintäkter att nlinska.
Förklaringen var att höga skatter skulle
leda till negativa utbudseffekter eftersom
folk skulle foredra fritid framfor arbete,
skattefusket skulle öka, etc. Enligt samma
resonemang borde därfor en sänkning av
skatterna leda till positiva utbudseffekter
och främja tillväxten, forutsatt att man
passerat den kritiska skattenivån. Den
politiskt bekväma slutsatsen var att en
sänkt skatt skulle betala sig själv genom
en ökad aktivitetsnivå i ekononlin. Laffer
åtnjöt aldrig någon respekt bland mer
akadenliskt meriterade ekonomer men
hans starkt forenklade tankegångar fick
ett stort politiskt genomslag och var en
hörnpelare i president Reagans ekononuska politik. Laffers bestående bidrag
var sannolikt att han genom sitt forenklade diagram bidrog till en allmän forstå-
else for att ett mycket högt skattetryck
kan ha negativa tillväxtkonsekvenser.
Detta är inget kontroversiellt i sig och har
heller aldrig bestridits av andra ekonomer.
Som en ytterligare utveckling av dessa
teorier började ekonomer studera i
vilken utsträckning konjunktursvängningar härrörde från störningar på ekononlins efterfråge- eller utbudssida. Om
fluktuationer i konjunkturen kan forklaras med reala fenomen som t ex teknologiska forändringar, naturkatastrofer,
politik eller andra utbudschocker, är den
traditionella Keynesianska efterfrågepolitiken nlissriktad. Sådana fluktuationer
brukar benämnas reala konjunkturcykler.
Flera statistiska skattningar visar också att
utbudsstörningar är en viktig forklaringsfaktor bakom konjunktursvängtlingar.
Sammanfattningsvis kan sägas att på en
forhållandevis kort tid hade en falang
SVENSK TtDSKRIFT 313
.ll
inom nationalekonomin som byggde på
neo-klassikernas arbeten lagt fram övertygande teoretiska argument för ett ifrå-
• gasättande av den traditionella
Keynesianska stabiliseringspolitiken och
dessutom funnit en rad empiriska bevis
för att deras påståenden avspeglades i
verkligheten. Under tiden hade dock
Keynesianisterna samlat nya krafter och i
slutet av 1980-talet presenterades nya
argument som föreföll styrka Keynes
ursprungliga teorier om ekonomisk
politik och som dessutom utgick från
individers och företags beteende på ett
sätt som verkade förnuftigt.
D
en första generationen
neo-Keynesianska modeller utgick liksom de neoklassiska från att mdivider
och företag strävar efter att maximera sin
nytta. En fråga som restes i dessa modeller
var hur det kom sig att priser och löner
var så trögrörliga. Neo-Keynesianernas
svar var att detta till stor del förklarades av
olika kontrakt som förelåg på marknaden. Dessa kontrakt kunde vara såväl
explicita som implicita. Bland de förstnämnda återfinns t ex olika lönekontrakt
– kollektivavtal -som sträcker sig över
flera år och leveransavtal med prisklausuler. Med implicita kontrakt avses tysta
överenskommelser mellan t ex arbetsgivare och arbetstagare, där arbetsgivaren
förbinder sig att behålla arbetskraft även i
perioder av svag efterfrågan under förutsättning att arbetstagaren är beredd att
öka sin arbetsinsats i tider av stark efterfrågan. Motiveringen för denna till synes
något irrationella hållning från partema är
att sökkostnader kan undvikas och att
problem med assymmetrisk information
rörande kompetens, betalningsfönnåga,
etc kan undvikas av både arbetstagare och
arbetsgivare. Sådana kontrakt förklarar
alltså varför priser och löner är trögrörliga
och likaså varför det tar tid innan marknader reagerar på förändringar i efterfrågan. I en uppgång kan det således ta
lång tid innan några effekter märks på
efterfrågan på arbetskraft och i en nedgång kan företagen behålla en viss arbetskraftsreserv. Resultatet är att olika marknader kan förbli i ojämvikt under långa
perioder.
En bärande linje i en senare variant av
neo-Keynesianska modeller är att det kan
vara rationellt med en viss irrationalitet.
Argumentet kan föras tillbaka till Simons
(1955) arbeten om ”begränsad rationalitet”. Simon hävdade att informationsmängden som individer måste ta hänsyn
till för att fatta fullständigt rationella
beslut är så omfattande att en viss
begränsning är nödvändig. Därför karaktäriseras besluten av begränsad rationalitet.
Neo-Keynesianer inom denna inriktning påpekade att även om den privata
sektorn tar häsnyn till politiska förändringar, som t ex en ökning i budgetunderskottet, så innebär detta inte att
nuvärdet av den framtida förväntade
ökningen i skattebördan exakt beräknas.
För att undvika de sökkostnader som
skulle uppstå om all tillgänglig information används i beslutsfattande, är det
istället rationellt att använda olika tumre- 314 SVENSK TIDSKRIFT
KEYNES GÅR IGEN
gler.
Det är dessutom svårt att tolka olika
prissignaler, särskilt för differentierade
varor som t ex fast egendom, vilket
innebär att det kommer att ta tid innan
en allmän nedgång i prisnivån sprids till
alla individer i ekonomin. Det kan
därför förefalla rationellt ur individens
synvinkel att ligga kvar på en lite högre
prisnivå. Efter att en viss tid förflutit kan
säljaren vara benägen att gå ner i pris men
om efterfrågefallet accentuerats räcker
kanske inte det heller för att att en transkation ska kunna genomföras. För företag
kan på motsvarande sätt omställningskostnader av olika slag motivera att varor
inte märks om när de första signalerna på
ett prisfall uppstår, etc.
Intervenera
På aggregerad nivå kan detta få betydande konsekvenser för för den totala
efterfrågan i en ekonomi. Köparna drar
sig ur marknaderna, spararrdet ökar och
säljarna är inte benägna att sänka sina
priser. Vad neo-Keynesianerna påpekade
var att vid sådan ”nästan-rationalitet”
finns det utrymme för att intervenera
med traditionell Keynesiansk ekonomisk
politik för att bemöta svängningar i den
aggregerade efterfrågan. Sålunda hävdar t
ex Krugman (1994) att sedan slutet på
1980-talet har också den praktiska politikens utformning präglats av denna insikt,
särskilt vad gäller penningpolitiken.
olika ekonomiskt-politiska åtgärder ska
sättas in. Dels kvarstår naturligtvis delar
av den gamla kritiken som tar upp problemen med att i rätt tid sätta in dessa
åtgärder. De omvälvande valutapolitiska
torändringar som inträffade i Europa i
början av 1990-talet vittnar också om att
ett betydande inslag av rationella förväntningar bland olika aktörer i ekonomin.
Svensk stabiliseringspolitik
Sverige har en lång tradition av aktiv
finanspolitik och tron på politikens möjligheter att styra utvecklingen har varit
större än i de flesta andra länder. Detta
hänger bland annat samman med att en
grupp svenska ekonomer inom den sk
Stockholmsskolan på 1920 och 1930-
talen, parallellt med att Keynes utvecklade sina teorier kom fram till ungefär
samma ståndpunkter. ldeerna fanns alltså
redan väl förankrade bland såväl svenska
ekonomer som politiker efter andra
världskrigets slut. I detta avsnitt relateras
kortfattat den svenska stabiliseringspolitiken till den teoretiska utveckling som
redogjorts för ovan.
Under andra världskriget infördes en
rad regleringar på kredit- och kapitalmarknaderna varav många levde kvar
långt in på 1980-talet. Detta är något som
karaktäriserade flertalet industrialiserade
länder under den här perioden. Samtidigt
var växelkurserna fastlåsta i det sk
Bretton-Woods systemet fram till 1973
Denna renässans för de Keynesianska med den amerikanska dollarn som
teserna har kritiserats av framförallt två ankare.
skäl: Dels är det svårt att definiera vad Dessa nationella och internationella
”nästan rationalitet” innebär och därmed regleringar gav betydande frihetsgrader
också svårt att veta i vilken utsträckning för den ekonomiska politiken. För svensk
SVENSK TIDSKRIFT 315
del innebar detta att räntorna kunde sättas
av staten samtidigt som finanspolitiken
kunde finansieras genom att olika institutioner tvingades att köpa statspapper.
Emellertid blev det allt svårare att
upprätthålla dessa regleringar, särskilt vad
gäller de monetära strönunarna. Nya
instrument utvecklades ständigt, landvinningarna inom informationsteknologin
möjliggjorde snabba forflyttningar av
betalningsmedel mellan olika länder och
placeringar, samtidigt som internationalisering av svenska foretag gjorde det allt
svårare att kapsla in penningpolitiken
nationellt. Under 1980-talet fOljde därfor
en våg av omfattande avregleringar av
den svenska kredit- och kapitalmarknaderna. Även valutaregleringen mjukades
upp. De problem som under en lång tid
ackumulerats i svensk ekonomi, tillsammans med en olyckligt vald turordning
beträffande finansmarknadernas avreglering och skattereformen, medforde att
Sverige vid 1990-talets början befann sig
i en besvärlig situation med accelerande
budgetunderskott, skakiga offentliga
finanser och en räntenivå som steg fram
till kollapsen av kronforsvaret hösten
1992. Sedan dess har finanspolitiken
anpassats for att ra budgetunderskotten
under kontroll och stabilisera statsskulden, samtidigt som penninpolitiken
har stramats åt for att hålla inflationen
under tre procent.
Framgångsrik stabiliseringspolitik
Generellt sett var stabiliseringspolitiken
framgångsrik under 1950- och 1960-
talen. Även om efterfrågepolitiken dominerade fanns också inslag av utbudspolitik. Staten styrde delvis efterfrågan
genom en kvantitativ allokering av investeringsflödena, särskilt till bostadssektom.
Utbudspolitik låg bakom de sk investeringsfonderna, där man med betydande
skatteincitament forsökte styra investeringarna över tiden. Samtidigt introducerades den svenska arbetslinjen där det
nyinrättade AMS spelade en central roll.
Som Lindbeck (1975) påpekade forefoll
dock stabiliseringspolitiken att fungera
bättre i tider av recession än vid högkonjunkturer. Det är politiskt lättare att spä
på efterfrågan än att strama åt i tider av
högkonjunktur. Detta ledde till att vissa
inflationistiska tendenser och bytesbalansproblem började framtona redan i slutet
av 1960-talet.
U
ppmuntrade av den i ett
internationellt sett mycket
lyckade stabiliseringspolitiken under 1950-och
1960-talen, med en anmärkningsvärd låg
arbetslöshet som främsta kännetecken,
gick politikerna in i 1970-talet fyllda av
själfortroende och politiska ambitioner.
En manifestation på detta var utbyggnaden av den svenska industripolitiken
under detta decennium, som styrdes från
SIND, Statens Industriverk. Genom
selektiva insatser skulle industrin styras in
på de rätta banorna och kriser mildras
genom mjuka övergångar som skulle
åstadkommas genom subventioner och
andra industripolitiska medel.
De inledande åren av 1970-talet
316 SVENSK TIDSKRIFT
KEYNES GÅR IGEN? ..
karaktäriserades av rekordhöga löneökningar som under en två-års period hamnade kring 40 procent. Detta, tillsammans med en medvetet mycket expansiv
finanspolitik, bidrog till att efterfrågan
hölls uppe under den första oljekrisen
1973 och över konjunkturtoppen 1975.
Därefter slog recessionen till med full
kraft. Tilltron till en expansiv överbryggningspolitik var dock orubbad och en
aktiv finansplolitik användes användes
såväl under recessionen som den andra
oljekrisen några år senare. Dessa två faktorer – de rekordhöga löneökningarna
och oljeprischockerna – ledde till att
inflationen nådde nivåer som vid fasta
växelkurser gjorde det svårt för svenska
företag att konkurrera på världsmarknaden.
Ett allt mer frekvent inslag i den ekonomiska politiken blev därför devalveringar
för att kompensera för den inhemska
prisstegringstakten, vilket kulminerade i
den historiska ”engångsdevalveringen”
1982 på 16 procent. För att komma till
rätta med inflationen bötjade också ett
mönster med mer aktiv inkomstpolitik
framtona där staten på olika sätt intervenerade i lönerörelserna.
Den historiskt mycket stora devalveringen 1982 skedde i ett läge då arbetslösheten i ett internationellt perspektiv
var påfallande låg, ca 3-4 procent. Efter
devalveringen nådde därför produktionen relativt snabbt kapacitetstaket och
nya inflationsspiraler sattes igång. För att
ra bukt med dessa valde dock staten
under 1980-talet en ny strategi, den sk
normpolitiken etablerades. För att lyckas
med en sådan politik krävs att staten
snabbt förrnår etablera ett förtroende för
sin ekonomiska strategi. Trots upprepade
räntehöjningar, särskilt mot slutet av
perioden. visade sig detta vara en övermäktig uppgift.
Det besvärande kostnadsläget för
svenskt näringsliv och den tidigare
svenska devalveringshistorien bäddade
för den slutgiltiga kollapsen av kronförsvaret hösten 1992. Det är först därefter
som en politik som syftar till att bryta
inflationsförväntningarna verkligen
utformades. Denna grundas på en i
egentlig mening traditionell stram efterfrågepolitik med höga räntor och en
betydande arbetslöshet, dvs exakt samma
beska medicin som t ex USA,
StorBritannien och flera andra länder
genomlidit ett drygt decennium tidigare.
Ett genomgående drag i svensk stabiliseringsekonomisk politik under efterkrigstiden är således, trots betydande
inslag av såväl finans- som penningpolitik, att devalveringar har varit det
dominerande botemedlet för att ta svensk
ekonomi ur de senaste decenniernas
kriser. Detta illustreras schematiskt i figur
l som visar vad vi kan kalla den svenska
devalveringscykeln. På den horisontella
axeln avtecknas industriproduktionen
medan relativ arbetskraftskostnad mot
omvärlden kan avläsas på den vertikala
axeln. I figuren, som hämtats från
Jakobsson (1994), går cykeln går från en
devalvering till återhämtning, uppgång,
SVENSK TIDSKRIFT
317
Figur l. Den svenska devalveringscykeln
Stagnauon
AULC/lrend Kostnadskns
Devalvenng
Aterhämtning
100 lnduslnprodllrend
Källa: Jakobsson (1994)
överhettning, stagnation och tillbaka till l
en ny devalvering. I figur 2a och 2b visas
utfallet av devalveringscykeln för de
senaste två decennierna. Särskilt i figur 2b
illustreras en tydlig devalveringscykel från
1982 års devalvering fram till kronans
kraftiga depriciering 1992. Detta åskådliggör på ett klargörande sätt de svårigheter svensk ekonomisk politik ställdes
inför mot slutet av 1980-talet när syftet l
var att bryta de tidigare inbyggda inflations- och devalveringsförväntningarna.
Sanunanfattningsvis kan konstateras att
Keynesianismen visserligen har upplevt
en blygsam renässans, men att detta till
stora delar beror på svagheter som blottats i de teorier som lanserades på 1970-
och 1980-talen snarare än styrkan i den
neo-Keynesianska ansatsen. På ett övergripande plan har flertalet ekonomer
Figur 2a. Devalveringscykeln 1973-1983
318
120
115
110
105
100
90
95
85
60
60 85
77

81
78 .’80
•:···· .79
.. ·.:&
82
~
.063
90 95 100
Källa: Jakobsson (1994)
7~
75-
:.
:
73 74
·-….
105
SVENSK TIDSKRIFT
~
l
___,
J
l
110 115 120

KEYNES GAR IGEN
Figur 2b. Devalveringscykeln 1983-1993
120 ,—,—-,—-,—-,—-,—-,—,—–,
115
110
~-1·?-
~–~–~—-792~~9,~—-~—r–~
105 L_
100 l
..—+—-~—r—-1~—~89~—-+—~
r—,_—+–~+—-r—-~,~~—-+—~
95 ~–~–~—-+—-t-85~~—r–~—-4
,t_.l87
90
116
85

83 .··· 84
80
80 85 90 95 100 105 110 115 120
Källa: Jakobsson (1994)
ägnat utbudssidan betydligt mer uppmärksamhet än tidigare och en sund
skepsis beträffande den ekonomiska politikens möjligheter har också accepterats
av flertalet ekonomer och även av många
politiker. Så tillvida har neo-klassikerna,
eller den konservativa kritiken av
Keynes, haft ett bestående inflytande och
idag domineras den tillämpade ekonomsika politiken av dessa tankegångar. Å
andra sidan har de allra enklaste politiska
slutsatserna som kunde härledas ur monetaristiska och utbudsinriktade modellerna
förkastats.
Inte minst i Sverige har utbudsidan
varit fciremål for ett stigande politiskt
intresse, även om selektiv utbudspolitik
bedrivts sedan länge. I Sverige kom dock
denna reaktion ungefär ett decennium
senare än i andra länder. Istället har den
svenska politiken baserats på ackommoderande växelkursfcirändringar. Den
överhettning och de excesser som det
funnits inslag av i särskilt finanspolitiken,
kulminerade i 1990-talets kris då mer än
200000 industrijobb forsvann under en
Industriproduktion/trend
tre års period.
Den framtida utrymmet for en aktiv
ekonomisk politik i Sverige kommer
under lång tid att vara starkt begränsat.
För det forsta tillåter inte det statsfinansiella läget en expansiv finanspolitik, samtidigt som penningpolitiken inriktats på
att bryta inflationsförväntningarna och se
till att takten i prisstegringarna hålls under
tre procent per år. Devalveringsvapnet är
inte heller tillgängligt längre, och dessutom överflödigt, eftersom den svenska
kronan numera flyter fritt. För det andra
sätts ramarna for den ekonomiska politiken stor utsträckning av den
Europeiska Unionen. För närvarande är
det de sk konvergenskriterierna – dvs
kraven på att svensk räntenivå, inflationstakt och statsskuld 1999 skall uppnå
nivåer som är i paritet med de bästa länderna inom EUfcir att Sverige skall ra vara
med i den valutaunion som planeras träda
i kraft 1999 – som styr den ekonomiska
politiken. Inom ett framtida en framtida
monetär union (EMU) så kommer villkoren for den ekonomiska politiken att i
SVENSK TIDSKRIFT
319
KEYNES G A R l G E N
ännu högre grad bestämmas gemensamt
av EV-länderna.
EMU innebär både nackdelar
och fordelar for svensk ekonomi. Inom
den monetära unionen så kommer en
enhetlig ränta att etableras, vilket for
Sveriges del sannolikt innebär en varaktigt lägre nivå. Likaså kommer osäkerheten om priser i olika länder elimineras
vilket främst skulle gynna hushåll och de
mindre foretagen. A andra sidan så
innebär EMU att en gemensam valuta
infors och foljaktligen elimineras möjligheterna for svensk ekonomi att devalvera
sig ur olika kriser. Samtidigt är det svårt
att hävda att de återkommande devalveringarna långsiktigt gynnat Sverige, särskilt mot bakgrund av den industriella
kris som vi just erfarit.
Oavsett om EMU forverkligas i
den utsträckning som stipuleras
Maastricht-avtalet eller eJ, så vilar
ansvaret på oss själva for att svensk ekonomi i framtiden skall nå hög tillväxt och
att den traditionella svenska välfärdsstommen bevaras.
Referenser
Bergman, M., Jonung, L., Svenskt och internationellt konjunkturberoende, bilaga 13 till Ungtidsutredningen 1995,
Fritzes, Stockholm.
Barre, R., 1974, Are Govemment Bands Net Wealth?,
Journal of Political Economy, Vol. 82.
Blanchard, 0., 1989, A Traditional Interpretation of
Macroeconomic FluclUations, American Eecnornie
Review, Vol 79.
Blanchard, 0., Quah, D., 1989, The Dynamic Effects of
Aggregate Demand and Supply Disturbances, American
Economic Review, Vol 79.
Branson, W., 1979, Macroeconornic Theory and Policy,
Harper&Row, New York.
Braunerhjelm, P., Gerlach, S., 1982, Rationella forväntningar och ekonomisk stabiliseringspolitik, Ekonomisk
Debatt, nr 8.
Friedman, M., 1968, The Role of Monetary Policy,
American Eecnornie Review, Vol 58.
Gerlach, S., Klack, J., 1991, Supply and Demand
Disturbances and Swedish Business Cycles 1864-1988,
Skandinaviska Enskilda Bankens Quarterly Review, Vol 1-
2.
Jakobsson, U., 1994, Svensk stabiliseringspolitik, i
Marknad och politik, red. B. Söde,.,ten, Dialogos, Lund.
Krugman, P., 1994, Valser om välfard, Juridik&Samhälle,
Stockholm.
Lindbeck, A., 1975, Svensk ekonomisk politik, Aldus,
Stockholm.
Lucas, R., 1972, Expectations and the Neutrality of
Money, Journal ofEconornic Theory, Vol 4.
Lucas, R., 1976, Econometric Policy Evaluation: A
Critique, i The Phillips Curve and Laber Market, red. K.
Brunner och A. Meltzer, Carnegie-Rochester Conference
Series on Public Policy, Amsterdam.
Muth, J., 1961 , RationaJ Expectations and the Theory of
Price Movements, Econometrica, Vol 29.
Phelps, E., 1967, Phillips Cur-ves, Expcctations of Inflation,
and Optimal Unemploymem Over Time, Economica, Vol
34.
Phillips, A., 1958, The Relation Between Unemployment
and the Rate of Change of Money Wages in the United
Kingdom 1862-1957, Economica, Vol 25.
Sargent, T., 1973, Rational Expectations, the Real Rate of
lnterest, and the Natural Rate of Unemployment,
Brookings Papers on Economic Activity, Vol 2.
Sargent, T., Wallace, N., 1975, Rational Expectations, the
Optimal Monetary Instrument and the Optimal Money
Supply Rule, Journal of Political Economy, Vol 83.
Simon, H., 1955, A Behaviorial Mode! of Rational
Choice, Quarterly Journal of Economics, Vol 69.
320 SVENSK TIDSKR1FT